Undervisa om konflikten mellan Israel och civila palestinier!

9 maj 2021

Många skulle kanske hävda att Israel-Palestinakonflikten är en fanatisk motsättning mellan judar, araber och palestinier. Lite som att det skulle handla om en slags dödlig dagismentalitet mellan åtminstone två jämspelta etniska ursprungsbefolkningar. Men inget kan vara mer fel. Och det som håller en av historiens längsta konflikter vid liv är kanske främst den okunskap som finns bland individer i västvärlden.

Etniska folkgrupper skapas genom sitt berättarperspektiv. Dessvärre har det judiska folkets narrativ starkt påverkats av den israeliskt nationalistiska propagandan, som utvecklats av den politiska rörelsen i Europa vilka lade grunden för Israels skapelse 1948. Starka krafter resonerar på samma sätt som Sverigedemokraterna när de säger att judar i ett visst land egentligen inte tillhör nationen där de bor. Dessa krafter menar att alla världens judar istället tillhör den israeliska nationen. ”Lustigt” nog är det här tankesättet också något som samma personer säger är en av definitionerna för antisemitism.

Israels skapelse var dels en reaktion på flera vågor av massiva judeförföljelser i Europa och dels var det en produkt från en prokolonial era. Sioniströrelsens planer på att förskansa sig ett ”judiskt folkhem” var starkt kritiserade av majoriteten av världens alla judar mellan slutet av 1800-talet och fram till åtminstone 1948 (då Israel skapades). Däremot fick de ett större gehör hos segrande nationer i Första Världskriget, det vill säga Frankrike och framför allt Storbritannien. Man utlovade arabisk självständighet mot att araberna hjälpte britterna att krossa det Osmanska Riket — samtidigt som man offentliggjorde Balfourdeklarationen som ett löfte till sioniströrelsen.

Det råder delade meningar om Palestina ingick i löftet om självständighet. Däremot blev det tydligt att britterna utlovade en bit av Palestina att bli en ”judisk” stat. Löftet etablerades av Nationernas Förbund, som gav Storbritannien mandat att ockupera Palestina och senare har löftet anammats och legitimerats av Förenta Nationerna. I takt med den europeiska nationalismens eskalering i Palestina ökade det palestinska missnöjet. Palestinier bjöds heller inte in som jämlika parter i de koloniala överläggningar som fördes av västvärlden. I takt med att diplomatin akterseglade palestinierna växte deras frustration. Och koloniseringen ökade stötvis.

Trots Haagkonventionen, Genèvekonventionerna och FN:s stadgar blev det ett legitimerat faktum att världssamfundet 1949 godkände en statsbildning, inklusive dess dåvarande gränser, som inte hade varit möjlig om det inte vore för rena markstölder och en etnisk rensning av kanske 750,000 palestinier. FN kräver visserligen att de palestinska flyktingarna från 1947 till 1949 skall få återvända, men det är en av de bitarna med FN som Israel aldrig har brytt sig om. Och i och med att FN legitimerar statslöftet om en ”judisk” stat legitimerar de samtidigt en stat som favoriserar en etnicitet över en annan.

https://imeu.org/article/ten-facts-about-the-nakba

Från 1967 och vidare kontrollerar israeliska militären Västbanken och Gaza. Man annekterade — alltså stal, östra sidan av Jerusalem, liksom man hade stulit västra sidan 1948 — men då med FN:s godkännande. ”Fakta på marken”, ihop med Balfourlöftet 1917, gjorde en större markstöld av Palestina möjlig då. Och det är självklart varken möjligt eller önskvärt att driva ut Israels medborgare. Men vad mer behövs för att även omöjliggöra en avveckling av ockupationen idag?

Man har som sagt inte FN:s godkännande för att bibehålla ockupationen — inklusive att annektera mer mark. Däremot annekterar Israel mer och mer mark hela tiden; innanför sina kontrollerade områden i Palestina och bland palestinska kvarter i annekterade samt ockuperade östra Jerusalem. Sheikh Jarrah är ett sådant kvarter — och det är vad de pågående stridigheterna mellan en oskyldig civilbefolkning och en angripande ockupationsmakt handlar om — men den palestinska utrensningen till förmån för en inflyttning av utländska nybyggare har egentligen pågått sedan ockupationens början 1967.

Urbana myter omgärdar konflikten. Till att börja med borde det inte ses som en konflikt då kampen till större delen pågår mellan en angripande ockupationsmakt och en terroriserad civilbefolkning som bara vill bli lämnade ifred. Det har aldrig varit tal om jämbördiga styrkeförhållanden och det har i motsats till vad många tidningar antyder handlat om en kamp mellan en angripare och en försvarare. Idag ingår även det officiella palestinska ledarskapet (Palestinska Myndigheten) som en del i det israeliska angriparlägret. Det fanns ingen israelisk ”ursprungsbefolkning” före 1948, eftersom det inte fanns något Israel då — även att Israels messiansk-nationalistiska narrativ menar att deras medborgare har tillhört marken i minst 2,000 år. De judar som framförallt invandrade till Palestina under större delen av 1800-talet — och inte hade några nationalistiska koloniala ambitioner — ansågs vara palestinier. Konflikten handlar inte huvudsakligen om religion och det är ingen konflikt som är sammankopplad med händelser från antiken eller medeltiden.

Palestinska motståndskämpar är inte större idioter än några andra motståndsgrupper i världen har varit och det är ingen konflikt — oavsett vad lärare i svenska skolor kan ha sagt — där alla sidor har lika mycket rätt. Och det är definitivt ingen konflikt mellan judar och judehatare.

Allt detta och mycket mer borde ingå i långa temaveckor i alla världens grundskolor. Det kan inte vara meningen att normalutbildade västerlänningar skall ha nästan noll koll på vad det hela handlar om.

Fredrik Wadman

Opinionsbildare för palestinska rättigheter

Bok om Palestinas historia

8 maj 2021

Nur Masalha: Palestine – A Four Thousand Year History.

När SVT vid något sällsynt tillfälle rapporterar från Palestina är det ännu mer sällsynt att landet nämns vid namn trots att Sverige erkänt det. När nya urgamla dokument hittas söder om Jerusalem sägs det bara att det är israeliska forskare som gjort upptäckten, när israeler utbildas i att hantera skjutvapen i en illegal bosättning nämns heller inte att detta sker på palestinsk mark och när reportern Samir Abu Eid talar med bosättare får han höra att det inte finns några palestinier, bara araber. Det är därför en intressant och viktig bok av den palestinske historikern Nur Masalha som kommit ut 2020 (första utgåvan 2018).

I introduktionen visas att Palestina är namnet som använts på regionen sedan sen bronsålder, ca 1300 f Kr. I boken drivs tesen att akademisk och annan utbildning bör baseras på historiska fakta, empiriska bevis, arkeologiska och andra vetenskapliga upptäckter och inte på allmänna uppfattningar eller berättelser ur Gamla Testamentet och religionspolitiska dogmer. Fram till starten av den europeiska zionismen vid 1900-talets början var folket i Palestina (på arabiska sha'b Filastin) en blandning av arabiska muslimer, arabiska kristna och arabiska judar. Historiker har hävdat att Palestina inte fanns som en administrativ enhet förrän efter den brittiska ockupationen och skapandet av det brittiska mandatet 1918. Det är naturligtvis helt fel. Palestina har varit en administrativ enhet under Romarriket, "Syria Palaestina" år 135-390 och därpå som en provins separat från Syrien under det Bysantiska riket fram till tidigt 600-tal. Från den muslimska erövringen till korsfararnas invasion 1099 var området en administrativ provins kallad Jund Filastin. Slutligen var Palestina en del av tre muslimska riken, det sista det Osmanska riket fram till första världskriget. Under denna period, 900-tal till ca 1700, skrev flera palestinska författare en rik litteratur som beskriver verksamheten i den arabiska provinsen Filastin.

