Nu måste FN ingripa!

18 jan 2022

Riven vårdentral ägd av palestinier i Jabal Al-Mukabber i Jerusalem. (Foto: Al-Qastal)

Häromdagen revs en palestinsk vårdcentral av den israeliska ockupationsmakten. På vilket sätt kan den ha varit ett säkerhetshot? Skälet som anges är att den var byggd utan tillstånd från ockupationsmakten – men några sådana tillstånd är i princip omöjliga att få. Däremot byggs det för fullt när det gäller att ge bostäder åt så kallade bosättare, något som bryter mot fjärde Genèvekonventionen, art. 49. Senaste exemplet är godkännandet av 3.700 nya bostäder för israeliska bosättare söder och sydväst om Jerusalem, mellan den ockuperade östra delen och den palestinska staden Betlehem som därigenom förlorar kontakten med varandra. I november godkände Israel 11.000 bosättningar för bosättare norr om Jerusalem, vilket innebär att Jerusalem blir helt avskuret från Palestinskt territorium på Västbanken.

Bosättarvåld

Försvarade av soldater tar bosättare från Susya på Västbanken över en palestinsk lekplats. (Foto: Omri Eran Vardi)

Bosättarna beter sig dessutom som forna tiders kolonisatörer. Ständigt kommer rapporter om hur de attackerar den palestinska befolkningen, ofta med stöd av israelisk militär. De hotar barn som leker på lekplatser och tar över dessa. De hugger ner olivträd och beslagtar skördar. De slår sönder gravar på ockuperad mark. Biträdande ekonomiminister Yair Golan från Meretz-partiet fick kritik efter att han kallade bosättare på Homesh-utposten "undermänskliga" som svar på vandalisering av gravstenar av judiska bosättare i en närliggande palestinsk by. Golan sa i en intervju med Knessets tv-station att "Vi, medlemmar av det judiska folket, som har drabbats av pogromer genom historien, kommer och begår en pogrom på andra. Det här är inte människor. De är lägre stående." 

I en artikel i Washington Post framhålls att de israeliska människorättsorganisationerna anser att bosättarvåldet accepteras av de israeliska myndigheterna. Detta anses ingå i en medveten strategi att utöka den israeliska närvaron i de palestinska områdena genom att göra livet svårt för dem som levt där i generationer. I strategin ingår också att anvisa stora landområden som övningsområden för militären, rutinmässigt avslå byggnadstillstånd och riva byggnader utan dessa tillstånd, och att förhindra palestiniers tillgång till vatten och elektricitet.

Attacker mot universitet och kristna

Senaste övergreppet var en attack mot det palestinska universitetet Birzeit, där israeler förklädda till araber tog sig in, sköt skarpt och förde bort ett antal studenter. 

Tvärtemot vad man kunde tro utifrån en artikel i DN är också kristna utsatta för övergrepp. "Den grekisk-ortodoxe patriarken i Jerusalem har anklagat radikala israeliska grupper för att hota kristnas närvaro i den heliga staden. I en kolumn i Times of London på lördagen sa Theophilos III att han trodde att syftet var att driva bort det kristna samfundet från Jerusalems gamla stad, som har platser som är heliga för judendomen, kristendomen och islam."

Gaza

Muren som delvis går på palestinsk mark har fördömts av EU och FN. Den enda effekten av det är att det 6 m höga stängslet längs hela gränsen mellan Israel och Gaza nu har kompletterats med en underjordisk barriär. Gaza har därigenom definitivt blivit ett gigantiskt utomhusfängelse. 

Fredsbevarande FN-styrka?

Fredsbevarande FN-soldater i Sydsudan 2014 (Foto: Isaac Billy/FN)

Fredsbevarande FN-soldater i Sydsudan 2014 (Foto: Isaac Billy/FN)

Hur ska dessa övergrepp få ett slut? Skulle det vara möjligt med en fredsbevarande FN-styrka som skyddar palestinierna mot bosättare och israelisk militär?

Ett sådant förslag har nyligen publicerats av Daoud Kuttab på The Media Line och i Jerusalem Post.  I huvudsak är resonemanget följande: 

Den nuvarande premiärministern i Israel har uppenbarligen inte för avsikt att förhandla fram en fred med Palestina. Detta tillsammans med att den internationellt accepterade tvåstatslösningen förkastas gör att man kan förvänta en kaotisk tid. Israeliska judiska bosättare som bor illegalt i de ockuperade palestinska områdena är beväpnade till tänderna och stöds av den israeliska armén.

Det är nu helt uppenbart det som palestinierna hela tiden hävdat: Bosättningar och bosättare är en del av Israels ockupationsstrategi. I avsaknad av något allvarligt försök att hindra de illegala bosättarnas våld och genom den israeliska premiärministern Naftali Bennets veto bestående av de tre nejen, inga diskussioner med palestinier, inga möten med PAs president Mahmoud Abbas och nej till tvåstatslösning – är den enda möjligheten en beväpnad fredsbevarande styrka. Förutom att förhindra våldet från de illegala bosättarna och det palestinska motståndet skulle en neutral styrka kunna förhindra förändringar på marken till dess att Israel får en regering som förstår att det måste bli ett förhandlat slut på ockupationen.

En FN-styrka kan bestå av någon neutral part inklusive NATO eller en multinationell styrka som den som finns i Sinai sedan länge.

Israels nuvarande högerregering kan tänkas motsätta sig en sådan lösning genom att hävda att hela det historiska Palestina har givits dem av Gud, något som knappast har trovärdighet utanför de mest radikala judiska kretsarna. Hur som helst kvarstår faktum: Palestinierna försvinner inte och ju förr de skyddas av en beväpnad neutral styrka desto bättre för alla och desto snabbare kan konflikten lösas på ett rättvist sätt.

Slutsats

Det är alltså absolut rimligt och fullt möjligt att en fredsbevarande styrka från FN stationeras i Palestina för att förhindra övergrepp och terrorism från båda sidor. Eftersom den israeliska militära närvaron har motiverats med att man vill förhindra terrorattacker från palestinskt håll kan det inte finnas skäl från deras sida att motsätta sig en sådan FN-insats.

/ Tomas Cronholm

 

Ärkebiskop Desmond Tutus syn på Israel-Palestina

27 dec 2021

Ärkebiskop Tutu var en uttalad kritiker av den israeliska ockupationen av Palestina och belägringen av Gaza. 

"Jag önskar att jag kunde hålla tyst om palestiniernas svåra situation. Jag kan inte!”, sa han till Washington Post 2013. 

Han drog paralleller mellan den israeliska ockupationen och apartheiden i Sydafrika.

"Vad som görs mot palestinierna vid checkpoints, det är sånt vi upplevt i Sydafrika."

Tutu ledde i november 2006 ett FN-uppdrag tillsammans med professor Christine Chinkin för att undersöka en israelisk attack mot Gaza som lett till döden för 19 palestinier, inklusive sju barn.

Israel vägrade initialt att ge ärkebiskop Tutu och professor Chinkin tillstånd att komma in i Gaza som då reste till det belägrade territoriet via Egypten. De träffade överlevande och ögonvittnen och tog fram en rapport till rådet för mänskliga rättigheter.

Tutu fördömde den israeliska belägringen av Gaza och såg det som en grov kränkning av mänskliga rättigheter.

 

Bilden visar Tutu i samspråk med ett barn i Gaza 

 

"Vi tror att vanliga israeliska medborgare inte skulle stödja denna blockad, denna belägring, om de visste vad det betydde för vanliga människor”. 

I augusti 2009 besökte Desmond Tutu, med en delegation från den internationella NGO "The Elders", Israel och ockuperade palestinska områden för att förespråka fred.

I en artikel som publicerades i den israeliska tidningen Haaretz 2014, förklarade Tutu sitt stöd för den internationella rörelsen för bojkott, desinvestering och sanktioner (BDS) som ett fredligt sätt motsätter sig israelisk ockupation.

"De som fortsätter att göra affärer med Israel, som bidrar till en känsla av "normalitet" i det israeliska samhället, gör Israels och Palestinas folk en otjänst. De bidrar till att upprätthålla ett djupt orättvist status quo", skrev han. 

Ärkebiskopen uttryckte sitt motstånd mot våldshandlingar från båda sidor av konflikten, även om han beskrev Israels svar på palestinska missiler som oproportionerligt brutalt.

"Missiler och bomber är inte en del av lösningen. Det finns ingen militär lösning”.

 

Om du vill läsa originalartikeln finns den här: https://www.middleeasteye.net/news/south-africa-desmond-tutu-dies-what-he-said-israel-palestine

Flest dödade barn sedan 2014

16 dec 2021

Israeliska styrkor dödade 76 palestinska barn och beväpnade civila dödade 2 palestinska barn mellan januari och 10 december, vilket gör att 2021 blev det dödligaste året för palestinska barn sedan 2014.

Israeliska styrkor dödade 76 palestinska barn och beväpnade civila dödade 2 palestinska barn mellan januari och 10 december, vilket gör att 2021 blev det dödligaste året för palestinska barn sedan 2014.

 

Israeliska styrkor dödade 60 palestinska barn under Israels militära attack på Gazaremsan i maj 2021, det som kallades ”Operation Guardian of the Walls”, detta enligt DCIP. Under de 11 dagarna dödade israeliska styrkor palestinska barn med granater från stridsvagnar, skarp ammunition och raketer som avfyrats från drönare, stridsflygplan och Apache-helikoptrar.

Sex barn dödades under fientligheternas första dag i norra Gaza vid en israelisk flygattack. De dödade var mellan 2 och 16 år, och tio barn skadades samtidigt i attacken.

”Israeliskt stridsflyg och beväpnade drönare besköt tättbefolkade civila områden och dödade palestinska barn som sov i sina sängar, lekte nära hemmet, handlade i närheten och firade Eid Al-Fitr med sina familjer” enligt Ayed Abu Eqtaish vid DCIP. ”Det internationella samfundets brist på politisk vilja att utkräva ansvar från israeliska myndighetspersoner gör att israeliska soldater fortsätter med utomrättsligt dödande av palestinska barn utan risk för repressalier.”

Internationell humanitär rätt förbjuder urskillningslösa och oproportionella attacker och kräver av alla parter i en väpnad konflikt att man skiljer mellan militära och civila mål och personer. Som den ockuperande makten i de ockuperade palestinska områdena (OPT), inklusive Gazaremsan, har Israel skyldighet att skydda den palestinska civilbefolkningen från våld.

Även det palestinska försvaret har skadat och dödat barn i Palestina. I sju fall dödades palestinska barn av palestinska raketer som inte nått utanför Gaza, oftast genom splitter, och i ett fall är det fortfarande oklart om det var en israelisk eller palestinsk blindgångare som exploderade 9 juni.

