Peace Now: Annektering skadar Israel

12 sep. 2019

Sedan premiärminister Netanyahu meddelat sin avsikt att tillämpa suveränitet på Jordandalen, det vill säga annektera den, har den israeliska fredsorganisationen Peace Now gjort följande uttalande:

Netanyahus besked om att annektera Jordandalen dagen efter valet är ytterligare ett tecken på den oändliga cynismen hos en premiärminister, som i åratal har stått emot trycket från extremhögern att annektera ockuperat palestinskt territorium, men som också står inför flera korruptionsmål om han förlorar valet. Låt oss vara tydliga. Det här är ett vallöfte av en interimistisk premiärminister, som har visat åtskilliga exempel på nationell oansvarighet. De ytterligheter denne man kan gå till för att tillfredsställa extremhögerledarna Ben Gvir och Bezalel Smotritz avslöjar än en gång hans desperata försök att säkra sin immunitet i nästa Knesset.

En unilateral annektering av Jordandalen eller någon annan del av Västbanken är politiskt sett skadlig, både vad gäller säkerhet och internationellt för Israel. Även om detta är områden som skulle kunna ingå i Israel i en framtida överenskommelse kommer en ensidig annektering att skada fredsutsikterna och föra oss närmare apartheid. Netanyahu verkar beredd att sälja ut allas vår framtid och skicka ett budskap till Israels medborgare, palestinierna och hela världen att hans politiska överlevnad är tillräckligt viktig för att elda på en blodig konflikt, utplåna Israels demokrati och förinta utsikterna för fred.

Politiska skäl:

En unilateral handling – Att ensidigt genomdriva förändringar är liktydigt med att Israel inte önskar fred och går emot tidigare avtal som Israel skrivit under. Framtida annektering av några områden på Västbanken nära den gröna linjen mot Israel (stilleståndslinjen) får bara genomföras som en del i förhandlingarna om en slutlig fred och baserat på mindre, 1:1 byten för att åstadkomma en slutlig gräns mellan Israel och en framtida palestinsk stat.

Allvarlig kränkning av tvåstatslösningen – Annektering av bosättningarna skulle påverka hela Västbanken och förhindra kontinuitet för ett palestinskt territorium som behövs för en bilateralt överenskommen framtida tvåstatslösning.

Säkerhetsskäl:

Risk för försämring som leder till en ny våldsvåg – En ensidig handling skulle kunna frustrera palestinier på gatorna och dra området in i en ny våldsam period, vilket erfarna säkerhetstjänstemän varnat för.

Stärker palestinska extremister – En unilateral annektering utan förhandlingar är ett slag mot de moderata krafter på den palestinska sidan som fortfarande tror på dialog och en tvåstatslösning, och stärker de extremister som stöder en enstatslösning och fortsatt kamp mot Israel.

Internationella bakslag:

Skadade relationer med Egypten och Jordanien – En annektering kommer att leda till oöverskådliga skador på relationerna med Egypten och Jordanien, som Israel undertecknat fredsfördrag med och som inte kan acceptera en unilateral annektering.

Internationell kris – Annektering av delar av de ockuperade områdena och att tillämpa suveränitet går emot internationell lag. Unilateral annektering, som inte är överenskommen eller utförd i samband med landbyten, kommer inte att godkännas av Israels allierade, som stöder en tvåstatslösning och riskerar att föra in Israel i en allvarlig internationell kris eller långvariga försämringar i relationerna.

Kraftfull uppmuntran till bojkott och BDS-rörelsen – Istället för att försvara en rättvis och moraliskt korrekt gränsdragning mellan den suveräna och legitima staten Israel och de ockuperade områdena och bosättningarna suddar regeringen ut gränsen mellan dessa två och stärker därigenom de rörelser som uppmanar till bojkott av Israel och som hävdar att ockupationen bara är ett sätt att dölja att en israelisk apartheidstat breder ut sig mellan floden och havet.

Premiärminister Netanyahu sänder ett budskap till medborgarna i Israel, palestinierna och hela världen att Israel föredrar en fortsatt blodig konflikt och en odemokratisk enstatsverklighet framför rättvisa, demokrati och fred.

