De bortglömda flyktingarna i Libanon

26 nov. 2019

Novembermörkret sänker sig över det palestinska flyktinglägret Shatila i södra Beirut, Libanon. Lägret, ursprungligen inrättat för flyktingar fördrivna under Israels etniska rensning av palestinier 1948, hade från början runt 10.000 invånare. Efter Sexdagarskriget 1967, naturligt tillväxt och dagens krig i Syrien har invånarantalet ökat och uppgår nu till över 20.000 personer på en yta stor som Liseberg. 

De bor alltså trångt och infrastrukturen är därefter. Vatten- och avloppssystemen, i den mån de existerar, är undermåliga, vattnet i stort sett odrickbart, lösa elledningar hänger ned överallt i de trånga gränderna och varje år dör människor i meningslösa elolyckor.

I kvällsmörkret rör sig invånarna huller om buller med fordon av olika slag på den trånga huvudgatan genom lägret för att uträtta olika ärenden, som att handla i de små butikerna. En del palestinier som har arbete utanför lägret kommer hem efter arbetsdagens slut och enkla serveringar fylls med människor som äter något, dricker te eller kaffe och umgås. Det är, mitt i kaoset och eländet, mycket ombonat, varmt och välkomnande och man tar sig friheten att både skoja och skratta och bara umgås.

Då lägret ligger på en begränsad yta, omgiven av reguljär stadsbebyggelse, kan det inte utvidgas utan tvingas växa på höjden för att kunna härbärgera alla boende. Många hus har nu 4-5 eller fler våningar, de översta våningarna ser provisoriska och ostadiga ut och tycks nästan luta sig mot varandra - och det är antagligen bara en tidsfråga innan något större ras inträffar.

Hälsovård och skolor finns, och drivs av FN:s särskilda organ för palestinska flyktingar (UNRWA), som nu dock brottas med allvarliga ekonomiska problem sedan USA och andra sponsorer dragit in sina bidrag. Om inte övriga bidragsgivare, som Sverige och andra medlemmar i FN, träder in och ökar sina bidrag riskerar flyktingarna på ganska kort sikt kraftig försämring vad gäller både utbildning och hälsa.

Oas för barn i Shatila
Som en oas mitt i lägret ligger Shatilas Barn- och Ungdomscenter, som leds av grundaren och eldsjälen Abu Mujahed. Centret riktar sig till unga i åldern 6-18 år och vill med kurser och och olika aktiviteter stimulera fantasi och kreativitet och erbjuda ett alternativ till ett liv på gatan med risk att hamna i våldsamma eller kriminella kretsar. En stor mängd barn och ungdomar deltar varje dag i aktiviteter som också inkluderar förskola och idrott av olika slag.

En filial till Barn- och Ungdomscentret finns i lägret Nahr el-Bared i norra Libanon – ett läger med 30.000 invånare, som börjat återhämta sig efter att ha raserats i strider mellan libanesisk militär och Saudistödda islamister - där en väldig massa glada barn deltar i olika verksamheter.

Men Shatilas Barn- och Ungdomscentrer brottas med ekonomiska problem sedan en del sponsorer (möjligen efter utländska påtryckningar) ganska plötsligt dragit in bidrag. I Sverige finns en vänförening som nu satsar på att dubbla antalet faddrar som vardera betalar 100-200 kronor i månaden till centret. Ett stort antal faddrar, som regelbundet bidrar, ger förstås viss ekonomisk stabilitet i ett projekt väl värt att stödja.

Inga demokratiska rättigheter
Enligt UNRWA finns idag tolv officiella palestinska flyktingläger, och 475.000 registrerade palestinska flyktingar, i Libanon. Den libanesiska regeringen erkänner knappt hälften av dem. UNWRA administrerar 65 skolor med omkring 37.000 elever och 27 sjukvårdskliniker med drygt en miljon patientbesök varje år. 

Det finns ett någorlunda välfungerande sjukhus inom räckhåll för varje läger, och de samarbetar med den privata sjukvården om speciella fall. Det är denna ordning som under trycket av ekonomiska problem nu riskerar att upplösas.

Socialt är situationen i lägren bedrövlig. Arbetslösheten i lägren skyhög och det finns flera yrken som palestinier inte får arbeta inom. Palestinier har inga som helst demokratiska eller medborgerliga rättigheter, och får inget stöd av den libanesiska staten – till skillnad från palestinska flyktingar i Syrien fram till kriget.

