AL NAKBA - 75 år av fördrivning

27 apr. 2023

Manifestation på Sergels torg i Stockholm

På Nakbadagen samlas vi för att uppmärksamma att palestinska flyktingar under 75 år har nekats rätten att återvända och att fördrivningen av palestinier fortsätter.

Tyst manifestation med facklor och ljus som symbol för rätten att återvända.

Al Nakba – 75 år av fördrivning
Datum och tid: 15 maj, kl. 18.30-20.00
Plats: Sergels torg
Arrangörer: Palestinagrupperna i Sverige tillsammans med Palestinagruppen Stockholm.

Ta gärna med egna facklor och ljus. Endast palestinska flaggor är tillåtna.

För mer information, mejla oss, ring 08-641 72 88 eller se manifestationens facebookevent.

Sverige och palestinaflyktingarna

14 apr. 2023

Göran Burén: Alla människors lika värde 

Celanders förlag 2017

Vid ett möte arrangerat av Palestinagruppen Stockholms bojkottgrupp talade PGS ordförande Henrik Carlborg, och jag fick då tillfälle att fråga om han hade något tips om var man kan läsa om Sveriges inställning till Palestina och Israel under speciellt de första decennierna efter FNs delningsplan 1948. Även om jag läst en hel del om detta på nätet och i Per Gahrtons omfattande Palestinas Frihetskamp så var det mycket givande att läsa denna insiktsfulla bok. Den handlar i huvudsak om de landsförvisade palestinierna.

I inledningen framhålls de palestinska flyktingarnas rätt att återvända, något som ingick i Folke Bernadottes fredsplan och formaliserades i FNs generalförsamlings resolution 194. ”Israel vägrade benhårt att låta dem komma tillbaka”. Israelerna försvarade sitt handlande med att den arabiska befolkningen lämnat sitt hemland, trots att de uppmanat palestinierna att stanna kvar, medan ledare i arabländerna i radiosändningar skulle ha uppmanat dem att ge sig av. Några sådana radiosändningar har aldrig förekommit, och att palestinierna flydde var en naturlig följd av terror och krig. Att palestinierna frivilligt skulle ha lämnat landet har (felaktigt) använts också av andra som argument för att de inte skulle ha rätt att återvända, också i Sverige. Vi fick veta att ansvaret låg på arabländerna som anfallit Israel (snarare försvarade de den del av territoriet som enligt delningsplanen skulle tillfalla Palestina, när Israel försökte och delvis lyckades utvidga sin del med våld).

Resolution 194, liksom faktiskt delningsplanen, resolution 181, har inte sanktionerats av säkerhetsrådet och är därför inte bindande. Samtidigt har FNs generalförsamling fastslagit en deklaration om de mänskliga rättigheterna, och dess artikel 13 lyder: ”Var och en har rätt att lämna varje land, även sitt eget, och att återvända till sitt land.”

Al-Nakba, katastrofen 1948, fördrivningen och mördandet av palestinier och deras liv i flyktingläger, beskrivs i två kapitel. Ett kapitel handlar om Folke Bernadotte, som Burén också skrivit en bok om och som förlorade livet med största sannolikhet på grund av sitt engagemang för de landsförvisade. I kapitlet ”Svenskarna och exilpalestinierna” framhålls att Röda Korset initialt skickade hjälp till flyktingarna men det upphörde i stort sett 1950 då FN tog över ansvaret. Trots att det inte bara är en hjälporganisation utan också en människorättsorganisation verkade det inte på något sätt för flyktingarnas rätt att återvända. Inte heller Rädda Barnen intresserade sig för flyktingarna, men samlade gärna in pengar till sionistiska organisationer för att hjälpa barn till ”Palestina”. Med några få undantag försvann flyktingarna i den svenska debatten och dök inte upp igen förrän på 60-talet.

Däremot drevs en otröttlig kampanj för att hjälpa den nya staten Israel, vilket beskrivs i kapitlet ”Israelsolidaritet”. Där framgår hur den palestinska byn Qastina töms, rivs och ersätts med svenska trähus som bekostas genom en insamling underskriven av riksdagens talmän, biskopar, riksdagsmän och statsministerns fru Aina Erlander, allt för att hjälpa de judiska flyktingarna från Europa. I kapitlet finns något enstaka belägg för att det fanns de som också såg de palestinska flyktingarna, men här finns också citat med historiska lögner som att den arabbefolkning som betraktar Palestina som sitt hemland har invandrat från närliggande länder efter 1920. Journalisten K G Michanek som senare försvarade Israel lidelsefullt skrev 1951 att det arabiska hatet mot Israel mycket väl kan förklaras av fördrivningen av palestinier 1948.

