Stoppa Israels byggande!

14 aug. 2019

Den israeliska regeringen har givit klartecken för byggande av ytterligare över 2 300 olagliga bostäder på det ockuperade Västbanken. I april i år godkändes 3 659 bostäder. Enligt den israeliske premiärministern, Benjamin Netanyahu, är målsättningen en total och evig kontroll av hela det område som av en klar majoritet av världens stater, inklusive Sverige, erkänts som den självständiga staten Palestina. I nuläget lever över 650 000 israeliska bosättare på ockuperad palestinsk mark.

”Ingen bosättning eller bosättare kommer att tvingas bort” förklarade den israeliske premiärministern Benjamin Netanyahu inför entusiastiska ockupanter under en promenad nyligen i den illegala bosättningen Efrat. ”Det är över... Vad ni gör här är för alltid”.

Netanyahu har också lovat att på sikt etablera ytterligare 8 250 bostäder bara i Efrat. Samtidigt rivs palestinska hem och människor fördrivs.

Den 22 juli jämnade Israels armé 8 byggnader i Sur Baher utanför Jerusalem med marken, något som omedelbart ställde 17 personer, inklusive barn, på bar backe. Totalt berördes omkring 350 personer av rivningarna, och runt 100 hus i området står under rivningshot. Beduinbyn Khan al-Ahmar planeras att förstöras för att ge plats för en israelisk utbildningsenhet.

Från 2009 när FN:s kontor för humanitära frågor (OCHA) började sin registrering och fram till 2015 förstördes i snitt 6 palestinska byggnader per månad i Jerusalem av Israels armé. Åren 2016 till mars 2019 ökade antalet påtagligt till 14 per månad för att i april i år nå 63 – det högsta antalet rivna byggnader hittills på en enda månad. Motiveringen är oftast att byggnaderna saknat israeliska bygglov – något som i stort sett är omöjligt att erhålla. Omkring 100 000 palestinier i Östra Jerusalem lever därför under hotet att fördrivas.

Israels politik av ockupation, kolonisering och fördrivning utgör klara brott mot Fjärde Genèvekonventionen, FN:s deklaration om mänskliga rättigheter och ett stort antal internationella konventioner och FN-resolutioner – inte minst Säkerhetsrådets resolution 2334 (2016) som inte ens USA röstade emot.

De aktuella byggplanerna har mycket riktigt också dömts ut av såväl FN:s specielle koordinator Nickolay Mladenov och Storbritanniens utrikesminister Dominic Raab, medan EU pliktskyldigt konstaterat att ”all bosättaraktivitet är illegal enligt internationell lag” och att man ”förväntar sig att de israeliska myndigheterna fullt ut möter sina skyldigheter som ockuperande stat” – något som Israel uppenbart inte gjort och inte planerar att göra. Med den amerikanska Trump-administrationen bakom ryggen är det tvärtom så att de israeliska politikerna av allt att döma är övertygade om att de kan göra i stort sett vad de vill.

Men även om man får räkna med att USA blockerar alla verkningsfulla beslut i FN finns andra vägar att gå:

• Sverige kan och måste försöka övertyga EU om att tills vidare upphäva det förmånliga handelsavtalet mellan Israel och EU – ett avtal som för övrigt kräver ”respekt för mänskliga rättigheter och demokratiska principer” (artikel 2).
• Sanktioner kan införas och israeliska krigsförbrytare efterlysas i svenska domstolar.
• Israel kan portas från deltagande i schlagerfestivaler, fotbollsturneringar och idrottstävlingar inom Sverige och EU.
• Israeliska produkter från bosättningarna kan och måste stoppas.
• Vetenskapligt och kulturellt utbyte med Israel kan och bör läggas på is.
• Det militära samarbetet med, och vapenimporten från, Israel måste stoppas och den svenska militärattachén i Tel Aviv hemkallas.

Om den svenska regeringen inte genomför någon av dessa eller andra tydliga åtgärder för att få stopp på det israeliska byggandet på ockuperad mark blir tyvärr slutsatsen att de inte tar situationen i Palestina på allvar – eller att de är för fega för att agera. I båda fallen är läget mycket tragiskt.

Gunnar Olofsson
Ordförande i Borås Palestinagrupp och medlem av Palestinagruppernas förbundsstyrelse

Israel måste ställas till svars för husrivningarna

24 juli 2019

Palestinier har tillsammans med internationella aktivister, människorättsorganisationer, diplomater och FN-representanter protesterat mot Israels planer på att demolera palestinska hem på Västbanken och i Östra Jerusalem, utan att lyckas. Nu räcker det inte med lama beklaganden. Det behövs kännbara konsekvenser. Ockupationen pågår för att omvärlden tillåter det. Dags att införa sanktioner och avbryta förmånliga samarbetsavtal med Israel.