Lägren i Beirut är öppna för in- och utpassering. Men i norr, och framför allt söder, är de hårt bevakade av libanesisk militär som kräver speciella tillstånd av de som vill passera på den enda vägen in. Det praktiska i lägren tas om hand av den lokala folkkommittén, med representanter för de olika palestinska partierna och grupperna, men vägar, el, vatten och avlopp är svårt att ordna utan stöd från det omgivande samhället.

En gissning – flyktingar väljer Västbanken
De palestinska flyktingarna har varit bortglömda under hela den så kallade ”fredsprocessen” mellan Israel och Palestina – en process som för övrigt sedan lång tid avstannat.

Enligt FN:s resolution 194 (1948) skulle de ”flyktingar som önskar återvända till sina hem och leva i fred med sina grannar” tillåtas göra detta vid ”första genomförbara tidpunkt” eller, om man valde att avstå, erbjudas ”kompensation för förlust av eller skada på egendom” i samband med fördrivningen. Så har alltså inte skett, och de flyktingar vi nu möter i Libanon utgör tredje, eller till och med fjärde, generationen av de först anlända.

Givetvis går frågan att lösa. Ett naturligt steg är förstås att Israel utrymmer sina olagliga bosättningar på Västbanken, tar hem sina medborgare och låter de palestinska flyktingar som så önskar flytta in. En god gissning är nog att många palestinier, vars familjer ursprungligen kommit från det som nu är Israel, hellre skulle flytta in i den palestinska staten (Västbanken och Gaza) än tillbaka till Israel, och att många flyktingar i Libanon och andra länder – mot kompensation och fulla medborgerliga rättigheter – hellre skulle stanna kvar där de vuxit upp än flytta till ett land de aldrig sett.  

Frågan om Palestinaflyktingarna är en av vår tids mest försummade och världssamfundet bär ett tungt ansvar för att gång på gång – på grund av stormaktsspel, feghet och undfallenhet – ha visat sig oförmöget att ingripa.

FN:s Barnkonvention, som i år fyller 30 år – som har undertecknats av Israel och nästan alla andra länder, och som snart blir svensk lag – föreskriver bland annat att varje barn har rätt till liv, hälsa, utbildning, identitet och medborgarskap. Konventionen måste gälla också palestinska barn och politikerna måste ta sitt ansvar för de regelsystem de undertecknar.

När höstmörkret faller över Shatila och lägret går till vila, är det förstås utan illusion om en snabb förbättring av situationen, men ändå med någon slags hopp om att man en gång ändå kan få en lösning till stånd så att flyktingarna kan återvända och leva som fria medborgare i Palestina. Och, ja, hoppet är ju det sista som överger människan...

Gunnar Olofsson
Ordförande i Borås Palestinagrupp och medlem av Palestinagruppernas förbundsstyrelse

Vinnare får presentkort på Bitza

24 nov. 2019

På Socialistiskt Forum i ABF-huset den 23 november fick besökarna möjlighet att delta i en frågesport om Palestina. Nu har vi dragit en vinnare bland de som svarade rätt på alla frågor. Vinnare blev Åke Gylfe från Stockholm. Han har vunnit ett presentkort till den palestinska restaurangen Bitza på Hornstulls strand 13.

Den svenska regeringen erkände Palestina år 2014. Hur många länder har erkänt Palestina?
Rätt svar: Ungefär 70 procent världens länder

Vilket land är den palestinska bojkottrörelsens huvudsakliga inspirationskälla?
Rätt svar: Sydafrika – Nelson Mandela och kampen mot apartheid

Varför uppmanar vi att konsumenter ska bojkotta Puma?
Rätt svar: Puma sponsrar det israeliska fotbollsförbundet, som har lag i olagliga bosättningar

Vem kan delta i Team Sweden for Palestine?
Rätt Svar: Alla som vill visa solidaritet med Palestina i olika idrottssammanhang

Volontär i Beit Sahour: En oförglömlig upplevelse

19 nov. 2019

I januari 2019 besökte jag Palestina för första gången. Mitt syfte var att åka på en inre spirituell resa, men jag blev minst sagt chockad när jag kom dit. Jag hade inte förväntat mig att soldater skulle stå utplacerade i vartenda hörn och att jag skulle behöva att passera ett flertal ”check points” för att komma fram. Jag blev uppskärrad, ledsen och arg.

Resan till Västbanken har förändrat mig. Jag har börjat ifrågasätta Israels ockupation, men också hur medierna fungerar som nyhetsförmedlare. Jag har fått träffa palestinier och höra deras syn på konflikten mellan Palestina och Israel och hur det är att leva som palestinier idag i ett ockuperat område.

