Israels ockupation en miljökatastrof

26 aug. 2019

Den israeliska ockupationen av de palestinska områdena utgör en stor fara för överlevnaden i hela området på sikt, och innebär redan idag en miljökatastrof. Det menar israeliska och palestinska forskare knutna till universiteten i Tel Aviv och Stanford.

Juli månad 2019 var den varmaste som hittills uppmätts. FN:s klimatpanel (IPCC) varnade för ett år sedan för stigande temperaturer i områden som Alaska, Sibirien och Grönland. I Israel och Palestina, belägna i ett av världens hetaste områden, är risken för en ännu snabbare uppvärmning uppenbar. Trots detta är medvetenheten bland israeliska väljare om klimathotet väldigt låg och ledarna talar sällan om problemen. Eftersom Israel dessutom ockuperar det palestinska Västbanken kan inte heller palestinierna göra någonting verkningsfullt mot klimatförändringen.

I slutet av förra året publicerade israeliska forskare data som talar för en kommande temperaturhöjning på 2,5 grader och 40-procentig minskning av nederbörden i stora delar av Israel. ”Vi har redan närmare 24 timmars hetta sommartid” konstaterar professor Hadas Saaroni vid Tel Avivs universitet. ”Det kommer att bli värre. Hettan kommer att vara uttalad dagtid och inte lätta nattetid”. Den kommer heller inte att vara jämnt distribuerad utan drabba de fattigare, södra, områdena i Tel Aviv-Jaffa hårdare, med en skillnad i temperatur på runt sju grader.

Enligt professor Marcelo Sternberg vid samma universitet utgörs större delen av Israel redan av öken, och gränsen kryper hela tiden norrut. Och vad som enligt Sternberg är säkert är att ”skogsbränderna som oftare drabbat landet på senare år kommer att fortsätta ödelägga landet sommartid”.

Israelisk kontroll över vattenkällorna

Staten Palestina hör till de som skrivit på FN:s ramverk för klimatförändring, men ockupationen gör att man inte har någon kontroll över sina naturresurser eller möjlighet att agera klimatsmart. Trots rikliga vattenresurser – det regnar mer i Ramallah än i London – är vattenbrist ett närvarande hot. Enligt den israeliska människorättsgruppen Al-Haq konsumerar israeler rakt av fyra till fem gånger så mycket vatten som palestinier under ockupation, och vad gäller de illegala bosättarna på Västbanken har de en sex gånger så hög konsumtion som palestinierna inom samma område.

En del palestinska samhällen är inte anslutna till något vattensystem alls. Och när Israels armé spränger vattencisterner och förstör brunnar tvingas palestinierna köpa vatten dyrt från det israeliska vattenbolaget Mekorot – vatten som israelerna kommit över genom att bland annat dra sin ”säkerhetsbarriär” på Västbanken så att de har kunnat borra sig in i de underjordiska vattenreservoarerna på palestinskt område och lägga beslag på vatten där.

I Gaza råder redan en miljökatastrof. Vatten- och avloppssystemen är till stor del förstörda av olika israeliska militäroffensiver, och kan inte repareras på grund av blockaden. Systemen läcker in saltvatten och föroreningar, 95 procent av vattnet är odrickbart och varje dag rinner miljontals liter orenat avloppsvatten direkt ut i Medelhavet. Enligt en FN-rapport kommer området att inom bara något år vara i praktiken obeboeligt.

Medan Israel genom modern teknologi och kontroll av runt 80 procent av vattenkällorna antagligen på kort sikt kan klara också en ganska dramatisk klimatförsämring, saknar palestinierna på ockuperat område samma möjligheter. ”Vad vi ser”, förklarar Zena Agha vid tankesmedjan Al-Shabaka, ”är ett klart exempel på hur en etno-religiös grupp tilldelas bättre och mer förmånliga resurser än en annan grupp, bara på basis av religion och medborgarskap” – en slags ”klimat-apartheid”.