Peace Now, 2019-09-10

Definitionen av antisemitism förvrids för att skydda Israel från all kritik

4 sep. 2019

Från början försökte organisationen IHRA motverka rasism mot judar och förintelseförnekelse, men dess definition av antisemitism har blivit ett redskap för att tysta all kritik av Israel, vilket gjort det svårare att uppmärksamma verkliga former av hat mot judar.

Det skriver professor Amos Goldberg på Hebrew University i Jerusalem och Raz Segal, biträdande professor vid Stockton University i New Jersey. Palestinagruppen Stockholm har fått tillåtelse att översätta och publicera texten på svenska.

Det finns en tilltagande tendens bland både judar och icke-judar att beteckna personer som de är djupt politiskt oeniga med, speciellt beträffande Israel-Palestina, som antisemitiska. Anklagelsen är allvarlig; i de flesta länder i västerlandet är antisemitism tabu, och när en person eller organisation anses vara antisemitisk mister den ofta sin legitimitet i offentligheten.

I huvudsak är det två metoder som används för dessa beskyllningar. I den första hänförs påståendet till något helt ogrundat antisemitiskt begrepp. Det faktum att 2000 år av fientlighet och hat mot judar har skapat ett så rikt – och stundtals motsägelsefullt – förråd av anti-judiska begrepp innebär att nära nog varje påstående kan kopplas till åtminstone något av dessa begrepp.

Med lite fantasi och manipulering av dessa begrepp kan varje form av kritik betecknas som antisemitisk. Detta slags logik sprids av dem som stödjer Israels ockupation och nationalistiska regering för att den som kritiserar Israels politik ska mista sin legitimitet.

Den andra metoden utnyttjar den definition av antisemitism som formulerades av International Holocaust Remembrance Alliance.  IHRA, som bildades 1998 (under annat namn), är en kraftfull politisk organisation som består av regeringsrepresentanter och förintelseforskare från 33 länder, nästan uteslutande från väst. IHRA strävar efter att sprida och institutionalisera undervisning och forskning om Förintelsen, hedra dess minne och bekämpa antisemitism.

IHRA kom 2016 överens om en definition av antisemitism, tillsammans med ett antal exempel, grundad på tidigare definitioner. Den har sedan blivit ett slags "mjuk lag" som är bindande för många institutioner och till och med stater världen över. Problemet är att IHRA-definitionen tvångsmässigt ägnar sig åt graden av antisemitism i kritik av Israel, detta mer än åt något annat ämne, vilket gör det betydligt svårare att finna verkliga fall av antisemitism, samtidigt som nästan all kritik av Israel misstänkliggörs. Dessutom läggs bevisbördan på Israelkritikerna som hela tiden måste bevisa att de inte är antisemiter.

De två tvivelaktiga metoderna uppvisades nyligen i en artikel i Haaretz av Yehuda Bauer där det går att påvisa några av de allvarliga och fundamentala felen i den nuvarande diskussionen kring antisemitism. Bauer hävdar att palestiniernas krav på rätten att återvända, något palestinierna är överens om, inte bara är antisemitiskt utan faktiskt kan leda till folkmord. Detta trots att Bauer själv kallade händelserna i 1948 års krig ”etnisk rensning” i sin bok ”The Jews: A Contrary People”. Kan själva kravet på rättvisa efter ”etnisk rensning” – även om författaren inte anser att den ska skipas – kallas antisemitiskt? Handlar det inte här om omvända roller; (de verkliga) offren blir (overkliga) massmördare i en förvriden diskussion kring antisemitism?

Bauer gick dessutom ännu längre när han anklagade den israeliske historikern Daniel Blatman för att ha intagit en antisemitisk hållning när han skarpt kritiserade IHRA som Bauer själv hade varit med om att grunda och där han är hedersordförande än i dag. Blatman hävdar att definitionen syftar till att skydda Israel från all slags allvarlig kritik. Enligt Bauers synsätt är påståendet att IHRA:s definition utövar kraftfullt och skadligt inflytande baserat på den antisemitiska föreställningen att judar innehar oproportionerligt mycket makt och styr världen. Också i detta fall är Bauers argumentation svag. I stället för en meningsfull kritik av definitionen, de medföljande exemplen och dess fruktansvärda konsekvenser för palestiniernas kamp mot förtryck, föredrar de som stödjer definitionen, inklusive Bauer, att förknippa kritiken mot den med antisemitiska föreställningar.