 

 

Senast många barn dödades var 2018 när israeliska styrkor och så kallade bosättare dödade i snitt ett palestinskt barn i veckan. Det året dödades 57 palestinska barn av israeliska styrkor och civila. Huvuddelen av detta dödande skedde vid protesterna under ”the March of Return” i Gazaremsan.

Enligt DCIP har 2.198 barn dödats sedan 2000 som ett resultat av den israeliska militära närvaron och bosättarna i Palestina (OPT). 

Se Defense for Children International Palestine och följ deras rapportering. Som barn betraktas alla som inte fyllt 18 år.

Varför bojkottar vi?

9 nov 2021

Styrelsen för Palestinagruppen Stockholm och Stockholms bojkottgrupp hade ett gemensamt informationsmöte 26 oktober. Här finns presentationen: 

varfor-bojkottar-vi.pdf

Öppet brev till Ann Linde

3 nov 2021

Till utrikesminister Ann Linde

 

Med anledning av den israeliske försvarsministerns terrorklassificering av sex palestinska mänskliga rättighetsorganisationer den 22 oktober 2021 vill vi framföra följande:

De organisationer som nu terrorklassats har ett långt obestritt arbete för mänskliga rättigheter bakom sig : 

  • Addameer Prisoner Support and Human Rights
  • Al Haq
  • Defense for Children International/Palestine 
  • Bisan Center for Research and Development
  • Union of Agricultural Work Committees (UAWC)
  • Union of Palestinian Women's Committees

De är del av det palestinska civilsamhälle som ofta håller all regeringsmakt till svars, israelisk såväl som palestinsk.

Vi ger därför vårt stöd till den protest som kommit från FNs High Commissioner for Human Rights, Michelle Bachelet, och från israeliska civilsamhällesorganisationer som Rabbis for Human Rights och B'Tselem, och som ber Israel att omedelbart dra tillbaka beslutet att terrorklassa ovan nämnda organisationer. 

Vi ser med oro på utvecklingen i den israeliska maktutövningen som ger tillstånd för allt fler bosättningar att byggas, till etnisk fördrivning av palestinska familjer från hem i Östra Jerusalem, till fängslanden av barn, som tillåter bosättarvåld mot palestinska jordbrukare, marker, bostäder och olivträd. 

Israel visar alla tecken på en ökad auktoritär och medveten maktutövning som numera många benämner apartheid (Human Rights Watch, Kairos Palestine, B'Tselem m fl folkrättsjurister som John Dugard och Virginia Tilley). Samtidigt fortsätter beslagtagandet av ockuperad mark och allt fler frågar sig hur Israel kan fortsätta att sabotera tvåstatslösningen utan att det får diplomatiska och ekonomiska konsekvenser.

Vi vädjar därför till dig, utrikesminister Ann Linde, att använda dina återupprättade kanaler till Israel för att påverka utvecklingen och kräva ett återkallande av beslutet från den 22 oktober i övergripande respekt för folkrätten och de mänskliga rättigheterna. 

Vi ber också utrikesministern att snarast igångsätta en folkrättslig granskning av Israels maktutövning i relation till FN:s konvention om apartheid och Romstadgans skrivningar om apartheid. 

 

Högaktningsfullt, 

Tove Sohlberg, ordförande, för Palestinagruppen Stockholm

USA och ockupationen av Palestina

1 nov 2021

När började USA stödja Israel?

USAs tidigare president Harry Truman var den första världsledaren som erkände Israel 1948.

Erkännandet kom delvis på grund av personliga band, då Trumans tidigare affärspartner, Edward Jacobson, stödde att USA skulle erkänna Israel som en stat. Men det fanns också strategiska överväganden: detta var precis efter andra världskriget, när det kalla kriget mellan USA och Sovjetunionen tog form, och Mellanöstern, med sina oljereserver och strategiska vattenvägar (Suezkanalen) var ett viktig slagfält för supermakterna. USA tog över från starkt försvagade europeiska makter och blev den primära maktfaktorn i Mellanöstern.

Sedan 1967 års krig, där Israel besegrade arméerna i Egypten, Syrien och Jordanien och ockuperade resten av det historiska Palestina – såväl som en del territorium från Syrien och Egypten, har USA otvetydigt agerat för att stödja Israels militära överlägsenhet i regionen och för att förhindra fientliga handlingar mot den från arabiska nationer.

I kriget 1973 besegrade Israel egyptiska och syriska styrkor. För att slå in en kil mellan Egypten och Syrien, och omintetgöra sovjetiskt inflytande, använde USA efterdyningarna av kriget för att lägga grunden för ett fredsavtal mellan Israel och Egypten som så småningom cementerades 1979.

Har det påverkat USA:s stöd till Israel?

Ja, Israel är den största mottagaren av USAs bistånd till andra länder under eran efter andra världskriget.

År 2016 undertecknade dåvarande presidenten Barack Obama ett försvarsavtal med Israel som gav 38 miljarder dollar i amerikanskt militärt stöd under 10 år, inklusive finansiering av försvarssystemet Iron Dome.

Tänk då på att Israel inte precis är i behov av hjälp. Det är ett höginkomstland med en blomstrande högteknologisk sektor. 

 

Vilken roll har den allmänna opinionen spelat?

Den amerikanska opinionen har länge varit för Israel och mot palestinierna, delvis för att Israel har en överlägsen PR-maskin. Men våldsamma handlingar, som då pro-palestinska grupper 1972 dödade 11 israeliska olympiska idrottare i München, skapade också sympati för Israel.

 

Har sympatin vacklat?

Ja, enligt en årlig undersökning gjord av Gallup stödjer nu 25 procent av amerikanerna den palestinska frågan och 30 procent är positiva till de Palestinska myndigheterna. 

Men Israel har fortfarande mycket högre stöd av den amerikanska opinionen. 

Samma Gallup-undersökning visade nämligen att 58 procent av amerikanerna sympatiserar mer med Israel, och 75 procent av amerikanerna upplever Israel vara positivt.

 

Hur är det med pro-israeliskt politiskt inflytande?

Det finns ett antal organisationer i USA som förespråkar USAs stöd till Israel. Den största och politiskt mest mäktiga är American Israel Public Affairs Committee (AIPAC).

Medlemmar av organisationen utövar inflytande genom gräsrotsorganisationer, opinionsbildning och insamlingar bland amerikanska judar i USA såväl som kristna evangeliska kyrkor.

AIPAC håller en årlig konferens i Washington DC, med cirka 20 000 deltagare, där amerikanska politiker gör personliga framträdanden. President Joe Biden och tidigare president Donald Trump har gjort framträdanden liksom Israels dåvarande premiärminister Benjamin Netanyahu.  

Pro-israeliska intressegrupper donerar miljoner till amerikanska federala politiska kandidater. Under kampanjen 2020 donerade pro-israeliska grupper nästan 31 miljoner dollar, varav 63 procent gick till demokrater och 36 procent till republikaner. 

 

Vilka är några av USAs politiska tungviktare i Israels ringhörna? 

Tidigare president Trumps stöd för Israel drevs av evangeliska kristna och han var en pålitlig försvarare av Israel under sina fyra år i ämbetet. 

En stor majoritet av den amerikanska kongressen i de demokratiska och republikanska partierna är uppenbart pro-israeliska.

Representanthusets talman Nancy Pelosi, husets majoritetsledare Steny Hoyer och senatens majoritetsledare Chuck Schumer, alla demokrater, har lång erfarenhet av att stödja Israel och uttrycker starkt stöd för Israels rätt till självförsvar i tider av konflikt.

På frågan om mer behövde göras för att stoppa Israels då pågående attack mot Gaza, svarade Pelosi: "Faktum är att vi har en mycket nära relation till Israel, och Israels säkerhet är en nationell säkerhetsfråga för oss /.../". Hon fortsatte “Hamas hotar säkerheten för människor i Israel. Israel har rätt att försvara sig”. 

 

Vem är då i palestiniernas ringhörna?

Den palestinska synen har länge representerats av den amerikansk-arabiska antidiskrimineringskommittén (ADC), som grundades 1980, samt USA:s kampanj för palestinska rättigheter, ett aktivistnätverk som grundades 2001. Pro-palestinska grupper bidrar dock inte alls lika mycket till utgifterna för USA:s federala kampanjer.

 

Finns det några tungviktare i Washington som prioriterar frågan?

Inom 48 timmar efter invigningen utsåg Barack Obama sitt särskilda sändebud i Mellanöstern, George Mitchell, vilket signalerade hans avsikt att prioritera konflikten. President Trump, som tidigt under sin mandatperiod talade om att skapa "århundradets uppgörelse", presenterade en detaljerad plan för att lösa konflikten och investerade betydande politiskt kapital i att etablera och främja israeliska förbindelser med länder i regionen och utanför.

Enligt United States Institute of Peace (USIP) har dock inte Biden-administrationen prioriterat den israelisk-palestinska konflikten på sin utrikespolitiska agenda.

Strax efter att vapenvilan i Gaza tillkännagavs sa Biden att han pratade med premiärminister Netanyahu sex gånger på några dagar. Detta tillvägagångssätt var en lägre profil än USA:s engagemang 2012 och 2014 när Obama-administrationen skickade utrikesminister Clinton respektive Kerry till regionen för att försöka få till stånd en vapenvila. Rapporter tydde dock på att Washingtons tålamod höll på att ta slut och att de senaste samtalen kännetecknades av bestämda och tydliga varningar till Netanyahu.

Biden och medlemmar av hans administration har upprepade gånger sagt att USA anser att palestinier och israeler "förtjänar lika mått av säkerhet, frihet, möjligheter och värdighet." Denna jämlikhet är ett avsteg från den tidigare administrationens tillvägagångssätt, där det internationella samfundet enbart såg palestinska rättigheter som strävanden.

Den amerikanska utrikesministern, Blinken, sa att USA motsätter sig alla åtgärder från endera sidan som "antingen riskerar att utlösa våld eller ... i slutändan undergräver möjligheten att återvända till planen på två stater." Han listade (de illegala) bosättningarna bland sådana åtgärder, liksom exempelvis rivningar av hus och vräkningar. Biden har också enligt uppgift direkt avvisat att ge sitt stöd till alla framtida planer från Israel på att annektera Västbanken. 