Under sen bronsålder fram till 500 f Kr hade filistéerna en högkultur vid Medelhavet och de kom inte "seglande utifrån" som har föreslagits. Namnet omvandlades till Palestina av grekerna som lade landet under sitt imperium 332 f Kr. Det är förstås olyckligt att Gamla Testamentets beskrivningar av filistéer varit negativ tack vare konflikter med israelitiska kungar. Att kustvägen genom Palestina, "filistéernas land" var den kortaste från Egypten framgår av Andra Mosebok 13:17. Namnet Palestina användes under mer än 1200 år under antiken, från den klassiska grekiska civilisationen 500 f Kr till ockupationen av muslimska arméer 637-638 e Kr. Herodotos nämner Palestina flera gånger i sitt stora verk Historia som skrevs 450 – 420 f Kr, och Aristoteles nämner i sin Meteorologika att det i Palestina finns en sjö där människor och djur flyter och det är så salt att ingen fisk lever där. Den romerska provinsen Syria Palaestina hade som huvudstad Caesarea-Palaestina vars ruiner fortfarande kan ses vid Medelhavet, dock under namnet Caesarea Maritima. Det bysantinska imperiet delade upp Palestina i tre provinser:

(Haldrik, CC BY-SA 3.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=1472706)

Madaba-kartan, som delvis finns på bokens utsida, tillkom under den bysantinska perioden och upptäcktes 1884. Där finns texten "gränsen mellan Egypten och Palestina" men varken Kaanans land eller Israel nämns. Regionens betydelse för kristendom, litteratur, filosofi och handel beskrivs utförligt i boken. Nationalismen blir alltmer uttalad under slutet av 1800-talet och tidningen Falastin propagerade mot sionism och religiös fanatism. Namnet Palestina för det brittiska mandatet 1918-1948 blev den officiella benämningen i Nationernas Förbund som startade 1920 och i FN från 1945.

Bokens sista kapitel handlar om bosättarkolonialismen, och startar med sionismens utveckling. Den sionistiska bosättarkolonialismen är djupt rotad i europeisk kolonialism. Brittiska kolonialister såg stora delar av jorden som "terra nullius", ingenmansland, ett begrepp från romarriket. För kolonialisterna betecknar det land som inte har suveränitet från något europeiskt land och därför kan intas genom ockupation eller bosättningar. Det hävdades till och med att det inte fanns något folk i Palestina, och ett tal av den första israeliska presidenten Chaim Weizmann från 1914 citeras: "… det finns ett land som råkar kallas Palestina, ett land utan folk, och å andra sidan finns det judiska folket som saknar land. Vad mer behövs för att sätta juvelen i ringen, att förena detta folk med detta land? De som äger landet (turkarna) måste därför övertalas och övertygas om att detta äktenskap är fördelaktigt, inte bara för det judiska folket och landet utan också för dem själva." Påverkan från Weizmann ledde till den kontroversiella Balfourdeklarationen 1917.

Den brittiske parlamentsledamoten och författaren F. Laurence Oliphant publicerade 1880 boken Gileads land, där han presenterar en detaljerad plan för judiska bosättningar öster om Jordanfloden. Han uppmanade det brittiska parlamentet att hjälpa till med judisk immigration från Ryssland och Östeuropa till Palestina. Inte oväntat förespråkade han också att de palestinska araberna skulle flyttas till reservat liknande de som användes för urspungsbefolkningen i Nordamerika. Det påpekas senare i Masalhas bok att judiska immigranter slog sig ner vid Medelhavets kust, ett område som aldrig varit det judiska folkets hemland enligt Avishai Margalit vid Hebrew University. Det är intressant med tanke på delningen av Palestina 1947.

Det sista kapitlet behandlar också hur sagor i Bibeln betraktats som fakta och använts för att försvara fördrivning av andra människor än judar. På liknande sätt har arkeologin använts för att framhäva judiska lämningar på bekostnad av andra kulturellt minst lika viktiga, som rester efter korstågen och de muslimska århundradena.

Boken är försedd med register och en omfattande notapparat som ger hänvisningar och stöd till texten. Stundtals går boken i polemik mot uppfattningar och propaganda, och i sin helhet ger den gott stöd för oss som försvarar palestiniernas rätt till sitt land, sin frihet och självbestämmande.

 

Risk för tvångsförflyttning i Jerusalem!

25 apr 2021

Palestinska familjer i östra Jerusalems Sheikh Jarrah-kvarter riskerar att tvingas bort från sina hem! 

 

 

 

Över 1 500 palestinier i Jerusalem står inför hot om tvångsförflyttning och husrivningar. Barn utgör en stor andel av de familjer som hotas av hemlöshet. Detta är en del av Israels större plan för kolonial expansion i hela Östra Jerusalem och Västbanken; att med våld fördriva palestinska familjer från deras land och hem och ersätta dem med olagliga israeliska bosättningar. 

 

Två av de primära organisationer som driver dessa utvisningar, Nahalat Shimon International respektive Ateret Cohanim, har skatteavdrag för välgörenhet i USA, varifrån de får majoriteten av sin finansiering.

 

Åtta familjer har redan fått utvisningsorder och är på väg att förvisas från sina hus mellan början av maj och augusti. Dessa förestående vräkningar är de senaste i en lång historia i Jerusalem för att skapa en judisk majoritet. Israeliska bosättare, med stöd från israeliska domstolar, militär och polis, har fördrivit palestinier från sina hem i årtionden. Invånarna i Sheikh Jarrah har motstått ansträngningar, sedan 1972, från organisationer för bosättare som vill beslagta deras fastigheter.

 

Sedan 1967, när Israel ockuperade Östra Jerusalem, har judiska organisationer för bosättare ihärdigt försökt ta över hem i Sheikh Jarrah. Några av de palestinska familjer, som ursprungligen kommer från västra Jerusalem och andra delar av det historiska Palestina, fördrevs av sionistiska styrkor redan under Nakba 1948 när cirka 800 000 palestinier flydde eller utvisades från sina hem under Israels upprättande. 

 

Som en del av ett avtal mellan FNs hjälporganisation för palestinska flyktingar (UNRWA) och Jordanien utvaldes 28 av de familjer som drevs bort 1948 och försågs med en bostad och en tomt i det nybyggda området Sheikh Jarrah. I utbyte avstod de från sin flyktingstatus hos FN.  Familjerna lovades att de skulle bli ägare till fastigheten efter tre års boende, vilket ännu inte hänt. 

 

Invånarna i Sheikh Jarrah lever i ett konstant tillstånd av rädsla och ångest och de vet att de när som helst kan kastas ut ur sina egna hem. Många av de äldre har utvecklat kroniska medicinska tillstånd på grund av stress, barn är livrädda och samhället som helhet urholkas gradvis både storleksmässigt och i sin samhälleliga struktur.

 

"Jag vet inte vart jag ska gå om domstolen beslutar att ge mitt hus till bosättarna. Varje sten i mitt hus har en historia", berättar en invånare vid namn Abu Said. 

 

Eftersom risken för massfördrivning hänger över grannskapet fortsätter palestinierna att utkämpa lagliga strider för rätten till sina fastigheter och vädjar till organisationer för mänskliga rättigheter och lokala domstolar. Under kampanjen publicerade Sheikh Jarrah-gemenskapen en lista med krav. Bland dem uppmanar de det internationella samfundet att vidta strikta diplomatiska och politiska åtgärder för att fördöma Israels fortsatta politik för tvångsförflyttning och etnisk rensning samt pressa Israel att stoppa sin kolonialpolitik i alla stadsdelar i det ockuperade Östra Jerusalem. De kräver också att UNRWA skyddar de flyktingar vars status upphävdes i utbyte mot ett löfte som aldrig uppfylldes. De ber också den jordanska regeringen att sätta press på de israeliska myndigheterna att erkänna att invånarna har den lagliga rätten till sin egendom. 

 

Här är ett upprop för att utöva påtryckning på USA att stoppa Israels planer. Det går snabbt att skriva under!

 

Stop Israel's forced displacement of Palestinians from East Jerusalem! (everyaction.com)

 

#SaveSheikhJarrah 

#انقذوا_حي_الشيخ_جراح 

 

Källa: Middle East Eye

 

Rivningar och andra övergrepp på Västbanken

17 mar 2021

Vad händer på Västbanken? FN har en speciell avdelning som bevakar händelser där, kallad OCHA oPt (FNs organ för samordning av humanitära frågor på de ockuperade palestinska områdena). Nedanstående är hämtat ur rapporten för februari 2021, och en utförligare rapport finns på nätet. På OCHA oPt går det att prenumerera på månadsbrev gratis.

Sammanfattning

82 byggnader, varav 65 finansierade genom donationer, revs eller beslagtogs vid fem tillfällen i Humsa – Al Bqai´a (Tubas).

77 byggnader för humanitärt bistånd revs, av dessa var 47 finansierade av EU.

Rivningen av EU-finansierade byggnader tredubblades under 2021 jämfört med snittet under 2020. Israeliska bosättare förstörde och stal biståndsutrustning.

Översikt

Israeliska myndigheter rev, tvingade personer att riva, eller beslagtog 153 byggnader som ägs av palestinier. Detta skede under februari i Västbanken och Östra Jerusalem, och siffran är bland de högsta för en enskild månad sedan OCHA började dokumentera detta 2009. Antalet var bara högre under november 2020 (178) och februari (237) samt mars 2016 (179).