En liknande anklagelse riktades nyligen mot den tyska tidskriften Der Spiegel sedan den publicerade en mindre smickrande undersökande artikel om den proisraeliska lobbyn i landet.  Artikeln utlöste en våldsam reaktion både från judar och icke-judar, inklusive Felix Klein som är Tysklands federala kommissionär för kampen mot antisemitism, och som huvudsakligen ägnar sig åt att försvara Israels regering. I ett förtydligande, som publicerades av redaktörerna, framhölls att under de, under de senaste veckorna hade gjort liknande undersökningar av två icke-judiska lobbyorganisationer i Tyskland utan kopplingar till Israel.

Försvar av bosättarna, inte judarna

Dessa två metoder används ofta och med förödande konsekvenser. Ett annat exempel kom 2017, sex år efter att en ung forskare från England, som vistats vid en akademisk institution i Israel publicerade en artikel om sina intryck från en resa till Betlehem på den ockuperade Västbanken. Bland annat skrev hon att minnet av Förintelsen inte kan ge Israel moralisk rätt till ockupationen. Sex år efter publiceringen hittades den av Sir Eric Pickles, från det konservativa partiet i brittiska parlamentet, som beskrev den som ”ett av de värsta fallen av förintelseförnekelse” han sett de senaste åren.

Tillsammans med The Campaign Against Antisemitism krävde Pickles att forskaren omedelbart skulle avskedas, detta med stöd inte enbart av IHRA:s definition. Det brittiska universitet där hon undervisade satte ihop en grupp experter som fick i uppdrag att undersöka saken. Fastän gruppen inte fann några belägg för antisemitism i artikeln fortsatte diskussionen och forskarens goda namn var skamfilat. Hon lämnade till slut universitetet och gick till en annan institution.

Budskapet till allmänheten – och till akademiker – var tydligt; det är bäst att glömma yttrandefriheten och inte kritisera Israel. Gör du det kan du utsättas för allvarliga anklagelser.

Idag utsträcker sig försöken att undertrycka kritik av Israel som baseras på IHRA-definitionen också till kampanjen mot EUs inställning att produkter från israeliska bosättningar måste märkas som sådana (vilket Simon Wiesenthal-institutet angett som den tredje allvarligaste antisemitiska incidenten under 2015). 

Det verkar alltså som att IHRA-definitionen försvarar israeliska bosättare mer än den bekymrar sig om säkerheten för judar runt om i världen.

I linje med det här lades i slutet av juni i senaten i New Jersey ett förslag till en lag som skulle förbjuda antisemitiska uttryck i allmänna skolor och universitet. Det finns absolut skäl att motverka antisemitism i USA, speciellt i New Jersey, den stat som har det tredje högsta antalet rapporterade antisemitiska incidenter i USA under 2018, ungefär 200 stycken.

Men det är osannolikt att detta lagförslag, som innehåller delar som utformats i enlighet med IHRA-definitionen, skulle kunna hjälpa i kampen mot antisemitism i ”The Garden State”, eftersom huvudsyftet tycks vara att tysta kritiken mot Israel (den förbjuder, till exempel, freds- eller människorättsutredningar som enbart fokuserar på Israel). Men uppfattningen att det bara är Israel som är utsatt för denna typ av kritik är inte bara helt orealistisk, den är dessutom skrämmande. Det räcker exempelvis att titta på listan över personer som anklagas av den internationella brottmålsdomstolen (ICC) i Haag, där det inte finns en enda israel, för att fråga sig om det finns behov av detta i lagförslaget utöver önskan att undertrycka all kritik av Israel.

Ändå ligger skadan som orsakas av lagförslaget inte bara i det faktum att det syftar till att försvara en stark stat – Israel – mer än det försöker skydda judar i New Jersey. Den värre skadan orsakas genom det sätt på vilket förslaget försöker tysta kritiken mot Israels 52-åriga militära ockupation (en av de längsta i världen), som innefattar vräkning, förödmjukelse, fördrivning och dagligt våld mot palestinier, vilket spelar i händerna på erkända antisemiter som hatar judar i USA samtidigt som de beundrar Israel.

