Ariel – ett olagligt universitet

2 okt. 2020

Nyligen tvingades den vetenskapliga tidskriften Molecules att dra tillbaka ett specialnummer på grund av att gästredaktören inte accepterade en korrekt adress. Denna hade uppgivit "Ariel University, 65 Ramat HaGolan Street, Ariel, Israel." Hon erbjöds att korrigera adressen till "Israeli settlement of Ariel, Occupied Palestinian Territories" i överensstämmelse med FNs beteckning på platsen. Gästredaktören vägrade vilket ledde till att specialnumret togs bort från tidskriftens webbsida. Åtgärden har fått beröm av George P. Smith som fick Nobelpriset i Kemi 2018.

Vad är då problemet med Ariels universitet? Organisationen "Israeli Academics for Peace" skriver på sin hemsida om universitetet.  Det ligger på land som med militära medel beslagtagits från palestinier som varit bosatta där. De ockuperade territorierna har aldrig annekterats av Israel, vilket nyligen åter konstaterats av högsta domstolen i Israel, och Ariel ligger alltså inte i staten Israel. Därför lyder universitetet inte under den aktuella israeliska myndigheten, "Council of Higher Education", och dess status som universitet har bestämts av en militär myndighet.

De israeliska bosättningarna på ockuperad mark bryter mot Genevekonventionen som förbjuder en ockuperande stat att flytta in sin befolkning på ockuperad mark. Just bosättningen Ariel har tillkommit på initiativ från högerpartier för att permanenta ockupationen och omöjliggöra en palestinsk stat. Akademiker i Ariels universitet måste därför acceptera denna politiska agenda vilket gör att den akademiska institutionen får en uttalat politisk inriktning något som inte förekommer i Israel eller något demokratiskt land. Det högsta akademiska organet vid Ariels universitet är "Council of Higher Education Yehuda-Shomron" och medlemmarna i denna är bosättare som tillsätts av militären. Dessa fakta har lett till att universitetet inte får använda medel ur anslag från institutioner som stödjer forskning i Israel, som European Research Council och US-Israel Binational Science Foundation.

Den palestinska lokalbefolkningen har inte rätt att komma in på området, och speciellt inte på universitetet. Det kontrasterar mot situationen i Israel, där akademiska institutioner är öppna för alla, som i demokratiska länder. Huvudvägen som knyter ihop Ariel och Israel är i praktiken stängd för palestinier, och bygget av den innebar stöld av stora landområden från palestinier och hindrar fri rörlighet för palestinierna.

Jag hoppas att det inte finns någon akademiker eller akademisk institution i Sverige som har någon form av samarbete med Ariels universitet. Dessutom måste det vara självklart att korrekt ange land för forskare som citeras eller är medförfattare till artiklar.

Ariel ligger inte i Israel.

Tomas Cronholm

Årsdag för minnet av massakern i Sabra och Shatila

16 sep. 2020

Den 14 september 1982 exploderar en bomb i centrala Beirut. I explosionen dör den nyvalde presidenten Bashir Gemayel från det kristna, libanesiska falangistpartiet. 

Palestinier misstänktes för mordet men senare erkände sig den syriske agenten Habib Tanious skyldig. 

Den 15 september omringade israeliska soldater de palestinska flyktinglägren Sabra och Shatila. Under översyn av den israeliska armén förseglades alla vägar in och ut ur lägret och de kristna falangisternas milis trängde in för att hämnas mordet och för att driva ut resterna av den PLO-milis som Israel påstod gömde sig i lägren.

Ett stort antal palestinska män, kvinnor och barn dödades. Enligt israeliska siffror dog mellan 700 och 800 personer medan andra källor uppger att minst 2 000 dödades. Palestinska Röda korset uppskattar att 3 000 personer dödades. 

Nyheten om massakern spred sig snabbt över världen och den så kallade Kahan-kommissionen tillsattes vilken fann den dåvarande försvarsministern Ariel Sharon vara personligt ansvarig för att ha ignorerat faran för civilbefolkningen och för att inte ha försökt förebygga och förhindra massakern.

FN:s generalförsamling fördömde den 16 december 1982 massakern som »folkmord« med 123 röster för och noll mot. Massakern ledde till att Israels dåvarande försvarsminister Ariel Sharon tvingades avgå men 2001 återkom han som premiärminister. 

Hittills har ingen ställts inför rätta.

Livet idag

Sabra och Shatila är än idag ett område som huserar palestinska flyktingar och enligt UNRWA är cirka 11 000 personer registrerade där men det verkliga antalet boende bedöms vara minst det dubbla. 