 

Blinken delade upp administrationens nästa steg i konflikten i tre tydliga faser: 

  • Fokus på humanitära och akuta behov av återuppbyggnad i Gaza
  • Fokusera på israeliska och palestinska åtgärder som syftar till att minska spänningen och minimera eller förhindra förnyat våld
  • Bygg på de tidigare stegen för att förbättra människors liv och addera värdighet och hopp

 

Dessa steg skulle kunna ge en bättre miljö där en ansträngning för att uppnå en tvåstatslösning skulle kunna ske.

Tidigare president Jimmy Carter, demokrat, banade väg för dagens progressiva med en bästsäljande bok från 2006 med titeln Palestine: Peace Not Apartheid och inom USA:s demokratiska parti finns nu en växande fraktion som stödjer palestinierna och dessa har fått en mer framträdande plats på den nationella scenen.

Ledande bland dem är senatorerna Bernie Sanders och Elizabeth Warren. Sanders och Warren har krävt att USAs militära hjälp till Israel ska villkoras av palestinska mänskliga rättigheter.

De yngre nykomlingarna i amerikansk politik är inte lika beroende av de traditionella strukturerna av insamlingar och är mer motiverade av oro över Israels behandling av palestinier i Gaza, Västbanken och i Israel.

Som exempel har personer i representanthuset, som Alexandria Ocasio-Cortez, Ilhan Omar, Ayanna Pressley och Rashida Tlaib (den första palestinska amerikanen som valts in i kongressen), dykt upp som ledande röster för palestinier.

 

Sveriges syn på Palestina och Israel

28 sep 2021

Sverige har haft ett honorärkonsulat i Jerusalem sedan 1903. Det övergick 1991 till ett generalkonsulat med utsänd diplomatisk personal som ansvarar för Sveriges officiella kontakter med den palestinska myndigheten. Från regeringen kan man klicka sig till den officiella sidan för konsulatet som är beläget i Sheik Jarra-området i östra Jerusalem. Där anges att konsulatet dessutom ska ansvara för svenskt utvecklingssamarbete i Palestina. Att Sveriges konsulat för kontakt med Palestina ligger i Östra Jerusalem är intressant med tanke på att Israel med kraft avvisat USA:s förslag att förlägga deras palestinska konsulat till Jerusalem. 

Sverige röstade för FNs delningsplan som skulle lett till bildandet av Israel och Palestina 29 november 1947 men egentligen aldrig förverkligades. Trots att Israel flyttat fram gränserna påtagligt både före och under kriget med arabländerna erkände regeringen Erlander de facto Israel 1949. Samtidigt önskade man information om mordet på Folke Bernadotte som varit FNs förste Palestinamedlare. Då inga tillfredsställande upplysningar kom avstod Sverige från att rösta i frågan om Israels medlemskap i FN. Detta ledde till att Sverige inte erkände Israel de juro förrän 12 juli 1950; detta trots att mordet knappast blivit löst.

I Sverige uppfattades Israel som en socialistisk demokrati som lyckades få öknen att blomma. Erlander besökte Israel 1960 och berömde staten för att den visade hur en välfärdsstat byggdes upp. Det var först i och med sexdagarskriget 1967 som stämningen inom partiet började svänga, inte minst genom att den israeliska grymheten vid ockupationen blev alltmer känd. Fler ville dessutom ändra från den passiva Undénska utrikespolitiken till en mer internationalistisk och fredsmedlande politik, och det ledde till att Gunnar Jarring utsågs att medla efter kriget. Strax efter att Olof Palme valts till Erlanders efterträdare 1969 träffade han PLO-ledaren Arafat i Alger och det följdes 1974 av att Sverige röstade för att Arafat skulle få tala i FN:s generalförsamling. Sverige började arbeta för en tvåstatslösning och PLO tilläts öppna kontor i Stockholm trots protester från Israel.

Under den borgerliga perioden 1976-82 uppenbarades stora skillnader i synen på regionen, men en extremt israelvänlig vice statsminister i Per Ahlmark (FP) följdes av en mer pragmatisk Ola Ullsten (FP) som ansåg att det var oklokt att isolera PLO, men redan strax efter att Olof Palme tillträtt som statsminister protesterade han ändå mot att Sverige skulle bjuda in Arafat. Under den socialdemokratiska perioden som följde gjorde Sverige en del fredsförsök. Utrikesminister Sten Andersson besökte i februari 1988 både Israel och Palestina, där han på ett sjukhus träffade ungdomar som skadats av gummikapslade israeliska kulor, vilket ökade hans engagemang för palestinierna.

En av SÄPO tillsatt Säkerhetstjänstkommission granskade perioden 1965-1980 och anklagade flera svenska palestinaaktivister på tämligen lösa grunder för att planera terrordåd.

Ett anförande av Sten Andersson i FN:s generalförsamling 1989 visar att Sverige fortsatte på Palmes linje: "Israel fortsätter att trotsa det palestinska folket, dess arabiska grannar, internationell lag och världsopinionen genom sin fortsatta ockupation av arabiskt territorium." Tonen är lätt förändrad när den borgerliga regeringens utrikesminister Margaretha af Ugglas talar i generalförsamlingen 1991. Först efter att ha poängterat Israels rätt till existens inom säkra och internationellt erkända gränser anger hon att Israel måste acceptera palestiniernas rätt till självbestämmande och rätt att bilda en egen stat. Riktigt tydlig kursändring blev det först i och med att Sverige gick med i EU 1995 och började anpassa sin utrikespolitik till EU:s. Göran Persson som tillträdde som statsminister 1996 var dessutom uttalad Israelvän och startade 1997 informationsinsatsen Levande historia med anledning av att forskning visat bristande kunskap om Förintelsen. Den permanentades som Forum för levande historia. Persson bjöds in till Israel 1999.

Under flera år nämner inte Sveriges representant i FN den israeliska ockupationen, men 2001 framför i alla fall Anna Lindh kritik i generalförsamlingen. Israel uppmanas att dra sig tillbaka från de ockuperade områdena, upphöra med bosättarpolitiken och avsluta de utomrättsliga avrättningarna. Palestinierna uppmanas att sluta skada civila. När Göran Persson talar i FN:s generalförsamling 2004 talar han om en konflikt mellan israeler och palestinier, och även om han uppmanar Israel på samma sätt som Anna Lindh 2001 lägger han en stor del av skulden på Palestina. Först 2010 med Sveriges FN-ambassadör Mårten Grunditz märks en svängning, när han djupt beklagar Israels beslut att återuppta bosättningarna på palestinsk mark.

Den stora förändringen kom 2014 i och med att Sveriges nya regering (S + MP) ledd av Stefan Löfven erkände Palestina. Det var inte populärt i de borgerliga partierna och utrikesminister Margot Wallström var inte välkommen till Israel. Ett förslag hade inlämnats redan i oktober 2011 av Katarina Köhler (S) men avslogs då av riksdagen. Erkännandet motiverades med att det skulle ge stöd till moderata krafter bland palestinierna, göra parterna i en förhandling mer jämlika och att bidra till hopp och framtidstro hos unga palestinier och israeler som annars riskerar att radikaliseras. Regeringen ansåg att de folkrättsliga kriterierna för ett erkännande av Staten Palestina var uppfyllda. Man hoppades då också att andra länder i Europa skulle erkänna Palestina. 

Ann Linde (S) som tillträdde som utrikesminister 2019 har ansetts vara palestinavän och hon står bakom erkännandet av Palestina och har kritiserat israeliska planer på annektering på Västbanken. Samtidigt uttryckte hon vid tillträdet att Sverige bör förbättra relationerna med Israel och hon var mycket snabb med att ensidigt fördöma att Hamas skickade projektiler från Gaza mot Israel under maj 2021. Hon är ändå mycket tydlig med att lägga ansvar på Israel för den uppkomna situationen när hon får en fråga från Markus Wiechel (SD) i Riksdagen. 

Under den allmänna motionstiden 2018, 2019 och 2020 inkom ca 100 förslag som rör länder i Mellanöstern. Processen resulterade i Utrikesutskottets betänkande 2020/21:UU15 angående fredsprocessen i Mellanöstern, vilket antogs av riksdagen 28 april 2021. Tillsammans med hanteringen 7 juni 2021 av en interpellation från Håkan Svenneling (V) och den av SD och KD begärda särskilda debatten om konflikten i Mellanöstern 23 juni 2021 går det att få en god bild av hur regeringen och riksdagspartierna ser på ockupationen och krigsförbrytelserna i området. I utrikesutskottets betänkande fastslås att Sverige vill bidra till förhandlingar mellan Israel och Palestina, och att rättvis och hållbar fred mellan två självständiga stater ska baseras på folkrätten och FN:s säkerhetsrådsresolutioner. Det ska resultera i "att Israel och ett oberoende, demokratiskt, sammanhängande (obs!), suveränt och livskraftigt Palestina lever sida vid sida i fred och säkerhet i ett tillstånd av ömsesidigt erkännande." Jerusalem ska vara gemensam huvudstad och tvåstatslösningen ska baseras på 1967 års gränser om inte parterna kommer överens om förändringar. Israel uppmanas att upphöra med bosättningsexpansionen inklusive i östra Jerusalem och riva separationsbarriären på ockuperat område. "Utskottet ser allvarligt på demoleringar av palestinska byggnader och hem på ockuperad mark liksom tvångsförflyttningar och konfiskeringar av hem och humanitärt stöd."

Utskottet anser att "isolering och bojkott inte är rätt väg att gå för att lösa den israelisk-palestinska konflikten." Samtidigt anges att bojkott är ett legitimt politiskt uttryck under internationell rätt och att icke våldsamma uttryck till stöd för bojkotter är skyddade av yttrandefriheten. Å andra sidan vill man fortsatt ha en icke-kontaktpolitik med Hamas och se till att svenskt bistånd inte går till Hamas.

Utskottet påpekar att en palestinsk regering måste erkänna staten Israels rätt att existera, ställa sig bakom alla avtal mellan Israel och PLO samt avsäga sig våld som medel för att uppnå politiska mål. (Något motsvarande krav på Israel att i ord och handling erkänna Palestinas rätt att existera har inte framförts. Intressant med tanke på att Likud är absolut emot en palestinsk stat väster om Jordan och den nya premiärministern Naftali Bennett uttalat att en självständig palestinsk stat vore självmord för Israel).

