Jag heter Rachel och enligt Israel är jag en säkerhetsrisk

17 aug. 2019

Jag heter Rachel. Jag är judinna. Jag utövar inte någon religion, men min mormor och farmor är judinnor och jag betraktar mig som judinna. Därför är jag judinna.

Jag heter Rachel. Jag studerar religionsvetenskap och Mellanösternkunskap. Min forskning är inriktad på Förintelsen och konflikten mellan Israel och Palestina. Jag har studerat i Marocko och Tjeckien. Jag kan lite arabiska och hoppas snart lära mig mer.

Jag heter Rachel och arbetar ideellt med mänskliga rättigheter.

Jag heter Rachel och sommaren 2019 blev jag förhörd under en och en halv timme när jag försökte flyga från New Jersey till Tel Aviv. Över tio medlemmar i den israeliska säkerhetstjänsten, som arbetade för det israeliska flygbolaget El Al, turades om att fråga ut mig. Mitt liv, mina studier och min familj plockades isär. De grävde i mina arabiska och arabisk-amerikanska vänner, de bekantskaper jag gjort i Marocko, och i min forskning. Jag blev delvis avklädd och kroppsvisiterad. Alla mina tillhörigheter togs i beslag och undersöktes bakom stängda dörrar. En grupp män skrek åt mig att jag skulle ge dem lösenordet till min dator. Jag var rädd, men jag bestämde mig för att inte ge efter. Jag blev då avbokad från planet.

När jag återvände till flygplatsen för en ombokning nästa dag togs jag ur kön till säkerhetskontrollen efter några minuter. Jag genomsöktes och blev noggrant förhörd igen. Mitt bagage och pass märktes med säkerhetsnivå 6 av 6. Eftersom jag förstod att det var mycket troligt att jag inte skulle få komma in i Israel efter att ha genomlidit timmar av förhör ännu en gång, bestämde jag mig för att inte på nytt försöka komma med på ett flyg med ett bolag som redan visat tydligt att de inte ville ha med mig att göra.

För att kunna genomföra forskning för min avhandling ville jag resa till både Israel och Palestina trots de allvarliga invändningar jag har mot den israeliska statens handlingar. Jag ville få en direktkontakt med det som jag studerar varje dag. Jag skulle resa med en forskargrupp som jag litar på och respekterar, så jag hade bestämt mig för att bortse från vissa av mina politiska perspektiv för att utnyttja ett stipendium som jag var lycklig över att ha fått.

Jag vet inte varför jag blev behandlad på detta sätt. När jag frågade fick jag bara ordet "säkerhet" till svar.

BDS-rörelsen (bojkott, desinvesteringar, sanktioner) är fredlig. Jag är fredlig. Och Israel, du kan också vara fredlig.

Det är inte för att jag vill in i Israel som jag vill berätta min historia. I själva verket vet jag att jag troligen aldrig kommer in efter att ha berättat den.

Jag vill berätta min historia för att om det här är det som den israeliska staten gör mot en 21-årig amerikansk judinna som forskar, vad tror du då att landet gör mot någon med en hudfärg som inte är lika vit som min?

Det var en jobbig erfarenhet. Förhör är plågsamma och utmattande. Dessutom hindrades jag från i att utnyttja stipendiet och delta i resan som jag hade sett fram mot. Men hur är det för människor som hindras från att någonsin se sitt hem eller sin familj igen? Hur är det för människor som lever varje dag i rädsla för förstörelse, demolering och död i det friluftsfängelse vi kallar Gazaremsan?

Så nu ber jag den israeliska regeringen att omvärdera sina prioriteringar och sin säkerhetstjänst. Jag ber dem att kritiskt fundera över vad ordet "hot" betyder och vad eller vem som är ett sådant. Jag är det inte. Inte heller mina arabiska och arabisk-amerikanska vänner. En palestinsk 18-åring som besöker sina far- eller morföräldrar är det inte. Och inte heller nästan alla amerikaner, fransmän, tyskar, brasilianare, iranier eller marockaner.

Jag ber också den amerikanska regeringen att tänka om när det gäller det helhjärtade stödet för Israel, trots de brott mot mänskligheten som Israel begår och dess övriga oetiska handlingar.  Jag ber USA att kritiskt fundera över vad demokrati innebär för vårt land och om det som Israel ägnar sig åt verkligen förtjänar att kallas ”den gyllene standarden för demokrati i mellanöstern” som så ofta sker.

Slutligen ber jag de unga i USA och världen att arbeta för förändring. Vi är framtiden och vi har makten att förändra systemen som gör så mycket värre saker än att hindra en oskyldig amerikansk judinna från att komma med på ett plan till Israel. Stöd Palestina, stöd bojkottrörelsen och stöd mänskliga rättigheter eftersom ingen av oss någonsin ska ses som ett hot bara på grund av sitt utseende, namn, vänner eller var man varit.