Det dagliga livet i Shatila fortgår. Det finns en medicinsk klinik och skolor men bostäderna är trånga. Vi har tidigare skrivit om ett ungdomscenter - Shatila Children and Youth Center - där barnen kan leka eller spela boll på den enda öppna platsen i lägret. De får också stödundervisning, kan låna böcker, dansa eller lära sig engelska. Under den heta sommaren bedrivs även läger uppe i bergen. 

Efter explosionen och branden i Beirut har palestinierna i lägret donerat blod, upplåtit sängplatser och på flera sätt försökt vara behjälpliga utifrån sina knappa förutsättningar. Omvärlden fokuserar nu på nödhjälp men kampen för överlevnad i Shatila pågår ständigt. 

Läs mer: 

Amnesty: 30 år utan upprättelse – livet efter massakern i Beirut 1982

Sveriges Radio: Israels krig i Libanon

UNRWA: Shatila Camp

Shatila barn- och ungdomscenter: Situationen i Beirut efter explosionen

Behåll SIDAs möjlighet att stödja palestinska organisationer!

3 sep. 2020

Skriv under namninsamlingen till stöd för borttagande av artikel 15 i kontraktet mellan den svenska regeringen och SIDA! 

Några bra böcker

10 aug. 2020

Nu under coronapandemins nedstängning kan det finnas tid att läsa några böcker. Här är ett par som jag läst på senare tid:

Dorit Rabinyan: Alla floder flyter mot havet. (2018)

En kärlekshistoria mellan en israelisk kvinna och palestinsk man som blev förbjuden som läsning vid israeliska skolor blev naturligtvis mycket populär, och det finns fler anledningar till det. Den inleds med att FBI besöker kvinnan i hennes rum i New York och ställer en rad frågor till henne; de är intresserade av hennes bakgrund som barn till iranska judar. Hon träffar palestiniern på ett kafé och de faller för varandra. Det är intressant att se New York ur deras ögon och följa utvecklingen i deras relation med försöken att förstå situationen i deras hemländer och hur allt förändras när de återvänder dit. Ett ovanligt perspektiv på ockupationen utan att ge någon lösning.

Susan Abulhawa: Berättelsen om Nahr. (2019)

Originalet The River är översatt av Rose-Marie Nielsen. Flickan Nahr har som liten flytt över Jordan 1967 och växer upp i Kuwait där hon och hennes familj inte ses med blida ögon eftersom Arafat stödde Saddam Hussein som invaderade Kuwait. När USA invaderar blir de utkastade och flyr till Jordanien och vidare till Palestina. Berättelsen avbryts av korta kapitel om hennes liv i en ensamcell i ett israeliskt fängelse. Nahr älskar att dansa och det leder till att hon i Kuwait blir utnyttjad som prostituerad. Hon blir där också gift med en man som är homosexuell och som lämnar äktenskapet. Mannens bror som ingår i motståndsrörelsen på Västbanken i Palestina blir hennes nya kärlek. Konflikterna med israelisk militär och bosättare i israeliska kolonier skildras utförligt och skrämmande. Berättelsen är mycket stark och kraftigt engagerande för det palestinska folket, både de som lever som flyktingar och de som alltmer blir bestulna på sitt land.

Susanna Abulhawa har tidigare skrivit två böcker om det palestinska folkets situation: 

Susan Abulhawa: Det blå mellan himmel och hav. (2015)

Det här är en skakande och ohygglig skildring av en palestinsk by, Beit Daras, belägen ca tre mil norr om Gaza, som med Wikipedias kliniska ord blev “depopulated” 1948 av den israeliska armén strax före Israels självständighetsförklaring. Boken handlar om de som flydde till Gaza och hur de sedan klarat sig, och allt skildras huvudsakligen ur kvinnornas perspektiv. En kvinna som föddes i USA till en palestinsk flykting kommer också till Gaza och skildrar livet där ur ytterligare ett perspektiv. Det går naturligtvis att sätta sig in i den desperata situationen för judarna efter andra världskriget, men att nu, nästan 70 år senare, de palestinska flyktingarna och deras efterkommande inte har erbjudits att återvända är obegripligt och oacceptabelt, liksom att Gaza fortfarande är utsatt för en blockad och västbanken alltmer koloniseras i ett apartheidsystem. Man får hoppas att denna välskrivna och gripande bok kan påverka några som har inflytande över processen.

Susan Abulhawa: Morgon i Jenin. (2010)

En lyckad dramatisering av Palestinas historia från Al-Nakba 1948 till massakern i flyktinglägret i Jenin. Ibland lite sentimental men i huvudsak engagerande och berörande, och med åtminstone viss liten förståelse också för de judiska ockupanterna. Berättelsen följer en palestinsk familj genom flera generationer men är koncentrerad kring en flicka som växer upp i Palestina, åker till USA och återvänder till västbanken.

/ Tomas Cronholm