Drar uppmärksamheten från verkliga antisemiter

Richard Spencer som är en av de dominerande högernationalisterna i USA utgjorde ett utmärkt exempel på denna koppling när han i juli 2018 uttryckte starkt stöd för Israels judiska nationalstatslag. Detta kom lite över ett halvår efter att han kallat Israel ”en inspirationskälla och modell för etno-nationalism" samtidigt som han förklarat att "judar är kraftigt överrepresenterade i vad man kan kalla 'etablissemanget' medan vita fördrivs från detta land”. IHRA-definitionen försöker naturligtvis bekämpa sådana uttalanden och personer som Spencer, men fixeringen vid att tysta kritik mot Israel drar uppmärksamheten från verkliga antisemiter som visserligen kanske stöder Israel, men samtidigt utgör ett allvarligt hot mot judar i USA.

Uttryckt på ett annat sätt behöver man inte IHRA-definitionen för att identifiera personer som Spencer som antisemiter, men så snart antisemitism blir synonymt med Israelkritik slipper personer som Spencer undan. De är ju ändå stora Israelbeundrare.

Ett tydligt exempel på sambandet mellan judar och den påstådda fördrivningen av vita i USA var den motiverande faktorn för den person ur vit makt-rörelsen, som utförde massakern vid Tree of Life-synagogan i Pittsburgh bara några månader efter Spencers ord. I ett uttalande som publicerades på sociala medier några minuter innan han öppnade eld skrev skytten att judar hjälper flyktingar in i USA och förstör landet.

Vita nationalister över hela världen är besatta av rädslan för ”vitt folkmord”. Det är omöjligt att bekämpa detta allvarliga hot mot judar, flyktingar och andra som nationalisterna ser som existentiellt hot mot deras etno-nationalistiska vision genom att tysta kritik av Israel och dess etno-nationalistiska vision som ser palestinier – boende i de ockuperade territorierna, flyktingar från 1948 års krig och medborgare i Israel (liksom flyktingar från Afrika) – som ett existentiellt hot. Men IHRA-definitionen och dess tolkningar bidrar till just det.

Högerpolitiker, inklusive den israeliska premiärministern Benjamin Netanyahu och israeliska högermedia, har förstått att fokus i kampen mot antisemitism har flyttat från rasistiska nationalister till kritik av Israel, och de använder den katastrofala IHRA-definitionen för sina syften. I motsats till Bauers skenbara naivitet förstår högern mycket väl den kraftfulla potentialen i IHRA-definitionen, inte bara för att skydda sionism från all kritik utan också för att försvara själva ockupationen.

Israels regering och dess representanter, liksom många proisraeliska organisationer runt om i världen, är anmärkningsvärt framgångsrika i att tysta kritik av Israels politik genom att spela detta kort. Genom att använda IHRA:s undermåliga definition av antisemitism har de lyckats i att helt förändra det offentliga samtalet; i stället för att diskutera ockupationen, Nakba, eller brotten mot nationella, mänskliga och medborgerliga rättigheter domineras nu samtalet av vad som är förbjudet eller inte i fråga om kritik av Israel, och i vilken utsträckning denna kritik är antisemitisk. I denna verklighet behöver Israel inte längre försvara sig mot anklagelser – Israel kan fritt kasta anklagelser omkring sig.

Professor Amos Goldberg undervisar vid Institutionen för judisk historia och samtida judendom vid Hebrew University i Jerusalem. Hans forskning fokuserar på Förintelsen och minnet av den. Dr. Raz Segal är biträdande professor i förintelse- och folkmordskunskap vid Stockton University i New Jersey.

En version av denna artikel publicerades först på hebreiska i Local Call, därefter på engelska i nätmagasinet +972.

Nu har Palestinagruppen Stockholm fått möjligheten att publicera artikeln på svenska. Översättning: Tomas Cronholm

Israels ockupation en miljökatastrof

26 aug. 2019

Den israeliska ockupationen av de palestinska områdena utgör en stor fara för överlevnaden i hela området på sikt, och innebär redan idag en miljökatastrof. Det menar israeliska och palestinska forskare knutna till universiteten i Tel Aviv och Stanford.

