De bortglömda flyktingarna i Libanon
Novembermörkret sänker sig över det palestinska flyktinglägret Shatila i södra Beirut, Libanon. Lägret, ursprungligen inrättat för flyktingar fördrivna under Israels etniska rensning av palestinier 1948, hade från början runt 10.000 invånare. Efter Sexdagarskriget 1967, naturligt tillväxt och dagens krig i Syrien har invånarantalet ökat och uppgår nu till över 20.000 personer på en yta stor som Liseberg.
De bor alltså trångt och infrastrukturen är därefter. Vatten- och avloppssystemen, i den mån de existerar, är undermåliga, vattnet i stort sett odrickbart, lösa elledningar hänger ned överallt i de trånga gränderna och varje år dör människor i meningslösa elolyckor.
I kvällsmörkret rör sig invånarna huller om buller med fordon av olika slag på den trånga huvudgatan genom lägret för att uträtta olika ärenden, som att handla i de små butikerna. En del palestinier som har arbete utanför lägret kommer hem efter arbetsdagens slut och enkla serveringar fylls med människor som äter något, dricker te eller kaffe och umgås. Det är, mitt i kaoset och eländet, mycket ombonat, varmt och välkomnande och man tar sig friheten att både skoja och skratta och bara umgås.
Då lägret ligger på en begränsad yta, omgiven av reguljär stadsbebyggelse, kan det inte utvidgas utan tvingas växa på höjden för att kunna härbärgera alla boende. Många hus har nu 4-5 eller fler våningar, de översta våningarna ser provisoriska och ostadiga ut och tycks nästan luta sig mot varandra - och det är antagligen bara en tidsfråga innan något större ras inträffar.
Hälsovård och skolor finns, och drivs av FN:s särskilda organ för palestinska flyktingar (UNRWA), som nu dock brottas med allvarliga ekonomiska problem sedan USA och andra sponsorer dragit in sina bidrag. Om inte övriga bidragsgivare, som Sverige och andra medlemmar i FN, träder in och ökar sina bidrag riskerar flyktingarna på ganska kort sikt kraftig försämring vad gäller både utbildning och hälsa.
Oas för barn i Shatila
Som en oas mitt i lägret ligger Shatilas Barn- och Ungdomscenter, som leds av grundaren och eldsjälen Abu Mujahed. Centret riktar sig till unga i åldern 6-18 år och vill med kurser och och olika aktiviteter stimulera fantasi och kreativitet och erbjuda ett alternativ till ett liv på gatan med risk att hamna i våldsamma eller kriminella kretsar. En stor mängd barn och ungdomar deltar varje dag i aktiviteter som också inkluderar förskola och idrott av olika slag.
En filial till Barn- och Ungdomscentret finns i lägret Nahr el-Bared i norra Libanon – ett läger med 30.000 invånare, som börjat återhämta sig efter att ha raserats i strider mellan libanesisk militär och Saudistödda islamister - där en väldig massa glada barn deltar i olika verksamheter.
Men Shatilas Barn- och Ungdomscentrer brottas med ekonomiska problem sedan en del sponsorer (möjligen efter utländska påtryckningar) ganska plötsligt dragit in bidrag. I Sverige finns en vänförening som nu satsar på att dubbla antalet faddrar som vardera betalar 100-200 kronor i månaden till centret. Ett stort antal faddrar, som regelbundet bidrar, ger förstås viss ekonomisk stabilitet i ett projekt väl värt att stödja.
Inga demokratiska rättigheter
Enligt UNRWA finns idag tolv officiella palestinska flyktingläger, och 475.000 registrerade palestinska flyktingar, i Libanon. Den libanesiska regeringen erkänner knappt hälften av dem. UNWRA administrerar 65 skolor med omkring 37.000 elever och 27 sjukvårdskliniker med drygt en miljon patientbesök varje år.
