Är ockupationen olaglig?

10 sep. 2023

Det har nyligen kommit två intressanta artiklar som belyser frågan om Israels ockupation av andra länders territorium och vad internationella och svenska lagar har att säga om den.

Palestinagruppernas ordförande Henrik Carlborg har skrivit en artikel om aggressionsbrottet, och även om det inte anges i titeln handlar artikeln helt om Israels angreppskrig och ockupation. Artikeln på svenska finns inte tillgänglig på nätet men nyligen kom en engelsk översättning som går att ladda ner som pdf.

FN-rapporten är en oberoende publikation som beställts av FNs Generalförsamlings kommitté för det palestinska folkets oförytterliga rättigheter (CEIRPP). Inledningsvis förklaras att analys och uttalanden inte nödvändigtvis behöver återspegla FNs eller kommitténs uppfattning. I rapporten ges klara rekommendationer om hur aggressionen ska upphöra och kompenseras. Utöver bedömningar utifrån lagar och konventioner görs där jämförelser med andra ockupationer och vilka konsekvenser de har lett till. Två slutsatser är värda att lyfta fram direkt:

1. Ockupationen konstateras vara olaglig. Israel ska därför släppa palestinska politiska fångar, återlämna egendom inklusive kulturella egendomar och föremål som beslagtagits av ockupationsmakten, nedmontera olagliga israeliska bosättningar på den ockuperade Västbanken och i Östra Jerusalem, lyfta blockaden av Gazaremsan, avveckla diskriminerande apartheidlagar, politik och praxis, samt avveckla ockupationsmaktens administration. Denna avveckling och tillbakadragande av all militär ska ske utan förhandling. Något byte av land för fred kan inte vara aktuellt, eftersom det palestinska folket har absoluta rättigheter till självbestämmande och permanent suveränitet över land och naturresurser.
2. Andra stater har skyldighet att se till att ockupationen avslutas. Som svar på Israels allvarliga förbrytelser mot internationell lag ska andra stater omedelbart införa sanktioner och motåtgärder, inklusive ekonomiska restriktioner, militärt embargo och avslutande av diplomatiska och konsulära relationer. Under FNs överinseende måste det internationella samfundet omedelbart arbeta för att tillgodose det palestinska folkets kollektiva rättigheter, inklusive flyktingar och exilpalestinier, för att åstadkomma en fullständig avkolonisering.

Både i Carlborgs artikel och i FN-rapporten anges att kriget 1948-1949 mellan Israel och arabländer startades genom aggression från Israels sida. Den bestod i den etniska rensningen av mellan 200 000 och 300 000 palestinier fram till att Israel utropades. Fördrivningen drabbade båda de områden som enligt delningsplanen skulle bli judiska respektive palestinska, och fortsatte så att det totala antalet blev ca. 700 000 – 800 000. Sionisterna hade accepterat delningsplanen men flyttade fram gränserna in på arabiskt område, vilket tillsammans med fördrivningen ledde till att arabländerna angrep Israel direkt efter att staten utropats. Intressant är att de jordanska, irakiska och libanesiska styrkorna aldrig gick in i det område som enligt delningsplanen skulle bli judiska. De jordanska styrkorna lyckades förhindra att större delen av Västbanken ockuperades av Israel.

Sexdagarskriget 1967 inleddes med ett oprovocerat anfall av Israel mot Egypten, där flygvapnet förstördes. Det är helt uppenbart och klart visat i båda dokumenten att detta var en aggression utförd av Israel. Det visas också klart att ockupationen pågått orimligt länge och inte kan försvaras med något behov av säkerhet för Israel. Det gäller också muren som påbörjades 2003.

Oktoberkriget 1973 inleddes med att Egypten och Syrien anföll. Genom att det arabiska territoriet med Västbanken, Sinaihalvön och Golanhöjderna var ockuperat av Israel kan anfallet motiveras som ett försvar. Carlborg för ett långt resonemang och konstaterar att det inte är alldeles uppenbart om de inledande militära operationerna var lagliga. Vid vapenvilan uppmanades parterna att följa Säkerhetsrådets resolution 242 som innebär att Israel ska dra tillbaka sin militär från de områden som ockuperades 1967. Som konstateras i den aktuella FN-rapporten har det inte skett trots att det gått 56 år. Där konstateras också att civila bosättningar och övertagande av egendomar är absolut förbjudna enligt Fjärde Genèvekonventionen.