Övergreppen under februari resulterade i att 305 personer, varav 172 barn, tvångsförflyttades. Dessutom försämrades levnadsförhållanden och tillgång till samhällsfunktioner för ytterligare 435 personer. Två byggnader i Tura al Gharbiya (Jenin) revs eller skadades som straff, medan övriga byggnader, belägna i C-området eller Östra Jerusalem revs på grund av att byggnadstillstånd saknades. Dessa är närmast omöjliga att få för palestinier. Hittills under 2021 har månadsgenomsnittet för rivna byggnader (117) varit 65% högre än snittet under 2020 (71).

Humsa – Al Bqai´a (Tubas), där 55 palestinier, varav 32 barn, tvångsförflyttades 1 februari 2021. Foto OCHA.

Samhället Humsa – Al Bqai´a som ägnar sig åt boskapsskötsel i norra Jordandalen (Tubas) blev vid fem tillfällen i februari vittne till att 82 byggnader beslagtogs och revs av de israeliska myndigheterna. Nästan 80% av byggnaderna var byggda som humanitärt bistånd och de bestod av hem och anslutna byggnader, till ett värde av 43 000 EUR. Detta ledde till att 60 personer, varav 35 barn, tvingades därifrån.

Efter ett besök i Humsa – Al Bqai´a krävde koordinatorn för humanitära insatser i de ockuperade palestinska territorierna, Lynn Hastings, att de israeliska myndigheterna omedelbart stoppar all vidare rivning och förstörelse av palestinska hem och ägodelar, låter det humanitära biståndet bidra med skydd, mat och vatten till denna mycket sårbara grupp och låter dessa människor få vara kvar i sina hem.

Hittills under 2021 har över 50% av de förstörda husen varit belägna i beduinsamhällen eller samhällen som ägnar sig åt boskapsskötsel i område C, vilket är en ökning från 31% 2020. Dessa samhällen är några av de sårbaraste på Västbanken, med begränsad tillgång till utbildning och hälsovård och till vatten, hygien och elektricitet.

Närmare 90% av alla byggnader som revs eller beslagtogs under februari i C-området utsattes för detta utan någon varning i förväg. Det är en klar ökning jämfört med 30% 2020, 11% 2017 och 8% 2016. Det krävs inte av myndigheterna att förvarna, vilket hindrar de drabbade personerna från att protestera i förväg och myndigheten har kallat förfarandet "ett strategiskt verktyg".

Hittills under 2021 har totalt 93 byggnader som tillkommit som humanitärt bistånd rivits eller beslagtagits av israeliska myndigheter. Det kan jämföras med 157 under hela 2020. Israeliska bosättare förstörde eller stal plantor och redskap i Bruqin (Salfit) som finansierats med bistånd, värt 2 300 EUR. En familj om sju personer drabbades.

Femton byggnader revs i Östra Jerusalem, sju av kommunen och sju av ägarna själva efter att ha tvingats till det. Största attacken ägde rum i Al ‘Isawiya 22 februari, där kommunen i sällskap med israelisk militär rev en byggnad med fyra lägenheter och därigenom gjorde 19 personer hemlösa. Tio av dessa var barn. De drabbade familjerna har betalat böter sedan 2017 för att ha byggt utan tillstånd och de fick ett slutligt rivningsföreläggande i juli 2020 och en muntlig varning dagen före rivningen. Det blev sammandrabbningar under rivningen och en palestinsk man skadades då av en gummikula.

Den 10 februari rev de israeliska myndigheterna ett hus som bestraffning i byn Tura al Gharbiya (Jenin) i B-området. Huset tillhörde en palestinsk man åtalad för att ha dödat en israelisk kvinna 20 december 2020. En familj om sex personer varav fyra var barn blev hemlös, och en annan familj om fyra personer blev hemlös på grund av skador på sitt hus som orsakades av rivningen.

MEDLEMSRECENSIONER av SALONGEN

28 feb 2021

Förra veckan visade vi filmen Salongen, manus och regi Arab Nasser & Tarzan Nasser, en fransk/palestinsk film från 2015. Vi blev ett 50-tal personer och efteråt insåg vi att upplevelsen av filmen varierade. Jag bad därför dem som sett den att kommentera och detta har lett fram till denna samlade recension! 

Det står tydligt att Salongen är en film som berör och väcker känslor - antingen positiva eller negativa: 

 

“Den var svårtillgänglig….” tyckte någon och  en annan att den var “otäck..obehaglig… en våldsam miljö både i kvinnorummet och utanför..”. 

 

En tittare konkluderar att “Salongen bygger på en intressant idé om att kunna spegla livet i Gaza via ett antal kvinnor av olika bakgrund som råkar befinna sig samtidigt i en skönhetssalong. I hur de interagerar och hur världen utanför salongen, som elbrist och strider, samtidigt högst påtagligt tränger sig på. Resultatet tycker jag dock inte blev helt lyckat.” 

 

“Elände, elände, elände, män, män, män och en flicka som pratar som en vuxen och två kvinnor, jag orkade inte se hela filmen” och å andra sidan “Otroligt gripande och engagerande. Humor blandat med den svartaste sorg”.  Någon /…”tyckte om filmen, men den var hemsk. Instängdheten och maktlösheten var så tydlig.”

 

Som konst ska så har den berört. 

 

Symboliken 

Samtidigt som filmen visar ett antal kvinnor på en skönhetssalong belägen i Gaza har flera tittare har också kommenterat symboliken:

 

“Det var smart att använda salongen och kvinnorna där som en symbol för hela Palestina/Gaza. Hur de sitter maktlöst och väntar på sin tur, men också hur de drabbas av vad som händer utanför salongen och som de inte verkar kunna påverka, åtminstone inte i någon högre grad.” 

 

“blev djupt berörd av gestaltningen i det trånga salongsrummet med kvinnornas utsatthet - en symbolik som är genialisk.” 

 

“Underton och skådespel skildrar förtrycket och ockupationen som bla tar ifrån dem strömmen mitt under pågående behandling.”

 

 

Vardagen

Det som skildras är en vardaglig situation i en ovanlig kontext och balansen mellan skildringarna av vardagsliv och ockupation kan vara svår. 

 

“Blockaden och de israeliska bombningarna märkte man inte mycket av, lite buller från en drönare var allt/…./kunde ha varit var som helst egentligen.” menade en tittare som saknade fokus på ockupationen. En annan är glad över fokus på vardagen: “visade just hur vanliga människor drabbas och hur livet ändå går framåt, med stor sorg men också kärlek.” 

 

“Den är ju intressant och det är viktigt att skildra vardagslivet med både glädjeämnen och ständiga problem.” 

En annan tittare understryker värdet av att använda sig av en vardaglig situation: “/.../palestinier måste kunna gestaltas fristående från denna konflikt också - det finns ett värde i att visa att palestinier också är vanliga människor som alla andra i världen, även i detta sammanhang och i pågående konflikt”. 

 

 

Genus

Filmen utgår som sagt från en grupp kvinnor. Männen är rent fysiskt isolerade från kvinnogruppen - men finns med i deras samtal och i deras behandlingar - mycket är för någon mans skull. 

 

“/.../uppskattade beskrivningen av dels begränsning av den fysiska rörelsefriheten men också begränsningen av den egna friheten att uttrycka sig själv på sitt eget sätt. Förtryck utifrån och inifrån. Men sedan ser jag också en viss spridning inom gruppen (någon är skild, någon har en älskare, någon är djupt religiös etc) vilket är en lysande påminnelse om att det är svårt att generalisera en hel grupp”. 

 

“Filmen dominerades av en ruggig kvinnosyn även om den samtidig kritiserades i humoristisk form, och av de interna mycket våldsamma konflikterna mellan manliga grupper.”

 

“Dessa kvinnor som upplevt och upplever så mycket och ändå försöker skapa en "normal" vardag. Kriget finns omkring dem och trots att kulorna viner utanför försöker de hålla humöret uppe men till slut brister allt.”  

 

Avslutar med ett fullt citat: “Jag tycker det var en mycket bra film, intelligent och med den palestinska svarta humorn, en svart humor som föds i totalitära samhällen. Begåvat. Man har beskrivit ett helt samhälle genom en hårsalong för kvinnor. Genom att utgå från kvinnors vinkel, har man beskrivit tillvaron underifrån, från kvinnors underläge och hur de hanterar detta. Kan man inte tjura fast lejonen i Tel aviv och Ramallah, kan man själv spatsera med ett! Utmärkt! Finns inget förtryck utan trots och humor!”

 

Tack för alla kommentarer och ert engagemang! 

