Hallå där, Maria Jonsson!

21 dec. 2019

Du är initiativtagare till Facebookgruppen "Från Sverige till Palestina Marathon". Vad gör ni?
Vi vill inspirera fler svenskar att följa med oss till Betlehem och delta i folkfesten Palestine Marathon. I gruppen peppade vi varandra inför årets resa. Vi gav resetips och berättade om aktiviteter som vi planerade att genomföra. Nu berättar vi om den kommande resan till Palestina i mars 2020.

Hur gick det för de svenska deltagarna i år?
Mycket bra. Vi var 37 svenskar på plats och fanns representerade i alla distanser; 5 km, 10 km, 21 km och 42 km. I helmaran sprang en svensk kvinna in på 6:e plats och i halvmaran kom en svenska på 13:e plats. Men de allra flesta är inte där för att slå rekord. Vi är där för att visa solidaritet, manifestera rätten att förflytta sig och njuta av det underbara landet.

Vad gjorde ni mer i Palestina?
Vi gjorde en del dagsutflykter. Vi besökte ett flyktingläger i Nablus, Askar Camp som Palestinagrupperna i Sverige samarbetar med, och passade på att få en rundtur i gamla stan och smaka deras berömda dessert knafeh direkt från bageriet.

Vi besökte världsarvet Battir, den omringade staden Al Walaja och hajkade i el-Makrour Valley, ett grönt avbrott efter all löpning längs muren. Så fin natur!

Nu har ni bildat Team Sweden for Palestine. Vad är det? 
Team Sweden står för rätten att förflytta sig, alltså artikel 13 i FN:s konvention om de mänskliga rättigheterna. Det visar vi genom att delta i olika idrottssammanhang här hemma. I höstas deltog några ur teamet i Fredsloppet i Göteborg och Lidingöloppet på ön. Tanken är vi så småningom utökar vår solidaritetslöpning genom att delta i olika lopp här hemma.

Dessutom hoppas vi att så många som möjligt deltar i Palestine Marathon, som en del av Team Sweden for Palestine. Då kommer vi synas fantastiskt bra i Betlehem med våra nya knallröda tröjor.

På bilden: Ove Jansson från Palestinagruppen Stockholm, efter målgång i Lidingöloppet.

Några goda råd till den som vill bli en del av Team Sweden?
Läs mer om teamet på www.palestinagruppenstockholm.se/teamsweden. Gå med i vår Facebookgrupp ”Från Sverige till Palestina Marathon”. Använd vår hashtag #TeamSwedenForPalestine. Köp vår snygga tröja!

Vad har du för förväntningar på resan 2020?

Jag förväntar mig en härlig folkfest så klart och massor av spännande möten och upplevelser. Jag hoppas att vi går om Norge i antal deltagare (de hade 39 löpare, vi 37 och Danmark 33). Och jag förväntar mig att vi blir ännu fler svenskar på plats, kan en hoppas på 50?

Palestine Marathon går den 27 mars i Betlehem.

Artikeln har publicerats i Palestina Nu, Palestinagrupperna i Sveriges medlemstidning.

Reseberättelse från Shatila, ett palestinskt flyktingläger

17 dec. 2019

Läkaren Lars Englund besökte nyligen flera palestinska flyktingläger i Libanon. Han har tidigare arbetat på en klinik i flyktinglägret Rashidie i södra Libanon. Nu är han fadder till ett barn- och ungdomscenter i flyktinglägret Shatila. Här skriver han om resan i Libanon.

I oktober 2019 besökte jag Libanon tillsammans med läkare och sjuksköterskor, som har jobbat inom sjukvården i olika palestinska flyktingläger på 70- och 80-talet. Personer som arbetar med stöd till Barn- och Ungdomscentret i Shatila och andra aktiva inom solidaritetsarbete för Palestina, deltog också på resan. Vi besökte sammanlagt nio palestinska flyktingläger. För en del av oss var det härliga återseenden av människor vi jobbat med eller träffat förut.

Folkliga demonstrationer
Att det samtidigt var folkliga demonstrationer med vägspärrar gjorde resandet lite krångligare, men stämningen var ändå god och bland alla protesterande människor på gatorna var familjer och unga kvinnor ett dominerande inslag. Alla de libanesiska flaggorna i rött och vitt, mat att köpa, musik och dans samt en mänsklig kedja som var 17 mil lång gav ytterligare ett mänskligt ansikte åt upproret.

