Sverige och palestinaflyktingarna

14 Apr 2023

Göran Burén: Alla människors lika värde 

Celanders förlag 2017

Vid ett möte arrangerat av Palestinagruppen Stockholms bojkottgrupp talade PGS ordförande Henrik Carlborg, och jag fick då tillfälle att fråga om han hade något tips om var man kan läsa om Sveriges inställning till Palestina och Israel under speciellt de första decennierna efter FNs delningsplan 1948. Även om jag läst en hel del om detta på nätet och i Per Gahrtons omfattande Palestinas Frihetskamp så var det mycket givande att läsa denna insiktsfulla bok. Den handlar i huvudsak om de landsförvisade palestinierna.

I inledningen framhålls de palestinska flyktingarnas rätt att återvända, något som ingick i Folke Bernadottes fredsplan och formaliserades i FNs generalförsamlings resolution 194. ”Israel vägrade benhårt att låta dem komma tillbaka”. Israelerna försvarade sitt handlande med att den arabiska befolkningen lämnat sitt hemland, trots att de uppmanat palestinierna att stanna kvar, medan ledare i arabländerna i radiosändningar skulle ha uppmanat dem att ge sig av. Några sådana radiosändningar har aldrig förekommit, och att palestinierna flydde var en naturlig följd av terror och krig. Att palestinierna frivilligt skulle ha lämnat landet har (felaktigt) använts också av andra som argument för att de inte skulle ha rätt att återvända, också i Sverige. Vi fick veta att ansvaret låg på arabländerna som anfallit Israel (snarare försvarade de den del av territoriet som enligt delningsplanen skulle tillfalla Palestina, när Israel försökte och delvis lyckades utvidga sin del med våld).

Resolution 194, liksom faktiskt delningsplanen, resolution 181, har inte sanktionerats av säkerhetsrådet och är därför inte bindande. Samtidigt har FNs generalförsamling fastslagit en deklaration om de mänskliga rättigheterna, och dess artikel 13 lyder: ”Var och en har rätt att lämna varje land, även sitt eget, och att återvända till sitt land.”

Al-Nakba, katastrofen 1948, fördrivningen och mördandet av palestinier och deras liv i flyktingläger, beskrivs i två kapitel. Ett kapitel handlar om Folke Bernadotte, som Burén också skrivit en bok om och som förlorade livet med största sannolikhet på grund av sitt engagemang för de landsförvisade. I kapitlet ”Svenskarna och exilpalestinierna” framhålls att Röda Korset initialt skickade hjälp till flyktingarna men det upphörde i stort sett 1950 då FN tog över ansvaret. Trots att det inte bara är en hjälporganisation utan också en människorättsorganisation verkade det inte på något sätt för flyktingarnas rätt att återvända. Inte heller Rädda Barnen intresserade sig för flyktingarna, men samlade gärna in pengar till sionistiska organisationer för att hjälpa barn till ”Palestina”. Med några få undantag försvann flyktingarna i den svenska debatten och dök inte upp igen förrän på 60-talet.

Däremot drevs en otröttlig kampanj för att hjälpa den nya staten Israel, vilket beskrivs i kapitlet ”Israelsolidaritet”. Där framgår hur den palestinska byn Qastina töms, rivs och ersätts med svenska trähus som bekostas genom en insamling underskriven av riksdagens talmän, biskopar, riksdagsmän och statsministerns fru Aina Erlander, allt för att hjälpa de judiska flyktingarna från Europa. I kapitlet finns något enstaka belägg för att det fanns de som också såg de palestinska flyktingarna, men här finns också citat med historiska lögner som att den arabbefolkning som betraktar Palestina som sitt hemland har invandrat från närliggande länder efter 1920. Journalisten K G Michanek som senare försvarade Israel lidelsefullt skrev 1951 att det arabiska hatet mot Israel mycket väl kan förklaras av fördrivningen av palestinier 1948.