 

Tove Sohlberg

Facebook, we need to talk - and you’re not letting us

4 feb 2021

 

Facebook överväger att låta ordet “Zionist” bli ett kodord på plattformen för “attacker på judar och det israeliska folket”. 

I ett öppet brev till Mark Zuckerberg och Sheryl Sandberg (VD på Facebook) har två dussin organisationer uttryckt skarp kritik mot detta förslag.  

Det har diskuterats att Facebook är pressade av den israeliska regeringen och högerinriktade sionistorganisationer att anta International Holocaust Remembrance Alliance (IHRA) definition av antisemitism; att antisionism (kritik mot en politisk ideologi som menar att endast judar har rätt till det land där det bor palestinier) ska likställas med antisemitism (hat riktat mot judar och det judiska folket) samt att detta skulle vara ett viktigt verktyg i att bekämpa antisemitismen. 

Jewish Voice for Peace håller inte med: “Den föreslagna policyn riskerar att missta diskussioner om sionism för antisemitism och skulle underminera försöken att se verklig antisemitism och alla former av rasism, extremism och förtryck”, menar de. 

Även akademiker och andra kritiker varnar för att IHRAs försök att likställa antisionism med antisemitism riskerar att kväva debatten. 

Förslaget att censurera diskussioner om sionism sägs utgöra del av en långsiktig plan av israeliska tjänstemän och deras anhängare för att kriminalisera eller begränsa kritik mot ockupationen. Effekten av detta skulle främst påverka palestinier som huvudsakligen använder plattformen för att organisera sig och för att sprida kunskap om Israels ockupation och brott mot de mänskliga rättigheterna. 

Jewish Voice for Peace menar att Facebooks sätt att hantera problemet med antisemitism är en felaktig lösning på ett verkligt och viktigt problem och har nu startat en kampanj på just Facebook; #FacebookWeNeedToTalk.

“Detta förslag förhindrar palestinier att dela deras dagliga erfarenheter och historier med omvärlden, oavsett om det är ett foto på nyckeln till deras far/morföräldrars hus som förlorades i attackerna av sionistisk milis 1948 eller att direktsända illegala bosättares attacker på deras olivträd 2021”. 

Facebook själva säger att de just nu tillåter termen “sionism” när den ingår i politiska diskussioner men tar bort den när den används som synonym för judar eller israeler samt att de kommer att fatta ett beslut i slutet av februari. 

 

Skriv därför på Jewish Voice for Peace namnlista och sprid gärna! 

Här hittar du länken till namnlistan

och här kan du läsa mer: 

TRT WORLD: Will Facebook censor users from expressing anti-Zionist views?

Common Dreams: Human Rights Campaign Launched to Prevent Facebook From Adding Word "Zionist" to Hate Speech Policy

The Verge: Facebook is getting pulled into a fight about the politics of Israel

 

Kolonial historiestöld

31 jan 2021

Övergreppen mot civilbefolkningen, ofta med dödlig utgång, rivningen av deras hus, vandaliseringen av deras odlingar och apartheidprinciper för vaccinering är naturligtvis de största problemen med Israels ockupation av de palestinska områdena. Det hindrar inte att det finns andra problem som påminner om hur kolonialmakter i alla tider har lagt beslag på historiskt och kulturellt intressanta föremål och försökt skriva om historien till sin fördel.

Detta har nyligen uppmärksammats av förhandlingsavdelningen i Ramallah. De påpekar att Palestina har många av världens rikaste arkeologiska platser, från den äldsta fortfarande bebodda staden Jeriko till den första pilgrimsstaden Jerusalem. Palestinas historiska och kulturella arv är en källa till nationell stolthet som har format landets nationella, kulturella och ekonomiska identitet. Den israeliska ockupationen har inte bara förnekat Palestinas kulturella potential och andra tillgångar utan också utnyttjat arkeologi som ett redskap för att normalisera ockupationen, planera annektering, stjäla antika föremål och för en historiskt felaktig extremistisk, sionistisk, religiöst fundamentalistisk historieförfalskning.

Staten Palestina listar ca 7000 arkeologiska platser i sitt territorium, och av dessa är mer än hälften i områden som är under full israelisk kontroll. Bland dessa är mer än 200 övertagna av olagliga koloniala bosättningar och ca 1000 skadade eller förstörda på grund av annekteringsmuren. Här är några exempel på hur den ockuperande kraften, Israel, använder arkeologin för att utveckla sina olagliga bosättar-koloniala projekt och annekteringsplaner. Detta visar vilken avgörande roll det internationella samfundet kan ha i att få slut på det systematiska förnekandet av de palestinska nationella och mänskliga rättigheterna.

Dopfunt och Dödahavsrullar

En 8 ton tung dopfunt från 400-talet stals av israeliska militärer tidigt på morgonen 20 juli 2020 från den historiska palestinska staden Tuqu', öster om Betlehem. Stölden har fördömts av "General Union of Arab Archaeologists" som betecknar den som ett krigsbrott. Stulna föremål bevaras i undantagsfall på Västbanken och i så fall i koloniala bosättningar. De flesta har dock flyttats ut från det ockuperade palestinska territoriet (oPt) vilket strider mot Israels skyldigheter enligt internationella lagar. Det uppskattas att mellan 1967 och 1992 avlägsnade Israel ca 200.000 föremål per år från oPt, medan efter 1995 har siffran gått ner till ca 120.000 per år. Det är inte bara föremål som grävts fram före ockupationens start 1967 utan också fynd från pågående utgrävningar som i många fall förstört fyndplatsen.

Dopfunten, ca 1940. 

Israels antikvitetsmyndighet är en av de ledande israeliska organisationerna som ägnar sig åt stöld av dessa föremål. Myndigheten har huvudkvarter i det ockuperade Östra Jerusalem och har internationellt anseende innefattande att vara en av Israels mottagare av EUs Horizon 2020-program. Den arkeologiska utforskningen omfattar hela det historiska Palestina och det ockuperade syriska Golanområdet. De har beslagtagit "Dödahavsrullarna" som upptäcktes före 1967 vid utgrävningen av Qumran på stranden till Döda havet. Qumran kontrolleras av en israelisk mydighet, Israeli Parks Authority, som tar ca 8 dollar i inträde av de i snitt 3000 dagliga besökarna, huvudsakligen kristna pilgrimer. UNESCO erkänner i alla fall Qumran som palestinskt.

Qumran

Davids stad och profetens grav

Trumps Mellanösternsändebud Jason Greenblatt och USAs Israelambassadör David Friedman deltog 30 juni 2019 i en ceremoni vid den så kallade "Davids stad" där ett arkeologiskt bosättarprojekt invigdes genom att en gammal mur revs. Händelsen visar hur USA åtminstone hittills accepterat Israels olagliga annektering av det ockuperade Östra Jerusalem, denna gång genom ett projekt som huvudsakligen finansierats av amerikanska donatorer och genomförs av en bosättarorganisation som samarbetar med israeliska myndigheter.

Projektet "Davids stad" visar tydligt hur Israel använder arkeologi för politiska syften och bryter mot palestinska rättigheter. Organisationer bakom sådana projekt syftar till att utplåna det ockuperade Jerusalems palestinska närvaro, identitet och historia, som när bosättargruppen Ateret Cohanim gör anspråk på kyrkliga ägodelar i Jaffa Gate. Projektet "Davids stad" som drivs av bosättargruppen Elad är ett tydligt exempel på hur arkeologi används för att normalisera och fördjupa Israels olagliga annektering av Jerusalem, bland annat genom dussintals besök av utländska diplomater som bjudits in av israeliska motsvarigheter. EUs "Heads of Mission Report on Jerusalem" 2014 anger speciellt projektet "Davids stad" som en del av en större strategi som syftar till att förstärka den israeliska kontrollen över området "the Historic Basin" genom att skapa ett uteslutande judiskt turismstråk längs och runt den Gamla Staden, och skilja det från de palestinska omgivningarna och förespråka en rent judisk historieskrivning.

Ett annat exempel på fördrivning av palestinier under arkeologisk förevändning är byn Nabi Samwel norr om Jerusalem. Den ligger på ett av de högsta bergen i Jerusalemområdet och där finns profeten Samuels grav i den enda moskén i byn. Efter 1967 förstörde den israeliska ockupationen den ursprungliga byn och flyttade invånarna till en närliggande plats. Israel utsåg senare området till nationalpark. Idag bor bara 200 palestinier i byn på grund av de otaliga olagliga israeliska restriktionerna som påverkar byn och dess invånare.

