Palestina och Arabvärlden

31 aug 2021

Innan staten Israel bildades hade en långvarig inflyttning av judar från Europa till Palestina skett. De hade direkt eller via bulvaner köpt mark och fastigheter. De hade bildat flera militära grupper som utförde terroristattacker mot araberna för att driva bort dem från sina hem. Dessa styrkor var välorganiserade och vältränade och kom att bli stommen i den blivande israeliska armén.

Israel utropade sig som stat 1948 efter förslag som lagts fram i FN. FN hade på den tiden 56 medlemsstater.

I april – maj 1947 bildades en kommitté med uppdraget att lösa det palestinska problemet som saken formulerades. De fem arabiska staterna i FN motsatte sig det. Det var Egypten, Syrien, Irak, Libanon och Saudiarabien som i stället föreslog en debatt och beslut om en enad demokratisk palestinsk stat. Deras förslag fick inget gehör.

I den kommitté som bildades ingick 11 stater, däribland Sverige, men inget arabland var med. Kommittén föreslog en delning av området i en judisk och en arabisk del och där den judiska staten skulle få medelhavskustremsan inklusive städerna Jaffa och Haifa som hade en stor arabisk befolkning. Tre av kommitténs medlemmar, Indien, Iran och Jugoslavien motsatte sig förslaget.

Den 29 november 1947 antog FN:s generalförsamling förslaget med 33 röster för förslaget, 13 röster emot förslaget och 10 avstod. Man uppnådde inte de 2/3 delars majoritet som krävdes för att förslaget skulle gå igenom.

USA utövade påtryckningar mot flera stater så att förslaget till slut antogs. Haiti, Filippinerna, Honduras, Liberia och Etiopien röstade nu för förslaget.

Den 14 maj 1948 utropade Israel sig som självständig stat under ledning av Ben Gurion och Chaim Weizman. Redan innan dess hade israeliska styrkor invaderat områden utanför delningsgränsen. Den 15 maj gick styrkor från Egypten, Irak, Libyen, Syrien och Jordanien trots sämre militära förutsättningar till anfall mot Israel. De företrädde i högre grad sina egna intressen än palestiniernas och anfallet slogs tillbaka.

Det slutade med att Israel nästan omedelbart utvidgade sitt territorium i förhållande till delningsplanen och 800 000 palestinier drevs från sina hem.

Staten Israel införde snabbt lagar av rasistisk karaktär som kraftigt beskar palestiniernas rättigheter. Lagar som senare har skärpts.

Det blev olika arabstater som lyfte den palestinska frågan huvudsakligen av inrikespolitiska skäl. Under 1950-, 60- och 70-talen skedde stora förändringar i arabvärlden såsom i Egypten, Libyen, Irak, Jemen, Algeriet och Syrien vilket ledde till en radikalare utrikespolitik hos dessa stater. De stödde palestiniernas sak men ville gärna också styra den palestinska kampen. Då PLO bildades hade Egypten ett stort inflytande över organisationen.

Det kom att dröja många år innan en palestinsk motståndsrörelse ledd av palestinier tog form.

Nederlaget för arabstaterna under sexdagarskriget 1967 gav en tydlig signal till palestinierna om att de själva måsta ta kommandot i kampen för ett fritt Palestina.

Under Yassir Arafats ledning blev den palestinska kampen mer känd i omvärlden. I PLO ingick flera organisationer där al Fatah var den största och PFLP den tydligaste politiska kraften. En rad mindre organisationer fanns med men marginaliserades med tiden.

Baathpartierna i Syrien och Irak satte senare upp egna palestinska styrkor i form av as-Saiqa (Syrien) och Arab Liberation Front (Irak).

Palestinierna utgjorde en stor andel av Jordaniens befolkning och sågs av den jordanske monarken som ett hot. Det slutade med att den palestinska rörelsen drevs ut ur Jordanien i september 1970 och deras säte blev nu Libanon som rymde flera stora palestinska flyktingläger.

PLO framträdde alltmer på en internationell arena och sågs av många länder som Palestinas legitima företrädare. De fick politiskt och militärt stöd av de radikalare arabstaterna och starkt ekonomiskt stöd från de flesta av de konservativa Gulfstaterna. PLO fick 1974 en observationsplats i FN och 1975 antog FN en resolution som stämplade sionism som rasism. Den antogs genom att ett stort antal av de länder, den så kallade tredje världen, som levt under kolonialism och rasism stödde resolutionen som motarbetades av huvudsakligen västländerna inklusive Sverige. Resolutionen upphävdes 1991.