I kapitlet ”Paradigmskifte” förklaras den svenska inställningen med rester av ett kolonialt arv, där ”den vite mannen” hjälper de boende till ett bättre liv och kolonisterna till att tillvarata naturresurser. ”De har fått öknen att blomma” är ett uttryck jag känner igen från 50-talet. Paradigmskiftet kom med FNs generalförsamlings resolution 1514 om beviljandet av självständighet åt koloniserade länder och folk 1960. Det är inte svårt att förstå att arabvärlden uppfattar sionismen som ett europeiskt kolonisationsföretag. I 50-talets Sverige var kolonialism inte något negativt, och DNs chefredaktör Herbert Tingsten försvarade den med att målet i detta fall, en judisk stat, är överordnat alla andra överväganden. Som framgår av nästa kapitel, ”Haifainstitutet”, var socialdemokraterna 1956 antikoloniala och 1959 röstade Sverige som enda västland för en FN-resolution som erkände det algeriska folkets rätt till självbestämmande. Samtidigt kunde socialdemokrater som Inga Thorsson blunda för de palestinier som fått lämna plats åt inresande sionister.

Kapitlet ”Vad visste svenskarna?” är speciellt intressant utifrån min ursprungliga fråga till Henrik Carlborg. Här framgår att det inte saknades information för den som ville veta, men den tolkades ofta av starkt Israelvänliga debattörer. Chefredaktören för Karlstads-Tidningen Manne Ståhl, som drivit på om lagstiftning mot antisemitism, reste till Mellanöstern 1956 och skrev därefter att Israel ”förvandlats från en fredlig nationell nybyggarnation till en hypernationalistisk och hypermilitaristisk religionsstat”. Han uppfattade också att arabstaternas hat mot Israel hade sin grund i massflykten av araber, dels på grund av övergreppet i sig och dels för den belastning de redan fattiga länderna utsattes för. Naturligtvis fick han mothugg av debattörer som Herbert Tingsten. Intressant är också hur FNs resolution 1912 togs emot i Sverige, som röstat för den; bara Israel röstade emot. I resolutionen konstateras ”med djupt beklagande” att repatrieringen av de palestinska flyktingarna inte förverkligats. I UDs sammanfattning fanns inte formuleringen ”djupt beklagande”, och i stället handlar det om ”en definitiv lösning av flyktingproblemet”. Intressant nog uppmärksammades resolutionen inte av någon av huvudstadstidningarna.

I kapitlet finns också redogörelser för mottagandet av böcker, föredrag och artiklar som beskrev de palestinska flyktingarnas situation, som hur väl underbyggda de än var stämplades som antisemitism. På sextiotalet blev världen större, och i kapitlet ”Stormsvalor” redogörs för den tidigare diplomaten Gunnar Hägglöf, som 1933 ansåg att ett gangsterband tagit över i Tyskland. I Göteborgs-Posten publicerade han 1964 ett antal artiklar om ett samtal med den palestinske ledaren Musa el-Alami som då var chef för ett flyktingprojekt i Jeriko. El-Alami jämför de palestinska flyktingarnas situation med hur andra flyktingar under historien tillåtits återvända. Här jämförs också Hägglöfs objektiva skildring av en resa till de arabiska områdena med hur Artur Lundkvist beskriver hur han står på den israeliska sidan och gissar hur det ser ut i det arabiska Akaba. Det blir en närmast parodisk uppvisning i det som Edward Said kallar ”orientalism”.

”Palestinskt motstånd” beskriver grundandet av Fatah och Yassir Arafats betydelse, och hur PLO genom sitt väpnade motstånd och kapningar fick palestinier att få stämpeln terrorister. I ”Den stora omsvängningen” redovisas 60-talets diskussioner i den socialdemokratiska Frihet och oberoende vänstertidskriften Clarté som i alla fall visar viss förståelse för de förvisade palestiniernas situation. Junikriget 1967 delade opinionen tydligt i vänner och fiender till hur Israel hanterat flyktingfrågan. Slutligen beskrivs i ”Palestinasolidaritet” hur Palestinarörelsen startade och om Eva Ståhls upplevelser i flyktinglägret Tel al Zaatar, som beskrivs i en bok.