 

Nabi Samwil, tidigt 1900-tal

Turister och bosättare

Det bibliska "Tel Shilo" (Khirbet Seiloun) nära Nablus är ett exempel på hur arkeologi används för att plundra mer palestinsk mark och förhindra palestinier tillträde samtidigt som området utvecklas till en turistattraktion till förmån för de israeliska bosättarna. Flera utländska grupper, bland annat amerikanska politiker, har tagits till platsen av extremistiska sionistorganisationer som en del av Israels strävan att främja annekteringen av ytterligare palestinsk mark.

Den historiska staden Sebastia nära Nablus var palestinsk huvudstad under romarna. Den utsätts ständigt för attacker från bosättare som vill åt de arkeologiskt intressanta platserna och omvandla området till en offentlig park. De hugger ner olivträd och släpper ut grisar och kloakvatten för att jaga bort invånarna. En stor del av staden har redan inkorporerats i den koloniala bosättningen Shafi Shamron. Ibland stänger Israel staden för att säkra den för judiska turister som vill genomföra religiösa ritualer. Däremot kan inte palestinier eller den palestinska myndigheten för turism och antikviteter komma åt de intressanta platserna som sträcker sig bakåt till stenåldern.

Sebastia, vykort från brittiska mandatet

Enligt en studie utförd av Världsbanken 2014 ligger de fem arkeologiskt eller turistmässigt för Israel mest lönsamma platserna (förutom det ockuperade Östra Jerusalem) på vägen mellan Jerusalem och Jeriko. De är Qumran, Ein Fashkha, Herodion, Ein Fara (Wadi Qelt) och "den barmhärtige samaritens" plats.

Förhindrat underhåll

Ett sätt som praktiseras av Israel för att ändra balansen bland arkeologiskt intressanta byggnader är att förhindra underhåll och restaurering. Detta drabbade nyligen Al-Ibrahimimoskén i Hebron, där de israeliska ockupationsstyrkorna hindrade "Hebron Rehabilitation Committee" från deras arbete på moskén. Skälet angavs vara att de inte hade det speciella tillståndet från ockupationsmakten.

 

Al-Ibrahimimoskén i Hebron

På samma sätt hindrades arbetare att slutföra restaurering av marmor och pelare i Klippdomen i Jerusalem. De hotades med deportering och arrestering om de fortsatte arbeta.

Stöld av palestinsk kulturell egendom som strategiskt mål för ockupationsmakten

I februari 2010 igångsatte den israeliska regeringen "det nationella kulturarvsprojektet" (National Heritage Sites Project) för att stärka vad den kallar "det judiska folkets anknytning till det israeliska landet". Benjamin Netanyahu angav som mål att "vi ska återställa de arkeologiska och sionistiska kulturarvsplaserna. Vi ska bygga och berika arkiv och museer. Vi talar om cirka 150 platser". Flera av platserna i listan ligger i det ockuperade Palestina, som Qumran (Döda Havet), Susya (Hebron), Herodion/Jebel Al Furdeis (Betlehem), Tel Shiloh/Khirbet Seiloun (Nablus), Qiryat Sefer/Khirbet Bad-Issa (väster om Ramallah), Biarakvedukten (norr om Jerusalem/Ramallah), nationalparken med Jerusalems mur och "Davids stad" (ockuperade Östra Jerusalem) och Rakels grav/Bilal Bin Rabah-moskén (Betlehem). Kulturarvsprojektet stöds ekonomiskt av den israeliska staten och organisationer som "Jewish National Fund". Det används för de pågående försöken att legitimera annekteringen av palestinsk mark.

Israels kontroll över de historiska och arkeologiska platserna och att utnyttja dem som turistattraktioner syftar till att normalisera Israels ockupation av Palestina. Förutom att beteckna Al-Aqsamoskén, Den heliga gravens kyrka och andra platser i det ockuperade Östra Jerusalem som delar av "Israel" marknadsför det israeliska turismministeriet olika resplaner som använder arkeologi för politiska syften, som att ytterligare annektera palestinsk mark. Ett exempel är "Ett besök i Gush" till illegala bosättarkolonier i de västra och södra områdena kring Betlehem, som ofta marknadsförs av internationella resebyråer. Israeliska politiker har stött sådana bosättarprojekt för att få stöd från religiösa extremistiska fundamentalister som "kristna sionister". Trumpadministrationen, som har varit en ledande anhängare av Israels annekteringspolitik, vidtog flera åtgärder för att underlätta finansiering och erkännande av sådana organisationer. Ett exempel är det s k "Ariel-universitetet" som är beläget i den illegala bosättarkolonin Ariel som har inrättat en institution för arkeologiska studier. Ett annat är besöket på platsen "Tel Shilo" (Khisbet Seiloun) i den illegala bosättningen Shilo som Benjamin Netanyahu genomförde 2019 tillsammans med radikala amerikanska politiker och religiösa extremister. Netanyahu kallade då platsen Israels första huvudstad: "Under kulturarvsplanen inrättar vi här ett besökscentrum så att varje jude och varje turist i Israel kan komma och se vår första huvudstad". Liknande besök har Netanyahu och andra israeliska ministrar genomfört på andra arkeologiska platser på den ockuperade Västbanken.

Slutsats

Att använda historiska platser och arkeologi för att skapa en falsk berättelse är ett av de farligaste medlen som används av den israeliska ockupationen för att normalisera och befästa den illegala ockupationen av Palestina. Det är uppenbart att Israel driver en förvriden politisk tolkning av arkeologiska fynd för att ytterligare uppmuntra religiös fundamentalism och konsolidera den olagliga bosättarkolonialismen.

Det palestinska folket har rätt till självbestämmande, inklusive rätt att bedriva ekonomisk, social och kulturell utveckling fritt. De har också rätt till kulturellt liv precis som varje annan nation.

Alla stulna arkeologiskt intressanta föremål måste återlämnas, och palestinierna måste återfå full kontroll över sitt land inklusive de arkeologiskt intressanta platserna. Detta innefattar respekt för det kulturella arvet, traditionerna och det historiska status quo för de heliga platserna i enlighet med Palestinas skyldigheter och möjligheten att återställa och förbättra tillgängligheten till dessa platser, bland annat genom internationellt samarbete som genom Palestinas medlemskap i UNESCO. Restaureringen av Födelsekyrkan i Betlehem är ett exempel på vad Palestina har genomfört.

Så länge detta inte sker måste det internationella samfundet hålla Israel ansvarigt för brott som innefattar varje marknadsföring av platser i det ockuperade Palestina som om de vore "delar av Israel", och det internationella samfundet måste avstå från att samarbeta med institutioner och organisationer som medverkar i dessa brott. Detta har poängterats av FNs speciella sändebud för mänskliga rättigheter i de sedan 1967 ockuperade palestinska territorierna.

Alla länder uppmanas att försäkra sig om att museer, universitet och liknande institutioner inte uppvisar föremål som Israel stulit från Palestina. Det innebär att inte samarbeta med organisationer som ligger bakom sådana projekt, som "Israeli Antiquities Authority" och liknande israeliska myndigheter. Det behövs riktlinjer för turism och arkeologi så att alla inblandade förstår innebörden och ansvaret för att samarbeta med stölden av palestinska arkeologiska platser och föremål och därigenom befästa och stärka den ockuperande makten, Israel, och dess olagliga aktiviteter mot det palestinska landet och folket. Förr oss svenskar gäller att bojkotta alla resor och studiebesök som arrangeras av israeliska organisationer och bosättargrupper.

Rättvisa för Palestina

16 dec 2020

Webinar 7 december 2020, med Anna Wester, Per Skytt, Henrik Carlborg och Alice Panepinto.

Henrik Carlborg, Palestinagruppernas nya ordförande som dessutom är jurist, inledde med att påpeka att det finns inget alternativ till en lösning som inte baseras på internationell lag. Relevanta lagar tillkom efter andra världskriget i syfte att se till att de fruktansvärda händelserna och konsekvenserna inte skulle upprepas. Tidigare gällde i hög grad "the might is right". Religion kan inte heller leda till några acceptabla lösningar. Förhandlingslösningar som baseras på lagar får inte i alltför hög grad baseras på eftergifter från bara den ena sidan, de riskerar då att inte bli rättvisa.

Alice Panepinto med bakgrund från Italien och UK är nu lektor på Queens University i Belfast. Hon inledde med att peka på begränsningarna med internationella lagar och mänskliga rättigheter, och hänvisade till tre skrifter:

Makau Mutua: "Savages, Victims, and Saviors: The Metaphor of Human Rights" (2001) Harvard International Law J 42, 201-245.

Susan Marks: "Human Rights and Root Causes" (2011) Modern Law Review 74, 57-78.

Martti Koskenniemi: The Gentle Civilizer of Nations: The Rise and Fall of International Law 1870-1960. Cambridge University Press 2001.