Vid debatten 23 juni framförde Ann Linde att ”…Hamas inte har erkänt Israel och helt uppenbart inte har varit berett att avstå från våldsanvändning. Detta är ett stort hinder för att nå en långsiktig och hållbar lösning på konflikten.” Vi har tidigare tagit upp hur Hamas ser på Israel. I moderaternas reservation till UUs betänkande anges också att ”Det är oacceptabelt att palestinska ledare och andra ifrågasätter Israels rätt till existens.” (Att Israel inte erkänner Palestinas rätt till existens nämns inte.) På liknande sätt anges i SDs reservation: "De palestinska grupperna måste vara beredda att erkänna Israel som en judisk stat … Vi anser att regeringen tydligt bör deklarera att den inte kan betrakta en statsledning där Hamas ingår som legitim." (Eftersom det uttalandet beror på att Hamas anses behöva erkänna Israels existens som judisk stat bör Sverige inte heller acceptera en statsledning där Likud eller det nationalkonservativa Yamina ingår, eftersom ingen av dessa avser att erkänna en palestinsk stat.)

I Vänsterpartiets reservation framhålls att det inte är en konflikt mellan jämlika parter. Israel som är en av världens större krigsmakter vars militärapparat understöds av USA har som ockupationsmakt ett större ansvar enligt folkrätten. "Genom sina konsekventa brott mot folkrätten framstår Israel som genuint ointresserat av att upphäva ockupationen, vilket är nyckeln till en varaktig fred i Mellanöstern. … Sverige bör kraftfullt agera för att förhindra att nya israeliska bosättningar tillkommer på palestinsk mark och för att befintliga bosättningar avvecklas omgående." Reservationen lyfter också fram flyktingarna, en fråga som verkar helt bortglömd i betänkandet. FN har fastställt att "de flyktingar som önskar återvända till sina hem och bo i fredlig samvaro med sina grannar borde tillåtas göra det så snart det är praktiskt möjligt och kompensation borde utbetalas åt dem som väljer att inte återvända samt för förlorad och förstörd egendom". I reservationen ges också förslag på tydligare ursprungsmärkning och förbud för svenska företag att samarbeta med illegala bosättare. Man anser också att Sverige ska trycka på för att Israel ska ansluta sig till ICC och att FN ska utreda Israels eventuella brott mot tortyrkonventionen.

Håkan Svenneling (V) ställde tre frågor till Ann Linde i interpellationen ”Israels ockupation av Palestina”:

  1. Vilka åtgärder avser ministern att vidta för att minska våldet mot palestinier samt illegala vräkningar och demoleringar av palestinska hem? Svar: ”…vikten av en tvåstatslösning och ett slut på ockupationen…” … ”Vi står givetvis också upp för Israels legitima säkerhetsbehov.” (Palestinas nämns inte.)
  2. Anser ministern och regeringen att Israels ockupation av Palestina i juridisk mening är ett apartheidbrott? Svar: ”I likhet med EU använder Sverige inte apartheidbegreppet i relation till den israeliska ockupationen.”
  3. Avser ministern och regeringen att verka för att suspendera det nuvarande associeringsavtalet? Svar: "Vi vill inte se en suspendering av associeringsavtalet. I associeringsavtalet stipuleras att ett associeringsråd ska äga rum i närtid. Ett associeringsråd ger möjlighet till tydliga budskap och till samtal om frågor både där vi är överens och där vi är oeniga."

I debatten framför Fredrik Malm (L) att Hamas lätt kan skaffa sig ett bra luftförsvar, helt enkelt genom att upphöra med att "strössla raketer från Gazaremsan in i Israel". (Att Israel och USA på motsvarande sätt förmodligen skulle kunna slippa satsa miljarder på det israeliska luftförsvaret om de upphörde med ockupation, blockad och angrepp till lands och till sjöss nämner han dock inte.)

Under debatten tog Håkan Svenneling (V) också upp den israeliska militärens roll: "Den israeliska militärens bombningar av Gaza ledde fram till 256 döda varav 66 barn. Det visar på militärens, IDF:s, bristande syn på folkrätt och mänskliga rättigheter. Därför måste nu omvärlden öka trycket mot de ansvariga i den israeliska militären. Det är dags för regeringen och Sverige att klippa banden till Israels militär. Det kan regeringen enkelt göra genom att kalla hem vår försvarsattaché från Tel Aviv, genom att sluta tillåta Israel att testa till exempel drönare på våra flygfält i Norrland och genom att införa ett vapenembargo mot Israel på EU-nivå. Jag undrar om utrikesministern tänker vidta några åtgärder mot Israels militär?" Något svar på den frågan tycks han inte ha fått den gången, men väl vid den särskilda debatten om konflikten i Mellanöstern 23 juni 2021. Där svarar hon att hon tycker att "det är jättebra om vår försvarsattaché har dialoger och samtal också med personal från försvaret eller de militära delarna i Israel och därmed kan prata om vilken linje Sverige har, hur vi ser på frågorna som till exempel den humanitära rättens regler och allt möjligt och få svar som man kan rapportera hem om. …Vi har inget militärt samarbete med Israel på något sätt, genom militära drönare i Norrland eller någonting sådant."

Sveriges officiella hållning gentemot Israel tycks nyligen ha förändrats enligt rapporter om ett samtal mellan Ann Linde och Israels utrikesminister Yair Lapid. Där står att Lapid uppskattar hennes uttalanden om Sveriges starka och solida engagemang för Israels säkerhet och hennes erkännande av Israel som det judiska folkets hemland. Lapid avslutade med att han såg fram mot ökat samarbete med Sverige i bilaterala och multilaterala frågor. Enligt DN har de två utrikesministrarna också diskuterat "konflikten med Palestina".

Sammanfattningsvis kan konstateras att Sveriges syn på Israel och Palestina har varierat med de olika regeringar vi haft, och att de flesta svenska riksdagspartier i dag framför allt värnar ockupationsmakten Israel som man vill ha förbättrade relationer med. Vänsterpartiet och Miljöpartiet pekar på det större ansvar som vilar på Israel som ockupationsmakt. Det som i stort sett saknas i debatterna i riksdagen är flyktingarnas situation och rättigheter samt apartheidpolitiken både i Israel och på Västbanken, där nationalstatslagen och bosättningspolitiken är så tydliga tecken.

Samtidigt måste det påpekas att det finns stora variationer i inställning bland politiskt aktiva också inom partierna, vilket framgår bland annat av en debattartikel underskriven av representanter för samtliga riksdagspartier utom V och SD, "Låt MR vägleda i Israel-Palestina-konflikten". Folkrätten måste vara utgångspunkten menar flera nuvarande och före detta rikspolitiker. Det finns därför all anledning att debattera frågor kring hur ett slut på ockupation och apartheid ska kunna åstadkommas.

Källor:

Per Gahrton: Palestinas frihetskamp (2008)

Eva Stenberg: Därför har S svängt om Israel.

Wikipedia, länkar i texten.

 

Palestina och Arabvärlden

31 aug 2021

Innan staten Israel bildades hade en långvarig inflyttning av judar från Europa till Palestina skett. De hade direkt eller via bulvaner köpt mark och fastigheter. De hade bildat flera militära grupper som utförde terroristattacker mot araberna för att driva bort dem från sina hem. Dessa styrkor var välorganiserade och vältränade och kom att bli stommen i den blivande israeliska armén.

Israel utropade sig som stat 1948 efter förslag som lagts fram i FN. FN hade på den tiden 56 medlemsstater.

I april – maj 1947 bildades en kommitté med uppdraget att lösa det palestinska problemet som saken formulerades. De fem arabiska staterna i FN motsatte sig det. Det var Egypten, Syrien, Irak, Libanon och Saudiarabien som i stället föreslog en debatt och beslut om en enad demokratisk palestinsk stat. Deras förslag fick inget gehör.

I den kommitté som bildades ingick 11 stater, däribland Sverige, men inget arabland var med. Kommittén föreslog en delning av området i en judisk och en arabisk del och där den judiska staten skulle få medelhavskustremsan inklusive städerna Jaffa och Haifa som hade en stor arabisk befolkning. Tre av kommitténs medlemmar, Indien, Iran och Jugoslavien motsatte sig förslaget.

Den 29 november 1947 antog FN:s generalförsamling förslaget med 33 röster för förslaget, 13 röster emot förslaget och 10 avstod. Man uppnådde inte de 2/3 delars majoritet som krävdes för att förslaget skulle gå igenom.

USA utövade påtryckningar mot flera stater så att förslaget till slut antogs. Haiti, Filippinerna, Honduras, Liberia och Etiopien röstade nu för förslaget.

Den 14 maj 1948 utropade Israel sig som självständig stat under ledning av Ben Gurion och Chaim Weizman. Redan innan dess hade israeliska styrkor invaderat områden utanför delningsgränsen. Den 15 maj gick styrkor från Egypten, Irak, Libyen, Syrien och Jordanien trots sämre militära förutsättningar till anfall mot Israel. De företrädde i högre grad sina egna intressen än palestiniernas och anfallet slogs tillbaka.

Det slutade med att Israel nästan omedelbart utvidgade sitt territorium i förhållande till delningsplanen och 800 000 palestinier drevs från sina hem.

Staten Israel införde snabbt lagar av rasistisk karaktär som kraftigt beskar palestiniernas rättigheter. Lagar som senare har skärpts.

Det blev olika arabstater som lyfte den palestinska frågan huvudsakligen av inrikespolitiska skäl. Under 1950-, 60- och 70-talen skedde stora förändringar i arabvärlden såsom i Egypten, Libyen, Irak, Jemen, Algeriet och Syrien vilket ledde till en radikalare utrikespolitik hos dessa stater. De stödde palestiniernas sak men ville gärna också styra den palestinska kampen. Då PLO bildades hade Egypten ett stort inflytande över organisationen.

Det kom att dröja många år innan en palestinsk motståndsrörelse ledd av palestinier tog form.

Nederlaget för arabstaterna under sexdagarskriget 1967 gav en tydlig signal till palestinierna om att de själva måsta ta kommandot i kampen för ett fritt Palestina.

Under Yassir Arafats ledning blev den palestinska kampen mer känd i omvärlden. I PLO ingick flera organisationer där al Fatah var den största och PFLP den tydligaste politiska kraften. En rad mindre organisationer fanns med men marginaliserades med tiden.

Baathpartierna i Syrien och Irak satte senare upp egna palestinska styrkor i form av as-Saiqa (Syrien) och Arab Liberation Front (Irak).

Palestinierna utgjorde en stor andel av Jordaniens befolkning och sågs av den jordanske monarken som ett hot. Det slutade med att den palestinska rörelsen drevs ut ur Jordanien i september 1970 och deras säte blev nu Libanon som rymde flera stora palestinska flyktingläger.