År 1988 utropades staten Palestina och erkändes snart av 94 länder vilket senare har ökat till 135 länder.

Det officiellt starka stöd som de flestarabstaterna uttalat för Palestina har sakta men säkert luckrats upp. Arabvärlden har idag en ung befolkning som många gånger ser de nationella problemen som det största hindret för utveckling. Inte minst den arabiska våren har visat detta. Flera arabstater har också starkare integrerats med den västerländska ekonomin och är därmed i beroendeställning till den västerländska utvecklingen.

Framväxandet av ett starkt Turkiet och ett starkt Iran har även det bidragit till att flera arabländer ser palestinaproblematiken som mindre viktig.

Korruptionen inom den palestinska rörelsens ledning har även den försvagat organisationen som är alltmer beroende av kontakt med Israel för att få in pengar och förnödenheter. Splittringen mellan det palestinska ledarskapet på Västbanken och Hamas i Gaza har i praktiken delat den palestinska rörelsen i två delar som står långt ifrån varandra.

Behovet av en stark palestinsk rörelse har däremot ökat då den israeliska ockupationen av Västbanken och deras isolering av Gaza kraftigt har försämrat levnadsvillkoren för befolkningen. Då Israel, stärkt av Trumps politik, ökat på sin aggressivitet gentemot palestinier i Israel har dock fler västländer reagerat, om än försiktigt, mot den israeliska politiken. Förtrycket och fördrivningen av palestinier och en rasistisk lagstiftning plågar den palestinska befolkningen.

Aktiviteter som Ship to Gaza, Palestinagrupperna, bojkottrörelsen med mera ser till att palestinafrågan hålls levande.

Idag har Egypten, Jordanien, Bahrain, Förenade Arabemiraten, Marocko och Sudan normaliserat sina förbindelser med Israel.

Solidariteten med den palestinska befolkningen är nu viktigare än någonsin.

 

Lasse Björkdahl

Varför ska PUMA bojkottas?

17 jul 2021

Som en av världens främsta tillverkare av sportkläder och den enda internationella sponsorn av Israels fotbollsförbund (IFA) ger Pumas sponsring internationell legitimitet till IFAs handlingar. IFA inkluderar fotbollsklubbar baserade i olagliga israeliska bosättningar på ockuperat palestinskt land. Pumas nuvarande och tidigare licensinnehavare i Israel bedriver också verksamhet i olagliga israeliska bosättningar. 

Israeliska bosättningar är, enligt internationell lag, olagliga och utgör en del av Israels  infrastruktur byggd på ockupation som driver palestinska familjer från deras land, berövar palestinierna naturresurser och förnekar palestiniernas rätt att röra sig. 

IFA har vägrat att avsluta sin medverkan, trots att de upprepade gånger fördömts av FN-rådgivare, civilsamhället och människorättsgrupper som tillsammans representerar miljoner personer. 

Palestinska idrottare, inklusive Palestinas kvinnliga fotbollslandslagsspelare Aya Khattab, maratonlöparen Mohammad Alqadi och Islami Ramallah herrfotbollslag, inledde då en bojkott av Puma; #BoycottPuma. Mer än 200 palestinska fotbollsklubbar och idrottsföreningar har undertecknat ett brev där de uppmanar Puma att avsluta sin sponsring av IFA. 

Aktioner som denna har inverkan. 

I ett försök att motverka kritiken svarade Puma på kampanjen och hävdade en "hängivenhet för universell jämlikhet”. Över 1 100 tweets (inlägg på Twitter) fördömde Pumas hyckleri när det gäller att främja "universell jämlikhet" och "social rättvisa" samtidigt som de sponsrar lag i olagliga israeliska bosättningar som driver palestinska familjer från deras land. 

Qatar Sports Club har bekräftat att de inte kommer att förnya avtalen med Puma. Malaysias största universitet har avslutat sitt sponsoravtal och bekräftat att avtalet inte förnyades på grund av Pumas engagemang i Israels kränkningar av de mänskliga rättigheterna. Efter tiotusentals meddelanden till brittiska fotbollsklubbar tappade Puma också Luton Town FC, Chester FC med hänvisning till "etiska arbetsmetoder”, Forest Green Rovers FC som lovade att inte underteckna med Puma och Liverpool FC, som var i samtal med Puma, valde en annan sponsor. 