Tidigt på morgonen den 22 juli anlände en stor styrka med israelisk militär och polis till området Sur Baher och började handgripligen slänga ut invånare ur deras hem. Några timmar senare hade åtta bostadshus rivits och dess invånare gjorts hemlösa. De genomförda rivningarna i Sur Baher ställde genast 22 personer, inklusive barn, på bar backe. Fler rivningar är beslutade. Runt 100 hus i området hotas av rivning.

Normalt brukar Israel hävda att byggnader som rivs uppförts utan bygglov – någonting som i praktiken är omöjligt för palestinier att få i de delar av Västbanken som brukar benämnas som område B och C och som kontrolleras av israelisk militär. Det ovanliga i detta fall är att rivningarna sker i område A som enligt avtal ska kontrolleras av den palestinska myndigheten, som alltså gett tillstånd till att uppföra byggnaderna. Motivet till rivningarna sägs nu vara säkerhetsskäl, att husen legat för nära den olagliga separationsmuren och därför skulle kunna bli tillhåll för terrorister.

Att israelisk militär river palestinsk privat och offentlig egendom på Västbanken är visserligen ingenting nytt. Sedan starten av ockupationen 1967 har Israel förstört närmare 60 000 palestinska hem. Israels rivningar av palestinska hem på ockuperad mark utgör tydliga brott mot bland annat Fjärde Genèvekonventionen och Romstadgan för den Internationella Brottmålsdomstolen i Haag (ICC). Det står i strid med en rad FN-resolutioner, inte minst Säkerhetsrådets resolution 2334 från 2016.

Sveriges regering måste tydligt ta avstånd från Israels förstörelse av palestinska hus och egendom och ta initiativ till att frågan hänförs till och bedöms av den Internationella brottmålsdomstolen i Haag

Samarbetet med Israel inom olika områden måste upphöra. EU:s förmånliga handelsavtal med Israel bör frysas och sanktioner införas tills Israel upphör med ockupationen och erkänner staten Palestinas rätt att existera i fred sida vid sida med Israel.

Palestinagrupperna i Sverige
Anna Wester, förbundsordförande
Gunnar Olofsson, förbundsledamot

Jared Kushners obegripliga plan för fred mellan Israel och Palestina

1 juli 2019

Mellan måndag och onsdag förra veckan, på Four Seasons Hotel i Manama i kungadömet Bahrain, har den Kushner-ledda konferensen äntligen gett oss en inblick i vad Donald Trumps ”århundradets avtal” handlar om.

Trumps svärson och särskilda rådgivare Jared Kushner har en helt igenom ekonomisk plan i åtanke; ett till synes mycket generöst bidrag till palestinierna på Västbanken och Gazaremsan på 28,000,000,000 dollar och ytterligare 22,000,000,000 dollar till Egypten, Libanon och Jordanien – för att skapa 1,000,000 nya palestinska jobb och bygga upp palestiniernas ekonomi. 5,000,000,000 dollar är även tänkta att bekosta en bro mellan Gazaremsan och Västbanken. Problemet är bara att man inte vet riktigt vem eller vilka som ska stå för notan och att ekonomin förmodas byggas upp under pågående samt en utökad ockupation och annektering.

”Nummer ett är säkerhet”
Men har vi egentligen blivit klokare? Kushner tycks hoppas på att Gulfstaterna och privata investerare ska betala för kalaset, men inget är bestämt i nuläget. Man har heller inte pratat om några politiska lösningar på konflikten – vilket Internationella Valutafondens samarbetsvilliga direktör Christine Lagarde menar är en nödvändighet för ett framtida ekonomiskt uppsving – mer än att Jared Kushner under konferensen sade:

”Jag tror att vi alla måste erkänna att om det någonsin ska bli ett avtal, så kommer det inte gå i linje med det arabiska fredsinitiativet. Det kommer att hamna någonstans mellan det arabiska fredsinitiativet och den israeliska positionen. Och vi behöver fundera över vilka som är de fundamentala sakerna som är underliggande och viktiga. Nummer ett är säkerhet. Jag tror att den israeliska befolkningen och den palestinska befolkningen och den större Mellanöstern i nuläget månar om att ha säkerhet. Ju mer säkerhet man har, ju friare flöde av varor och friare flöde av människor får man, vilket jag vet är en stor sak för palestinierna.”

Lågintensiv militär terror
Säkerhet för alla låter ju bra, men hur kan man både skapa säkerhet för de olagliga cirka 630.000 bosättarna OCH palestinierna?