PLO framträdde alltmer på en internationell arena och sågs av många länder som Palestinas legitima företrädare. De fick politiskt och militärt stöd av de radikalare arabstaterna och starkt ekonomiskt stöd från de flesta av de konservativa Gulfstaterna. PLO fick 1974 en observationsplats i FN och 1975 antog FN en resolution som stämplade sionism som rasism. Den antogs genom att ett stort antal av de länder, den så kallade tredje världen, som levt under kolonialism och rasism stödde resolutionen som motarbetades av huvudsakligen västländerna inklusive Sverige. Resolutionen upphävdes 1991.

År 1988 utropades staten Palestina och erkändes snart av 94 länder vilket senare har ökat till 135 länder.

Det officiellt starka stöd som de flestarabstaterna uttalat för Palestina har sakta men säkert luckrats upp. Arabvärlden har idag en ung befolkning som många gånger ser de nationella problemen som det största hindret för utveckling. Inte minst den arabiska våren har visat detta. Flera arabstater har också starkare integrerats med den västerländska ekonomin och är därmed i beroendeställning till den västerländska utvecklingen.

Framväxandet av ett starkt Turkiet och ett starkt Iran har även det bidragit till att flera arabländer ser palestinaproblematiken som mindre viktig.

Korruptionen inom den palestinska rörelsens ledning har även den försvagat organisationen som är alltmer beroende av kontakt med Israel för att få in pengar och förnödenheter. Splittringen mellan det palestinska ledarskapet på Västbanken och Hamas i Gaza har i praktiken delat den palestinska rörelsen i två delar som står långt ifrån varandra.

Behovet av en stark palestinsk rörelse har däremot ökat då den israeliska ockupationen av Västbanken och deras isolering av Gaza kraftigt har försämrat levnadsvillkoren för befolkningen. Då Israel, stärkt av Trumps politik, ökat på sin aggressivitet gentemot palestinier i Israel har dock fler västländer reagerat, om än försiktigt, mot den israeliska politiken. Förtrycket och fördrivningen av palestinier och en rasistisk lagstiftning plågar den palestinska befolkningen.

Aktiviteter som Ship to Gaza, Palestinagrupperna, bojkottrörelsen med mera ser till att palestinafrågan hålls levande.

Idag har Egypten, Jordanien, Bahrain, Förenade Arabemiraten, Marocko och Sudan normaliserat sina förbindelser med Israel.

Solidariteten med den palestinska befolkningen är nu viktigare än någonsin.

 

Lasse Björkdahl

Varför ska PUMA bojkottas?

17 jul 2021

Som en av världens främsta tillverkare av sportkläder och den enda internationella sponsorn av Israels fotbollsförbund (IFA) ger Pumas sponsring internationell legitimitet till IFAs handlingar. IFA inkluderar fotbollsklubbar baserade i olagliga israeliska bosättningar på ockuperat palestinskt land. Pumas nuvarande och tidigare licensinnehavare i Israel bedriver också verksamhet i olagliga israeliska bosättningar. 

Israeliska bosättningar är, enligt internationell lag, olagliga och utgör en del av Israels  infrastruktur byggd på ockupation som driver palestinska familjer från deras land, berövar palestinierna naturresurser och förnekar palestiniernas rätt att röra sig. 

IFA har vägrat att avsluta sin medverkan, trots att de upprepade gånger fördömts av FN-rådgivare, civilsamhället och människorättsgrupper som tillsammans representerar miljoner personer. 

Palestinska idrottare, inklusive Palestinas kvinnliga fotbollslandslagsspelare Aya Khattab, maratonlöparen Mohammad Alqadi och Islami Ramallah herrfotbollslag, inledde då en bojkott av Puma; #BoycottPuma. Mer än 200 palestinska fotbollsklubbar och idrottsföreningar har undertecknat ett brev där de uppmanar Puma att avsluta sin sponsring av IFA. 

Aktioner som denna har inverkan. 

I ett försök att motverka kritiken svarade Puma på kampanjen och hävdade en "hängivenhet för universell jämlikhet”. Över 1 100 tweets (inlägg på Twitter) fördömde Pumas hyckleri när det gäller att främja "universell jämlikhet" och "social rättvisa" samtidigt som de sponsrar lag i olagliga israeliska bosättningar som driver palestinska familjer från deras land. 

Qatar Sports Club har bekräftat att de inte kommer att förnya avtalen med Puma. Malaysias största universitet har avslutat sitt sponsoravtal och bekräftat att avtalet inte förnyades på grund av Pumas engagemang i Israels kränkningar av de mänskliga rättigheterna. Efter tiotusentals meddelanden till brittiska fotbollsklubbar tappade Puma också Luton Town FC, Chester FC med hänvisning till "etiska arbetsmetoder”, Forest Green Rovers FC som lovade att inte underteckna med Puma och Liverpool FC, som var i samtal med Puma, valde en annan sponsor. 

Fotbollsklubben Donegal Celtic från Belfast stöder uppmaningen att Puma ska avsluta sin sponsring av IFA. 

I Italien stöder 14 rugbylag kampanjen, fotbollslag, en antirasistisk fotbollsturnering och basketlag stödjer även de uppmaningen att bojkotta Puma tills de upphör med stödet för Israels olagliga bosättningar som driver palestinska familjer från sitt land. 

PUMA har också medgivit att uppmaningarna från mänskliga rättighetsgrupper och idrottsföreningar att de ska avsluta sitt stöd för olagliga israeliska bosättningar gör deras liv "eländigt".

På den andra internationella Bojkotta Puma-dagen nu i juli genomfördes över 50 aktioner i 20 länder. Sverige var förstås ett av dessa länder. I Stockholm stod vår Bojkottgrupp vid Intersport och XXL på Drottninggatan där de delade ut flygblad och informerade! 

 

 

 

I juli 2018 avslutade Adidas sin sponsring av IFA på grund av 16 000 namnunderskrifter. 

Vi kan göra detta igen! 

Har du redan en PUMAprodukt så “rebrand” och bär den!

Du kan också skriva till PUMA som enskild person här: https://bdsmovement.net/boot-puma 

(texten är förtryckt)

Tillsammans kan vi! 

Europeiska Unionen och Palestinafrågan

30 jun 2021

Flera medlemmar har sagt att de saknar den politiska diskussionen varför vi tänker publicera fem olika texter där vi belyser konflikten ur olika perspektiv. Texterna är menade att ge en övergripande bild och att ligga till grund för en politisk diskussion i höst. De rymmer alltså inte alla aspekter eller detaljer men väcker kanske nyfikenhet att själv läsa vidare.

Förra månaden skrev vi om Förenta Nationerna (FN).

Denna månad handlar det om Europeiska Unionen (EU)!

 

Europeiska Unionen och Palestinafrågan

Den 20 augusti 1993 avslutades Oslo-fredsprocessen och avtalet undertecknades av Yassir Arafat (PLO) och Yitzhak Rabin (Israel). Det var den första överenskommelsen gällande ett ramverk för framtida relationer mellan Israel och den palestinska staten. 

Sedan dess har mycket hänt och det har inte gått i rätt riktning. Det senaste åren har också inneburit utmaningar gällande exempelvis USAs så kallade “fredsplan”, vräkningarna i Sheikh Jarrah och de nyliga beskjutningarna av Gaza.  

Så vad gör EU? 

EUs mål är en tvåstatslösning med en oberoende, demokratisk, livskraftig palestinsk stat som lever sida vid sida i fred med Israel och dess andra grannar. EU är villigt att samarbeta med de olika parterna för att återuppta fredsförhandlingar, baserat på följande parametrar:

Gränser: en överenskommelse om gränserna mellan de två staterna, baserad på linjerna 4 juni 1967. 

Israeliska bosättningar: EU anser att bosättningar var som helst i det ockuperade palestinska territoriet, inklusive östra Jerusalem, är olagligt enligt internationell rätt, att de utgör ett hinder för fred och hotar en tvåstatslösning.

Säkerhet: säkerhetsarrangemang som för palestinierna respekterar deras suveränitet och visar att ockupationen är över; och, för israeler, som skyddar deras säkerhet, förhindrar terrorism och effektivt hanterar säkerhetshot. 

Palestinska flyktingar: en rättvis, överenskommen och realistisk lösning på flyktingfrågan.

Jerusalem: uppfyllelse av båda parters ambitioner för Jerusalem. Ett sätt måste hittas genom förhandlingar för att lösa Jerusalems status som båda staters framtida huvudstad.

För detta ändamål genomför EU en rad aktiviteter - både politiska och praktiska:

EUs policies utgår från Venedigdeklarationen 1980, Berlindeklarationen 1999 samt Sevilladeklarationen i juni 2002 som sammantaget slår fast alla stater i Mellanösterns rätt att existera, skapandet och erkännandet av en självständig palestinsk stat samt mer detaljerade lösningar. EU är också, tillsammans med FN, USA och den ryska federationen, medlemmar i den så kallade “Quartet” som redan 2002 lanserade “Roadmap for Peace”. Detta är i princip en statsbyggande process i tre steg där vikten läggs på behovet för Palestina att bygga institutioner och en hållbar ekonomi - och EU är också Palestinas största ekonomiska givare. 

Utöver detta har EU skapat olika forum där parterna kan mötas och diskutera. 

EUs mer praktiska åtgärder omfattar exempelvis humanitär och akut hjälp via UNRWA, stöd till civilrättsliga organisationer och statsbyggande via stöd till de Palestinska myndigheterna (PA) för att utveckla den privata sektorn och handeln - främst genom kreditgarantier, yrkesutbildning och handelslättnader.

Dessutom har EU bidragit till utvecklandet av en modern polisstyrka (EUPOL COPPS) i Ramallah.

 

EU 2020-2021

I början av 2020 diskuterade medlemsstaterna hur EU kunde fördjupa sin politik för att utesluta israeliska bosättningar från bilaterala förbindelser med Israel. De föreslog också att skapa möjlighet till restriktiva åtgärder som exempelvis att omvärdera den finansiering som Israel får genom European Neighbourhood Instrument, att upphäva EU-Israel Association Agreement och att se över handeln och Israels tillgång till gemenskapsprogram som Erasmus och Horizon Europe. 

Den första halvan av 2020 vann EU en viktig seger när det gällde att försvara konceptet med en tvåstatslösning och hjälpte till att samla internationellt motstånd gällande Donald Trumps vision om fred och lösning av den israeliska-palestinska konflikten.  