I kapitlet ”Paradigmskifte” förklaras den svenska inställningen med rester av ett kolonialt arv, där ”den vite mannen” hjälper de boende till ett bättre liv och kolonisterna till att tillvarata naturresurser. ”De har fått öknen att blomma” är ett uttryck jag känner igen från 50-talet. Paradigmskiftet kom med FNs generalförsamlings resolution 1514 om beviljandet av självständighet åt koloniserade länder och folk 1960. Det är inte svårt att förstå att arabvärlden uppfattar sionismen som ett europeiskt kolonisationsföretag. I 50-talets Sverige var kolonialism inte något negativt, och DNs chefredaktör Herbert Tingsten försvarade den med att målet i detta fall, en judisk stat, är överordnat alla andra överväganden. Som framgår av nästa kapitel, ”Haifainstitutet”, var socialdemokraterna 1956 antikoloniala och 1959 röstade Sverige som enda västland för en FN-resolution som erkände det algeriska folkets rätt till självbestämmande. Samtidigt kunde socialdemokrater som Inga Thorsson blunda för de palestinier som fått lämna plats åt inresande sionister.

Kapitlet ”Vad visste svenskarna?” är speciellt intressant utifrån min ursprungliga fråga till Henrik Carlborg. Här framgår att det inte saknades information för den som ville veta, men den tolkades ofta av starkt Israelvänliga debattörer. Chefredaktören för Karlstads-Tidningen Manne Ståhl, som drivit på om lagstiftning mot antisemitism, reste till Mellanöstern 1956 och skrev därefter att Israel ”förvandlats från en fredlig nationell nybyggarnation till en hypernationalistisk och hypermilitaristisk religionsstat”. Han uppfattade också att arabstaternas hat mot Israel hade sin grund i massflykten av araber, dels på grund av övergreppet i sig och dels för den belastning de redan fattiga länderna utsattes för. Naturligtvis fick han mothugg av debattörer som Herbert Tingsten. Intressant är också hur FNs resolution 1912 togs emot i Sverige, som röstat för den; bara Israel röstade emot. I resolutionen konstateras ”med djupt beklagande” att repatrieringen av de palestinska flyktingarna inte förverkligats. I UDs sammanfattning fanns inte formuleringen ”djupt beklagande”, och i stället handlar det om ”en definitiv lösning av flyktingproblemet”. Intressant nog uppmärksammades resolutionen inte av någon av huvudstadstidningarna.

I kapitlet finns också redogörelser för mottagandet av böcker, föredrag och artiklar som beskrev de palestinska flyktingarnas situation, som hur väl underbyggda de än var stämplades som antisemitism. På sextiotalet blev världen större, och i kapitlet ”Stormsvalor” redogörs för den tidigare diplomaten Gunnar Hägglöf, som 1933 ansåg att ett gangsterband tagit över i Tyskland. I Göteborgs-Posten publicerade han 1964 ett antal artiklar om ett samtal med den palestinske ledaren Musa el-Alami som då var chef för ett flyktingprojekt i Jeriko. El-Alami jämför de palestinska flyktingarnas situation med hur andra flyktingar under historien tillåtits återvända. Här jämförs också Hägglöfs objektiva skildring av en resa till de arabiska områdena med hur Artur Lundkvist beskriver hur han står på den israeliska sidan och gissar hur det ser ut i det arabiska Akaba. Det blir en närmast parodisk uppvisning i det som Edward Said kallar ”orientalism”.

”Palestinskt motstånd” beskriver grundandet av Fatah och Yassir Arafats betydelse, och hur PLO genom sitt väpnade motstånd och kapningar fick palestinier att få stämpeln terrorister. I ”Den stora omsvängningen” redovisas 60-talets diskussioner i den socialdemokratiska Frihet och oberoende vänstertidskriften Clarté som i alla fall visar viss förståelse för de förvisade palestiniernas situation. Junikriget 1967 delade opinionen tydligt i vänner och fiender till hur Israel hanterat flyktingfrågan. Slutligen beskrivs i ”Palestinasolidaritet” hur Palestinarörelsen startade och om Eva Ståhls upplevelser i flyktinglägret Tel al Zaatar, som beskrivs i en bok.