Det finns ett någorlunda välfungerande sjukhus inom räckhåll för varje läger, och de samarbetar med den privata sjukvården om speciella fall. Det är denna ordning som under trycket av ekonomiska problem nu riskerar att upplösas.
Socialt är situationen i lägren bedrövlig. Arbetslösheten i lägren skyhög och det finns flera yrken som palestinier inte får arbeta inom. Palestinier har inga som helst demokratiska eller medborgerliga rättigheter, och får inget stöd av den libanesiska staten – till skillnad från palestinska flyktingar i Syrien fram till kriget.
Lägren i Beirut är öppna för in- och utpassering. Men i norr, och framför allt söder, är de hårt bevakade av libanesisk militär som kräver speciella tillstånd av de som vill passera på den enda vägen in. Det praktiska i lägren tas om hand av den lokala folkkommittén, med representanter för de olika palestinska partierna och grupperna, men vägar, el, vatten och avlopp är svårt att ordna utan stöd från det omgivande samhället.
En gissning – flyktingar väljer Västbanken
De palestinska flyktingarna har varit bortglömda under hela den så kallade ”fredsprocessen” mellan Israel och Palestina – en process som för övrigt sedan lång tid avstannat.
Enligt FN:s resolution 194 (1948) skulle de ”flyktingar som önskar återvända till sina hem och leva i fred med sina grannar” tillåtas göra detta vid ”första genomförbara tidpunkt” eller, om man valde att avstå, erbjudas ”kompensation för förlust av eller skada på egendom” i samband med fördrivningen. Så har alltså inte skett, och de flyktingar vi nu möter i Libanon utgör tredje, eller till och med fjärde, generationen av de först anlända.
Givetvis går frågan att lösa. Ett naturligt steg är förstås att Israel utrymmer sina olagliga bosättningar på Västbanken, tar hem sina medborgare och låter de palestinska flyktingar som så önskar flytta in. En god gissning är nog att många palestinier, vars familjer ursprungligen kommit från det som nu är Israel, hellre skulle flytta in i den palestinska staten (Västbanken och Gaza) än tillbaka till Israel, och att många flyktingar i Libanon och andra länder – mot kompensation och fulla medborgerliga rättigheter – hellre skulle stanna kvar där de vuxit upp än flytta till ett land de aldrig sett.
Frågan om Palestinaflyktingarna är en av vår tids mest försummade och världssamfundet bär ett tungt ansvar för att gång på gång – på grund av stormaktsspel, feghet och undfallenhet – ha visat sig oförmöget att ingripa.
FN:s Barnkonvention, som i år fyller 30 år – som har undertecknats av Israel och nästan alla andra länder, och som snart blir svensk lag – föreskriver bland annat att varje barn har rätt till liv, hälsa, utbildning, identitet och medborgarskap. Konventionen måste gälla också palestinska barn och politikerna måste ta sitt ansvar för de regelsystem de undertecknar.
När höstmörkret faller över Shatila och lägret går till vila, är det förstås utan illusion om en snabb förbättring av situationen, men ändå med någon slags hopp om att man en gång ändå kan få en lösning till stånd så att flyktingarna kan återvända och leva som fria medborgare i Palestina. Och, ja, hoppet är ju det sista som överger människan...
Gunnar Olofsson
Ordförande i Borås Palestinagrupp och medlem av Palestinagruppernas förbundsstyrelse
Andra inlägg
- Sjukvårdskrisen i Gaza: En humanitär katastrof
- IDF och det palestinska skolsystemet: Att ödelägga en generation
- FN-experter: Stater måste följa ICJ:s yttrande
- Vi måste tala om ockupationen!
- Flyktingar i generationer fortfarande på flykt
- Al Nakba – en påminnelse om att visa solidaritet
- Kulturellt folkmord I Gaza
- Oacceptabel säkerhet vid evakuering av sjukhus i Gaza
- FN-organ: Omedelbart eldupphör krävs
- Uppmanas israelisk militär till folkmord?