Bosättarnas närvaro på Västbanken är det som kräver en lågintensiv militär terror från Israels sida för att man ska kunna garantera deras säkerhet. Det kännbara förtrycket i nattliga räder, godtyckliga gripanden och psykologisk samt fysisk tortyr och allehanda hot är förebyggande åtgärder som syftar till att skrämma och demoralisera den palestinska civilbefolkningen att inte göra något stort uppror mot bosättarna – vilket i regel alltid äger rum i områden där man flyttar in en civilbefolkning på ockuperat område.

Trump-administrationen har gjort klart att de inte ser på ockupationen som olaglig och tvärtom uppmuntrar de annekteringen av Östra Jerusalem, syriska Golanhöjderna samt en utökad annektering på Västbanken.

Ekonomisk tillväxt utan ockupation
Dessutom – enligt den före detta palestinska ekonomiministern Mazen Sinokrot – har Världsbanken väldigt tydligt klargjort i sin vanliga rapportering att den palestinska ekonomin kan växa med 15 procent per år om belägringen av Gaza och Västbanken upphör. Sinokrot menar att man endast i Jordandalen lätt kan skapa 100,000 nya jobb om Israel skulle ge åtkomst för palestinierna att skapa samt utvidga sina företagsmässiga och sociala verksamheter där.

61 procent av Västbanken (Area C) är i nuläget helt oåtkomlig för palestinier att starta upp något alls på. I nästan 100 fall av 100 får man inte ens byggnadstillstånden som krävs. Förlusten av Area C beräknas orsaka en årlig ekonomisk förlust på cirka 480,000,000 dollar och en arbetslöshet åt 110,000 palestinier. På de övriga cirka 40 procenten av ytan kan det ta upp till 20 år att få byggnadstillstånd och tillstånd för att expandera.

Vidare kontrollerar Israel allt vatten på Västbanken via vattenföretaget Mekorot och låter palestinierna nyttja 15 procent av de totala resurserna medan Israel och bosättningarna stjäl 85 procent. I Gaza befinner sig 35 procent av den bördiga jordbruksmarken inne i buffertzonerna, vilket är förenat med livsfara att beträda. Den övriga åkermarken besprutas då och då av israeliska flygplan med ogräsmedel – och bara vid ett enstaka tillfälle 2018 orsakade en sådan besprutning en palestinsk förlust på 1,300,000 dollar.

Oavsett pengar man eventuellt skulle ösa över palestinierna slår Israel sönder infrastrukturen genom att förhindra export och import av gods. De har genom 1994 års Parisprotokoll fått direkt access till den palestinska marknaden på Västbanken samt till att begränsa den israeliska marknaden för palestinska företagare. Israel har också fått rätten att ta ut höga skatter från palestinska entreprenörer.

Arabvärlden mer splittrad
Palestinska Myndigheten har i starka ordalag bojkottat konferensen och de har till och med arresterat en palestinsk företagare från Hebron för att ha deltagit i den. Israel deltog inte. Inte heller politiker och tjänstemän från europeiska länder, Ryssland eller Kina – som annars är frikostiga med bidrag.

En del av representanterna för Förenade Arabemiraten, Bahrain och Saudiarabien är entusiastiska över Kushners förslag, men hur det ska funka i praktiken är det nog ingen som riktigt vet. Dessutom är det inte första gången någon har fått en idé om en ekonomisk plan för fred – och misslyckats. Men arabvärlden har blivit något mer splittrad, bland annat rev man ner Bahrains flagga på deras ambassad i Irak i samband med konferensen.

Nu kan USA säga att de har kommit med ett generöst erbjudande som de bakåtsträvande palestinierna inte vill veta av. Israel kommer väl förmodligen heller aldrig sluta prata om det när de ska betona hur det varje gång är palestinierna som bromsar en välbehövlig fred – när det i själva verket bara handlar om att man inte låter sig mutas för att förlora sin rätt till självbestämmande.

Fredrik Wadman,
som driver Facebookgruppen ”Israel-Palestina-konflikten” och nyligen besökte Israel och Palestina tillsammans med Studieförbundet Bilda.

Idrott – en viktig del av bojkottrörelsen

19 juni 2019

En av de stora segrarna förra året var när Argentinas fotbollslandslag ställde in en planerad vänskapsmatch mot Israel. Detta efter att fotbollssupportrar och aktivister från hela världen i månader mobiliserat till stöd för palestiniernas bojkottkrav. Genom namninsamlingar, filmer och demonstrationer uppmanades lagkaptenen och superstjärnan Lionel Messi och hans lagkamrater att inte spela matchen.

Palestinska fotbollsspelaren Mohammad Khalil vars karriär tog slut när han blev skjuten av en israelisk prickskytt under en fredlig demonstration i Gaza, var en av många som bad Argentina att ställa in matchen.