Speciellt FN-rapporten visar mycket tydligt att Israel bryter mot FNs Apartheidkonvention, och räknar upp det stora antal andra FN-organ och civila organisationer som kommit till samma slutsats. Carlborg konstaterar att dessa brott mot mänskligheten mycket väl kan komma att tas upp av åklagaren vid Internationella brottmålsdomstolen, liksom attacker mot civila och byggandet av bosättningar på ockuperat område.

Den avslutande meningen i FN-rapporten uppmanar till att full och likvärdig ersättning ska tilldelas palestinska individer, företag och enheter för den skada de lidit genom Israels beslagtagande av land och egendom, husrivningar, plundring av naturresurser, förnekande av rätten att återvända och andra krigsbrott och brott mot mänskligheten som utförts för koloniala syften och i syfte att annektera av en olaglig ockupant. Som påpekats tidigare i rapporten är det FNs ansvar att se till att Palestina avkoloniseras, och FN har ett särskilt ansvar att övervaka att flyktingar återvänder och att den olagliga ockupationsmaktens administration avvecklas samt att militären dras tillbaka.

Henrik Carlborg: Aggressionsbrottet – myter, fakta och svensk lag. Juridisk Tidskrift 2022/23 s. 507-522.

Henrik Carlborg: The Arab-Israeli Wars | The Crime of Aggression: Myths, Facts and Swedish Law. Law for Palestine July 23, 2023.

Committee on the Exercise of the Inalienable Rights of the Palestinian People: The Legality of the Israeli Occupation of the Occupied Palestinian Territory, including East Jerusalem. 2023. 

Tomas Cronholm

Ny bok: Folket som inte fick finnas

30 aug. 2023

Ingmar Karlsson: Folket som inte fick finnas. Palestiniernas historia. Historiska media, 2023.

Författaren har tidigare skrivit om Palestinas historia och denna nya bok har naturligtvis en hel del gemensamt med dem. Den innehåller en noggrann beskrivning av Palestinas långa historia och alla de bedrägerier och övergrepp den ursprungliga befolkningen utsatts för, inte minst under Nakban. Att erövringen av resterna av Palestina 1967 inte lett till mer protester från omvärlden är obegripligt och otillständigt. Det är det också att de palestinska flyktingarna inte har kunnat återvända trots att det utlovades när Israel bildades och ingick i FN.

Förordet innehåller två intressanta citat. Israels förste premiärminister Ben Gurion: ”Varför skulle araberna sluta fred?... Vi har kommit hit och stulit deras land. Varför skulle de acceptera det?” och Israels nuvarande premiärminister i regeringsförklaringen 29 december 2022: ”Det judiska folket har en exklusiv och obestridlig rätt till alla delar av Eretz Israel. Regeringen kommer att främja och utveckla bosättning i alla dess delar – i Galileen, Golan, Judeen och Samarien”, dvs Västbanken.

Det första kapitlet beskriver den historiska bakgrunden, med de olika härskarna över regionen. Bara under 73 år för ungefär tre tusen år sedan var Israel en sammanhållen stat innan grundandet 1948. Det kollektiva självmordet av judiska upprorsmän år 73 i fästningen Masada anges som en historisk sanning vilket är tveksamt eftersom utgrävningar visat att de rester som hittats består av djurben.

I de följande kapitlen beskrivs mängder av löften till araber och palestinier som sedan brutits. Efter krigsutbrottet 1914 utlovade den brittiska krigsministern fullständigt oberoende om de hjälpte till att driva ut osmanerna, som var allierade med Tyskland. ”Vi skall inte annektera ett uns land där…”. Redan i Sykes-Picot-avtalet 1916 bröts detta genom att Palestina skulle placeras under internationell regim. Balfourdeklarationen, som fick stor betydelse genom att refereras till vid bildandet av mandatet Palestina, blev förödande genom att bara judarna nämns, övriga kallas icke-judar. Eller som Karlsson skriver: ”… ett dokument där en stat utlovade ett område som den inte hade förfoganderätt över till ett folk som inte bodde där, utan att ta hänsyn till invånarnas intressen och önskemål.” Detta bryter naturligtvis mot fredsprogrammet som formulerades av den amerikanska presidenten Wilson och antogs av Nationernas Förbund, som innebär självbestämmanderätt för folken. Folkviljan undersöktes av King-Crane-kommissionen som reste runt i regionen och talade med folk. Den drog slutsatsen att Palestina mycket väl kunde ingå i en enad syrisk stat medan de heliga platserna kunde omhändertas av en internationell och interreligiös kommission. Detta förkastades av fransmän och britter, som i sin karaktär av kolonialmakter önskade och fick mandat över avstyckade stater.