Som påpekas på bokens baksida är detta en ”omsorgsfull kartläggning av diskussionen kring Palestina och de fördrivna palestinierna i svensk samhällsdebatt från staten Israels bildande tills opinionen började svänga i slutet av 1960-talet”. Tyvärr tycks inte boken från 2017 ha resulterat i någon debatt; de få recensioner jag hittat har varit helt instämmande och positiva. Situationen för exilpalestinierna har bara försämrats och någon lösning är inte i sikte. Inte heller debatten i dagstidningarna visar någon tendens till större förståelse; det som debatteras är framför allt våldet på Västbanken och bombräder mot Gaza. Det är därför oerhört värdefullt med en bok som denna, och jag rekommenderar den varmt.

Tomas Cronholm

 

Kommentera →

FN-kommitté fördömer israeliska attacker i Jerusalem

6 Apr 2023

FN-kommitté fördömer israeliska militära attacker mot palestinska tillbedjande i heliga platser i Jerusalem.

Uttalande av FNs generalförsamlings kommitté om iakttagandet av det palestinska folkets omistliga rättigheter, onsdag 5 april 2023

Kommitténs sekretariat fördömer de israeliska styrkornas attack inuti Al-Aqsa-moskén den 4 april 2023 som resulterade i att hundratals palestinska tillbedjare blev slagna, skadade och fängslade samtidigt som de skadade al-Quibli-moskéns byggnad. Detta våld är speciellt avskyvärt under en tid med förhöjd religiös känslighet vid ramadan och kristen och judisk påsk.

Israels olagliga politik och praktik har fortsatt att befästa den olagliga ockupationen av det palestinska territoriet som Israel ockuperat sedan 1967, inklusive Östra Jerusalem, med Gazaremsan dessutom allvarligt isolerad under en nära 16-årig blockad. Israel har ökat sina militära operationer i det ockuperade palestinska territoriet vilket resulterat i att minst 95 palestinier dödats, varav 17 barn.

Sekretariatet upprepar sin uppmaning att respektera internationella lagar inklusive humanitära lagar och människorättslagar i de ockuperade palestinska territorierna. Israel måste följa internationella lagar och åtaganden i enlighet med FN-resolutioner. Sekretariatet upprepar också sin uppmaning att respektera de heliga platsernas historiska status quo, respektera heligheten hos platser för tillbedjan och upphöra med israeliska styrkors provokationer och extremistiska israeliska bosättares uppvigling i och kring dessa platser. Vidare uppmanar sekretariatet att alla tillbedjandes möjlighet att komma till de religiösa platserna ska respekteras i enlighet med vad som överenskommits.

Slutligen uppmanar sekretariatet alla ledare att utöva sitt inflytande för nedtrappning och lugn under de religiösa festligheterna. Sekretariatet anser att en rättvis och långvarig fred bara kan åstadkommas genom ett slut på Israels ockupation och iakttagandet av det palestinska folkets omistliga rättigheter, inklusive de palestinska flyktingarnas, och genomförandet av tvåstatslösningen i enlighet med internationell lag och tidigare överenskommelser som leder till att den palestinska staten blir oberoende och har Östra Jerusalem som sin huvudstad.

SLUT

Översättning: Tomas Cronholm

Kommentera →

Kraftigt ökat blodigt våld mot palestinier

26 Feb 2023

Nablus

Den fyra timmar långa razzian var en av de blodigaste på nästan ett år. 

Israeliska tjänstemän menar att razzior är nödvändiga för att förhindra att en svår situation förvärras – men det finns inga tecken på att våldet bromsas. 

Historien går, förstås, isär. Israel menar att deras styrkor omringade byggnaden där tre misstänkt militanta palestinier befann sig och att de bad männen att kapitulera, men att de istället öppnade eld. En man som försökte fly från byggnaden sköts och dödades. Militären avfyrade därefter missiler mot huset, jämnade byggnaden med marken och dödade de andra två männen. Samtidigt hamnade andra trupper under kraftig beskjutning, vilket utlöste en intensiv skottlossning.

Al Jazeeras reporter, Nida Ibrahim, berättade dock att vittnen beskrev israeliska soldater som öppnade eld urskillningslöst: "Vi hör berättelser om att israeliska styrkor sköt mot grannarna, människor i deras hus, människor som ägnade sig åt vardagliga saker”.  I Gamla stan i Nablus var hem i spillror och närliggande butiker fulla av skotthål. Parkerade bilar var krossade. Möbler från de förstörda hemmen var utspridda och blod hade färgat cementen.