När jag fick möjlighet att åka på ett volontäruppdrag på Västbanken var mitt svar ett solklart ja. Jag kände ett starkt behov av att åka tillbaka. Det som lockade mig var tron, kulturen, människorna och nyfikenheten av att lära mig mer om Palestina och Israel.

Center för unga med funktionshinder
I september åkte jag till Palestina för att hjälpa till med marknadsföringen av Al Basma, ett dagcenter för unga med funktionshinder. Centret startade 1987 och tar emot 36 personer med fysiska eller mentala funktionshinder varje dag.

På centret får de använda sin kreativitet, skaffa ny kunskap och utvecklas som människor. De tillverkar vackra julkort från återvunnet papper som blandas med blommor från trädgården. De tillverkar små, vackra olivtvålar utan kemikalier. Några väver trasmattor. Materialet som används kommer från gamla lakan och kläder som har donerats. Det är också ett sätt att värna över miljön och tänka hållbart.

Al Basma ligger i Beit Sahour, strax öster om Betlehem, i ett område som är känt för sin produkter av olivträd. På centret använder de småbitar av olivträd och producerar vackra juldekorationer. Produkterna säljs sedan till besökare och turister för ett billigt pris.

Jag har arbetat hårt för att sprida kunskap om Al Basma, både på plats i Palestina (till exempel genom föredrag på studieförbundet Bilda i Jerusalem) och här hemma i Sverige. Nyligen besökte grundaren av centret, Basma Giacaman, och hennes assistent Jamla Hasassneh, Sverige. Vi träffade Svenska Kyrkan i Vadstena och Linköping. Det resulterade bland annat i en stor artikel i Motala-Vadstena Tidning. Att sprida information är viktigt för att få donationer för att finansiera verksamheten.

Det är lätt att ha förutfattade meningar. Mitt råd är att skaffa dig kunskap och bilda dig en egen uppfattning. Jag rekommenderar alla att besöka Palestina och visa sitt stöd. Palestina är i behov av att människor själva åker dit för att uppleva situationen. 

Namnet Al Basma betyder leende och det är det som centret speglar. Ett leende kan göra en annan människas dag, positiv energi smittar av sig. Avslutningsvis vill jag dela med mig av ett klassiskt citat som står på muren mellan Israel och Palestina; ”Make hummus not walls”. En mur kommer aldrig att leda till fred mellan människor, utan kommer att skapa fler konflikter i framtiden.

Sofie Bäck, volontär
Kontakta mig gärna om du har frågor om Al Basma Center.
Telefon: 070–0577288. E-post: [email protected]

TIPS! Lördag 23 november kan du köpa de fina juldekorationerna på ABF-huset, Sveavägen 41 i Stockholm. Då har Palestinagruppen Stockholm bokbord mellan klockan 10.00 och 16.00.

Barnen i Gaza och södra Israel behöver vårt stöd

5 nov. 2019

Ett elvaårigt barn i Gaza har under sin livstid hittills upplevt tre fullskaliga krig och fått se syskon, föräldrar eller vänner dödas och lemlästas av bomber. Resultatet har blivit ett djupt och utbrett stresstillstånd som allvarligt hotar barnens hälsa. Även barn på den israeliska sidan av gränsen lever i skräck för våld.

I rapporten ”A decade of distress” konstaterar Rädda Barnen att många familjer i Gaza lever på gränsen till sammanbrott och att runt 25 procent av barnen, 290 000 barn, är i behov  av kontinuerligt psykosocialt stöd. I södra Israel är läget generellt bättre tack vare högre standard, tillräckliga resurser och i stort sett opåverkad infrastruktur. Men även här lever barn under stress.

Under den senaste militära konflikten i Gaza (2014) dödades över 2 200 civila, varav 551 barn, av den israeliska armén. Över 11 200 personer, varav 3 436 barn, skadades, i 10 procent av fallen med permanent handikapp som följd. Närmare 18 000 hem, 82 sjukhus och kliniker och 259 skolor förstördes helt eller delvis. Omkring 500 000 personer (28 procent av befolkningen) blev internflyktingar, och 17 700 är fortfarande utan fast bostad. På den israeliska sidan dödades 6 personer medan närmare 1 600 personer, varav 270 barn, skadades.