Fotbollsklubben Donegal Celtic från Belfast stöder uppmaningen att Puma ska avsluta sin sponsring av IFA. 

I Italien stöder 14 rugbylag kampanjen, fotbollslag, en antirasistisk fotbollsturnering och basketlag stödjer även de uppmaningen att bojkotta Puma tills de upphör med stödet för Israels olagliga bosättningar som driver palestinska familjer från sitt land. 

PUMA har också medgivit att uppmaningarna från mänskliga rättighetsgrupper och idrottsföreningar att de ska avsluta sitt stöd för olagliga israeliska bosättningar gör deras liv "eländigt".

På den andra internationella Bojkotta Puma-dagen nu i juli genomfördes över 50 aktioner i 20 länder. Sverige var förstås ett av dessa länder. I Stockholm stod vår Bojkottgrupp vid Intersport och XXL på Drottninggatan där de delade ut flygblad och informerade! 

 

 

 

I juli 2018 avslutade Adidas sin sponsring av IFA på grund av 16 000 namnunderskrifter. 

Vi kan göra detta igen! 

Har du redan en PUMAprodukt så “rebrand” och bär den!

Du kan också skriva till PUMA som enskild person här: https://bdsmovement.net/boot-puma 

(texten är förtryckt)

Tillsammans kan vi! 

Europeiska Unionen och Palestinafrågan

30 jun 2021

Flera medlemmar har sagt att de saknar den politiska diskussionen varför vi tänker publicera fem olika texter där vi belyser konflikten ur olika perspektiv. Texterna är menade att ge en övergripande bild och att ligga till grund för en politisk diskussion i höst. De rymmer alltså inte alla aspekter eller detaljer men väcker kanske nyfikenhet att själv läsa vidare.

Förra månaden skrev vi om Förenta Nationerna (FN).

Denna månad handlar det om Europeiska Unionen (EU)!

 

Europeiska Unionen och Palestinafrågan

Den 20 augusti 1993 avslutades Oslo-fredsprocessen och avtalet undertecknades av Yassir Arafat (PLO) och Yitzhak Rabin (Israel). Det var den första överenskommelsen gällande ett ramverk för framtida relationer mellan Israel och den palestinska staten. 

Sedan dess har mycket hänt och det har inte gått i rätt riktning. Det senaste åren har också inneburit utmaningar gällande exempelvis USAs så kallade “fredsplan”, vräkningarna i Sheikh Jarrah och de nyliga beskjutningarna av Gaza.  

Så vad gör EU? 

EUs mål är en tvåstatslösning med en oberoende, demokratisk, livskraftig palestinsk stat som lever sida vid sida i fred med Israel och dess andra grannar. EU är villigt att samarbeta med de olika parterna för att återuppta fredsförhandlingar, baserat på följande parametrar:

Gränser: en överenskommelse om gränserna mellan de två staterna, baserad på linjerna 4 juni 1967. 

Israeliska bosättningar: EU anser att bosättningar var som helst i det ockuperade palestinska territoriet, inklusive östra Jerusalem, är olagligt enligt internationell rätt, att de utgör ett hinder för fred och hotar en tvåstatslösning.

Säkerhet: säkerhetsarrangemang som för palestinierna respekterar deras suveränitet och visar att ockupationen är över; och, för israeler, som skyddar deras säkerhet, förhindrar terrorism och effektivt hanterar säkerhetshot. 

Palestinska flyktingar: en rättvis, överenskommen och realistisk lösning på flyktingfrågan.

Jerusalem: uppfyllelse av båda parters ambitioner för Jerusalem. Ett sätt måste hittas genom förhandlingar för att lösa Jerusalems status som båda staters framtida huvudstad.

För detta ändamål genomför EU en rad aktiviteter - både politiska och praktiska:

EUs policies utgår från Venedigdeklarationen 1980, Berlindeklarationen 1999 samt Sevilladeklarationen i juni 2002 som sammantaget slår fast alla stater i Mellanösterns rätt att existera, skapandet och erkännandet av en självständig palestinsk stat samt mer detaljerade lösningar. EU är också, tillsammans med FN, USA och den ryska federationen, medlemmar i den så kallade “Quartet” som redan 2002 lanserade “Roadmap for Peace”. Detta är i princip en statsbyggande process i tre steg där vikten läggs på behovet för Palestina att bygga institutioner och en hållbar ekonomi - och EU är också Palestinas största ekonomiska givare. 