Israel har under det senaste året intensifierat våldet mot Nablus och närliggande Jenin. Enligt den palestinska journalisten Mariam Barghouti är dessa städer där det väpnade motståndet växer; "Även om det expanderar till andra områden på Västbanken, fortsätter Lion’s Den och Jenin-brigaden att vara epicentrum för palestinskt väpnat motstånd vilket är anledningen till att de har blivit ett mål", sa Barghouti till Al Jazeera.

 

Gaza svarar med raketer

Den israeliska militären menade att palestinska militanta avfyrade sex raketer från Gaza tidigt på torsdagen, bara timmar efter den israeliska razzian i Nablus, där 11 palestinier miste livet. 

Deras luftförsvarssystem ska ha oskadliggjort fem raketer medan en sjätte föll i ett obebott område. Israel svarade med att inleda flera flygattacker mot Gaza. Det finns inga rapporter om skadade vare sig i Israel eller Gaza. 

"Motståndsrörelsen i Gaza observerar fiendens eskalerande brott mot vårt folk på den ockuperade Västbanken, och dess tålamod håller på att ta slut", menar Abu Obeida, talesman för det styrande Hamas-partiet i Gaza. 

Den Nablus-baserade Lion's Den – vars medlemmar attackerades under den israeliska razzian – uppmanade det ockuperade palestinska territoriet att gå ut på gatorna och protestera vid midnatt på torsdagen – en uppmaning som hörsammades av tusentals i bland annat Ramallah, Jenin, Nablus, Tulkarem, Hebron, Jerusalem och Qalqilya.

 

Bosättare

Regeringen domineras av ultranationalister som har drivit på för hårdare åtgärder mot palestinska motståndsrörelsen och som lovat att befästa israeliskt styre på det ockuperade Västbanken. I den israeliska regeringen ingår ett antal bosättare. I ett uttalande som ytterligare kan öka spänningarna, meddelade Yesha, bosättningsrådet, att israeliska tjänstemän har gett godkännande till nästan 2 000 nya bosättningar på Västbanken. Palestinierna, och större delen av det internationella samfundet, anser att bosättningarna är byggda på ockuperad mark, är olagliga och hindrar fred. Över 700 000 bosättare bor nu på Västbanken och i östra Jerusalem. 

I Washington uppmanade utrikesdepartementets talesman Ned Price båda sidor att undvika åtgärder som kan elda på de spänningar som finns, inklusive eventuellt godkännande av nya bosättningar.

 

Omvärlden

FN-tjänstemän i regionen menar att de “israeliska och palestinska parterna snarast måste stoppa det eskalerande våldet och arbeta för att förverkliga tvåstatslösningen” och Tor Wennesland säger i ett offentligt uttalande att han är bestört över att barn fortsätter att bli offer för våld.

EU beklagar att civilbefolkning dödats och upprepar att våldsanvändningen måste vara proportionerlig, med full respekt för internationell humanitär rätt och endast komma som en sista utväg när det är absolut oundvikligt för att skydda liv. 

Washington ger årligen minst 3,8 miljarder dollar i militärt bistånd till Israel men uttryckte oro över våldet på Västbanken och beklagade de oskyldiga som dödades i onsdagens razzia i Nablus. "Vi ser de säkerhetsproblem som Israel står inför. Samtidigt är vi djupt oroade över det stora antalet skador och förlusten av civila liv”, säger Ned Price.

Det palestinska hälsoministeriet sa i ett uttalande att "början av detta år är den blodigaste på den ockuperade Västbanken sedan år 2000”. Hittills har 65 palestinier, inklusive 13 barn, dödats och hundratals skadats.

 

Källor:

Israel says Palestinian militants fired rockets after raid

Israeli forces kill Palestinian, thousands protest violent raids

Israeli forces kill 11 Palestinians in Nablus raid

 

Kommentera →

Hotade arkeologer i Palestina

23 Jan 2023

Marie-Louise Winbladh, arkeolog och medlem, höll 29 november 2022 en föreläsning på temat Arkeologi, ockupation och religiös fanatism. "Situationen i Palestina gör det omöjligt för arkeologerna att arbeta och bevara det kulturarv som är viktigt för deras överlevnad. Israel utplånar systematiskt de lämningar som ännu finns kvar trots att det även berör både dem själva och kristna minoriteter." Här följer en sammanfattning med några av de bilder hon visade.