Jag heter Rachel. Men skulle du ha läst den här historien om jag hetat Ruhee? 

Jag berättar min historia för att vi lever i en värld där det inte är möjligt för alla. Jag berättar den för att det måste bli förändring.

För mig.

Men ännu viktigare, för de människor som aldrig kommer att se sina hem eller familjer igen.

I Palestina. Och över hela världen.

----------------------

Rachel Marandett studerar religionsvetenskap och Mellanösternkunskap på Pomona College. Hon har studerat i Marocko och Tjeckien inför sin avhandling om Förintelsen och den israelisk-palestinska konflikten. Hennes krönika har tidigare varit publicerad i Mondoweiss. Mondoweiss är en nyhetswebb som täcker amerikansk utrikespolitik i Mellanöstern, främst ur ett progressivt judiskt perspektiv.

Stoppa Israels byggande!

14 aug. 2019

Den israeliska regeringen har givit klartecken för byggande av ytterligare över 2 300 olagliga bostäder på det ockuperade Västbanken. I april i år godkändes 3 659 bostäder. Enligt den israeliske premiärministern, Benjamin Netanyahu, är målsättningen en total och evig kontroll av hela det område som av en klar majoritet av världens stater, inklusive Sverige, erkänts som den självständiga staten Palestina. I nuläget lever över 650 000 israeliska bosättare på ockuperad palestinsk mark.

”Ingen bosättning eller bosättare kommer att tvingas bort” förklarade den israeliske premiärministern Benjamin Netanyahu inför entusiastiska ockupanter under en promenad nyligen i den illegala bosättningen Efrat. ”Det är över... Vad ni gör här är för alltid”.

Netanyahu har också lovat att på sikt etablera ytterligare 8 250 bostäder bara i Efrat. Samtidigt rivs palestinska hem och människor fördrivs.

Den 22 juli jämnade Israels armé 8 byggnader i Sur Baher utanför Jerusalem med marken, något som omedelbart ställde 17 personer, inklusive barn, på bar backe. Totalt berördes omkring 350 personer av rivningarna, och runt 100 hus i området står under rivningshot. Beduinbyn Khan al-Ahmar planeras att förstöras för att ge plats för en israelisk utbildningsenhet.

Från 2009 när FN:s kontor för humanitära frågor (OCHA) började sin registrering och fram till 2015 förstördes i snitt 6 palestinska byggnader per månad i Jerusalem av Israels armé. Åren 2016 till mars 2019 ökade antalet påtagligt till 14 per månad för att i april i år nå 63 – det högsta antalet rivna byggnader hittills på en enda månad. Motiveringen är oftast att byggnaderna saknat israeliska bygglov – något som i stort sett är omöjligt att erhålla. Omkring 100 000 palestinier i Östra Jerusalem lever därför under hotet att fördrivas.

Israels politik av ockupation, kolonisering och fördrivning utgör klara brott mot Fjärde Genèvekonventionen, FN:s deklaration om mänskliga rättigheter och ett stort antal internationella konventioner och FN-resolutioner – inte minst Säkerhetsrådets resolution 2334 (2016) som inte ens USA röstade emot.

De aktuella byggplanerna har mycket riktigt också dömts ut av såväl FN:s specielle koordinator Nickolay Mladenov och Storbritanniens utrikesminister Dominic Raab, medan EU pliktskyldigt konstaterat att ”all bosättaraktivitet är illegal enligt internationell lag” och att man ”förväntar sig att de israeliska myndigheterna fullt ut möter sina skyldigheter som ockuperande stat” – något som Israel uppenbart inte gjort och inte planerar att göra. Med den amerikanska Trump-administrationen bakom ryggen är det tvärtom så att de israeliska politikerna av allt att döma är övertygade om att de kan göra i stort sett vad de vill.

Men även om man får räkna med att USA blockerar alla verkningsfulla beslut i FN finns andra vägar att gå:

• Sverige kan och måste försöka övertyga EU om att tills vidare upphäva det förmånliga handelsavtalet mellan Israel och EU – ett avtal som för övrigt kräver ”respekt för mänskliga rättigheter och demokratiska principer” (artikel 2).
• Sanktioner kan införas och israeliska krigsförbrytare efterlysas i svenska domstolar.
• Israel kan portas från deltagande i schlagerfestivaler, fotbollsturneringar och idrottstävlingar inom Sverige och EU.
• Israeliska produkter från bosättningarna kan och måste stoppas.
• Vetenskapligt och kulturellt utbyte med Israel kan och bör läggas på is.
• Det militära samarbetet med, och vapenimporten från, Israel måste stoppas och den svenska militärattachén i Tel Aviv hemkallas.