Närmare 36 000 skadade

Levnadsförhållandena i Gaza är, till följd av 11 års blockad och avspärrning och återkommande militära konfrontationer, urusla. Drygt hälften av familjerna lever under fattigdomsgränsen. Arbetslösheten är 53,7 procent – bland unga 70 procent – och majoriteten är beroende av bistånd för säker matförsörjning.

Vattnet är i stort sett odrickbart, elektricitet  finns bara några timmar om dagen och förstörda avlopp läcker varje dag ut miljontals liter orenat avloppsvatten direkt i Medelhavet.

Sjukvården går på knäna av alla omgivningsberoende sjukdomar, diarréer, blodbrist, förgiftningar och undernäring. De saknar viktiga mediciner och utrustning, och cancersjuka nekas av Israel att lämna Gaza för vård.

Till detta kommer alla skadade från de återkommande protesterna mot avspärrningen vid gränsen till Israel – där israelisk militär enligt FN hittills dödat 324 obeväpnade demonstranter, inklusive handikappade, sjukvårdare, barn och journalister. Närmare 36 000 (!) har skadats. Minskat internationellt bistånd, framför allt på initiativ från USA, har ytterligare förvärrat situationen.

Mardrömmar och sängvätning

I sin sammanfattning  av intervjuer med 413 barn och 352 vårdnadshavare i Gaza konstaterar Rädda Barnen att de allra flesta av barnen (78 procent) är mest rädda för bomb- och flygplansljud. 70 procent av barnen känner sig oftast trygga hemma, i sin familj, medan 63 procent känner sig otrygga om de inte är tillsammans med sina föräldrar. Omkring 30 procent är rädda att gå ensamma, likaså när elektriciteten försvinner. 

I skolan känner sig en knapp majoritet (57 procent) ofta säkra, men betydligt färre (26 procent) hela eller större delen av tiden. Omkring 10 procent av barnen är också rädda för övergrepp, inte minst sexuella – något  som ökat under den rådande situationen.

Många vårdnadshavare rapporterar att deras största bekymmer är att inte kunna ge sina barn det beskydd och den omsorg de behöver. 30 procdent anger att deras ekonomiska situation har direkt inverkan på barnens trygghet, och i familjer med en månadsinkomst på 300 US dollar, eller mindre ses en kraftigt ökad frekvens av posttraumatiskt stressyndrom (PTSD). En del barn lämnar skolan i förtid och barnarbete, liksom barnäktenskap har ökat.

En stor del av barnen anger känslor av nedstämdhet (62 procent) och sorg (55 procent). Enligt vårdnadshavarna är 93 procent av barnen nervösa och besväras av sömnsvårigheter (68 procent), mardrömmar (63 procent) och sängvätning (53%).

Droger och självmord ökar

Omkring hälften av barnen känner sig sjuka en stor delen av tiden och 42 procent har enligt vårdnadshavarna olika grader av språkstörning. En del av barnen har utvecklat aggressivt och utagerande beteende. Droganvändning och självmord har ökat. Den viktigaste källan till ångest, sorg och ilska är rädslan för att förlora anhöriga och vänner i en eventuell ny väpnad konflikt.

Mitt i alltihop klarar dock ändå många familjer att trots allt ge barnen en trygg miljö, och 91 procent av barnen beskriver starkt stöd av sina anhöriga och känner sig till och med lyckliga (71 procent), tillitsfulla (72 procent) och energirika (68 procent) en stor del av tiden.

Situationen för Gazas barn är ytterst skör och det behövs i nuläget inte mycket för att tippa allt över ända.

Blockaden måste upphävas

Rädda barnen menar att det är ytterst angeläget att det internationella samfundet nu tar läget på allvar. Åtgärder måste vidtas för att skydda barnen och deras familjer  i Gaza och södra Israel från ytterligare våld.

Förhandlingar måste genast inledas för att finna en hållbar och rättvis lösning av krisen. Blockaden av Gaza måste upphävas, och de olika palestinska fraktionerna sluta upp med att bekämpa varandra. FN: s olika organ måste samla sig till ökat stöd till humanitära organisationer, lokala organisationer och civilsamhället som helhet.

Framför allt måste världens ledare, inklusive den svenska regeringen, sluta upp med att blunda för och negligera konflikten och äntligen ta sitt ansvar i enlighet med alla de FN-resolutioner man gång på gång undertecknat. Barnen i Gaza och Israel är oskyldiga offer i en konflikt som de aldrig bett om. Vi får inte svika vårt ansvar för deras framtid!

Gunnar Olofsson
Ordförande i Borås Palestinagrupp och medlem av Palestinagruppernas förbundsstyrelse