 

Masada
 
När staten Israel bildades 1948 fick den bibliska arkeologin genast hög prioritet. Bibeln var den ”historiebok” som berättigade judarnas anspråk på det heliga landet. För sionismen - judenhetens stora sekulära rörelse – blev därför Bibeln paradoxalt nog central. 

Masadaklippan (Wikipedia)

Masada är det mest flagranta exemplet på hur arkeologisk bluff blir nationell politik.

Den judiske krönikören Josefus berättar om hur borgen på Masadaklippan 74 e kr intogs efter tre års belägring av den romerska ockupationsmakten. De tusen överlevande beslöt efter tappert motstånd att begå kollektivt självmord.

 

Statsbegravning av skelettben 1969 (Wikimedia) 

Den militäre ledaren Yigal Yadin ledde utgrävningarna och fann 1963 en grotta med människoben. Yadin publicerade bevis på skelettben som skulle ha hört till martyrerna från Masada år 74. De tre skelettens statsbegravning skedde 1969 insvepta i Israels flagga. Men benen var fragment hopsläpade av hyenor och grottan var också full med grisben. Hatte Furuhagens bok Bibeln och arkeologerna (2010) väckte enormt intresse. 

I Palestina måste en arkeolog ibland även riskera livet. Att bli angripen av israeliska ockupanter eller beskjuten av militär utgör en del av de hinder arkeologen måste uthärda. Men en arkeolog framhärdar. Kulturarvet är av enorm betydelse och utgör en del av palestiniernas identitet i en begränsad och ockuperad tillvaro.

Hela det antikvariska ansvaret vilar under den militära befälhavaren. Israelisk militär ansvarar för utgrävningar på större delen av Västbanken. Endast militär kan bevilja utgrävningstillstånd på Västbanken. Ockupationen av landet har gjort det omöjligt för palestinska arkeologer att arbeta. Arkeologer I Gaza kan t ex inte ha någon kontakt med sina kollegor på Västbanken.

Rafi Greenberg (Youtube) 

”Men utgrävningarna på Västbanken offentliggörs inte av armén”, enligt den israeliska arkeologen Rafi Greenberg på Emek Shaveh, en vänstergrupp av arkeologer som är kritiska till grävningarna. Emek Shaveh hävdar att Israel ignorerar nyare historia om muslimer och kristna och bara fokuserar på den bibliska perioden. ”Arkeologin är ett verktyg för ockupanten och den israeliska armén att uppnå vad de vill". Arméns arkeologer publicerar inte sina utgrävningar eller de fynd som görs. I stället förvaras de på hemlig plats och behandlas som en statshemlighet.

År 2016 beslutades att de israeliska arkeologernas identitet ska förbli hemligstämplad för att skydda dem från bojkotter av kollegor runt om i världen vilket även ansågs kunna störa Israels utrikesförbindelser. 

Hundratals platser i Palestina har plundrats och en illegal handel med kulturförermål har länge pågått. Kulturarvet i de ockuperade palestinska nationella territorierna vandaliseras ständigt av lokala plundrare. 

Moshe Dayan blev känd världen över under Sexdagarskriget 1967 då han var försvarsminister. Mindre känt är att Dayan var en rovgrävare och antikvitetstjuv av väldiga mått, till arkeologernas förtvivlan. Dessa stölder var möjliga genom hans militära befogenheter. Hans samling av antikviteter, stulna på palestinsk mark, såldes så småningom av hans fru till ett museum i Israel. 

I Israel är arkeologi ett i högsta grad politiskt verktyg som påverkar markrätten för kristna, muslimer och judar. Arkeologi bedrivs idag I privat regi och I samarbete med byggföretag och utländska miljardärer vilka bekostar israeliska bosättningar på palestinsk mark.

Yonathan Mizrachi oroas över det låga europeiska stödet för Unescos resolution av år 2017. Sverige var det enda europeiska land som röstade ja till resolutionen, där Israel uppmanas att upphöra med utgrävningar i den ockuperade östra delen av Jerusalem. 