Historien kring idéerna om en judisk stat och sionismen som en kraft bakom detta behandlas utförligt, liksom de motsättningar som fanns mellan olika judiska grupper. Den stora judiska invandringen ledde till ett första palestinskt uppror och britterna svarade med att tillsätta ”Peel-kommissionen”, som förslog en delning där 20% skulle bli en rent judisk stat. Detta accepterades inte av någon sida. Hur britterna drevs ut genom judisk terror och hur USA då blev den viktigaste protektorn beskrivs, och kapitlet om Nakba inleds med Sovjets helomvändning där Gromyko plötsligt talar om ”judarnas historiska rötter i Palestina”. FNs delningsplan underkändes som illegal av Menachem Begin som lett den judiska terrorn, medan David Ben-Gurion accepterade den dock utan att acceptera de föreslagna gränserna. Judarnas attacker mot palestinierna beskrivs, och myten att palestinierna skulle ha uppmanats i arabisk radio att fly vederläggs. Judiska soldater klädde sig som araber och kunde på så sätt döda araber, en metod som används än i dag av israeliska soldater.

De följande kapitlen beskriver den palestinska befrielserörelsens framväxt, hur PLO blir ledande och accepteras som palestiniernas företrädare. Junikriget 1967 och oktoberkriget 1973 behandlas bara i relation till PLO. Osloavtalen och Camp David-avtalet beskrivs i kritiska och konkreta ordalag, liksom orsakerna bakom intifadorna. Det näst sista kapitlet kallas helt enkelt ”Den andra intifadan och tvåstatslösningens död”. Den nuvarande israeliska säkerhetsministern Itamar Ben-Gvir beskrivs med ett citat från Jerusalem Post som ”den moderna israeliska versionen av en vit makt-förespråkare och en europeisk fascist”, och finansministern Bezalel Smotrich har uttalat att Ben-Gurion inte gjorde färdigt jobbet när han inte kastade ut palestinierna 1948, och han förespråkar annektering av hela Västbanken. I det avslutande kapitlet, ”Mandatet Palestina – vår tids korsfararstat” jämförs situationen med tidigare koloniseringsförsök i Mellanöstern och med apartheidpolitiken i Sydafrika.

Boken är utomordentligt innehållsrik, speciellt när det gäller klarläggandet av historiska skeenden som i hög grad dolts och förvanskats av Israel men de senaste åren blivit studerade framför allt av israeliska historiker som Ilan Pappé. Ändå är bokens titel lätt missvisande, när den inte i högre grad beskriver den palestinska kulturen och hur den förändrats och påverkats av ockupation och förtryck. Inte minst gäller detta för alla de palestinier som lever i flyktingläger i och utanför Palestina. Det är kanske orättvist att kräva att en intressant och detaljrik bok som denna borde innehålla ännu mer. Vi får hoppas att det finns anledning att beskriva den palestinska kulturen under många år framöver och att det palestinska folket ska kunna leva fritt i sitt land.

Tomas Cronholm

Försvarsministern som var en tjuv

20 juni 2023

Dayan "gräver" i Augusti 1957

Moshe Dayan var minister för israeliska militära styrkor 1967 under sexdagarskriget och firas av många israeler som en av landets största militära hjältar och politiska ledare. Han var stabschef för Israels försvarsmakt och blev så småningom försvarsminister. Dayan var också en plundrare av enorma proportioner, till arkeologernas stora förtvivlan, och har anklagats för att stjäla och handla med antikviteter I stor skala. Dayan utnyttjade sin status genom att använda militär utrustning och personal för att förse sig med skatter och han uppmuntrade också olaglig utgrävning av arkeologiska platser. Hans privata samling var en av de största i Israel och såldes så småningom av hans fru till ett museum i Israel. Mycket av den information som härrör från dessa "utgrävningar" är otillgänglig för palestinier och förblir i händerna på israeliska myndigheter och akademiska institutioner. Ännu värre är att det inte finns någon information tillgänglig alls för många "utforskningar".