Inga klimatsmarta planer

I juli 2018 antog den israeliska regeringen det ”Nationella Programmet för Anpassning till Klimatförändring”, med 30 åtgärdspunkter inom vatten, energi och hälsa. Programmet har en klart militär slagsida med diskussion om strategisk placering av baser, och analys av ”effekter på muslimska länder av klimatförändring”.

Energiförsörjningen vilar tungt på fossila bränslen, och medan till exempel Tyskland och Kalifornien siktar på 100 procent fossilfrihet nöjer sig Israel med målet 17 procent förnybar energi till år 2030. Miljömedvetandet är också lågt och enligt en opinionsmätning av ”Pew Research Center” betraktar endast 38 procent av israelerna klimatförändring som ett stort hot – det lägsta resultatet bland 26 undersökta länder.

För de ockuperade palestinska områdena har den israeliska ledningen inga klimatsmarta planer alls. De nu över 650 000 olagliga israeliska bosättarna fortsätter att släppa ut sina förorenande avlopp i de omgivande palestinska samhällena. Västbanken används för dumpning av miljöfarligt avfall. Sten och grus till husbyggen i bosättningarna och inne i Israel hämtas i öppna dagbrott på Västbanken, vilket förorenar luften.

Ett hållbart jordbruk motarbetas genom olika restriktioner, olivlundar sågas ner och solpaneler donerade av Västeuropa förstörs av den israeliska armén. I Gaza är jorden svårt förorenad av krigen och en tredjedel av marken otillgänglig för odling på grund av risken för beskjutning från israeliska soldater.

”Greta Thunberg-effekten”

Finns då inget hopp? Jo, faktiskt. På allra senaste tiden har miljömedvetandet bland israelerna – som många tillskriver ”Greta Thunberg-effekten” – verkligen börjat öka, och årets klimatmarsch var den största hittills i Israel. Miljöaktivister och ockupationsmotståndare har närmat sig varandra under insikten att frågorna hör ihop. Miljökollapsen i Gaza hotar verkligen också bokstavligt hela södra Israel.

På den palestinska sidan ses ett nyvaknat intresse, inte minst bland unga aktivister, att dokumentera och bevara palestinsk flora och fauna, och ”Palestinska institutet för Biodiversitet och Hållbarhet” leder, tillsammans med ”Palestinska Naturhistoriska Muséet” vid Bethlehems universitet, ett projekt för bevarande av Palestinas biologiska mångfald med sikte på tryggad matförsörjning (”food sovereignty”) i ett miljösparande jordbruk.

För att det här ska lyckas krävs dock politiker med kurage, inte minst i vårt eget land, som vågar stödja de här initiativen, vågar konfrontera och kräva upphörande av ockupationen och blockaden, vågar stå upp för tvåstatslösningen enligt FN:s resolutioner och vågar utöva påtryckningar på Israel att erkänna staten Palestinas rätt att existera i fred sida vid sida med Israel. Den nuvarande eftergiftspolitiken och tystnaden är faktiskt inte miljömässigt hållbar.

Gunnar Olofsson
Ordförande i Borås Palestinagrupp och medlem av Palestinagruppernas förbundsstyrelse

Jag heter Rachel och enligt Israel är jag en säkerhetsrisk

17 aug. 2019

Jag heter Rachel. Jag är judinna. Jag utövar inte någon religion, men min mormor och farmor är judinnor och jag betraktar mig som judinna. Därför är jag judinna.

Jag heter Rachel. Jag studerar religionsvetenskap och Mellanösternkunskap. Min forskning är inriktad på Förintelsen och konflikten mellan Israel och Palestina. Jag har studerat i Marocko och Tjeckien. Jag kan lite arabiska och hoppas snart lära mig mer.

Jag heter Rachel och arbetar ideellt med mänskliga rättigheter.