Som påpekas på bokens baksida är detta en ”omsorgsfull kartläggning av diskussionen kring Palestina och de fördrivna palestinierna i svensk samhällsdebatt från staten Israels bildande tills opinionen började svänga i slutet av 1960-talet”. Tyvärr tycks inte boken från 2017 ha resulterat i någon debatt; de få recensioner jag hittat har varit helt instämmande och positiva. Situationen för exilpalestinierna har bara försämrats och någon lösning är inte i sikte. Inte heller debatten i dagstidningarna visar någon tendens till större förståelse; det som debatteras är framför allt våldet på Västbanken och bombräder mot Gaza. Det är därför oerhört värdefullt med en bok som denna, och jag rekommenderar den varmt.

Tomas Cronholm

FN-kommitté fördömer israeliska attacker i Jerusalem

6 apr. 2023

FN-kommitté fördömer israeliska militära attacker mot palestinska tillbedjande i heliga platser i Jerusalem.

Uttalande av FNs generalförsamlings kommitté om iakttagandet av det palestinska folkets omistliga rättigheter, onsdag 5 april 2023

Kommitténs sekretariat fördömer de israeliska styrkornas attack inuti Al-Aqsa-moskén den 4 april 2023 som resulterade i att hundratals palestinska tillbedjare blev slagna, skadade och fängslade samtidigt som de skadade al-Quibli-moskéns byggnad. Detta våld är speciellt avskyvärt under en tid med förhöjd religiös känslighet vid ramadan och kristen och judisk påsk.

Israels olagliga politik och praktik har fortsatt att befästa den olagliga ockupationen av det palestinska territoriet som Israel ockuperat sedan 1967, inklusive Östra Jerusalem, med Gazaremsan dessutom allvarligt isolerad under en nära 16-årig blockad. Israel har ökat sina militära operationer i det ockuperade palestinska territoriet vilket resulterat i att minst 95 palestinier dödats, varav 17 barn.

Sekretariatet upprepar sin uppmaning att respektera internationella lagar inklusive humanitära lagar och människorättslagar i de ockuperade palestinska territorierna. Israel måste följa internationella lagar och åtaganden i enlighet med FN-resolutioner. Sekretariatet upprepar också sin uppmaning att respektera de heliga platsernas historiska status quo, respektera heligheten hos platser för tillbedjan och upphöra med israeliska styrkors provokationer och extremistiska israeliska bosättares uppvigling i och kring dessa platser. Vidare uppmanar sekretariatet att alla tillbedjandes möjlighet att komma till de religiösa platserna ska respekteras i enlighet med vad som överenskommits.

Slutligen uppmanar sekretariatet alla ledare att utöva sitt inflytande för nedtrappning och lugn under de religiösa festligheterna. Sekretariatet anser att en rättvis och långvarig fred bara kan åstadkommas genom ett slut på Israels ockupation och iakttagandet av det palestinska folkets omistliga rättigheter, inklusive de palestinska flyktingarnas, och genomförandet av tvåstatslösningen i enlighet med internationell lag och tidigare överenskommelser som leder till att den palestinska staten blir oberoende och har Östra Jerusalem som sin huvudstad.

SLUT

Översättning: Tomas Cronholm

Kraftigt ökat blodigt våld mot palestinier

26 feb. 2023

Nablus

Den fyra timmar långa razzian var en av de blodigaste på nästan ett år. 

Israeliska tjänstemän menar att razzior är nödvändiga för att förhindra att en svår situation förvärras – men det finns inga tecken på att våldet bromsas. 

Historien går, förstås, isär. Israel menar att deras styrkor omringade byggnaden där tre misstänkt militanta palestinier befann sig och att de bad männen att kapitulera, men att de istället öppnade eld. En man som försökte fly från byggnaden sköts och dödades. Militären avfyrade därefter missiler mot huset, jämnade byggnaden med marken och dödade de andra två männen. Samtidigt hamnade andra trupper under kraftig beskjutning, vilket utlöste en intensiv skottlossning.