EU spelade sedan en viktig roll i att motsätta sig israeliska planer på att formellt annektera cirka 30 procent av Västbanken. Trots fleråriga splittringar mellan medlemsstaterna kunde europeiska diplomater samla internationell opposition och mobilisera EUs diplomatiska maskineri. Detta inkluderade upprepade varningar om att "planer på annektering, om de genomförs, inte kommer att stå obestridda". Oron hos en majoritet av europeiska regeringar åtföljdes av växande aktivism i de nationella parlamenten och mer än 1000 parlamentsledamöter påtalade vikten av att vidta åtgärder om Israel genomför sitt hot för sina regeringar. Europeiska diplomater bekräftade att fördrivning av palestinier från deras hem i Sheikh Jarrah är olagligt och uppmanade de israeliska myndigheterna att lugna de nuvarande spänningarna i Jerusalem och stoppa uppviglingingarna gällande Al-Aqsa-moskén.

Detta var viktiga europeiska insatser men de ändrade bara dynamiken i konflikten ytterst lite. Medan den israeliska regeringen gick med på att tillfälligt avbryta planerna på annektering, så fortsätter den ju de facto via utvidgning av bosättningar i ockuperade Palestina. I stället för mer kraftfulla krav mot bosättningar återställde EU snabbt förbindelserna med Israel när den formella annekteringen avbröts. 

Trots EUs tydliga ståndpunkt och insatser så riktas också kritik mot unionen - både intern och extern: 

Hugh Lovatt, som arbetar med policyfrågor på European Council on Foreign Relations, ser en trasig strategi. Osloavtalet har kommit att utgöra en återvändsgränd för Europa och efter 27 år har det varken gett fred eller strategier för att lösa konflikten. Istället har avtalet gett Israel diplomatisk täckning för att förankra sitt grepp om Västbanken (inklusive Östra Jerusalem) genom fler bosättningar och ett samtidigt avlägsnande av palestinierna genom ständiga husrivningar, markbeslag och begränsad åtkomst. Förhandlingarna för ett tvåstatsavtal blir allt mer blockerade. 

Lovatt konstaterar också att europeiska länder hjälpte till att få den amerikanska administrationen att backa och att skapa internationell opposition mot de israeliska planerna på att formellt annektera territorier på Västbanken. Båda hoten drogs tillfälligt tillbaka, till stor del, tack vare Europeiska unionen. Detta var viktiga segrar men de gör liten skillnad i en verklighet av öppen ockupation och ojämlika rättigheter- kännetecken för modern apartheid. 

För att vända denna negativa trend krävs nu ett nytt “post-Oslo” paradigm som sätter ett slut på ockupationen och lika rättigheter i centrum. Detta betyder inte att man slutar stödja en tvåstatslösning men Europa måste vara tydligt med att om Israel fortsätter att blockera en sådan lösning måste lika rättigheter i en enda demokratisk stat fastställas. 

En missriktad önskan att undvika att skada det som återstår av fredsprocessen har gjort att EU konsekvent missar möjligheter att uppnå en tvåstatslösning genom praktiska åtgärder för att häva ockupationen och främja palestinsk suveränitet. I praktiken har Europa istället lagt sin politiska tyngd på att försvara den tillfälliga överenskommelse som Osloavtalet var och som faktiskt bara var tänkt att fungera som en politisk språngbräda. Den europeiska strategin har blivit inaktuell och oflexibel - att blåsa nytt liv i den är en förutsättning för framsteg. För att göra detta kommer EU att behöva skapa en ny struktur för sina förbindelser med Israel och den palestinska myndigheten (PA). 

Som en följd av de förestående vräkningarna i Sheikh Jarrah (maj 2021) uppstod raketbeskjutningar av Gaza där många dödades och skadades och en mängd byggnader förstördes, inklusive skolor och sjukhus. 

EU:s utrikeschef, Josep Borrell, uppmanade Hamas och Israel att stoppa våldet samt fördömde raketbeskjutningarna av Hamas och menade att Israel visserligen har rätt att försvara sig men att det måste vara proportionerligt och i linje med internationell rätt. EU formulerade ett krav på omedelbart eldupphör men uttalandet saknade tyngd eftersom ett land, Ungern, blockerade ett gemensamt uttalande. ”EU:s inflytande och möjlighet att spela en global roll har minskat eftersom det finns en mindre enighet”, sa utrikesminister Ann Linde. Denna sårbarhet visar på EUs oförmåga att agera utrikespolitiskt. 

Läs mer exempelvis här:

Middle East Peace Process

The end of Oslo: A new European strategy on Israel-Palestine

European Consuls: what's happening in Sheikh Jarrah is illegal and increases tension

Ireland: Evictions and demolitions should cease

EU visar oenighet om Gaza - kunde inte enas om krav på eldupphör

EU måste vara redo för sanktioner mot Israel

 

 

NYFIKEN PÅ PALESTINAGRUPPERNA? TRÄFFA OSS PÅ ZOOM!

20 jun 2021

Palestinagrupperna i Sverige bjuder in:
Torsdag 1 juli, klockan 19.00-19.45
Du som vill veta mer om Palestinagrupperna är varmt välkommen på ett möte där vi berättar vad vi gör och hur den som vill kan bli aktiv!

Är det verkligen Hamas som är problemet?

7 jun 2021

Att Israel ockuperar Palestina med de gränser som Sverige erkänt är ett av hela världen accepterat faktum, med undantag för den ockuperande makten, Israel. Till och med USA:s president Biden har erkänt detta faktum. En organisation som motsätter sig ockupationen är därför en motståndsrörelse som har vissa rättigheter enligt internationella lagar. En sådan rättighet är rättigheten att försvara sig mot den ockuperande makten. Någon rättighet för den ockuperande makten att försvara sig mot detta försvar finns inte. Möjligheten att lämna området finns förstås i stället.

En palestinsk pojke drar en vagn med sin bror och tillhörigheter när de flydde från sitt hem under iraeliska attacker. [Mohammed Salem/Reuters] 14 maj 2021

 

Det görs ofta gällande att "Israel har rätt att försvara sig", och att varje annat land som anfölls skulle använda den rätten. Vilka länder det i så fall skulle vara har nämns aldrig, möjligen skulle det kunna vara Rysslands ockupation av delar av Ukraina, men så långt som till att anfalla mål i Ryssland har väl inte motståndet där gått. Motståndsrörelser i Frankrike eller Norge under andra världskriget kunde inte heller göra någon större skada på det egentliga Tyskland.

Motståndsrörelsen Hamas som i all rapportering får epitetet "terrorstämplat" har fördömts för att inte erkänna Israels rätt att existera. Hade man frågat motståndsrörelser i Frankrike eller Norge om de skulle ha erkänt Tredje Rikets rätt att existera hade svaret antagligen blivit nekande. Nu är det dessutom så att Hamas visserligen inte erkänt Israel men väl i sin senaste programförklaring (punkt 20) förklarat att de accepterar tanken på ett Palestina på de områden som Israel ockuperade 1967, samma områden som Sverige med flera länder anser är Palestinas.

Hur ser då Israel på en palestinsk stat? Lyssnar man på ledande politiker som Netanyahu och Bennett förstår man att de överhuvudtaget inte tänker sig en palestinsk stat inom dessa gränser eller inom rimlig tid. Bättre är kanske att läsa de aktuella politiska programmen. Det största partiet, Likud, som verkar tappa makten nu, hävdar att Israels östra gräns skall vara vid Jordanfloden, och att Jerusalem i sin helhet skall tillhöra Israel. I Knesset förklarade man 2007 att Israels regering helt avvisar en "palestinsk arabstat" väster om Jordanfloden. Sannolikt efterträds Benjamin Netanyahu nu av Naftali Bennett, vara parti Yamina är minst lika tydligt vad gäller Palestina. Trots formuleringar i Likuds och andra partiers program hävdas att Yamina är det enda partiet som motsätter sig att en palestinsk stat bildas. De motsätter sig också varje tillbakadragande från "Israels land" och vill i stället införa israelisk suveränitet över Judéen, Samarien och Jordandalen.

Det näst största partiet, Yesh Atid, är liberalt och faktiskt för en tvåstatslösning, men man vill ändå behålla stora israeliska bosättningar.

I Sverige har Utrikesutskottet nyligen tagit ställning till hur man ser på en palestinsk regering. "… en palestinsk regering måste erkänna staten Israels rätt att existera, ställa sig bakom alla avtal mellan Israel och PLO samt avsäga sig våld som medel för att uppnå politiska mål." Det står inte helt tydligt att det skulle innebära att Sverige inte skulle erkänna en regering med Hamas, men eftersom man vill följa EU:s linje kan det bli svårt: "Utskottet konstaterar även i detta sammanhang att EU:s beslut från 2006 om en icke-kontaktpolitik med Hamas kvarstår och att EU-domstolen 2017 beslutade att Hamas ska stå kvar på EU:s terroristförteckning."

Nu har Hamas alltså indirekt erkänt Israels rätt att existera och det skulle vara egendomligt om Sverige skulle hävda att en regering med Hamas inte kan accepteras. Detta speciellt som Sverige, som erkänt både Israel och Palestina, accepterar israeliska regeringar med partier som helt avvisar tanken på en palestinsk stat. Kravet att den palestinska regeringen "ska avsäga sig våld som medel för att uppnå politiska mål" är naturligtvis ett krav som bör ställas också på ockupationsmakten, Israel.

Läs också: 

Fokus på Hamas är hyckleri och desinformation

Hamas accepterar 1967 års gränser

Hamas: Den militanta grupp som styr Gaza

FN:s syn på ockupationen

31 maj 2021

Flera medlemmar har sagt att de saknar den politiska diskussionen varför vi tänker publicera fem olika texter där vi belyser konflikten ur olika perspektiv. Texterna är menade att ge en övergripande bild och att ligga till grund för en politisk diskussion i höst. De rymmer alltså inte alla aspekter eller detaljer men väcker kanske nyfikenhet att själv läsa vidare.

 

Först ut är Förenta Nationerna (FN)!

 

Hur blev Förenta nationerna inblandade? 

Efter andra världskriget ingick sionisternas paramilitära styrkor (Haganah) ett samarbete med sionistiska terrororganisationer (Irgun och Stern) varpå de angrep det brittiska styret  i Palestina. De eskalerande våldet bidrog till att de brittiska myndigheterna beslutade att överlåta makten till FN.

1947 föreslog FNs generalförsamling (Resolution 181) en icke juridiskt bindande rekommendation om att Palestina skulle delas i två; judarna skulle då  tilldelas 55% av marken och palestinierna 44%. Jerusalem ställdes under FNs förvaltning. Detta accepterades av den judiska sioniströrelsen medan palestinierna, som utgjorde ungefär 70 % av befolkningen, avfärdade förslaget. 

Lanseringen av FN:s delningsplan utlöste det första kriget i Palestinakonflikten, nämligen 1948-kriget som ledde till upprättandet av staten Israel.