Utöver detta har EU skapat olika forum där parterna kan mötas och diskutera. 

EUs mer praktiska åtgärder omfattar exempelvis humanitär och akut hjälp via UNRWA, stöd till civilrättsliga organisationer och statsbyggande via stöd till de Palestinska myndigheterna (PA) för att utveckla den privata sektorn och handeln - främst genom kreditgarantier, yrkesutbildning och handelslättnader.

Dessutom har EU bidragit till utvecklandet av en modern polisstyrka (EUPOL COPPS) i Ramallah.

 

EU 2020-2021

I början av 2020 diskuterade medlemsstaterna hur EU kunde fördjupa sin politik för att utesluta israeliska bosättningar från bilaterala förbindelser med Israel. De föreslog också att skapa möjlighet till restriktiva åtgärder som exempelvis att omvärdera den finansiering som Israel får genom European Neighbourhood Instrument, att upphäva EU-Israel Association Agreement och att se över handeln och Israels tillgång till gemenskapsprogram som Erasmus och Horizon Europe. 

Den första halvan av 2020 vann EU en viktig seger när det gällde att försvara konceptet med en tvåstatslösning och hjälpte till att samla internationellt motstånd gällande Donald Trumps vision om fred och lösning av den israeliska-palestinska konflikten.  

EU spelade sedan en viktig roll i att motsätta sig israeliska planer på att formellt annektera cirka 30 procent av Västbanken. Trots fleråriga splittringar mellan medlemsstaterna kunde europeiska diplomater samla internationell opposition och mobilisera EUs diplomatiska maskineri. Detta inkluderade upprepade varningar om att "planer på annektering, om de genomförs, inte kommer att stå obestridda". Oron hos en majoritet av europeiska regeringar åtföljdes av växande aktivism i de nationella parlamenten och mer än 1000 parlamentsledamöter påtalade vikten av att vidta åtgärder om Israel genomför sitt hot för sina regeringar. Europeiska diplomater bekräftade att fördrivning av palestinier från deras hem i Sheikh Jarrah är olagligt och uppmanade de israeliska myndigheterna att lugna de nuvarande spänningarna i Jerusalem och stoppa uppviglingingarna gällande Al-Aqsa-moskén.

Detta var viktiga europeiska insatser men de ändrade bara dynamiken i konflikten ytterst lite. Medan den israeliska regeringen gick med på att tillfälligt avbryta planerna på annektering, så fortsätter den ju de facto via utvidgning av bosättningar i ockuperade Palestina. I stället för mer kraftfulla krav mot bosättningar återställde EU snabbt förbindelserna med Israel när den formella annekteringen avbröts. 

Trots EUs tydliga ståndpunkt och insatser så riktas också kritik mot unionen - både intern och extern: 

Hugh Lovatt, som arbetar med policyfrågor på European Council on Foreign Relations, ser en trasig strategi. Osloavtalet har kommit att utgöra en återvändsgränd för Europa och efter 27 år har det varken gett fred eller strategier för att lösa konflikten. Istället har avtalet gett Israel diplomatisk täckning för att förankra sitt grepp om Västbanken (inklusive Östra Jerusalem) genom fler bosättningar och ett samtidigt avlägsnande av palestinierna genom ständiga husrivningar, markbeslag och begränsad åtkomst. Förhandlingarna för ett tvåstatsavtal blir allt mer blockerade. 

Lovatt konstaterar också att europeiska länder hjälpte till att få den amerikanska administrationen att backa och att skapa internationell opposition mot de israeliska planerna på att formellt annektera territorier på Västbanken. Båda hoten drogs tillfälligt tillbaka, till stor del, tack vare Europeiska unionen. Detta var viktiga segrar men de gör liten skillnad i en verklighet av öppen ockupation och ojämlika rättigheter- kännetecken för modern apartheid. 

För att vända denna negativa trend krävs nu ett nytt “post-Oslo” paradigm som sätter ett slut på ockupationen och lika rättigheter i centrum. Detta betyder inte att man slutar stödja en tvåstatslösning men Europa måste vara tydligt med att om Israel fortsätter att blockera en sådan lösning måste lika rättigheter i en enda demokratisk stat fastställas. 

