Skev rapportering i media

Mitt tal från gårdagens solidaritetsdemonstration med palestinierna: Vad är det egentligen svenska medier håller på med?

Samtidigt som rapporter fortsätter att komma in – 13 dödade under en enda dag, över 810 dödade sedan den så kallade vapenvilan i oktober 2025, mer än 2 220 skadade – fylls svenska tidningar och sändningar av något helt annat: förklaringar. Ursäkter. Förmildrande omskrivningar.

Grannar bär ut kroppar ur rasmassor i norra Gaza. En mor och hennes två barn dödas i sitt hem nära Kamal Adwan-sjukhuset. Fem människor dödas i ett fordon i al-Mawasi i Khan Younis. En flicka, Doaa Mohammed Suleiman Rahim, dör av sina skador efter beskjutning. Alaa Ahmed dör av sina sår efter en flygattack. Samtidigt ligger andra kvar under rasmassorna, oåtkomliga för räddningstjänst.

Detta är fakta. Nakna, brutala fakta.

Och ändå möts vi av språk som suddar ut dem.

“Framskjutet försvarsområde.”

“Säkerhetszon.”

Det låter tekniskt, nästan neutralt. Men i verkligheten betyder det att ett land tar sig rätten att gå in på ett annat territorium, att beslagta mark, att jämna bostäder med marken – med människor kvar i dem. Det finns inga sådana rättigheter. Inte juridiskt. Inte moraliskt.

När röster som Anders Persson och Christer Matsson ges utrymme som “experter” måste vi också våga säga vad de faktiskt gör: inte analysera, utan försvara. Inte granska makt, utan legitimera den.

Det här är inte journalistik. Det är normalisering.

För samtidigt som dödssiffrorna stiger – över 72 000 dödade och mer än 172 000 skadade sedan krigets början – fortsätter medier att tala om “komplexitet”, “balans”, “konfliktens gråzoner”.

Men det här är inte komplicerat.

Det här är krigsbrott.

Vi har sett det här förut. Mot palestinierna, gång på gång. Och nu även mot människor i Libanon. Allt etiketteras som “terrorbekämpning”. Gamla. Unga. Kvinnor. Barn. Alla blir mål. Och när människor som lever under ockupation gör motstånd används det som förevändning för att trappa upp våldet ytterligare.

Samtidigt råder en annan, mer obehaglig logik: olika måttstockar.

När Ryssland begår övergrepp kallas det vid sitt rätta namn. När Israel gör detsamma talar man om säkerhet, strategi, nödvändighet.

Och låt oss inte låtsas: det finns också en rasdimension. Olika värde sätts på liv beroende på om offren är vita eller araber.

Så låt oss tala klarspråk.

Det finns ingen fred på stulen mark.

Och Sverige – både politiken och medierna – måste sluta vara medlöpare. Sluta förklara bort. Sluta mildra språket.

Svenska medier måste börja granska sin egen roll. Inte som observatörer – utan som aktörer.

Dror Feiler 2026-04-26

27 apr. 2026