NAKBA 2026

13 maj 2026

Den 15 maj högtidlighålls minnet av Al Nakba, katastrofen, 1948 då mer än halva befolkningen i det historiska Palestina fördrevs. 78 år senare kan ingen längre blunda för att den etniska rensning som inleddes i samband med staten Israels bildande fortfarande pågår. I Gaza har den eskalerat till ett folkmord. På Västbanken massfördrivs människor från sina hem i områden som Jenin, Tulkarem, Masafer Yatta och Östra Jerusalem.

Fler än 750 000 palestinier fördrevs under Al Nakba 1948. Omkring 12 000 människor dödades och fler än 450 byar jämnades med marken. Flyktingarna sökte tillfälligt skydd i Gaza, på Västbanken och i grannländerna i väntan på att kriget skulle ta slut så att de kunde återvända hem.

Än idag lever flyktingar från 1948 och den andra stora fördrivningen, 1967 när Israels ockupation inleddes, i flyktingläger – och fördrivningen fortsätter. I Gaza, där en stor majoritet av befolkningen är flyktingar och ättlingar till flyktingar från 1948 och 1967. På Västbanken, där tiotusentals flyktingar och deras ättlingar tvingas iväg från sina hem, marker och egendomar. I Östra Jerusalem, där palestinier tvingas antingen riva sina egna hem eller betala notan när israeliska myndigheter gör det.

De sår som historiens oförrätter skapat kan inte börja läka innan nuets oförrätter upphör. Flyktingarnas rättigheter måste respekteras. Fördrivningen och folkmordet måste stoppas.

Det internationella samfundet har en skyldighet att ingripa. Efter 78 år är det uppenbart att Israel måste tvingas att följa internationell rätt och FN-beslut.

Stoppa vapenhandeln
Häv associationsavtalet
Inför sanktioner

Läs mer om Al Nakba palestinagrupperna.se/nakba
Lyssna till PalestinaPodden om Al Nakba
https://shows.acast.com/palestinapodden/episodes/al-nakba

Uttalande av Palestinagruppernas kongress

10 maj 2026

Palestinagrupperna i Sverige samlades 9 maj 2026 och gjorde då följande uttalande:

Palestinagruppernas högsta beslutande organ, kongressen, är samlad i en tid av sorg och vrede, och av obeveklig beslutsamhet. I år markerar vi att vår organisation i femtio år har mobiliserat det svenska folket för palestiniernas rättigheter. Samtidigt som vi blickar tillbaka på ett halvsekel av solidaritet, tvingas vi konstatera att den kongressperiod vi lämnar, 2024–2025, har präglats av det grövsta våldet i vår organisations historia.

I ett halvt sekel har vi protesterat mot den israeliska ockupationsmaktens systematiska förtryck och fördrivning av det palestinska folket, en process som tog sin början i Al Nakba 1948. Under de senaste två åren har det eskalerat till ett folkmord. I Gaza har Israel raserat allt som möjliggör liv. Den avsiktliga svälten, fördrivningen och det urskillningslösa dödandet är ett direkt angrepp på det palestinska folkets existens. På Västbanken och i östra Jerusalem har markstöld, expansion av bosättningar, bosättarterror och militära invasioner av städer, byar och flyktingläger eskalerat. Israel fördjupar apartheidsystemet steg för steg men möter trots det endast vaga muntliga protester från det internationella samfundet.

Samtidigt ser vi hur solidariteten växer sig starkare för varje dag. Aldrig tidigare har det globala stödet för Palestina varit så omfattande och ljudligt. På gator och torg, på universitetscampus, i debattforum, sociala medier och de internationella domstolarna höjs rösterna för ett slut på förtrycket. Vi är fler än någonsin som står enade i kravet på frihet och rättvisa för det palestinska folket.