Jag heter Rachel och sommaren 2019 blev jag förhörd under en och en halv timme när jag försökte flyga från New Jersey till Tel Aviv. Över tio medlemmar i den israeliska säkerhetstjänsten, som arbetade för det israeliska flygbolaget El Al, turades om att fråga ut mig. Mitt liv, mina studier och min familj plockades isär. De grävde i mina arabiska och arabisk-amerikanska vänner, de bekantskaper jag gjort i Marocko, och i min forskning. Jag blev delvis avklädd och kroppsvisiterad. Alla mina tillhörigheter togs i beslag och undersöktes bakom stängda dörrar. En grupp män skrek åt mig att jag skulle ge dem lösenordet till min dator. Jag var rädd, men jag bestämde mig för att inte ge efter. Jag blev då avbokad från planet.

När jag återvände till flygplatsen för en ombokning nästa dag togs jag ur kön till säkerhetskontrollen efter några minuter. Jag genomsöktes och blev noggrant förhörd igen. Mitt bagage och pass märktes med säkerhetsnivå 6 av 6. Eftersom jag förstod att det var mycket troligt att jag inte skulle få komma in i Israel efter att ha genomlidit timmar av förhör ännu en gång, bestämde jag mig för att inte på nytt försöka komma med på ett flyg med ett bolag som redan visat tydligt att de inte ville ha med mig att göra.

För att kunna genomföra forskning för min avhandling ville jag resa till både Israel och Palestina trots de allvarliga invändningar jag har mot den israeliska statens handlingar. Jag ville få en direktkontakt med det som jag studerar varje dag. Jag skulle resa med en forskargrupp som jag litar på och respekterar, så jag hade bestämt mig för att bortse från vissa av mina politiska perspektiv för att utnyttja ett stipendium som jag var lycklig över att ha fått.

Jag vet inte varför jag blev behandlad på detta sätt. När jag frågade fick jag bara ordet "säkerhet" till svar.

BDS-rörelsen (bojkott, desinvesteringar, sanktioner) är fredlig. Jag är fredlig. Och Israel, du kan också vara fredlig.

Det är inte för att jag vill in i Israel som jag vill berätta min historia. I själva verket vet jag att jag troligen aldrig kommer in efter att ha berättat den.

Jag vill berätta min historia för att om det här är det som den israeliska staten gör mot en 21-årig amerikansk judinna som forskar, vad tror du då att landet gör mot någon med en hudfärg som inte är lika vit som min?

Det var en jobbig erfarenhet. Förhör är plågsamma och utmattande. Dessutom hindrades jag från i att utnyttja stipendiet och delta i resan som jag hade sett fram mot. Men hur är det för människor som hindras från att någonsin se sitt hem eller sin familj igen? Hur är det för människor som lever varje dag i rädsla för förstörelse, demolering och död i det friluftsfängelse vi kallar Gazaremsan?

Så nu ber jag den israeliska regeringen att omvärdera sina prioriteringar och sin säkerhetstjänst. Jag ber dem att kritiskt fundera över vad ordet "hot" betyder och vad eller vem som är ett sådant. Jag är det inte. Inte heller mina arabiska och arabisk-amerikanska vänner. En palestinsk 18-åring som besöker sina far- eller morföräldrar är det inte. Och inte heller nästan alla amerikaner, fransmän, tyskar, brasilianare, iranier eller marockaner.

Jag ber också den amerikanska regeringen att tänka om när det gäller det helhjärtade stödet för Israel, trots de brott mot mänskligheten som Israel begår och dess övriga oetiska handlingar.  Jag ber USA att kritiskt fundera över vad demokrati innebär för vårt land och om det som Israel ägnar sig åt verkligen förtjänar att kallas ”den gyllene standarden för demokrati i mellanöstern” som så ofta sker.

Slutligen ber jag de unga i USA och världen att arbeta för förändring. Vi är framtiden och vi har makten att förändra systemen som gör så mycket värre saker än att hindra en oskyldig amerikansk judinna från att komma med på ett plan till Israel. Stöd Palestina, stöd bojkottrörelsen och stöd mänskliga rättigheter eftersom ingen av oss någonsin ska ses som ett hot bara på grund av sitt utseende, namn, vänner eller var man varit.