Jag har i slutet av 1970-talet jobbat som läkare på en klinik i lägret Rashidie i södra Libanon, strax utanför staden Sour (Tyr). Jag har tidigare besökt några av lägren, men aldrig varit i Shatila i södra Beirut. Jag minns däremot hemska fotografier på döda människor liggande i gränderna efter de massakrer som kristen högermilis med Israels stöd genomförde 1982.

Trångbott, fattigt och smutsigt
Att komma in i Shatila nu var omtumlande. Även om det var fina grönsaksstånd och leende försäljare som vi mötte först slogs vi snart av trångboddheten, fattigdomen, sysslolösheten lukten och smutsen. De bostäder som byggdes i 1-2 våningar när lägret grundades var nu påbyggda med ytterligare 5-6 våningar av skrangliga och tätt belägna konstruktioner i betongblock av det slag som i Sverige kallas ”gråsuggor”. Dagsljuset nådde inte ner till marken längre och så gott som varje öppen yta var bebyggd. Mellan husen hängde nystan av provisoriskt anlagda elledningar blandade med vattenrör i plast, avloppsrör och ledningar för datatrafik.

Människor som rörde sig på gatorna i lägret var vänligt nyfikna, men det var nedslående att se de många sysslolösa männen sitta utanför serveringar och affärer och alla barn som inte verkade ha någonstans att gå. Palestinierna i lägret får inte annat än undantagsvis arbeta i Libanon. Familjerna får ett visst stöd från UNRWA, en särskild FN-organisation för de fördrivna palestinierna. I de flesta familjer finns det någon som jobbar i ett rikt land och kan skicka hem pengar. De många palestinier och syrier, som har flytt undan kriget i Syrien, har bidragit till fattigdomen och nöden.

The paradise of Shatila
Efter en vindlande promenad på smala gränder kom gruppen fram till ett litet torg, en öppen plats där solljuset faktiskt nådde ner. Vi fick gå upp en trappa i det hus som för den som är fadder säkert är välbekant – Shatila Children and Youth Center (CYC). Vi möttes av grundaren och eldsjälen Abu Moujahed som sa ”Welcome to the paradise of Shatila”. Och det var det verkligen. Vilken kontrast! Här var det rena, ljusa och färgglada rum och i en byggnad intill fick vi möta alla glada barn och deras lärare.

Vi mötte de åldersindelade småbarnsgrupperna som hette Rabbit och Butterfly. I den första var barnen blyga inför den stora gruppen, men de satt fint ordnade kring de små borden på sina egna färgglada stolar och i sina små ”uniformer”. De kunde hälsa oss på engelska. På Butterfly sjöng de den sång om en fjäril de lärt sig. De jobbade väldigt konkret med oliver. De fick pressa sönder dem med en mortelstöt, lukta på det som kom ut och se på ett papper att det var fett och oljigt.

I nästa grupp med lite större barn var det engelskaundervisning utifrån teckningar och orden Apple, Arm och Ant. Stolta barn fick gå fram och demonstrera sina kunskaper. Det blev inte alltid rätt, men vi besökande fick å andra sidan lära oss vad äpple heter på arabiska (och det har jag redan glömt igen). På väggen stod det ”Friends are flowers in the garden of life”.

Vandrarhem och fotbollsträning
Efter den fortsatta rundvisningen, där också vandrarhemmet med sina fina rum och trevliga internationella gäster ingick, fick vi smaka på god arabisk mat som de lite större barnen hade lagat. Efteråt blev det härlig underhållning med ungdomar och lite större barn som dansade med egenhändigt koreograferade rytmiska steg.

Sedan tog idrottstränaren Muhammed med oss till fotbollsträning på den för några timmar hyrda konstgräsplanen precis utanför lägret. Både pojkar och flickor tränade och spelade av hjärtans lust.

Jag har i många år varit stolt månatlig givare till Shatila Children and Youth Center, men att få se detta ljus i mörkret på plats var en härlig och omtumlande upplevelse. Jag ska höja mitt bidrag med en hundralapp för nu vet jag att det går till en verkligt fin sak, som ger palestinska barn en tryggare start i livet än de skulle fått annars.