Juli månad 2019 var den varmaste som hittills uppmätts. FN:s klimatpanel (IPCC) varnade för ett år sedan för stigande temperaturer i områden som Alaska, Sibirien och Grönland. I Israel och Palestina, belägna i ett av världens hetaste områden, är risken för en ännu snabbare uppvärmning uppenbar. Trots detta är medvetenheten bland israeliska väljare om klimathotet väldigt låg och ledarna talar sällan om problemen. Eftersom Israel dessutom ockuperar det palestinska Västbanken kan inte heller palestinierna göra någonting verkningsfullt mot klimatförändringen.

I slutet av förra året publicerade israeliska forskare data som talar för en kommande temperaturhöjning på 2,5 grader och 40-procentig minskning av nederbörden i stora delar av Israel. ”Vi har redan närmare 24 timmars hetta sommartid” konstaterar professor Hadas Saaroni vid Tel Avivs universitet. ”Det kommer att bli värre. Hettan kommer att vara uttalad dagtid och inte lätta nattetid”. Den kommer heller inte att vara jämnt distribuerad utan drabba de fattigare, södra, områdena i Tel Aviv-Jaffa hårdare, med en skillnad i temperatur på runt sju grader.

Enligt professor Marcelo Sternberg vid samma universitet utgörs större delen av Israel redan av öken, och gränsen kryper hela tiden norrut. Och vad som enligt Sternberg är säkert är att ”skogsbränderna som oftare drabbat landet på senare år kommer att fortsätta ödelägga landet sommartid”.

Israelisk kontroll över vattenkällorna

Staten Palestina hör till de som skrivit på FN:s ramverk för klimatförändring, men ockupationen gör att man inte har någon kontroll över sina naturresurser eller möjlighet att agera klimatsmart. Trots rikliga vattenresurser – det regnar mer i Ramallah än i London – är vattenbrist ett närvarande hot. Enligt den israeliska människorättsgruppen Al-Haq konsumerar israeler rakt av fyra till fem gånger så mycket vatten som palestinier under ockupation, och vad gäller de illegala bosättarna på Västbanken har de en sex gånger så hög konsumtion som palestinierna inom samma område.

En del palestinska samhällen är inte anslutna till något vattensystem alls. Och när Israels armé spränger vattencisterner och förstör brunnar tvingas palestinierna köpa vatten dyrt från det israeliska vattenbolaget Mekorot – vatten som israelerna kommit över genom att bland annat dra sin ”säkerhetsbarriär” på Västbanken så att de har kunnat borra sig in i de underjordiska vattenreservoarerna på palestinskt område och lägga beslag på vatten där.

I Gaza råder redan en miljökatastrof. Vatten- och avloppssystemen är till stor del förstörda av olika israeliska militäroffensiver, och kan inte repareras på grund av blockaden. Systemen läcker in saltvatten och föroreningar, 95 procent av vattnet är odrickbart och varje dag rinner miljontals liter orenat avloppsvatten direkt ut i Medelhavet. Enligt en FN-rapport kommer området att inom bara något år vara i praktiken obeboeligt.

Medan Israel genom modern teknologi och kontroll av runt 80 procent av vattenkällorna antagligen på kort sikt kan klara också en ganska dramatisk klimatförsämring, saknar palestinierna på ockuperat område samma möjligheter. ”Vad vi ser”, förklarar Zena Agha vid tankesmedjan Al-Shabaka, ”är ett klart exempel på hur en etno-religiös grupp tilldelas bättre och mer förmånliga resurser än en annan grupp, bara på basis av religion och medborgarskap” – en slags ”klimat-apartheid”.

Inga klimatsmarta planer

I juli 2018 antog den israeliska regeringen det ”Nationella Programmet för Anpassning till Klimatförändring”, med 30 åtgärdspunkter inom vatten, energi och hälsa. Programmet har en klart militär slagsida med diskussion om strategisk placering av baser, och analys av ”effekter på muslimska länder av klimatförändring”.