Jag heter Rachel. Men skulle du ha läst den här historien om jag hetat Ruhee? 

Jag berättar min historia för att vi lever i en värld där det inte är möjligt för alla. Jag berättar den för att det måste bli förändring.

För mig.

Men ännu viktigare, för de människor som aldrig kommer att se sina hem eller familjer igen.

I Palestina. Och över hela världen.

----------------------

Rachel Marandett studerar religionsvetenskap och Mellanösternkunskap på Pomona College. Hon har studerat i Marocko och Tjeckien inför sin avhandling om Förintelsen och den israelisk-palestinska konflikten. Hennes krönika har tidigare varit publicerad i Mondoweiss. Mondoweiss är en nyhetswebb som täcker amerikansk utrikespolitik i Mellanöstern, främst ur ett progressivt judiskt perspektiv.

Stoppa Israels byggande!

14 aug. 2019

Den israeliska regeringen har givit klartecken för byggande av ytterligare över 2 300 olagliga bostäder på det ockuperade Västbanken. I april i år godkändes 3 659 bostäder. Enligt den israeliske premiärministern, Benjamin Netanyahu, är målsättningen en total och evig kontroll av hela det område som av en klar majoritet av världens stater, inklusive Sverige, erkänts som den självständiga staten Palestina. I nuläget lever över 650 000 israeliska bosättare på ockuperad palestinsk mark.

”Ingen bosättning eller bosättare kommer att tvingas bort” förklarade den israeliske premiärministern Benjamin Netanyahu inför entusiastiska ockupanter under en promenad nyligen i den illegala bosättningen Efrat. ”Det är över... Vad ni gör här är för alltid”.

Netanyahu har också lovat att på sikt etablera ytterligare 8 250 bostäder bara i Efrat. Samtidigt rivs palestinska hem och människor fördrivs.

Den 22 juli jämnade Israels armé 8 byggnader i Sur Baher utanför Jerusalem med marken, något som omedelbart ställde 17 personer, inklusive barn, på bar backe. Totalt berördes omkring 350 personer av rivningarna, och runt 100 hus i området står under rivningshot. Beduinbyn Khan al-Ahmar planeras att förstöras för att ge plats för en israelisk utbildningsenhet.

Från 2009 när FN:s kontor för humanitära frågor (OCHA) började sin registrering och fram till 2015 förstördes i snitt 6 palestinska byggnader per månad i Jerusalem av Israels armé. Åren 2016 till mars 2019 ökade antalet påtagligt till 14 per månad för att i april i år nå 63 – det högsta antalet rivna byggnader hittills på en enda månad. Motiveringen är oftast att byggnaderna saknat israeliska bygglov – något som i stort sett är omöjligt att erhålla. Omkring 100 000 palestinier i Östra Jerusalem lever därför under hotet att fördrivas.

Israels politik av ockupation, kolonisering och fördrivning utgör klara brott mot Fjärde Genèvekonventionen, FN:s deklaration om mänskliga rättigheter och ett stort antal internationella konventioner och FN-resolutioner – inte minst Säkerhetsrådets resolution 2334 (2016) som inte ens USA röstade emot.

De aktuella byggplanerna har mycket riktigt också dömts ut av såväl FN:s specielle koordinator Nickolay Mladenov och Storbritanniens utrikesminister Dominic Raab, medan EU pliktskyldigt konstaterat att ”all bosättaraktivitet är illegal enligt internationell lag” och att man ”förväntar sig att de israeliska myndigheterna fullt ut möter sina skyldigheter som ockuperande stat” – något som Israel uppenbart inte gjort och inte planerar att göra. Med den amerikanska Trump-administrationen bakom ryggen är det tvärtom så att de israeliska politikerna av allt att döma är övertygade om att de kan göra i stort sett vad de vill.