När laget var i Barcelona för att träna hölls protester utanför träningsanläggningen och aktivister kunde framföra budskapet direkt med megafoner.

Messi, your game with Israel is political. The Israeli government will use it to cover-up its brutal attacks on Palestinians, on and off the field.

There is nothing “friendly” about military occupation and apartheid. Don’t play in Israel until Palestinians’ human rights are respected.

När Argentina – bara tre dagar innan matchen skulle spelas – meddelade att de inte tänkte komma till Israel, blev det kraftiga reaktioner från alla håll. Palestinier och bojkottaktivister jublade, medan israeliska regeringen och andra försvarare av ockupationen blev rasande.

I byn Nabi Saleh på Västbanken spelades en tackfilm in. Ahed Tamimis släktingar och vänner förklarade att Argentinas landslag ”scored a goal for freedom, justice and equality”.

Israels premiärminister Benjamin Netanyahu krävde att Argentinas president Mauricio Macri skulle agera och ändra beslutet. Något han inte kunnat göra ens om han velat, eftersom han inte hade makt över beslutet.

Tar ställning mot ockupationen

Under apartheid i Sydafrika var den internationella sportbojkotten till slut stor och enig. I efterhand har det konstaterats att den var starkt bidragande till att apartheidregimen föll. Och det är tydligt att Israel påverkas av att artister och idrottspersonligheter tar ställning mot ockupationen och ställer in konserter och matcher.

Israel använder idrott och kultur för att sprida en positiv bild av landet till omvärlden. En bild där ockupation, apartheid och brott mot mänskliga rättigheter överskuggas av positiva associationer. Stjärnorna blir ambassadörer.

Vänskapsmatchen mot Argentina är ett tydligt exempel på hur Israel försöker använda idrott för att putsa sitt varumärke. Den var tänkt som en del av landets 70-årsfirande. Från början var det meningen att matchen skulle spelas i Haifa, men Israel valde att flytta den till Jerusalem. Något som gjorde den än mer kontroversiell i spåren av USA:s beslut att flytta sin ambassad från Tel Aviv till Jerusalem.

Att matchen ställdes in var därför ett stort nederlag för Netanyahu och regeringen. Det handlade om mycket mer än en fotbollsmatch.

Red Card Israel

Det övergripande målet med idrottsbojkotten, som också̊ går under namnet Red Card Israel, är att få Israel uteslutet från FIFA, Internationella Fotbollförbundet.

Israel förstör medvetet palestinska fotbollsarenor och arresterar palestinska spelare. De begränsar de palestinska idrottarnas möjligheter att röra sig fritt. Idrottare från Västbanken och Gaza tillåts inte att träna tillsammans eller att tävla mot varandra. Under attacker mot Gaza har palestinska landslagsspelare dödats och på Västbanken har idrottsplatser för barn förstörts.  

Listan på hur Israel förstör för den palestinska idrotten kan göras lång. Samtidigt tillåts lag från olagliga israeliska bosättningar att spela i den israeliska fotbollsligan. FIFA har inte satt stopp för detta och bryter därmed mot sina egna riktlinjer.

Bojkotta Puma

Palestinagrupperna i Sverige har genom rapporter och skrifter uppmärksammat hur idrott på olika nivåer påverkas av ockupation, blockad och apartheid. Viktiga argument att lyfta när vi förespråkar en idrottsbojkott mot Israel. Tillsammans med den internationella bojkottrörelsen kommer vi nu kampanja för att Puma ska sluta sponsra det israeliska fotbollsförbundet IFA där sex lag från de olagliga bosättningarna är medlemmar.

I mars förra året gick 130 palestinska fotbollsklubbar samman och uppmanade Adidas att avbryta samarbetet med israeliska fotbollsförbundet. De förklarade att Adidas genom att stödja lag i bosättningar på stulen palestinsk mark bidrar till brott mot internationell rätt. En stor kampanj startade och över 16 000 namnunderskrifter lämnades över till Adidas huvudkontor i Amsterdam. Adidas svarade att de lyft frågan om lagen från bosättningarna med FIFA och senare avslutade de samarbetet med det israeliska fotbollsförbundet.

I stället tog Puma över och nu riktar sig de palestinska klubbarna dit med samma uppmaning. Puma har etiska riktlinjer där de tar ställning för mänskliga rättigheter, vilket inte går ihop med sponsring av lag i bosättningarna.

Vi hoppas på ett brett stöd i Sverige för en idrottsbojkott och kravet att utesluta Israel från FIFA. En idrottsbojkott fungerade under apartheid i Sydafrika och det fungerar nu.

Anna Wester, förbundsordförande
Palestinagrupperna i Sverige

Texten har tidigare publicerats i Palestina Nu.