Tre böcker som beskriver förhållandet mellan internationell lag och rättvisan för Palestina:

Victor Kattan: From Coexistence to Conquest. International Law and the Origins of the Arab—Israeli Conflict, 1891—1949. New York: Pluto. 2009.

Noura Erakat: Justice for Some: Law and the Question of Palestine. Stanford University Press. 2019.

John Quigley: The Case for Palestine: An International Law Perspective. Duke University Press. 1990.

Delningen av Osmanska riket efter första världskriget är ett klassiskt exempel på ett kolonialt spel, där Frankrike och England gjorde hemliga överenskommelser utan att involvera befolkningen som t ex palestinierna. De första stegen är Sykes-Picot-överenskommelsen 1916 där Palestina hamnade under gemensam kontroll av Frankrike och England, och Balfourdeklarationen 1917 som syftade till att utöka den brittiska militära kontrollen till att omfatta Medelhavsområdet till Suez och att se till att protestanter och inte katoliker fick kontroll över det heliga landet. I brevet från Balfour till Lord Rotschild förklarar han sin förståelse för de judisk-sionistiska önskemålen som framförts. Det framgår i deklarationen att ingenting får göras som kan äventyra civila och religiösa rättigheter för existerande icke-judiska befolkningsgrupper i Palestina.

Skälet till att Balfour ville skapa ett hem för det judiska folket i Palestina framgår av att han 1905 när han var premiärminister arbetade för att lagstifta mot immigration, vilket framför allt syftade till att hindra judar som flydde från pogromer i Östeuropa.

FN-stadgans artikel 2(4) säger att alla medlemsstater ska avstå från hot och våld mot varje stats territoriella integritet eller politiska oberoende, eller på annat sätt som är oförenligt med FNs syften. Det är uppenbart att så snart en ockupation övergår i annektering strider det mot FN-stadgan.

Al-Nakba - fördrivningen 1948

FNs deklaration om de mänskliga rättigheterna från 1948, artikel 13(2) anger att var och en har rätt att lämna varje land inklusive sitt eget, och att återvända till sitt land. Att hindra detta är ett brott mot mänskligheten. När Israel skapades förvisades upp emot en miljon palestinier från sina hem, och 2009 var antalet flyktingar inklusive Nakba-överlevande och deras efterkommande uppe i över 7 miljoner. FNs generalförsamling förtydligade i sin resolution 194 (III) 11 december 1948: Flyktingar som önskar återvända till sina hem och leva i fred med grannarna ska tillåtas att göra det vid tidigast praktiskt möjliga tillfälle och de som väljer att inte återvända ska erhålla kompensation för sin egendom.

Efter sexdagarskriget 1967 uppmanade FNs generalförsamling Israels regering att underlätta återvändandet för de invånare som flydde området sedan fientligheterna startade. FNs oberoende undersökningskommision för Israels attacker mot civila palestinier i Gaza konstaterade att palestinierna hade rätt att demonstrera för återvändande utan att riskera att bli skjutna. FNs apartheidkonvention från 1974 anger att varje lagstiftning eller annat medel som syftar till att förneka medlemmar i en "rasgrupp" rätten att lämna och återvända till sitt land är ett apartheidbrott.

Ockupationen efter sexdagarskriget strider mot internationella lagar: Ockupationen får inte användas för att överföra suveränitet (annektering). Den unilaterala annekteringen av Jerusalem strider mot detta, och den grundlag från 1980 som tills vidare ersätter en konstitution anger Jerusalem som huvudstad. Detta kan vara ett brott mot FN-stadgans artikel 2(4) som förbjuder annektering genom våld eller hot om våld. Ockupationen skall vara tidsbegränsad, och area C måste sägas vara ockuperad fortfarande 25 år efter Osloavtalen.

Ockupation är inte i sig olaglig, vilket framgår av att fjärde Genevekonventionen i stor utsträckning reglerar hur den ska gå till. Den ockuperande makten har vissa skyldigheter och är förbjuden att vidta vissa åtgärder. Det är inte tillåtet att med tvång förvisa civila: Mellan 2009 och 2016 tvångsförflyttades 46 beduinsamhällen, ca 8000 personer. Under 2020 fram till november har 689 byggnader rivits i Västbanken och Östra Jerusalem, vilket gjort 869 palestinier hemlösa. Det diskriminerande styret gör att palestinier inte får byggnadslov, och rivningarna leder till att palestinier tvingas lämna området. Enligt fjärde Genevekonventionens artikel 53 är den ockuperande makten förbjuden att förstöra fast och personlig egendom såvida det inte är absolut nödvändigt för militära operationer. I artikel 49 förbjuds, oavsett motiv, tvångsförflyttning av personer eller grupper liksom deportationer från det ockuperade området till den ockuperande maktens territorium eller till något annat land vare sig det är ockuperat eller inte.

Enligt internationell straffrätt är både rivningar och fördrivning krigsbrott. Internationella lagar om mänskliga rättigheter innehåller liknande förbud och är speciellt inriktade på barns rättigheter. Den internationella brottmålsdomstolen i Haag (ICC) lyder under Romstadgan som bland annat anger att deportation eller tvångsförflyttning av befolkning är brott mot mänskligheten. ICCs åklagare Fatou Bensouda försöker driva dessa frågor men har svårt motstånd från vissa länder och begränsade ekonomiska resurser. För närvarande drivs frågan om tvångsförflyttningen av beduiner i E1-området är ett krigsbrott. Här uppmanar Alice Panepinto till att driva opinion och påverka politiker till att stödja ICC.

Internationella domstolen, ICJ, International Court of Justice, är ett FN-organ i Haag. Den har 2004 bedömt att muren på ockuperad mark är olaglig enligt internationella lagar, och undersöker för närvarande om flytten av USAs ambassad följer Wienfördraget om diplomatiska förbindelser.

Ockupationen blir olaglig när den leder till förändringar av verkligheten på marken, något som sker kontinuerligt på Västbanken. Efter en ockupation som varat längre än 50 år kan det ifrågasättas om inte det rör sig om en faktisk annektering som bryter mot FN-stadgans förbud mot erövring genom våld eller hot om våld.

Osloavtalen stipulerade att den israeliska kontrollen över Västbanken och Jerusalem skulle vara högst fem år från 1996 och sedan lämnas till de palestinska ledarna, vilket inte skett. Vidare exploateras palestinska resurser som vatten och jordbruksland av israeler. Hindren mot fri rörlighet har också blivit fler, genom gränskontroller och muren.

Säkerhetsrådets resolution 2334 från 2016 bekräftar på nytt att de israeliska bosättningarna på det palestinska territorium som ockuperats sedan 1967, inklusive östra Jerusalem, inte har någon juridisk giltighet och innebär ett flagrant brott mot internationell lag och dessutom ett hinder mot att uppnå en tvåstatslösning och en rättvis, hållbar och omfattande fred. Det understryks att Säkerhetsrådet inte kommer att erkänna några förändringar av gränsen från 4 juni 1967, inklusive i Jerusalem, annat än de som överenskoms av parterna genom förhandlingar. Det måste samtidigt vara klart att förhandlingar bara kan ske mellan två ungefär lika starka parter för att kunna bli rättvisa.

Palestina kritiseras ofta för bristande demokrati. Man måste ändå förstå att det kan vara svårt att bedriva politiskt arbete när redan mindre folksamlingar är förbjudna och löses upp med våld, och att prioritera att utnyttja sin yttrandefrihet när ens hus blivit rivet kan inte vara lätt. Dessutom är det ett problem att förra gången val hölls erkände inte det internationella samfundet resultatet eftersom det ansågs att segraren, Hamas, skulle vara en terroristorganisation.

Ali Abu Alayya mördades nyligen av en israelisk soldat i samband med protester mot en illegal bosättning.

Vad kan vi göra? Israel får inte bara straffrihet (impunity) utan blir dessutom belönat genom forskningsprogram, militärt utbyte och handelsavtal. Alice Panepinto påpekar att det inte är självklart att tvåstatslösningen är det optimala, och det är ingenting palestinierna önskat från början. Hon tycker också att beteckningen "konflikt" är felaktig när det handlar om en ockupation och delvis t o m annektering. Slutligen tar hon upp våldet mot barn, med tortyrliknande förhör och fängelse. Organisationen Defense for Children International – Palestine (DCI-P) gör ett fantastiskt arbete för att belysa detta. En källa till utmärkt information om situationen för palestinier är FN-organet OCHA-OPT som bland annat stöds av Sverige. Många sifferuppgifter ovan kommer därifrån.

Tävling!

7 dec 2020

 

 

VINN FOTOBOKEN! 