En missriktad önskan att undvika att skada det som återstår av fredsprocessen har gjort att EU konsekvent missar möjligheter att uppnå en tvåstatslösning genom praktiska åtgärder för att häva ockupationen och främja palestinsk suveränitet. I praktiken har Europa istället lagt sin politiska tyngd på att försvara den tillfälliga överenskommelse som Osloavtalet var och som faktiskt bara var tänkt att fungera som en politisk språngbräda. Den europeiska strategin har blivit inaktuell och oflexibel - att blåsa nytt liv i den är en förutsättning för framsteg. För att göra detta kommer EU att behöva skapa en ny struktur för sina förbindelser med Israel och den palestinska myndigheten (PA). 

Som en följd av de förestående vräkningarna i Sheikh Jarrah (maj 2021) uppstod raketbeskjutningar av Gaza där många dödades och skadades och en mängd byggnader förstördes, inklusive skolor och sjukhus. 

EU:s utrikeschef, Josep Borrell, uppmanade Hamas och Israel att stoppa våldet samt fördömde raketbeskjutningarna av Hamas och menade att Israel visserligen har rätt att försvara sig men att det måste vara proportionerligt och i linje med internationell rätt. EU formulerade ett krav på omedelbart eldupphör men uttalandet saknade tyngd eftersom ett land, Ungern, blockerade ett gemensamt uttalande. ”EU:s inflytande och möjlighet att spela en global roll har minskat eftersom det finns en mindre enighet”, sa utrikesminister Ann Linde. Denna sårbarhet visar på EUs oförmåga att agera utrikespolitiskt. 

Läs mer exempelvis här:

Middle East Peace Process

The end of Oslo: A new European strategy on Israel-Palestine

European Consuls: what's happening in Sheikh Jarrah is illegal and increases tension

Ireland: Evictions and demolitions should cease

EU visar oenighet om Gaza - kunde inte enas om krav på eldupphör

EU måste vara redo för sanktioner mot Israel

 

 

NYFIKEN PÅ PALESTINAGRUPPERNA? TRÄFFA OSS PÅ ZOOM!

20 jun 2021

Palestinagrupperna i Sverige bjuder in:
Torsdag 1 juli, klockan 19.00-19.45
Du som vill veta mer om Palestinagrupperna är varmt välkommen på ett möte där vi berättar vad vi gör och hur den som vill kan bli aktiv!

Är det verkligen Hamas som är problemet?

7 jun 2021

Att Israel ockuperar Palestina med de gränser som Sverige erkänt är ett av hela världen accepterat faktum, med undantag för den ockuperande makten, Israel. Till och med USA:s president Biden har erkänt detta faktum. En organisation som motsätter sig ockupationen är därför en motståndsrörelse som har vissa rättigheter enligt internationella lagar. En sådan rättighet är rättigheten att försvara sig mot den ockuperande makten. Någon rättighet för den ockuperande makten att försvara sig mot detta försvar finns inte. Möjligheten att lämna området finns förstås i stället.

En palestinsk pojke drar en vagn med sin bror och tillhörigheter när de flydde från sitt hem under iraeliska attacker. [Mohammed Salem/Reuters] 14 maj 2021

 

Det görs ofta gällande att "Israel har rätt att försvara sig", och att varje annat land som anfölls skulle använda den rätten. Vilka länder det i så fall skulle vara har nämns aldrig, möjligen skulle det kunna vara Rysslands ockupation av delar av Ukraina, men så långt som till att anfalla mål i Ryssland har väl inte motståndet där gått. Motståndsrörelser i Frankrike eller Norge under andra världskriget kunde inte heller göra någon större skada på det egentliga Tyskland.

Motståndsrörelsen Hamas som i all rapportering får epitetet "terrorstämplat" har fördömts för att inte erkänna Israels rätt att existera. Hade man frågat motståndsrörelser i Frankrike eller Norge om de skulle ha erkänt Tredje Rikets rätt att existera hade svaret antagligen blivit nekande. Nu är det dessutom så att Hamas visserligen inte erkänt Israel men väl i sin senaste programförklaring (punkt 20) förklarat att de accepterar tanken på ett Palestina på de områden som Israel ockuperade 1967, samma områden som Sverige med flera länder anser är Palestinas.