Kulturarvet i Palestina

Palestinas arkeologiska museum öppnades 1937 under den brittiska mandatperioden. Där fanns tusentals föremål som relaterar till Palestinas historia. Under kriget 1967 ockuperade Israel hela det historiska Palestina, inklusive östra Jerusalem, Västbanken och Gaza, samt de syriska Golanhöjderna och Sinaihalvön.

 
Stuckatur i islamisk arkitektur (Wikipedia)

Strax efter ockupationen av östra Jerusalem började den israeliska staten genomföra arkeologiska utgrävningar på ockuperade områden. De beslagtog Palestinas arkeologiska museum och alla dess föremål. Museet heter nu Rockefellers arkeologiska museum och ligger i det ockuperade östra Jerusalem, otillgängligt för de flesta palestinier. De berömda Dödahavsrullarna ingår I den beslagtagna samlingen I Palestinas arkeologiska museum där de tidigare var utställda sedan de upptäcktes 1947-1956 i Qumran, en by på Västbanken vid Döda havet.

Sedan oktober 2000 har kulturarvet i Palestina utsatts för bombanfall och granatattacker och skadorna går inte att reparera, särskilt i historiska städer som Betlehem, Hebron, Jenin, Gaza  m. fl. Belägringar, utegångsförbud och militära avspärrningar har hindrat palestinska myndigheter från att skydda kulturarvet.



Muren 

Ett annat hot är den mur som Israel har låtit bygga och som skär in i Västbanken och Gaza. När muren är klar kommer Israel att ha kontroll över mer än 4500 fornminnesplatser.

 
Gaza - Porten mot havet, utställning på Medelhavsmuseet i Stockholm 2011. 

Gaza är en av Medelhavets äldsta städer och kan ha varit det mest betydande handelsnavet i regionen. Redan cirka 3 300 f. Kr. var Gaza en viktig strategisk knutpunkt. Sjöfarare och karavanvägarna gjorde Gaza till en mötespunkt för många olika kulturer. Föremål från Egypten, Syditalien, Nordafrika, Grekland och Cypern har grävts fram.

Privatsamlaren Jawdat Khoudary har byggt upp Gazas enda museum med hundratals fynd som han och hans anställda har hittat i jorden under 25 års tid, runt om i Gaza. Delar av museets samlingar sedan 2007 har turnerat runt på museer i Europa. 

Gazas strand 1956 (Populär historia) 

Den palestinsk-svenska expeditionen 1999-2000

Tell el-Ajjul, strax söder om Gaza-city, är en av Palestinas största städer från bronsåldern. Staden hade sin viktigaste period c. 1650–1300 f.Kr. och var ett stort handelscentrum. Invånarna importerade mängder av bl a keramik, från Grekland, Kreta, Cypern, Anatolien, Levanten, Mesopotamien och Egypten. Staden är även känd för sina rika guldfynd och den stora mängden skarabéer. Ansvarig för utgrävningarna I Tell el-Ajjul har varit Peter M. Fischer från Göteborgs universitet och Dr. M. Sadeq. 

Gaza exporterade kanaaneisk olivolja, rökelse och vin i utbyte mot den importerade keramiken. Fynd visar att de forntida invånarna var mycket välbärgade och utgrävningarna tyder på mer 500 år av ostörd handel mellan den kanaaneiska kuststaden och andra medelhavsfolk, särskilt de forntida cyprioterna.  

Tell el-Ajjul utforskades först av Sir William M. Flinders Petrie 1930-1934. Hans utgrävningar gav en stor mängd importerad keramik, smycken och guldföremål. Se tidigare artikel.


Den bibliska arkeologin - en miljardindustri

När staten Israel bildades 1948 användes Bibeln till att hävda judarnas anspråk på landet. Denna världsbild upprätthålls ännu efter 100 år av judiska och kristna fundamentalister, vilka har finansierat utgrävningar samt med ensamrätt tolkat fornfynden. Den bibliska arkeologin har blivit en miljardindustri och en ultrareligiös, amerikansk specialitet, präglad av bedrägerier och forskningsfusk. En del av det evangelikala samfundet anser att det judiska folkets återkomst till sina förfäders land är nödvändig för Messias återkomst. 