Förstasidan i tidningen The Palestine Post efter omröstningen i FN:s generalförsamling 1947. Där röstade 33 stater för delningsplanen, 13 emot, medan 10 stater lade ned sina röster.  FN hade vid den tiden långt färre medlemsstater (ui.se). 

 

Den 14 maj 1948, dagen innan det brittiska styret skulle ha upphört, utropade Arbetarpartiets ledare David Ben-Gurion den judiska staten Israel. Följande dag gick trupper från Egypten, Jordanien, Syrien och Irak samt styrkor från Saudiarabien och Jemen till angrepp.

En kaotisk tid följde. Israels judar krävde att FN skulle ingripa. Säkerhetsrådet lyckades dock bara förhandla fram två korta perioder av vapenvila, som parterna utnyttjade till att stärka sina arméer. I september mördade judiska terrorister från Stern-ligan FN:s medlare i Jerusalem, svensken Folke Bernadotte.

Israel är medlem i FN sedan 1949 (erkänt av 164) men Palestina är ännu inte internationellt erkänd som självständig stat (138 av 193 har erkänt) och har därför ej blivit medlem i FN. Palestina har dock sedan 2012 status som observatörsstat utan medlemskap. 

 

FNs misslyckande (?)  

I juni 1967 startade sex-dagarskriget mellan Israel och arabstaterna vilket resulterade i att Israel ockuperade östra Jerusalem, Västbanken och Gazaremsan. Östra Jerusalem ockuperades först och annekterades därefter 1980. Västbanken skulle utgöra större delen av den nya självständiga staten Palestina enligt ”Delningsplanen” men är alltså också ockuperat. Gazaremsan, som också är tänkt att vara en del av staten Palestina, valde Israel att lämna 2005. Enligt Israel är Gaza inte längre under israelisk ockupation men den fullständiga kontroll som Israel utövar över Gaza gör att läget folkrättsligt betraktas som fortsatt ockupation av FN. FN har vid flera tillfällen, genom resolutioner i FN:s säkerhetsråd, skarpt fördömt ockupationen och beordrat Israel att dra sig tillbaka. 

Den Gröna Linjen är Israels officiella gräns i enlighet med 1949 års vapenstillestånd och har erkänts av FN. År 2002 började den 7 km långa och 6 meter höga muren mellan palestinska Västbanken och Israel att byggas, officiellt som ett skydd mot självmordsbombare. Muren är till 85 % byggd på palestinsk mark och går flera kilometer innanför den Gröna Linjen, alltså på palestinskt område. Muren har effektivt skurit av palestinier från deras mark och försörjning och tillförsäkrar Israel vattentillgångar och annat. 144 FN-länder protesterade mot muren (USA och Israel själva röstade för en mur) som ansågs olaglig och krävde att Israel slutade bygga med omedelbar verkan. Idag har muren stått i 19 år. 

Bosättningarna, det vill säga samhällen och jordbruksenheter på mark som är ockuperad av Israel, bryter mot ett antal internationella överenskommelser: Haagkonventionen från 1907, fjärde Genèvekonventionen från 1949, vilken Israel har signerat, och flera FN-resolutioner. 

Bland annat fastställer resolution 446 att bosättningarna saknar juridisk giltighet, resolution 465 uppmanar Israel att avveckla de befintliga bosättningarna och att inte uppföra nya, resolutionerna 471 och 476 upprepar och återupprepar detta. 

Den 22 mars 2012 antog FNs människorättsråd en resolution om att utreda hur israeliska bosättningar på den ockuperade Västbanken inkräktar på palestiniernas mänskliga rättigheter. Resolutionen uppmanar också Israel att konfiskera bosättarnas vapen och stoppa bosättarnas våld mot palestinier. USA röstade som enda land emot resolutionen. År 2019 var antalet israeliska bosättare på ockuperad palestinsk mark över 600 000. 

 

Apartheid

Sedan 2007, när FN: s rapportör John Dugard först varnade FN om att Israels ockupation visar många av funktionerna i kolonialism och apartheid, har flera experter på mänskliga rättigheter bekräftat att Israels olagliga ockupation av det palestinska territoriet i Gaza och Västbanken, inklusive Östra Jerusalem, är en del av en apartheidregim enligt definitionen i internationell rätt. 

Medan FN: s säkerhetsråd förblir blockerat, främst men inte bara, på grund av USAs veto, erbjuder generalförsamlingen med sina organ och mekanismer gott om möjligheter att sätta Israels apartheidpolitik på dagordningen och granska de internationella åtgärder som krävs, inklusive riktade och lagliga sanktioner.

 

Så varför händer ingenting? 

Sedan Israel antogs som medlem i FN 1949 har landet haft straffrihet för sina uppenbara kränkningar av internationell humanitär rätt och palestinska mänskliga rättigheter. Denna straffrihet beror främst på det diplomatiska, ekonomiska och militära skydd som tillhandahålls av mäktiga stater i det som kallas “the Global North” (USA, Kanada, nästan alla europeiska länder, Cypern, Japan, Singapore, Sydkorea, Taiwan, Australien, Nya Zeeland samt Israel) i synnerhet tidigare kolonialmakter och stater som, precis som Israel, grundades med hjälp av kolonialism och etnisk rensning av ursprungsnationer. 

Ett välkänt exempel på detta skydd är förhindrandet av internationella åtgärder, inklusive riktade sanktioner, varför FNs resolutioner gällande Israels bosättningar, mur och annektering av ockuperat territorium inte har någon effekt. De senare har förklarats olagliga och fördömts i många FN-resolutioner, men effektiva åtgärder för att utkräva ansvar har ofta blockerats av USA och, mindre ofta, även av europeiska stater, Kanada och Australien.

Utifrån denna ståndpunkt behandlas Israel av FN och dess medlemmar som en fredlig stat och laglig ockupationsmakt som befinner sig i "en situation med väpnad konflikt / krig" med det palestinska folket. Israels uppenbara kränkningar av internationell humanitär rätt och mänskliga rättigheter kritiseras och fördöms, men dess regim över palestinier i de ockuperade områdena i sig har inte förklarats olaglig av FN. Oberoende experter inom internationell rätt såväl som det civila samhället har under många år tagit upp behovet, med FN och dess medlemmar, av att erkänna att Israel upprätthåller en olaglig och kriminell regim över det palestinska folket.

 

FN fortsätter

Rådet för mänskliga rättigheter antog så sent som den 27 maj i år en resolution (A/HRC/S-30/L.1) om att säkerställa respekten för internationella mänskliga rättigheter och internationell humanitär rätt i det ockuperade palestinska territoriet, inklusive Östra Jerusalem, och i Israel. 24 länder röstade för resolutionen, 9 emot och 4 lade ned sina röster. Deltagande länder och ett antal utomparlamentariska organisationer diskuterade, varav några gav Israel sitt fulla stöd, men många enades också om att våldsspiralen måste stoppas samt att utvidgningen av olagliga bosättningar, fördrivningar av palestinier från sina hem i östra Jerusalem, inklusive i Sheikh Jarrah, liksom andra delar av det ockuperade palestinska territoriet samt rivningar av palestinsk egendom var allvarliga kränkningar av de mänskliga rättigheterna och att detta undergräver utsikterna för fred.

Rådet beslutade att snarast inrätta en oberoende, internationell kommission för att utreda alla påstådda brott mot internationell humanitär lag och alla påstådda kränkningar och kränkningar av internationella mänskliga rättigheter, fram till och sedan 13 april 2021, i det ockuperade palestinska territoriet, inklusive Östra Jerusalem och i Israel. Även alla bakomliggande orsaker till återkommande spänningar, instabilitet och utbredning av konflikter, inklusive systematisk diskriminering och förtryck baserat på nationalitet, etnicitet, ras eller religiös identitet skall utredas. 

Rådet beslutade också att kommissionen bland annat ska fastställa de fakta och omständigheter som lett fram till de begångna brotten. Som ett led i detta ska kommissionen samla in och analysera bevis för de överträdelser, övergrepp och brott som begåtts och systematiskt registrera och dokumentera bevis, inklusive intervjuer, vittnesbörd och kriminaltekniskt material i enlighet med internationell lagstiftning. Detta  maximerar möjligheten att identifiera de ansvariga i syfte att säkerställa att förövare av överträdelser hålls ansvariga. 



Läs mer bland annat här:

https://www.globalis.se/Konflikter/palestina

https://www.sakerhetspolitik.se/Konflikter/Israel-Palestina/hur-staten-israel-kom-till/

https://www.ui.se/utrikesmagasinet/analyser/2016/oktober/konflikten-israelpalestina-fatalt-misslyckande-for-fn/

https://www.ohchr.org/EN/HRBodies/HRC/Pages/NewsDetail.aspx?NewsID=27119&LangID=E

https://foljeslagarprogrammet.se/reserapport/var-gar-gransen/ 

https://data.riksdagen.se/fil/610A416B-8CB4-47D9-9E5A-212F40ED2F45 

https://bdsmovement.net/sites/default/files/UN-Question%20of%20Israeli%20apartheid_22-9-2020.pdf 

 

 

Vem har rätt att försvara sig?

18 maj 2021

Bomber förstör Gazas enda kraftstation (Halem Moussa/AP)

 

”Israel har rätt att försvara sig!”

”Vad skulle du själv göra om ditt land besköts med raketer?”

Ett vanligt påstående och en vanlig fråga.

Folk har ofta starka åsikter i den här frågan, inte minst jag själv.

Men låt oss börja med att lägga åsikter åt sidan och titta på faktiska sakförhållanden.

För det första:

Västbanken – inklusive östra Jerusalem – samt Gaza är enligt internationell lag ”ockuperat palestinskt territorium”.

Detta är alltså ingen åsikt från min sida – det är ett juridiskt sakförhållande.

Detta sakförhållande består i sin tur av två delar, två olika sakförhållanden:

1) Israel är en ockupationsmakt med de skyldigheter det innebär.

2) Västbanken, inklusive östra Jerusalem, och Gaza tillhör palestinierna.

Detta är nödvändigt att förstå när vi ska tala om ”palestinska raketbeskjutningar” och ”Israels rätt till självförsvar”. För vad innebär de här sakförhållandena?

De innebär för det första att palestinierna har rätt att använda våld. De har den rätten enligt internationell lag.

Ett folk som kämpar för att uppnå självbestämmande eller som är under ockupation av främmande makt har rätt till väpnat motstånd för att uppnå självbestämmande och göra sig fria från ockupationen.

Detta finns reglerat i resolution 37/43:

”Reaffirms the legitimacy of the struggle of peoples for independence, territorial integrity, national unity and liberation from colonial and foreign domination and foreign occupation by all available means, including armed struggle”

“Med alla till buds stående medel, inklusive väpnad kamp”

Vidare förbjuder internationell rätt en ockupationsmakt att använda våld för att kväsa det ockuperade folkets kamp för självbestämmande.