Palestinagrupperna har i femtio år stått sida vid sida med det palestinska folket och vårt uppdrag är nu viktigare än någonsin. Palestiniernas vägran att ge upp sin värdighet och rätten till sitt land är vår största inspirationskälla i solidaritetsarbetet. Deras ofattbara uthållighet och motståndskraft ger oss kraft att fortsätta.

Vi fortsätter att organisera oss, sprida kunskap och mobilisera tills dess att rättvisa skipas.

Leve Palestina!

تحيا فلسطين

Skev rapportering i media

27 apr. 2026

Mitt tal från gårdagens solidaritetsdemonstration med palestinierna: Vad är det egentligen svenska medier håller på med?

Samtidigt som rapporter fortsätter att komma in – 13 dödade under en enda dag, över 810 dödade sedan den så kallade vapenvilan i oktober 2025, mer än 2 220 skadade – fylls svenska tidningar och sändningar av något helt annat: förklaringar. Ursäkter. Förmildrande omskrivningar.

Grannar bär ut kroppar ur rasmassor i norra Gaza. En mor och hennes två barn dödas i sitt hem nära Kamal Adwan-sjukhuset. Fem människor dödas i ett fordon i al-Mawasi i Khan Younis. En flicka, Doaa Mohammed Suleiman Rahim, dör av sina skador efter beskjutning. Alaa Ahmed dör av sina sår efter en flygattack. Samtidigt ligger andra kvar under rasmassorna, oåtkomliga för räddningstjänst.

Detta är fakta. Nakna, brutala fakta.

Och ändå möts vi av språk som suddar ut dem.

“Framskjutet försvarsområde.”

“Säkerhetszon.”

Det låter tekniskt, nästan neutralt. Men i verkligheten betyder det att ett land tar sig rätten att gå in på ett annat territorium, att beslagta mark, att jämna bostäder med marken – med människor kvar i dem. Det finns inga sådana rättigheter. Inte juridiskt. Inte moraliskt.

När röster som Anders Persson och Christer Matsson ges utrymme som “experter” måste vi också våga säga vad de faktiskt gör: inte analysera, utan försvara. Inte granska makt, utan legitimera den.

Det här är inte journalistik. Det är normalisering.

För samtidigt som dödssiffrorna stiger – över 72 000 dödade och mer än 172 000 skadade sedan krigets början – fortsätter medier att tala om “komplexitet”, “balans”, “konfliktens gråzoner”.

Men det här är inte komplicerat.

Det här är krigsbrott.

Vi har sett det här förut. Mot palestinierna, gång på gång. Och nu även mot människor i Libanon. Allt etiketteras som “terrorbekämpning”. Gamla. Unga. Kvinnor. Barn. Alla blir mål. Och när människor som lever under ockupation gör motstånd används det som förevändning för att trappa upp våldet ytterligare.

Samtidigt råder en annan, mer obehaglig logik: olika måttstockar.

När Ryssland begår övergrepp kallas det vid sitt rätta namn. När Israel gör detsamma talar man om säkerhet, strategi, nödvändighet.

Och låt oss inte låtsas: det finns också en rasdimension. Olika värde sätts på liv beroende på om offren är vita eller araber.

Så låt oss tala klarspråk.

Det finns ingen fred på stulen mark.

Och Sverige – både politiken och medierna – måste sluta vara medlöpare. Sluta förklara bort. Sluta mildra språket.

Svenska medier måste börja granska sin egen roll. Inte som observatörer – utan som aktörer.

Dror Feiler 2026-04-26

Arkeologisk rensning – det pågående mordet på Palestinas kultur

18 jan. 2026

Det finns i princip två sätt att göra sig av med ett folks kultur. Antingen att eliminera den – helst tillsammans med den aktuella folkgruppen – eller att helt enkelt ta över den, och göra den till sin egen. I fallet med det ockuperade Palestina använder Israel båda metoderna.