Men även om man får räkna med att USA blockerar alla verkningsfulla beslut i FN finns andra vägar att gå:

• Sverige kan och måste försöka övertyga EU om att tills vidare upphäva det förmånliga handelsavtalet mellan Israel och EU – ett avtal som för övrigt kräver ”respekt för mänskliga rättigheter och demokratiska principer” (artikel 2).
• Sanktioner kan införas och israeliska krigsförbrytare efterlysas i svenska domstolar.
• Israel kan portas från deltagande i schlagerfestivaler, fotbollsturneringar och idrottstävlingar inom Sverige och EU.
• Israeliska produkter från bosättningarna kan och måste stoppas.
• Vetenskapligt och kulturellt utbyte med Israel kan och bör läggas på is.
• Det militära samarbetet med, och vapenimporten från, Israel måste stoppas och den svenska militärattachén i Tel Aviv hemkallas.

Om den svenska regeringen inte genomför någon av dessa eller andra tydliga åtgärder för att få stopp på det israeliska byggandet på ockuperad mark blir tyvärr slutsatsen att de inte tar situationen i Palestina på allvar – eller att de är för fega för att agera. I båda fallen är läget mycket tragiskt.

Gunnar Olofsson
Ordförande i Borås Palestinagrupp och medlem av Palestinagruppernas förbundsstyrelse

Israel måste ställas till svars för husrivningarna

24 juli 2019

Palestinier har tillsammans med internationella aktivister, människorättsorganisationer, diplomater och FN-representanter protesterat mot Israels planer på att demolera palestinska hem på Västbanken och i Östra Jerusalem, utan att lyckas. Nu räcker det inte med lama beklaganden. Det behövs kännbara konsekvenser. Ockupationen pågår för att omvärlden tillåter det. Dags att införa sanktioner och avbryta förmånliga samarbetsavtal med Israel.

Tidigt på morgonen den 22 juli anlände en stor styrka med israelisk militär och polis till området Sur Baher och började handgripligen slänga ut invånare ur deras hem. Några timmar senare hade åtta bostadshus rivits och dess invånare gjorts hemlösa. De genomförda rivningarna i Sur Baher ställde genast 22 personer, inklusive barn, på bar backe. Fler rivningar är beslutade. Runt 100 hus i området hotas av rivning.

Normalt brukar Israel hävda att byggnader som rivs uppförts utan bygglov – någonting som i praktiken är omöjligt för palestinier att få i de delar av Västbanken som brukar benämnas som område B och C och som kontrolleras av israelisk militär. Det ovanliga i detta fall är att rivningarna sker i område A som enligt avtal ska kontrolleras av den palestinska myndigheten, som alltså gett tillstånd till att uppföra byggnaderna. Motivet till rivningarna sägs nu vara säkerhetsskäl, att husen legat för nära den olagliga separationsmuren och därför skulle kunna bli tillhåll för terrorister.

Att israelisk militär river palestinsk privat och offentlig egendom på Västbanken är visserligen ingenting nytt. Sedan starten av ockupationen 1967 har Israel förstört närmare 60 000 palestinska hem. Israels rivningar av palestinska hem på ockuperad mark utgör tydliga brott mot bland annat Fjärde Genèvekonventionen och Romstadgan för den Internationella Brottmålsdomstolen i Haag (ICC). Det står i strid med en rad FN-resolutioner, inte minst Säkerhetsrådets resolution 2334 från 2016.

Sveriges regering måste tydligt ta avstånd från Israels förstörelse av palestinska hus och egendom och ta initiativ till att frågan hänförs till och bedöms av den Internationella brottmålsdomstolen i Haag

Samarbetet med Israel inom olika områden måste upphöra. EU:s förmånliga handelsavtal med Israel bör frysas och sanktioner införas tills Israel upphör med ockupationen och erkänner staten Palestinas rätt att existera i fred sida vid sida med Israel.

Palestinagrupperna i Sverige
Anna Wester, förbundsordförande
Gunnar Olofsson, förbundsledamot