Det innebär att i nuläget har Israel ingen rätt att använda våld mot palestinierna. Lagen är tydlig på den punkten.

När Israel hävdar sin rätt till självförsvar gentemot Hamas projektiler, så hävdar hon alltså i själva verket rätten att upprätthålla ockupationen.

För om Israel avslutade ockupationen och tillät palestinierna att utöva sin lagliga rätt till självbestämmande så skulle projektilbeskjutningarna därmed upphöra.

Om projektilattackerna däremot inte upphörde i och med ockupationens avslutande? Ja, då skulle Israels juridiska förutsättningar för våldsanvändning naturligtvis se helt annorlunda ut.

Då skulle Israels rätt till självförsvar mot palestinierna återinträda.

Ett annat sakförhållande vi behöver förstå när vi ska diskutera projektilbeskjutningarna är hur Gaza ser ut.

Det finns ca 2,1 miljoner människor i Gaza.

Av dessa 2,1 miljoner är ca 51% barn.

Ja, mer än hälften av Gazas befolkning är barn. Och 80% av människorna i Gaza lever dessutom på humanitärt bistånd.

Sedan 15 år har Israel påtvingat Gaza en blockad. En omoralisk, omänsklig och olaglig belägring. Ingen människa får resa in i Gaza och ingen människa får resa ut.

Israel stryper Gazas elförsörjning till ca 4 timmar per dag vilket leder till att sjukhus inte fungerar som de ska, i synnerhet intensivvårdsavdelningar, dialysapparatur, operationsavdelningar etc.

Det innebär dessutom att vattnet inte kan renas, vilket i sin tur har lett till att 96% av vattnet i Gaza är otjänligt som dricksvatten. Varje dag tvingas föräldrarna i Gaza därmed bevittna hur deras barn blir förgiftade.

Och de kan inte ta sig därifrån.

Human Rights Watch konstaterar i sin senaste rapport att det Israel utsätter Gaza för utgör vad som enligt Romstadgan för Internationella brottmålsdomstolen kallas ”brott mot mänskligheten”.

Vad betyder det rent konkret? Det betyder, som såväl HRW som många andra har konstaterat, att Gaza är ”the largest open-air prison in the world.”

Människorna i Gaza är inspärrade.

Så till den ständiga retoriska frågan: ”Vad skulle du själv göra om ditt land besköts med raketer?”

Jag skulle vilja ställa en motfråga:

Vad skulle du göra om du var inspärrad på en liten landremsa, ett utomhusfängelse, och om du dessutom hade ett antal barn som liksom du var inspärrade, och du visste att varje dag som du gav dem vatten så förgiftade du dem.

Och vad skulle du göra om det här inte pågick i en månad eller ett år, fem år, tio år, utan i 15 år. Vad skulle du göra?

Skulle du lägga dig ner och dö?

Skulle du passivt acceptera ditt öde?

Eller vad skulle du göra?

Jag tror inte att en människa med ett uns av inlevelseförmåga – och med kännedom om de sakförhållanden jag redogjort för – behöver ställa frågor som, ”Varför skjuter de raketer?”

En naturligare fråga vore: ”Varför skjuter de inte mer raketer?”

Hur kan någon förvånas över att människor vägrar accepterar sådana levnadsförhållanden?

För några dagar sedan skrev den moderate politikern Gunnar Hökmark att, ”Det är som om en extremistisk rörelse i området kring danska Helsingör började beskjuta Lund, Malmö och Göteborg med raketer […]”

Nej, det är det inte. Den jämförelsen saknar all giltighet av den enkla anledningen att Sverige inte ockuperar Danmark. Ett danskt angrepp på Sverige skulle därmed sakna varje stöd i internationell rätt.

Men om vi däremot ockuperade danskt territorium; om vi byggde olagliga bosättningar på Jylland; om vi påtvingade människorna i Helsingör en olaglig blockad och spärrade in dem där och sköt ihjäl dem när de försökte ta sig därifrån. Ja, då hade jämförelsen varit adekvat.

Och så frågan: ”Men vad ska Israel göra då? Vad ska de göra när deras städer blir beskjutna med raketer?”

Det svaret är mycket enkelt:

Följ lagen. Rätta dig efter vad som gäller enligt internationell lag. Du har ingen rätt att spärra in två miljoner människor i ett fängelse. Du har ingen rätt att skjuta ihjäl fiskare som går ut på internationellt vatten, på Medelhavet i riktning bort från Gaza, bort från Israel. 

Du har ingen rätt att förvägra unga människor i Gaza, som fått stipendier till universitet i Europa, som uppnått sina drömmar genom att studera hårt, du har ingen rätt att förvägra dem rätten att lämna Gaza.

Vi har sett sådant tidigare i andra regimer. Och jag bryr mig inte om du heter Sovjetunionen eller om du heter Israel – du har inte rätt att göra så.

Så om du inte gillar raketbeskjutningarna – häv blockaden. Rätta dig efter internationell lag och häv blockaden.

Avsluta ockupationen av territorium som inte tillhör dig och dra dig tillbaka till dina internationellt erkända gränser. Oddsen talar för att projektilbeskjutningarna därmed skulle upphöra.

Och om de trots allt inte skulle upphöra – ja, då har du all rätt i världen att åberopa självförsvar.

 

Rasmus Lagerqvist Holmberg

(Inlägget tidigare publicerat på facebook av Svenska Palestinakommittén)

 

Läs också:

No, Israel Does Not Have the Right to Self-Defense In International Law Against Occupied Palestinian Territory

The fallacy of the colonial ‘right to self-defence’

Al-Nakba – Katastrofen 1948

15 maj 2021

I dag är det 73 år sedan fördrivningen och mördandet av palestinier inleddes. Det var skamligt av världssamfundet att acceptera detta och till och med erkänna den stat som begått så allvarliga brott mot mänskligheten. Tyvärr har fördrivningen och mördandet fortsatt, och vi ser inget slut på den etniska resningen. Bomberna faller över Gaza och det finns ingen möjlighet att ta sig därifrån. Möjligheterna att få förnödenheter, sjukvårdartiklar, bränsle mm är extremt begränsade. I Östra Jerusalem hotas palestinska familjer att fördrivas från sina hem där de bott i generationer, för att ge plats åt israeliska judar. Israeliska bosättare hugger ner palestiniers olivträd, och den israeliska staten tvingar folk att riva sina egna hus på Västbanken.

Nu måste omvärlden reagera. Genom rapporter författade av B'Tselem och Human Right Watch har Israels apartheidpolitik uppmärksammats och dokumenterats, och ICC, den internationella brottmålsdomstolen, utreder nu om krigsbrott begåtts i samband med ockupationen av Palestina. Det finns därför hopp om förändring, men den kräver att individer, organisationer, stater och internationella organ ställer krav på Israel att följa humanitära och internationella lagar och riktlinjer.

← Äldre inlägg

Förra veckan var händelserik. Gaza sköt raketer mot Israel som hämnd för att de dödat en ung man. Israel svarade med beskjutning av strategiska mål. Bakom dessa attacker ligger Israels strategi av ”necro-violence” det vill säga att vanhelga Palestinska kroppar.

 

Under söndagen sköts cirka 20 raketer från Gaza in i de södra delarna av Israel. De flesta missiler stoppades av Israels missilsystem innan de tog mark. 

Islamiska Jihad (IJ) är en av två militanta grupper i Gaza och de tog också ansvar för beskjutningen på sin officiella hemsida. Den israeliska militären svarade med att skjuta raketer mot IJs träningsläger och platser för framställning av vapen i närheten av Damaskus.           

 

Under måndagen sköts cirka 14 raketer in i södra Israel som svarade med att beskjuta strategiska mål för IJ i Gaza. Fyra Palestinier uppgavs ha skadats samt två Israeliska kvinnor varav en drabbats av chock och den andra ramlat och slagit i huvudet när hon springande sökte skydd. 

 

FNs koordinator för fredsprocessen i Mellanöstern, Nickolay Mladenov, uppmanade till eld upphör och menade att detta endast “riskerar att dra in Gaza i en ny runda av fientligheter utan lösning i sikte”. IJ annonserade eld upphör då de nu hämnats Israels attacker. 

 

Men vad utlöste då dessa beskjutningar? 

 

SOCIALA MEDIERS KRAFT

Under söndagens morgon ser Israel Defense Forces (IDF) två män placera något explosivt vid stängslet som separerar Gaza och Israel och öppnar eld mot dem. En av männen, den 27-åriga Mohammed Al-Naim, avled på platsen och identifierades senare som medlem av Islamiska Jihad. Den andra personen skottskadades. En grupp Palestinier skyndar sig fram med en skottkärra  för att hämta männen men tvingades tillbaka då IDF öppnade eld mot dem. Två män fick skottskador i benen, uppger Gazas hälsominister.  

 

IDF skickade istället fram en bulldozer, vilken åtföljdes av en stridsvagn, för att hämta kroppen på det sätt som de bedömde var bäst för deras egen säkerhet. Hela händelsen filmades av en lokal journalist, Muthana al-Najjar, spreds snabbt på sociala medier och uppmärksammades internationellt.

 

“Den israeliska bulldozern körde över al-Naims kropp och försökte flera gånger få upp den innan de återvände till Israel med kroppen dinglande från kanten av skopan”, berättar Muthana al-Najjar. 

 

“NECRO-VIOLENCE”

Ordet är svårt att översätta och betydelsen av det lika svår att förstå. Förnedring av döda kroppar på sätt som detta men också att inte lämna ut kroppen till den dödes familj. al-Naims mor ber nu om att få tillbaka kroppen av sin döda son. Enligt Budour Hassan, juridisk rådgivare på Jerusalem Legal Aid and Human Rights Center (JLAC), är Israels användning av ”necro-violence” på Palestinska kroppar en förlängning av kontrollen över befolkningen i de ockuperade områdena.

 

”Att vanhelga den döda kroppen av en ung, obeväpnad, man framför kameror från hela världen är ett avskyvärt brott som adderar till listan över många brott mot det Palestinska folket”, säger Fawzi Barhoum, talesman för Hamas. Det är en del av en Israels policy som syftar till att kontrollera Palestiniernas kroppar. 

 

Tove Sohlberg

 

Läsa mer?

https://www.bbc.com/news/world-middle-east-51608786 

 

https://www.aljazeera.com/news/2020/02/israel-slammed-necroviolence-bodies-palestinians-200224115508023.html