Om den svenska regeringen inte genomför någon av dessa eller andra tydliga åtgärder för att få stopp på det israeliska byggandet på ockuperad mark blir tyvärr slutsatsen att de inte tar situationen i Palestina på allvar – eller att de är för fega för att agera. I båda fallen är läget mycket tragiskt.

Gunnar Olofsson
Ordförande i Borås Palestinagrupp och medlem av Palestinagruppernas förbundsstyrelse

Israel måste ställas till svars för husrivningarna

24 juli 2019

Palestinier har tillsammans med internationella aktivister, människorättsorganisationer, diplomater och FN-representanter protesterat mot Israels planer på att demolera palestinska hem på Västbanken och i Östra Jerusalem, utan att lyckas. Nu räcker det inte med lama beklaganden. Det behövs kännbara konsekvenser. Ockupationen pågår för att omvärlden tillåter det. Dags att införa sanktioner och avbryta förmånliga samarbetsavtal med Israel.

Tidigt på morgonen den 22 juli anlände en stor styrka med israelisk militär och polis till området Sur Baher och började handgripligen slänga ut invånare ur deras hem. Några timmar senare hade åtta bostadshus rivits och dess invånare gjorts hemlösa. De genomförda rivningarna i Sur Baher ställde genast 22 personer, inklusive barn, på bar backe. Fler rivningar är beslutade. Runt 100 hus i området hotas av rivning.

Normalt brukar Israel hävda att byggnader som rivs uppförts utan bygglov – någonting som i praktiken är omöjligt för palestinier att få i de delar av Västbanken som brukar benämnas som område B och C och som kontrolleras av israelisk militär. Det ovanliga i detta fall är att rivningarna sker i område A som enligt avtal ska kontrolleras av den palestinska myndigheten, som alltså gett tillstånd till att uppföra byggnaderna. Motivet till rivningarna sägs nu vara säkerhetsskäl, att husen legat för nära den olagliga separationsmuren och därför skulle kunna bli tillhåll för terrorister.

Att israelisk militär river palestinsk privat och offentlig egendom på Västbanken är visserligen ingenting nytt. Sedan starten av ockupationen 1967 har Israel förstört närmare 60 000 palestinska hem. Israels rivningar av palestinska hem på ockuperad mark utgör tydliga brott mot bland annat Fjärde Genèvekonventionen och Romstadgan för den Internationella Brottmålsdomstolen i Haag (ICC). Det står i strid med en rad FN-resolutioner, inte minst Säkerhetsrådets resolution 2334 från 2016.

Sveriges regering måste tydligt ta avstånd från Israels förstörelse av palestinska hus och egendom och ta initiativ till att frågan hänförs till och bedöms av den Internationella brottmålsdomstolen i Haag

Samarbetet med Israel inom olika områden måste upphöra. EU:s förmånliga handelsavtal med Israel bör frysas och sanktioner införas tills Israel upphör med ockupationen och erkänner staten Palestinas rätt att existera i fred sida vid sida med Israel.

Palestinagrupperna i Sverige
Anna Wester, förbundsordförande
Gunnar Olofsson, förbundsledamot

Jared Kushners obegripliga plan för fred mellan Israel och Palestina

1 juli 2019

Mellan måndag och onsdag förra veckan, på Four Seasons Hotel i Manama i kungadömet Bahrain, har den Kushner-ledda konferensen äntligen gett oss en inblick i vad Donald Trumps ”århundradets avtal” handlar om.

Trumps svärson och särskilda rådgivare Jared Kushner har en helt igenom ekonomisk plan i åtanke; ett till synes mycket generöst bidrag till palestinierna på Västbanken och Gazaremsan på 28,000,000,000 dollar och ytterligare 22,000,000,000 dollar till Egypten, Libanon och Jordanien – för att skapa 1,000,000 nya palestinska jobb och bygga upp palestiniernas ekonomi. 5,000,000,000 dollar är även tänkta att bekosta en bro mellan Gazaremsan och Västbanken. Problemet är bara att man inte vet riktigt vem eller vilka som ska stå för notan och att ekonomin förmodas byggas upp under pågående samt en utökad ockupation och annektering.

”Nummer ett är säkerhet”
Men har vi egentligen blivit klokare? Kushner tycks hoppas på att Gulfstaterna och privata investerare ska betala för kalaset, men inget är bestämt i nuläget. Man har heller inte pratat om några politiska lösningar på konflikten – vilket Internationella Valutafondens samarbetsvilliga direktör Christine Lagarde menar är en nödvändighet för ett framtida ekonomiskt uppsving – mer än att Jared Kushner under konferensen sade:

”Jag tror att vi alla måste erkänna att om det någonsin ska bli ett avtal, så kommer det inte gå i linje med det arabiska fredsinitiativet. Det kommer att hamna någonstans mellan det arabiska fredsinitiativet och den israeliska positionen. Och vi behöver fundera över vilka som är de fundamentala sakerna som är underliggande och viktiga. Nummer ett är säkerhet. Jag tror att den israeliska befolkningen och den palestinska befolkningen och den större Mellanöstern i nuläget månar om att ha säkerhet. Ju mer säkerhet man har, ju friare flöde av varor och friare flöde av människor får man, vilket jag vet är en stor sak för palestinierna.”