År 2012 publicerades Dr. Asaf Matskins bok Too Close to the Edge, som berättar historien om politisk korruption sedan skapandet av Israel. Mitt i skandalerna som beskrivs i boken finns ett kapitel om "Moshe Dayans antikviteter." Enligt Matskin var vissa i det israeliska samhället övertygade om att "allt är tillåtet" – dvs. Om man är känd och har en viss ställning som tillåter detta. (1)

Internationella arkeologer har ansett denna tolerans inför plundring vara bevis på Israels oprofessionella och oetiska inställning till arkeologi. Dayan var dock en israelisk hjälte och följaktligen oberörbar. Plundringen av antikviteter från ockuperad mark strider mot internationell rätt som förbjuder denna typ av stölder vilket tillämpades av många av Hitlers stabsofficerare i Europa under andra världskriget.

Biblical Archaeology Society Online Archive

Efter kriget 1967 stod hela Sinai och Västbanken till Dayans förfogande. Han använde soldater för att gräva samt arméhelikoptrar och lastbilar för att hjälpa honom att transportera en del av bytet. I en artikel med titeln "A Very General Archaeologist-Moshe Dayan and Israeli Archaeology", publicerad i Journal of Hebrew Scriptures (vol. 4, 2003), säger Raz Kletter, en arkeolog vid Israels antikvitetsmyndighet, att han har dokumenterat 35 platser "där det finns bevis för Dayans olagliga grävningar." (2)

Moshe Dayan-samlingen består av 800 till 900 föremål förvärvade för 1 miljon dollar av Israel Museum efter Dayans död. Dayan såg sitt rykte som en ofelbar strateg smulas sönder under Yom Kippur-kriget i oktober 1973 när han fick skulden för Israels första motgångar mot Syrien och Egypten. (3)

1 Yael Gruenpeter 2015, The Israeli Defense Minister Who Stole Antiquities, Haaretz 19 December

2 Biblical Archaeology Society Online Archive

3 Leroy Aarons, The Dayan Saga—The Man and His Archaeological Collection, Biblical Archaeology Society Online Archive 

Marie-Louise  Winbladh
Arkeolog, författare, forskare
Intendent för Cypernsamlingarna 1971-2001

Al Naqba – katastrof som pågår

11 maj 2023

Tänk dig att ett annat folk kommer och kör ut dig ur ditt hus med militärt stöd. Tänk dig att du hör talas om att hela byar tömts och de boende mördats i en massaker. Tänk dig att du tvingas gå många mil utan mat och vatten för att komma till ett flyktingläger som kanske ligger i ditt eget tidigare land eller ett grannland. Tänk dig att du inte kommer ur detta läger på 75 år, inte dina barn, inte dina barnbarn.

Detta är situationen för de 750 000 palestinier som drevs från sina hem i det de kallar Al Naqba, som betyder katastrofen. Vad hade de gjort för att förtjäna detta öde? Ingenting. Tidigare hade de levt i fred med judarna, men det kom en idé om att hela Palestina skulle tillhöra judar och inga andra. Idén kallas sionism och har ingenting att göra med antisemitism som innebär ett hat mot judar som inte är motiverat. Däremot var det antisemitism som ledde till judeförföljelsen och förintelsen, men det går inte att hävda att det skulle ha varit palestinierna som låg bakom den.

Världssamfundet, FN, beslutade att de flyende skulle få återvända hem, men det har ännu inte skett. I stället har Israel fortsatt att köra iväg folk från sina hus som sedan rivits. Det mycket begränsade område som en majoritet av världens stater har erkänt som staten Palestina har ockuperats av Israel. Den nu sittande israeliska regeringen har i sitt program hävdat att inte ens det räcker utan att det judiska folket har exklusiv och obestridlig rätt till hela landet ”Israel” definierat som att det omfattar även det ockuperade området.

Al Naqba har nu pågått i 75 år. Det är hög tid att den avslutas med en fred baserad på folkrätten och FNs resolutioner. Ansvaret för en sådan fred vilar tungt på de länder som tillät förföljelsen av judar som kulminerade i förintelsen. Det är inte rimligt att helt andra människor fått lida och fortfarande får lida för detta. Ett minimikrav är att alla EU-länder gör som Sverige och erkänner Palestina som stat, så att parterna i konflikten blir en aning mer jämbördiga.

Kom och demonstrera 15 maj 18:30 på Sergels torg i Stockholm!

Läs om Al Naqba:

Al Nakba - Palestinagrupperna

Nada Alami: Svart skimmer.

Susan Abulhawa: Morgon i Jenin, Det blå mellan himmel och hav, Berättelsen om Nahr.

Bernt Hemele & Cato Lein: Nakba – katastrof inför våra ögon.

Tomas Cronholm