Energiförsörjningen vilar tungt på fossila bränslen, och medan till exempel Tyskland och Kalifornien siktar på 100 procent fossilfrihet nöjer sig Israel med målet 17 procent förnybar energi till år 2030. Miljömedvetandet är också lågt och enligt en opinionsmätning av ”Pew Research Center” betraktar endast 38 procent av israelerna klimatförändring som ett stort hot – det lägsta resultatet bland 26 undersökta länder.

För de ockuperade palestinska områdena har den israeliska ledningen inga klimatsmarta planer alls. De nu över 650 000 olagliga israeliska bosättarna fortsätter att släppa ut sina förorenande avlopp i de omgivande palestinska samhällena. Västbanken används för dumpning av miljöfarligt avfall. Sten och grus till husbyggen i bosättningarna och inne i Israel hämtas i öppna dagbrott på Västbanken, vilket förorenar luften.

Ett hållbart jordbruk motarbetas genom olika restriktioner, olivlundar sågas ner och solpaneler donerade av Västeuropa förstörs av den israeliska armén. I Gaza är jorden svårt förorenad av krigen och en tredjedel av marken otillgänglig för odling på grund av risken för beskjutning från israeliska soldater.

”Greta Thunberg-effekten”

Finns då inget hopp? Jo, faktiskt. På allra senaste tiden har miljömedvetandet bland israelerna – som många tillskriver ”Greta Thunberg-effekten” – verkligen börjat öka, och årets klimatmarsch var den största hittills i Israel. Miljöaktivister och ockupationsmotståndare har närmat sig varandra under insikten att frågorna hör ihop. Miljökollapsen i Gaza hotar verkligen också bokstavligt hela södra Israel.

På den palestinska sidan ses ett nyvaknat intresse, inte minst bland unga aktivister, att dokumentera och bevara palestinsk flora och fauna, och ”Palestinska institutet för Biodiversitet och Hållbarhet” leder, tillsammans med ”Palestinska Naturhistoriska Muséet” vid Bethlehems universitet, ett projekt för bevarande av Palestinas biologiska mångfald med sikte på tryggad matförsörjning (”food sovereignty”) i ett miljösparande jordbruk.

För att det här ska lyckas krävs dock politiker med kurage, inte minst i vårt eget land, som vågar stödja de här initiativen, vågar konfrontera och kräva upphörande av ockupationen och blockaden, vågar stå upp för tvåstatslösningen enligt FN:s resolutioner och vågar utöva påtryckningar på Israel att erkänna staten Palestinas rätt att existera i fred sida vid sida med Israel. Den nuvarande eftergiftspolitiken och tystnaden är faktiskt inte miljömässigt hållbar.

Gunnar Olofsson
Ordförande i Borås Palestinagrupp och medlem av Palestinagruppernas förbundsstyrelse

Jag heter Rachel och enligt Israel är jag en säkerhetsrisk

17 aug. 2019

Jag heter Rachel. Jag är judinna. Jag utövar inte någon religion, men min mormor och farmor är judinnor och jag betraktar mig som judinna. Därför är jag judinna.

Jag heter Rachel. Jag studerar religionsvetenskap och Mellanösternkunskap. Min forskning är inriktad på Förintelsen och konflikten mellan Israel och Palestina. Jag har studerat i Marocko och Tjeckien. Jag kan lite arabiska och hoppas snart lära mig mer.

Jag heter Rachel och arbetar ideellt med mänskliga rättigheter.

Jag heter Rachel och sommaren 2019 blev jag förhörd under en och en halv timme när jag försökte flyga från New Jersey till Tel Aviv. Över tio medlemmar i den israeliska säkerhetstjänsten, som arbetade för det israeliska flygbolaget El Al, turades om att fråga ut mig. Mitt liv, mina studier och min familj plockades isär. De grävde i mina arabiska och arabisk-amerikanska vänner, de bekantskaper jag gjort i Marocko, och i min forskning. Jag blev delvis avklädd och kroppsvisiterad. Alla mina tillhörigheter togs i beslag och undersöktes bakom stängda dörrar. En grupp män skrek åt mig att jag skulle ge dem lösenordet till min dator. Jag var rädd, men jag bestämde mig för att inte ge efter. Jag blev då avbokad från planet.