Lars Englund, allmänläkare i Falun-Borlänge

De bortglömda flyktingarna i Libanon

26 nov. 2019

Novembermörkret sänker sig över det palestinska flyktinglägret Shatila i södra Beirut, Libanon. Lägret, ursprungligen inrättat för flyktingar fördrivna under Israels etniska rensning av palestinier 1948, hade från början runt 10.000 invånare. Efter Sexdagarskriget 1967, naturligt tillväxt och dagens krig i Syrien har invånarantalet ökat och uppgår nu till över 20.000 personer på en yta stor som Liseberg. 

De bor alltså trångt och infrastrukturen är därefter. Vatten- och avloppssystemen, i den mån de existerar, är undermåliga, vattnet i stort sett odrickbart, lösa elledningar hänger ned överallt i de trånga gränderna och varje år dör människor i meningslösa elolyckor.

I kvällsmörkret rör sig invånarna huller om buller med fordon av olika slag på den trånga huvudgatan genom lägret för att uträtta olika ärenden, som att handla i de små butikerna. En del palestinier som har arbete utanför lägret kommer hem efter arbetsdagens slut och enkla serveringar fylls med människor som äter något, dricker te eller kaffe och umgås. Det är, mitt i kaoset och eländet, mycket ombonat, varmt och välkomnande och man tar sig friheten att både skoja och skratta och bara umgås.

Då lägret ligger på en begränsad yta, omgiven av reguljär stadsbebyggelse, kan det inte utvidgas utan tvingas växa på höjden för att kunna härbärgera alla boende. Många hus har nu 4-5 eller fler våningar, de översta våningarna ser provisoriska och ostadiga ut och tycks nästan luta sig mot varandra - och det är antagligen bara en tidsfråga innan något större ras inträffar.

Hälsovård och skolor finns, och drivs av FN:s särskilda organ för palestinska flyktingar (UNRWA), som nu dock brottas med allvarliga ekonomiska problem sedan USA och andra sponsorer dragit in sina bidrag. Om inte övriga bidragsgivare, som Sverige och andra medlemmar i FN, träder in och ökar sina bidrag riskerar flyktingarna på ganska kort sikt kraftig försämring vad gäller både utbildning och hälsa.

Oas för barn i Shatila
Som en oas mitt i lägret ligger Shatilas Barn- och Ungdomscenter, som leds av grundaren och eldsjälen Abu Mujahed. Centret riktar sig till unga i åldern 6-18 år och vill med kurser och och olika aktiviteter stimulera fantasi och kreativitet och erbjuda ett alternativ till ett liv på gatan med risk att hamna i våldsamma eller kriminella kretsar. En stor mängd barn och ungdomar deltar varje dag i aktiviteter som också inkluderar förskola och idrott av olika slag.

En filial till Barn- och Ungdomscentret finns i lägret Nahr el-Bared i norra Libanon – ett läger med 30.000 invånare, som börjat återhämta sig efter att ha raserats i strider mellan libanesisk militär och Saudistödda islamister - där en väldig massa glada barn deltar i olika verksamheter.

Men Shatilas Barn- och Ungdomscentrer brottas med ekonomiska problem sedan en del sponsorer (möjligen efter utländska påtryckningar) ganska plötsligt dragit in bidrag. I Sverige finns en vänförening som nu satsar på att dubbla antalet faddrar som vardera betalar 100-200 kronor i månaden till centret. Ett stort antal faddrar, som regelbundet bidrar, ger förstås viss ekonomisk stabilitet i ett projekt väl värt att stödja.

Inga demokratiska rättigheter
Enligt UNRWA finns idag tolv officiella palestinska flyktingläger, och 475.000 registrerade palestinska flyktingar, i Libanon. Den libanesiska regeringen erkänner knappt hälften av dem. UNWRA administrerar 65 skolor med omkring 37.000 elever och 27 sjukvårdskliniker med drygt en miljon patientbesök varje år. 

Det finns ett någorlunda välfungerande sjukhus inom räckhåll för varje läger, och de samarbetar med den privata sjukvården om speciella fall. Det är denna ordning som under trycket av ekonomiska problem nu riskerar att upplösas.