Lågintensiv militär terror
Säkerhet för alla låter ju bra, men hur kan man både skapa säkerhet för de olagliga cirka 630.000 bosättarna OCH palestinierna?

Bosättarnas närvaro på Västbanken är det som kräver en lågintensiv militär terror från Israels sida för att man ska kunna garantera deras säkerhet. Det kännbara förtrycket i nattliga räder, godtyckliga gripanden och psykologisk samt fysisk tortyr och allehanda hot är förebyggande åtgärder som syftar till att skrämma och demoralisera den palestinska civilbefolkningen att inte göra något stort uppror mot bosättarna – vilket i regel alltid äger rum i områden där man flyttar in en civilbefolkning på ockuperat område.

Trump-administrationen har gjort klart att de inte ser på ockupationen som olaglig och tvärtom uppmuntrar de annekteringen av Östra Jerusalem, syriska Golanhöjderna samt en utökad annektering på Västbanken.

Ekonomisk tillväxt utan ockupation
Dessutom – enligt den före detta palestinska ekonomiministern Mazen Sinokrot – har Världsbanken väldigt tydligt klargjort i sin vanliga rapportering att den palestinska ekonomin kan växa med 15 procent per år om belägringen av Gaza och Västbanken upphör. Sinokrot menar att man endast i Jordandalen lätt kan skapa 100,000 nya jobb om Israel skulle ge åtkomst för palestinierna att skapa samt utvidga sina företagsmässiga och sociala verksamheter där.

61 procent av Västbanken (Area C) är i nuläget helt oåtkomlig för palestinier att starta upp något alls på. I nästan 100 fall av 100 får man inte ens byggnadstillstånden som krävs. Förlusten av Area C beräknas orsaka en årlig ekonomisk förlust på cirka 480,000,000 dollar och en arbetslöshet åt 110,000 palestinier. På de övriga cirka 40 procenten av ytan kan det ta upp till 20 år att få byggnadstillstånd och tillstånd för att expandera.

Vidare kontrollerar Israel allt vatten på Västbanken via vattenföretaget Mekorot och låter palestinierna nyttja 15 procent av de totala resurserna medan Israel och bosättningarna stjäl 85 procent. I Gaza befinner sig 35 procent av den bördiga jordbruksmarken inne i buffertzonerna, vilket är förenat med livsfara att beträda. Den övriga åkermarken besprutas då och då av israeliska flygplan med ogräsmedel – och bara vid ett enstaka tillfälle 2018 orsakade en sådan besprutning en palestinsk förlust på 1,300,000 dollar.

Oavsett pengar man eventuellt skulle ösa över palestinierna slår Israel sönder infrastrukturen genom att förhindra export och import av gods. De har genom 1994 års Parisprotokoll fått direkt access till den palestinska marknaden på Västbanken samt till att begränsa den israeliska marknaden för palestinska företagare. Israel har också fått rätten att ta ut höga skatter från palestinska entreprenörer.

Arabvärlden mer splittrad
Palestinska Myndigheten har i starka ordalag bojkottat konferensen och de har till och med arresterat en palestinsk företagare från Hebron för att ha deltagit i den. Israel deltog inte. Inte heller politiker och tjänstemän från europeiska länder, Ryssland eller Kina – som annars är frikostiga med bidrag.

En del av representanterna för Förenade Arabemiraten, Bahrain och Saudiarabien är entusiastiska över Kushners förslag, men hur det ska funka i praktiken är det nog ingen som riktigt vet. Dessutom är det inte första gången någon har fått en idé om en ekonomisk plan för fred – och misslyckats. Men arabvärlden har blivit något mer splittrad, bland annat rev man ner Bahrains flagga på deras ambassad i Irak i samband med konferensen.

Nu kan USA säga att de har kommit med ett generöst erbjudande som de bakåtsträvande palestinierna inte vill veta av. Israel kommer väl förmodligen heller aldrig sluta prata om det när de ska betona hur det varje gång är palestinierna som bromsar en välbehövlig fred – när det i själva verket bara handlar om att man inte låter sig mutas för att förlora sin rätt till självbestämmande.

Fredrik Wadman,
som driver Facebookgruppen ”Israel-Palestina-konflikten” och nyligen besökte Israel och Palestina tillsammans med Studieförbundet Bilda.