När jag återvände till flygplatsen för en ombokning nästa dag togs jag ur kön till säkerhetskontrollen efter några minuter. Jag genomsöktes och blev noggrant förhörd igen. Mitt bagage och pass märktes med säkerhetsnivå 6 av 6. Eftersom jag förstod att det var mycket troligt att jag inte skulle få komma in i Israel efter att ha genomlidit timmar av förhör ännu en gång, bestämde jag mig för att inte på nytt försöka komma med på ett flyg med ett bolag som redan visat tydligt att de inte ville ha med mig att göra.

För att kunna genomföra forskning för min avhandling ville jag resa till både Israel och Palestina trots de allvarliga invändningar jag har mot den israeliska statens handlingar. Jag ville få en direktkontakt med det som jag studerar varje dag. Jag skulle resa med en forskargrupp som jag litar på och respekterar, så jag hade bestämt mig för att bortse från vissa av mina politiska perspektiv för att utnyttja ett stipendium som jag var lycklig över att ha fått.

Jag vet inte varför jag blev behandlad på detta sätt. När jag frågade fick jag bara ordet "säkerhet" till svar.

BDS-rörelsen (bojkott, desinvesteringar, sanktioner) är fredlig. Jag är fredlig. Och Israel, du kan också vara fredlig.

Det är inte för att jag vill in i Israel som jag vill berätta min historia. I själva verket vet jag att jag troligen aldrig kommer in efter att ha berättat den.

Jag vill berätta min historia för att om det här är det som den israeliska staten gör mot en 21-årig amerikansk judinna som forskar, vad tror du då att landet gör mot någon med en hudfärg som inte är lika vit som min?

Det var en jobbig erfarenhet. Förhör är plågsamma och utmattande. Dessutom hindrades jag från i att utnyttja stipendiet och delta i resan som jag hade sett fram mot. Men hur är det för människor som hindras från att någonsin se sitt hem eller sin familj igen? Hur är det för människor som lever varje dag i rädsla för förstörelse, demolering och död i det friluftsfängelse vi kallar Gazaremsan?

Så nu ber jag den israeliska regeringen att omvärdera sina prioriteringar och sin säkerhetstjänst. Jag ber dem att kritiskt fundera över vad ordet "hot" betyder och vad eller vem som är ett sådant. Jag är det inte. Inte heller mina arabiska och arabisk-amerikanska vänner. En palestinsk 18-åring som besöker sina far- eller morföräldrar är det inte. Och inte heller nästan alla amerikaner, fransmän, tyskar, brasilianare, iranier eller marockaner.

Jag ber också den amerikanska regeringen att tänka om när det gäller det helhjärtade stödet för Israel, trots de brott mot mänskligheten som Israel begår och dess övriga oetiska handlingar.  Jag ber USA att kritiskt fundera över vad demokrati innebär för vårt land och om det som Israel ägnar sig åt verkligen förtjänar att kallas ”den gyllene standarden för demokrati i mellanöstern” som så ofta sker.

Slutligen ber jag de unga i USA och världen att arbeta för förändring. Vi är framtiden och vi har makten att förändra systemen som gör så mycket värre saker än att hindra en oskyldig amerikansk judinna från att komma med på ett plan till Israel. Stöd Palestina, stöd bojkottrörelsen och stöd mänskliga rättigheter eftersom ingen av oss någonsin ska ses som ett hot bara på grund av sitt utseende, namn, vänner eller var man varit.

Jag heter Rachel. Men skulle du ha läst den här historien om jag hetat Ruhee? 

Jag berättar min historia för att vi lever i en värld där det inte är möjligt för alla. Jag berättar den för att det måste bli förändring.

För mig.

Men ännu viktigare, för de människor som aldrig kommer att se sina hem eller familjer igen.

I Palestina. Och över hela världen.

----------------------

Rachel Marandett studerar religionsvetenskap och Mellanösternkunskap på Pomona College. Hon har studerat i Marocko och Tjeckien inför sin avhandling om Förintelsen och den israelisk-palestinska konflikten. Hennes krönika har tidigare varit publicerad i Mondoweiss. Mondoweiss är en nyhetswebb som täcker amerikansk utrikespolitik i Mellanöstern, främst ur ett progressivt judiskt perspektiv.