 
Medlemmar i Associates for Biblical Research gräver för att hitta bevis för det bibliska tabernaklet nära Shilo på Västbanken. Foto: Amnon Gutman 

Se också hur turister arbetar som ”arkeologer”.

"Israel använder arkeologi som ett politiskt verktyg i östra Jerusalem och på Västbanken för att försöka rättfärdiga sin närvaro”, säger Mizrachi. "Evangelikaler" forskar inte till förmån för lokalsamhället utan för sin egen skull och för att stödja ockupationen." En palestinsk arkeolog menar att de "förvandlar arkeologin från vetenskap till skattjakt.”

De Ultraortodoxa avvisar allt utanför de bibliska berättelserna och anser att jorden bara är drygt 5760 år. Förhistorien existerar inte eftersom de inte förstår vad som kan ha existerat tidigare. Påståenden om att det "heliga landet" i grunden var multietniskt under antiken är också oacceptabelt för dem.

Hobby Lobby är en USA-baserad konsthandlare som har donerat miljoner till israeliska bosättningar, samt till ”arkeologer” som plundrar Palestinas kulturarv. Fler konsthandlare i USA stöder israeliska grupper som plundrar Palestinas kulturarv. Utbetalningar görs av Museum of the Bible (MB), som är grundat av Hobby Lobby i Washington, DC. Hobby Lobby har bötfällts för att ha köpt irakiska antikviteter på den svarta marknaden.
 

Jerusalem



”Davids stad” – utgrävning utanför stadsmuren Foto: Gary Todd

Davids stad - fanns den?

Det som i dag kallas ”Davids stad” är den största utgrävningen i Israel. Platsen ligger strax utanför Jerusalems västra stadsmur och är en stor turistattraktion. Området annekterades av Israel 1967 och de flesta utgrävningar på sådant territorium är olagliga enligt internationell rätt. 

Israel anser att kung David där byggde sin huvudstad för ca. 3 000 år sedan och att landet då blev en stormakt. Men flera israeliska arkeologer hävdar att ingen har hittat några fysiska bevis på att den mytiske kungens palats någonsin funnits. Man har funnit två (2!) skärvor från den period då man antar att den bibliske figuren David ha levat, dvs. 900-tal f Kr. Forskare menar att det aldrig funnits någon David eller Salomo. Den berömda klagomuren är inte en rest av Salomos tempel utan istället en bit stödmur åt kung Herodes tempel.

Detta är templet som den israeliska regeringen m fl vill bygga på ruinerna av Aqsa-moskén som de anser bör rivas.

”Kung Salomos tempel” (Judisk historia)

”Davids stad” ligger under den tätbefolkade arabiska byn Silwan, som ligger i skuggan av judendomens västra mur (”Klagomuren”) samt islams Klippdom och al-Aqsa-moskén. 

Silwan är ett av åtta områden i östra Jerusalem som är hårt ansatt av israeliska bosättningar. Under Silwan finns en underjordisk labyrint av grottor, forntida vattenkanaler, tunnlar och stenbrott som underminerar marken. Israeliska arkeologer och ingenjörer konstruerar där en väldig tunnel för turister och orsakar stora skador på palestinska hem. Se också artikel om Davids stad. 

Finansiärer av grävningarna i Jerusalem är Shalem Center och El'Ad som öppet arbetar med att fördriva palestinier. För El'Ad är de bibliska fynden ytterligare ett argument som stärker Israels politiska anspråk på hela Jerusalem. 

BBC Arabic har avslöjat att den enskilt största givaren till El'Ad är miljardären och ryska oligarken Roman Abramovich, tidigare ägare av Chelsea fotbollsklubb. Hans fyra företag är baserade på Brittiska Jungfruöarna och donerade 100 miljoner dollar under 15 år till bosättare på palestinsk mark

En journalist från CBS News intervjuar en israelisk arkeolog.
CBS: Och ändå, när du ser dessa kartor, så ligger området på den palestinska sidan.
Israelisk arkeolog: Ja, men kartor är skrivna på papper. Detta står skrivet i våra hjärtan!

Läs också "Skattjakt och plundring i Palestina" av Marie-Louise Winbladh i Folket i Bild/Kulturfront nr 1 2023. Länk till FiB/K.

Kommentera →