Al Jazeeras reporter, Nida Ibrahim, berättade dock att vittnen beskrev israeliska soldater som öppnade eld urskillningslöst: "Vi hör berättelser om att israeliska styrkor sköt mot grannarna, människor i deras hus, människor som ägnade sig åt vardagliga saker”.  I Gamla stan i Nablus var hem i spillror och närliggande butiker fulla av skotthål. Parkerade bilar var krossade. Möbler från de förstörda hemmen var utspridda och blod hade färgat cementen.

Israel har under det senaste året intensifierat våldet mot Nablus och närliggande Jenin. Enligt den palestinska journalisten Mariam Barghouti är dessa städer där det väpnade motståndet växer; "Även om det expanderar till andra områden på Västbanken, fortsätter Lion’s Den och Jenin-brigaden att vara epicentrum för palestinskt väpnat motstånd vilket är anledningen till att de har blivit ett mål", sa Barghouti till Al Jazeera.

Gaza svarar med raketer

Den israeliska militären menade att palestinska militanta avfyrade sex raketer från Gaza tidigt på torsdagen, bara timmar efter den israeliska razzian i Nablus, där 11 palestinier miste livet. 

Deras luftförsvarssystem ska ha oskadliggjort fem raketer medan en sjätte föll i ett obebott område. Israel svarade med att inleda flera flygattacker mot Gaza. Det finns inga rapporter om skadade vare sig i Israel eller Gaza. 

"Motståndsrörelsen i Gaza observerar fiendens eskalerande brott mot vårt folk på den ockuperade Västbanken, och dess tålamod håller på att ta slut", menar Abu Obeida, talesman för det styrande Hamas-partiet i Gaza. 

Den Nablus-baserade Lion's Den – vars medlemmar attackerades under den israeliska razzian – uppmanade det ockuperade palestinska territoriet att gå ut på gatorna och protestera vid midnatt på torsdagen – en uppmaning som hörsammades av tusentals i bland annat Ramallah, Jenin, Nablus, Tulkarem, Hebron, Jerusalem och Qalqilya.

Bosättare

Regeringen domineras av ultranationalister som har drivit på för hårdare åtgärder mot palestinska motståndsrörelsen och som lovat att befästa israeliskt styre på det ockuperade Västbanken. I den israeliska regeringen ingår ett antal bosättare. I ett uttalande som ytterligare kan öka spänningarna, meddelade Yesha, bosättningsrådet, att israeliska tjänstemän har gett godkännande till nästan 2 000 nya bosättningar på Västbanken. Palestinierna, och större delen av det internationella samfundet, anser att bosättningarna är byggda på ockuperad mark, är olagliga och hindrar fred. Över 700 000 bosättare bor nu på Västbanken och i östra Jerusalem. 

I Washington uppmanade utrikesdepartementets talesman Ned Price båda sidor att undvika åtgärder som kan elda på de spänningar som finns, inklusive eventuellt godkännande av nya bosättningar.

Omvärlden

FN-tjänstemän i regionen menar att de “israeliska och palestinska parterna snarast måste stoppa det eskalerande våldet och arbeta för att förverkliga tvåstatslösningen” och Tor Wennesland säger i ett offentligt uttalande att han är bestört över att barn fortsätter att bli offer för våld.

EU beklagar att civilbefolkning dödats och upprepar att våldsanvändningen måste vara proportionerlig, med full respekt för internationell humanitär rätt och endast komma som en sista utväg när det är absolut oundvikligt för att skydda liv. 

Washington ger årligen minst 3,8 miljarder dollar i militärt bistånd till Israel men uttryckte oro över våldet på Västbanken och beklagade de oskyldiga som dödades i onsdagens razzia i Nablus. "Vi ser de säkerhetsproblem som Israel står inför. Samtidigt är vi djupt oroade över det stora antalet skador och förlusten av civila liv”, säger Ned Price.

Det palestinska hälsoministeriet sa i ett uttalande att "början av detta år är den blodigaste på den ockuperade Västbanken sedan år 2000”. Hittills har 65 palestinier, inklusive 13 barn, dödats och hundratals skadats.

Källor:

Israel says Palestinian militants fired rockets after raid

Israeli forces kill Palestinian, thousands protest violent raids

Israeli forces kill 11 Palestinians in Nablus raid