Socialt är situationen i lägren bedrövlig. Arbetslösheten i lägren skyhög och det finns flera yrken som palestinier inte får arbeta inom. Palestinier har inga som helst demokratiska eller medborgerliga rättigheter, och får inget stöd av den libanesiska staten – till skillnad från palestinska flyktingar i Syrien fram till kriget.

Lägren i Beirut är öppna för in- och utpassering. Men i norr, och framför allt söder, är de hårt bevakade av libanesisk militär som kräver speciella tillstånd av de som vill passera på den enda vägen in. Det praktiska i lägren tas om hand av den lokala folkkommittén, med representanter för de olika palestinska partierna och grupperna, men vägar, el, vatten och avlopp är svårt att ordna utan stöd från det omgivande samhället.

En gissning – flyktingar väljer Västbanken
De palestinska flyktingarna har varit bortglömda under hela den så kallade ”fredsprocessen” mellan Israel och Palestina – en process som för övrigt sedan lång tid avstannat.

Enligt FN:s resolution 194 (1948) skulle de ”flyktingar som önskar återvända till sina hem och leva i fred med sina grannar” tillåtas göra detta vid ”första genomförbara tidpunkt” eller, om man valde att avstå, erbjudas ”kompensation för förlust av eller skada på egendom” i samband med fördrivningen. Så har alltså inte skett, och de flyktingar vi nu möter i Libanon utgör tredje, eller till och med fjärde, generationen av de först anlända.

Givetvis går frågan att lösa. Ett naturligt steg är förstås att Israel utrymmer sina olagliga bosättningar på Västbanken, tar hem sina medborgare och låter de palestinska flyktingar som så önskar flytta in. En god gissning är nog att många palestinier, vars familjer ursprungligen kommit från det som nu är Israel, hellre skulle flytta in i den palestinska staten (Västbanken och Gaza) än tillbaka till Israel, och att många flyktingar i Libanon och andra länder – mot kompensation och fulla medborgerliga rättigheter – hellre skulle stanna kvar där de vuxit upp än flytta till ett land de aldrig sett.  

Frågan om Palestinaflyktingarna är en av vår tids mest försummade och världssamfundet bär ett tungt ansvar för att gång på gång – på grund av stormaktsspel, feghet och undfallenhet – ha visat sig oförmöget att ingripa.

FN:s Barnkonvention, som i år fyller 30 år – som har undertecknats av Israel och nästan alla andra länder, och som snart blir svensk lag – föreskriver bland annat att varje barn har rätt till liv, hälsa, utbildning, identitet och medborgarskap. Konventionen måste gälla också palestinska barn och politikerna måste ta sitt ansvar för de regelsystem de undertecknar.

När höstmörkret faller över Shatila och lägret går till vila, är det förstås utan illusion om en snabb förbättring av situationen, men ändå med någon slags hopp om att man en gång ändå kan få en lösning till stånd så att flyktingarna kan återvända och leva som fria medborgare i Palestina. Och, ja, hoppet är ju det sista som överger människan...

Gunnar Olofsson
Ordförande i Borås Palestinagrupp och medlem av Palestinagruppernas förbundsstyrelse

Vinnare får presentkort på Bitza

24 nov. 2019

På Socialistiskt Forum i ABF-huset den 23 november fick besökarna möjlighet att delta i en frågesport om Palestina. Nu har vi dragit en vinnare bland de som svarade rätt på alla frågor. Vinnare blev Åke Gylfe från Stockholm. Han har vunnit ett presentkort till den palestinska restaurangen Bitza på Hornstulls strand 13.

Den svenska regeringen erkände Palestina år 2014. Hur många länder har erkänt Palestina?
Rätt svar: Ungefär 70 procent världens länder

Vilket land är den palestinska bojkottrörelsens huvudsakliga inspirationskälla?
Rätt svar: Sydafrika – Nelson Mandela och kampen mot apartheid

Varför uppmanar vi att konsumenter ska bojkotta Puma?
Rätt svar: Puma sponsrar det israeliska fotbollsförbundet, som har lag i olagliga bosättningar

Vem kan delta i Team Sweden for Palestine?
Rätt Svar: Alla som vill visa solidaritet med Palestina i olika idrottssammanhang