Palestinagruppen Stockholm tävlar ut 3 signerade exemplar av “På Västbanken intet nytt”  - av författaren Lena M Fredriksson. 

 

MOTIVERA med max 3 rader om varför du vill vinna boken, eller varför du vill ge boken till en person. 

 

Skicka din motivering till oss senast den 13 december till: [javascript protected email address]. Vi meddelar vilka som vinner inom en vecka så att ni har julklappen i tid! 

GIVING TUESDAY

1 dec 2020

Idag infaller den internationella gåvodagen #GivingTuesday.

Giving Tuesday startade som en reaktion mot konsumtionsdagar som Black Friday och Cyber Monday. Idag är det en global folkrörelse som sätter engagemang i centrum och uppmärksammar allt positivt som görs i samhället.

Det vill vi förstås uppmärksamma och samla in pengar till Palestina! Vi kan alla hjälpas åt genom att:

SKÄNKA en gåva till Palestinainsamlingen, som stöttar barn- och ungdomsverksamhet i Palestina och palestinska flyktingläger i Libanon. Ockupationen präglar de palestinska barnens vardag med tungt beväpnade soldater och israeliska bosättare, militära vägspärrar, tårgasattacker och nattliga räder i bostäderna.
Genom våra biståndsprojekt försöker vi skapa en trygg och innehållsrik vardag för barn i Palestina och i palestinska flyktingläger i Libanon.

SWISHA gärna en gåva till Palestinainsamlingen, 123 901 15 78 eller sätt in bidrag på Pg 90 11 57-8.



UPPMÄRKSAMMA solidaritetsdagen genom social medier och genom att tala med andra. Visa att vi är många som bryr sig om den olagliga ockupationen av Västbanken och Östra Jerusalem och blockaden av Gaza. Visa att vi bryr oss om de hundratusentals palestinier som fortfarande bor i flyktingläger efter att staten Israel bildades 1948 och hundratals palestinska byar jämnades med marken.

På så sätt bidrar vi till att förbättra vardagen för palestinska barn – allt från bibliotek, läxläsning och idrott till musik, dans och psykosocialt arbete.

På Västbanken intet nytt? En fotobok.

30 nov 2020

 

Vid medlemsmötet 24 november hade vi en inbjuden gäst. Lena M Fredriksson var med digitalt och föreläste om sin bok "På Västbanken intet nytt? - Att leva under långvarig ockupation". En fotobok om hur vardagslivet kan se ut och hur invånarna hanterar de problem som ockupationen för med sig. Hur gör de motstånd och vilka glädjeämnen har de? Föreläsningen var uppskattad och den finns nu på Google Drive där det går att ta del av den:

 

Boken finns att köpa hos exempelvis Adlibris eller Bokus och en längre intervju om boken med Lena M Fredriksson går att läsa i GP

Namninsamling mot vin från bosättningar

26 nov 2020

SISTA CHANSEN: SKRIV UNDER VÅR NAMNINSAMLING MOT FÖRSÄLJNING AV VIN FRÅN ISRAELISKA BOSÄTTNINGAR

 

SKRIV UNDER VÅR NAMNINSAMLING - STOPPA VINER FRÅN ISRAELISKA BOSÄTTNINGAR HOS SYSTEMBOLAGET

På medlemsmötet 24 november lyftes frågan om vad som hänt med vår namninsamling och om den ska lämnas in. Det som hänt är att den gått väldigt bra hittills och i skrivande stund är uppe i över 1600 underskrifter. Namninsamlingen är inte avslutad än så den som inte skrivit under än eller vill sprida den till vänner hinner fortfarande det. I december skickar vi in den till ansvariga på Systembolaget och andra som den kan röra. Vi fortsätter att kämpa för ett slut för dessa varor.

Uppmaningen som vi skickade ut innan sommaren:

Just nu har vi fokus på Systembolaget och vin från det av Israel ockuperade Golan - märkt “Golanhöjden (israelisk bosättning)”. Vi har mejlat Systembolaget och bett om ommärkning av deras viner för att tydliggöra att produkterna kommer från illegala bosättningar på ockuperad mark. Systembolaget tycker dock att deras märkning redan räcker och att den är i enlighet med EU:s regelverk. Det tycker inte vi är tillräckligt. 

Därför har vi nu startat en namninsamling för att att både uppmärksamma dessa viner och det riktigt usla med att sälja dessa på det statliga Systembolaget, men också för att helt stoppa försäljningen. Varje flaska som köps bidrar till den israeliska ekonomin och därmed att ockupationen kan fortsätta. Det säger vi nej till.

Vill du hjälpa oss? Vi vore väldigt tacksamma då. Skriv under vår namninsamling via denna länk: https://www.mittskifte.org/petitions/stoppa-forsaljningen-av-israeliska-viner-pa-systembolaget. Hjälp gärna till att sprida vidare namninsamlingen till vänner och bekanta. Ju fler, desto starkare!

STOPPA RIVNINGARNA I PALESTINA

14 nov 2020

Bara i år har 689 byggnader på Västbanken och i Östra Jerusalem förstörts enligt FN (UN Office for Coordination of Humanitarian Affairs (OCHA)) - vilket gjort 869 palestinier hemlösa. 

 

Israels vanliga argument är att byggnaderna är illegala men palestinier menar att det är nästan omöjligt att få tillstånd eller att de är lagliga enligt ett avtal som slutits mellan israeliska och palestinska myndigheter. Rivningarna sker för att de anses vara i fel område, för nära murar och stängsel och dessutom för att statuera exempel genom att riva bostaden till någon dömd fånge. Palestinier menar att rivningen är ett svepskäl för att kunna expandera israeliska bosättningar i området.


Khan al-Amar är en palestinsk beduinby som ligger på Västbanken mellan två bosättningar. Efter 10 års juridisk kamp beslutade Israels högsta domstol 2018 att byn skulle förstöras. Bosättare och dess anhängare applåderade det de anser vara Israels rätt att bygga på sitt eget land. FN, Internationella brottsmålsdomstolen, EU och Amnesty hävdade att rivningen skulle vara ett brott mot internationell lag och ett krigsbrott. Här backade faktiskt Israel och meddelade att rivningen skulle skjutas upp. 

 

År 2020, medan världen var upptagen med det amerikanska valet, passade Israel istället på att riva bostäderna i det beduinska området Khirbet Humsa i Jordandalen. Enligt FN/OCHA blev 73 personer, inklusive 41 barn, hemlösa och även byggnader för djuren, toaletter samt solpaneler förstördes. Återigen var Israels argument att byggnaderna var illegala och belägna i en zon för skjutningar eller i ett militärt träningsområde. 

FN har kritiserat Israel för det de anser vara den största rivningen av palestinska hem på den ockuperade Västbanken på över ett decennium och kallar det en grav överträdelse av internationell rätt. Israeliska myndigheter menade dock att siffran över byggnader var betydligt lägre: sju tält och åtta fållor för djur. 

 

Även EU har reagerat kraftigt på rivningarna: 

Talespersonen Peter Stano säger att EU kräver att Israel upphör med sådana rivningar, inklusive EU-finansierade byggnader, speciellt under coronapandemin. 

Stano uppger också att 52 skolor är hotade, varav en på Västbanken, som är finansierade av EU och flera medlemsstater. “Utbildning är en grundläggande rättighet som måste skyddas/…./EU uppmanar till skydd för barn och deras rätt till utbildning i en säker miljö”. 

 

Denna iver att förstöra går även ut över olivträden och den förestående skörden. OCHA har rapporterat att det mellan den 7 oktober och 2 november hade skett 33 attacker av personer som var kända, eller troligen, israeliska bosättare mot palestinier och deras träd. 25 palestinier uppges ha skadats och 1 000 olivträd ha bränts.  Även här uttrycker FN och internationella NGOs att Israel bryter mot internationell lag. 

Vad krävs av världen för att Israel ska lyssna? 

 

Läs mer bland annat här

https://www.bbc.com/news/world-middle-east-54823660

https://www.aa.com.tr/en/europe/eu-urges-israel-to-stop-demolitions-in-palestine/2033500

https://news.un.org/en/story/2020/11/1076952

Ariel – ett olagligt universitet

2 okt 2020

Nyligen tvingades den vetenskapliga tidskriften Molecules att dra tillbaka ett specialnummer på grund av att gästredaktören inte accepterade en korrekt adress. Denna hade uppgivit "Ariel University, 65 Ramat HaGolan Street, Ariel, Israel." Hon erbjöds att korrigera adressen till "Israeli settlement of Ariel, Occupied Palestinian Territories" i överensstämmelse med FNs beteckning på platsen. Gästredaktören vägrade vilket ledde till att specialnumret togs bort från tidskriftens webbsida. Åtgärden har fått beröm av George P. Smith som fick Nobelpriset i Kemi 2018.