Hur ser då Israel på en palestinsk stat? Lyssnar man på ledande politiker som Netanyahu och Bennett förstår man att de överhuvudtaget inte tänker sig en palestinsk stat inom dessa gränser eller inom rimlig tid. Bättre är kanske att läsa de aktuella politiska programmen. Det största partiet, Likud, som verkar tappa makten nu, hävdar att Israels östra gräns skall vara vid Jordanfloden, och att Jerusalem i sin helhet skall tillhöra Israel. I Knesset förklarade man 2007 att Israels regering helt avvisar en "palestinsk arabstat" väster om Jordanfloden. Sannolikt efterträds Benjamin Netanyahu nu av Naftali Bennett, vara parti Yamina är minst lika tydligt vad gäller Palestina. Trots formuleringar i Likuds och andra partiers program hävdas att Yamina är det enda partiet som motsätter sig att en palestinsk stat bildas. De motsätter sig också varje tillbakadragande från "Israels land" och vill i stället införa israelisk suveränitet över Judéen, Samarien och Jordandalen.

Det näst största partiet, Yesh Atid, är liberalt och faktiskt för en tvåstatslösning, men man vill ändå behålla stora israeliska bosättningar.

I Sverige har Utrikesutskottet nyligen tagit ställning till hur man ser på en palestinsk regering. "… en palestinsk regering måste erkänna staten Israels rätt att existera, ställa sig bakom alla avtal mellan Israel och PLO samt avsäga sig våld som medel för att uppnå politiska mål." Det står inte helt tydligt att det skulle innebära att Sverige inte skulle erkänna en regering med Hamas, men eftersom man vill följa EU:s linje kan det bli svårt: "Utskottet konstaterar även i detta sammanhang att EU:s beslut från 2006 om en icke-kontaktpolitik med Hamas kvarstår och att EU-domstolen 2017 beslutade att Hamas ska stå kvar på EU:s terroristförteckning."

Nu har Hamas alltså indirekt erkänt Israels rätt att existera och det skulle vara egendomligt om Sverige skulle hävda att en regering med Hamas inte kan accepteras. Detta speciellt som Sverige, som erkänt både Israel och Palestina, accepterar israeliska regeringar med partier som helt avvisar tanken på en palestinsk stat. Kravet att den palestinska regeringen "ska avsäga sig våld som medel för att uppnå politiska mål" är naturligtvis ett krav som bör ställas också på ockupationsmakten, Israel.

Läs också: 

Fokus på Hamas är hyckleri och desinformation

Hamas accepterar 1967 års gränser

Hamas: Den militanta grupp som styr Gaza

FN:s syn på ockupationen

31 maj 2021

Flera medlemmar har sagt att de saknar den politiska diskussionen varför vi tänker publicera fem olika texter där vi belyser konflikten ur olika perspektiv. Texterna är menade att ge en övergripande bild och att ligga till grund för en politisk diskussion i höst. De rymmer alltså inte alla aspekter eller detaljer men väcker kanske nyfikenhet att själv läsa vidare.

 

Först ut är Förenta Nationerna (FN)!

 

Hur blev Förenta nationerna inblandade? 

Efter andra världskriget ingick sionisternas paramilitära styrkor (Haganah) ett samarbete med sionistiska terrororganisationer (Irgun och Stern) varpå de angrep det brittiska styret  i Palestina. De eskalerande våldet bidrog till att de brittiska myndigheterna beslutade att överlåta makten till FN.

1947 föreslog FNs generalförsamling (Resolution 181) en icke juridiskt bindande rekommendation om att Palestina skulle delas i två; judarna skulle då  tilldelas 55% av marken och palestinierna 44%. Jerusalem ställdes under FNs förvaltning. Detta accepterades av den judiska sioniströrelsen medan palestinierna, som utgjorde ungefär 70 % av befolkningen, avfärdade förslaget. 

Lanseringen av FN:s delningsplan utlöste det första kriget i Palestinakonflikten, nämligen 1948-kriget som ledde till upprättandet av staten Israel.


Förstasidan i tidningen The Palestine Post efter omröstningen i FN:s generalförsamling 1947. Där röstade 33 stater för delningsplanen, 13 emot, medan 10 stater lade ned sina röster.  FN hade vid den tiden långt färre medlemsstater (ui.se). 

 

Den 14 maj 1948, dagen innan det brittiska styret skulle ha upphört, utropade Arbetarpartiets ledare David Ben-Gurion den judiska staten Israel. Följande dag gick trupper från Egypten, Jordanien, Syrien och Irak samt styrkor från Saudiarabien och Jemen till angrepp.