Samtidigt som israeliska arkeologer i november 2025 deltog i den 125:e årliga konferensen med “American Society of Overseas Research” (ASOR) annonserade Israels regering planer på utgrävningar i och kring byn Sebastia, norr om Nablus på det ockuperade Västbanken. Planerna innebär, om de förverkligas, den hittills största expropriationen av palestinskt land för arkeologiska ändamål.

Sebastia är en plats av arkeologiskt extremt stort värde – med lämningar från järnåldern, rester av kung Ahabs palats och kung Herodes tempel till kejsar Augustus ära. Här finns en välbevarad romersk teater, en bysantinsk kyrka och mycket annat. En utgrävning enligt rådande israeliska riktlinjer riskerar att, utöver att allvarligt skada vardagslivet för Sebastias invånare – bland annat hotas runt 3.000 olivträd av förstörelse – radera ut andra delar av områdets kulturskatt än den rent judiska.

Sebastia är inte det enda exemplet på “arkeologisk rensning”. Andra exempel är Davids park i det ockuperade östra Jerusalem, byn Susya i Hebron Hills på södra Västbanken, och Nabi Samwil nationalpark. Det finns många fler. I Gaza har 5.000 år av historia i princip utplånats av två års israeliska bombningar, och enligt FN:s organ för Utbildning, Vetenskap och Kultur (UNESCO) arbetar man nu frenetiskt för att försöka rädda något av omkring 145 viktiga arkeologiska lämningar – en kamp mot klockan som man uttrycker läget.

UNESCO har många gånger kritiserat Israel för det vårdslösa och kulturellt segregerande sätt man bedriver utgrävningar, och inom såväl ASOR som “European Association of Archaeologists” (EAA) har röster höjts för att utesluta israeliska arkeologer på grund av deras oetiska sätt att bedriva sitt arbete – något som givetvis genast bemötts med anklagelser om antisemitism. “Vi kommer inte längre att lämna över vårt arv till mördare” sammanfattar ministern för kulturellt arv, Amichai Eliyahu, inställningen till den palestinska kulturen. “Det här är vårt historiska hemland; vi kommer aldrig att lämna den här platsen”.

Men Israel, som ju inte har något eget enhetligt kulturarv, har också tagit över delar av den palestinska och levantinska kulturen att användas som sin egen. Det handlar om klädedräkter, mat, musik och annat. Således har bukettanemonen (Anemone coronaria) och den kanaanitiska hunden, båda med ursprung i Medelhavsområdet, samt den allmänt förekommande härfågeln, utnämnts till israeliska nationalsymboler – liksom olivträdet (!), om något symbol för palestinsk historia och tradition. Och när matsajten Food Buzz listade “tio efterrätter du inte får missa” – bland annat Österrikes sachertårta och den svenska semlan! – angav man knafeh, en traditionell palestinsk sötsak från Nablus på Västbanken, som “israelisk”.

Ett annat fall rör den palestinska huggormen, Vipera palaestinae. Ormen, som är släkt med vår egen huggorm, identifierades som en egen entitet långt före bildandet av Israel – men utnämndes 2018 till israelisk “nationalorm”. Även en fjäril har fått samma status. Och i ett hemligt förråd, utom räckhåll för den Palestinska myndigheten, förvaras omkring 70.000 böcker och tidskrifter beslagtagna i samband med den etniska rensningen 1948 – en viktig del av det palestinska kulturarvet.

Ju längre den israeliska ockupationen, markstölden och folkfördrivningen tillåts fortsätta desto mer av det palestinska kulturarvet går förlorat. Och i kristenhetens hjärtland, Betlehem och Jerusalem, försvinner den kristna kulturen i takt med den snabbt minskande kristna andelen av befolkningen. Något som borde bekymra historiker, arkeologer och kyrkligt aktiva i vårt land. Men inte tycks göra det i nämnvärd omfattning.

Gunnar Olofsson

Se också tidigare artiklar: Arkeologi som vapen   Kulturellt folkmord I Gaza