Vad är då problemet med Ariels universitet? Organisationen "Israeli Academics for Peace" skriver på sin hemsida om universitetet.  Det ligger på land som med militära medel beslagtagits från palestinier som varit bosatta där. De ockuperade territorierna har aldrig annekterats av Israel, vilket nyligen åter konstaterats av högsta domstolen i Israel, och Ariel ligger alltså inte i staten Israel. Därför lyder universitetet inte under den aktuella israeliska myndigheten, "Council of Higher Education", och dess status som universitet har bestämts av en militär myndighet.

De israeliska bosättningarna på ockuperad mark bryter mot Genevekonventionen som förbjuder en ockuperande stat att flytta in sin befolkning på ockuperad mark. Just bosättningen Ariel har tillkommit på initiativ från högerpartier för att permanenta ockupationen och omöjliggöra en palestinsk stat. Akademiker i Ariels universitet måste därför acceptera denna politiska agenda vilket gör att den akademiska institutionen får en uttalat politisk inriktning något som inte förekommer i Israel eller något demokratiskt land. Det högsta akademiska organet vid Ariels universitet är "Council of Higher Education Yehuda-Shomron" och medlemmarna i denna är bosättare som tillsätts av militären. Dessa fakta har lett till att universitetet inte får använda medel ur anslag från institutioner som stödjer forskning i Israel, som European Research Council och US-Israel Binational Science Foundation.

Den palestinska lokalbefolkningen har inte rätt att komma in på området, och speciellt inte på universitetet. Det kontrasterar mot situationen i Israel, där akademiska institutioner är öppna för alla, som i demokratiska länder. Huvudvägen som knyter ihop Ariel och Israel är i praktiken stängd för palestinier, och bygget av den innebar stöld av stora landområden från palestinier och hindrar fri rörlighet för palestinierna.

Jag hoppas att det inte finns någon akademiker eller akademisk institution i Sverige som har någon form av samarbete med Ariels universitet. Dessutom måste det vara självklart att korrekt ange land för forskare som citeras eller är medförfattare till artiklar.

Ariel ligger inte i Israel.

Tomas Cronholm

Årsdag för minnet av massakern i Sabra och Shatila

16 sep 2020

Den 14 september 1982 exploderar en bomb i centrala Beirut. I explosionen dör den nyvalde presidenten Bashir Gemayel från det kristna, libanesiska falangistpartiet. 

Palestinier misstänktes för mordet men senare erkände sig den syriske agenten Habib Tanious skyldig. 

Den 15 september omringade israeliska soldater de palestinska flyktinglägren Sabra och Shatila. Under översyn av den israeliska armén förseglades alla vägar in och ut ur lägret och de kristna falangisternas milis trängde in för att hämnas mordet och för att driva ut resterna av den PLO-milis som Israel påstod gömde sig i lägren.

Ett stort antal palestinska män, kvinnor och barn dödades. Enligt israeliska siffror dog mellan 700 och 800 personer medan andra källor uppger att minst 2 000 dödades. Palestinska Röda korset uppskattar att 3 000 personer dödades. 

Nyheten om massakern spred sig snabbt över världen och den så kallade Kahan-kommissionen tillsattes vilken fann den dåvarande försvarsministern Ariel Sharon vara personligt ansvarig för att ha ignorerat faran för civilbefolkningen och för att inte ha försökt förebygga och förhindra massakern.

FN:s generalförsamling fördömde den 16 december 1982 massakern som »folkmord« med 123 röster för och noll mot. Massakern ledde till att Israels dåvarande försvarsminister Ariel Sharon tvingades avgå men 2001 återkom han som premiärminister. 

Hittills har ingen ställts inför rätta.

 

 

Livet idag

Sabra och Shatila är än idag ett område som huserar palestinska flyktingar och enligt UNWRA är cirka 11 000 personer registrerade där men det verkliga antalet boende bedöms vara minst det dubbla. 

Det dagliga livet i Shatila fortgår. Det finns en medicinsk klinik och skolor men bostäderna är trånga. Vi har tidigare skrivit om ett ungdomscenter - Shatila Children and Youth Center - där barnen kan leka eller spela boll på den enda öppna platsen i lägret. De får också stödundervisning, kan låna böcker, dansa eller lära sig engelska. Under den heta sommaren bedrivs även läger uppe i bergen. 

Efter explosionen och branden i Beirut har palestinierna i lägret donerat blod, upplåtit sängplatser och på flera sätt försökt vara behjälpliga utifrån sina knappa förutsättningar. Omvärlden fokuserar nu på nödhjälp men kampen för överlevnad i Shatila pågår ständigt. 

 

Läs mer: 

Amnesty: 30 år utan upprättelse – livet efter massakern i Beirut 1982

Sveriges Radio: Israels krig i Libanon

UNRWA: Shatila Camp

Shatila barn- och ungdomscenter: Situationen i Beirut efter explosionen

 

← Äldre inlägg

Förra veckan var händelserik. Gaza sköt raketer mot Israel som hämnd för att de dödat en ung man. Israel svarade med beskjutning av strategiska mål. Bakom dessa attacker ligger Israels strategi av ”necro-violence” det vill säga att vanhelga Palestinska kroppar.

 

Under söndagen sköts cirka 20 raketer från Gaza in i de södra delarna av Israel. De flesta missiler stoppades av Israels missilsystem innan de tog mark. 

Islamiska Jihad (IJ) är en av två militanta grupper i Gaza och de tog också ansvar för beskjutningen på sin officiella hemsida. Den israeliska militären svarade med att skjuta raketer mot IJs träningsläger och platser för framställning av vapen i närheten av Damaskus.           

 

Under måndagen sköts cirka 14 raketer in i södra Israel som svarade med att beskjuta strategiska mål för IJ i Gaza. Fyra Palestinier uppgavs ha skadats samt två Israeliska kvinnor varav en drabbats av chock och den andra ramlat och slagit i huvudet när hon springande sökte skydd. 

 

FNs koordinator för fredsprocessen i Mellanöstern, Nickolay Mladenov, uppmanade till eld upphör och menade att detta endast “riskerar att dra in Gaza i en ny runda av fientligheter utan lösning i sikte”. IJ annonserade eld upphör då de nu hämnats Israels attacker. 

 

Men vad utlöste då dessa beskjutningar? 

 

SOCIALA MEDIERS KRAFT

Under söndagens morgon ser Israel Defense Forces (IDF) två män placera något explosivt vid stängslet som separerar Gaza och Israel och öppnar eld mot dem. En av männen, den 27-åriga Mohammed Al-Naim, avled på platsen och identifierades senare som medlem av Islamiska Jihad. Den andra personen skottskadades. En grupp Palestinier skyndar sig fram med en skottkärra  för att hämta männen men tvingades tillbaka då IDF öppnade eld mot dem. Två män fick skottskador i benen, uppger Gazas hälsominister.  

 

IDF skickade istället fram en bulldozer, vilken åtföljdes av en stridsvagn, för att hämta kroppen på det sätt som de bedömde var bäst för deras egen säkerhet. Hela händelsen filmades av en lokal journalist, Muthana al-Najjar, spreds snabbt på sociala medier och uppmärksammades internationellt.

 

“Den israeliska bulldozern körde över al-Naims kropp och försökte flera gånger få upp den innan de återvände till Israel med kroppen dinglande från kanten av skopan”, berättar Muthana al-Najjar. 

 

“NECRO-VIOLENCE”

Ordet är svårt att översätta och betydelsen av det lika svår att förstå. Förnedring av döda kroppar på sätt som detta men också att inte lämna ut kroppen till den dödes familj. al-Naims mor ber nu om att få tillbaka kroppen av sin döda son. Enligt Budour Hassan, juridisk rådgivare på Jerusalem Legal Aid and Human Rights Center (JLAC), är Israels användning av ”necro-violence” på Palestinska kroppar en förlängning av kontrollen över befolkningen i de ockuperade områdena.

 

”Att vanhelga den döda kroppen av en ung, obeväpnad, man framför kameror från hela världen är ett avskyvärt brott som adderar till listan över många brott mot det Palestinska folket”, säger Fawzi Barhoum, talesman för Hamas. Det är en del av en Israels policy som syftar till att kontrollera Palestiniernas kroppar. 

 

Tove Sohlberg

 

Läsa mer?

https://www.bbc.com/news/world-middle-east-51608786 

 

https://www.aljazeera.com/news/2020/02/israel-slammed-necroviolence-bodies-palestinians-200224115508023.html