En kaotisk tid följde. Israels judar krävde att FN skulle ingripa. Säkerhetsrådet lyckades dock bara förhandla fram två korta perioder av vapenvila, som parterna utnyttjade till att stärka sina arméer. I september mördade judiska terrorister från Stern-ligan FN:s medlare i Jerusalem, svensken Folke Bernadotte.

Israel är medlem i FN sedan 1949 (erkänt av 164) men Palestina är ännu inte internationellt erkänd som självständig stat (138 av 193 har erkänt) och har därför ej blivit medlem i FN. Palestina har dock sedan 2012 status som observatörsstat utan medlemskap. 

 

FNs misslyckande (?)  

I juni 1967 startade sex-dagarskriget mellan Israel och arabstaterna vilket resulterade i att Israel ockuperade östra Jerusalem, Västbanken och Gazaremsan. Östra Jerusalem ockuperades först och annekterades därefter 1980. Västbanken skulle utgöra större delen av den nya självständiga staten Palestina enligt ”Delningsplanen” men är alltså också ockuperat. Gazaremsan, som också är tänkt att vara en del av staten Palestina, valde Israel att lämna 2005. Enligt Israel är Gaza inte längre under israelisk ockupation men den fullständiga kontroll som Israel utövar över Gaza gör att läget folkrättsligt betraktas som fortsatt ockupation av FN. FN har vid flera tillfällen, genom resolutioner i FN:s säkerhetsråd, skarpt fördömt ockupationen och beordrat Israel att dra sig tillbaka. 

Den Gröna Linjen är Israels officiella gräns i enlighet med 1949 års vapenstillestånd och har erkänts av FN. År 2002 började den 7 km långa och 6 meter höga muren mellan palestinska Västbanken och Israel att byggas, officiellt som ett skydd mot självmordsbombare. Muren är till 85 % byggd på palestinsk mark och går flera kilometer innanför den Gröna Linjen, alltså på palestinskt område. Muren har effektivt skurit av palestinier från deras mark och försörjning och tillförsäkrar Israel vattentillgångar och annat. 144 FN-länder protesterade mot muren (USA och Israel själva röstade för en mur) som ansågs olaglig och krävde att Israel slutade bygga med omedelbar verkan. Idag har muren stått i 19 år. 

Bosättningarna, det vill säga samhällen och jordbruksenheter på mark som är ockuperad av Israel, bryter mot ett antal internationella överenskommelser: Haagkonventionen från 1907, fjärde Genèvekonventionen från 1949, vilken Israel har signerat, och flera FN-resolutioner. 

Bland annat fastställer resolution 446 att bosättningarna saknar juridisk giltighet, resolution 465 uppmanar Israel att avveckla de befintliga bosättningarna och att inte uppföra nya, resolutionerna 471 och 476 upprepar och återupprepar detta. 

Den 22 mars 2012 antog FNs människorättsråd en resolution om att utreda hur israeliska bosättningar på den ockuperade Västbanken inkräktar på palestiniernas mänskliga rättigheter. Resolutionen uppmanar också Israel att konfiskera bosättarnas vapen och stoppa bosättarnas våld mot palestinier. USA röstade som enda land emot resolutionen. År 2019 var antalet israeliska bosättare på ockuperad palestinsk mark över 600 000. 

 

Apartheid

Sedan 2007, när FN: s rapportör John Dugard först varnade FN om att Israels ockupation visar många av funktionerna i kolonialism och apartheid, har flera experter på mänskliga rättigheter bekräftat att Israels olagliga ockupation av det palestinska territoriet i Gaza och Västbanken, inklusive Östra Jerusalem, är en del av en apartheidregim enligt definitionen i internationell rätt. 

Medan FN: s säkerhetsråd förblir blockerat, främst men inte bara, på grund av USAs veto, erbjuder generalförsamlingen med sina organ och mekanismer gott om möjligheter att sätta Israels apartheidpolitik på dagordningen och granska de internationella åtgärder som krävs, inklusive riktade och lagliga sanktioner.

 

Så varför händer ingenting? 

Sedan Israel antogs som medlem i FN 1949 har landet haft straffrihet för sina uppenbara kränkningar av internationell humanitär rätt och palestinska mänskliga rättigheter. Denna straffrihet beror främst på det diplomatiska, ekonomiska och militära skydd som tillhandahålls av mäktiga stater i det som kallas “the Global North” (USA, Kanada, nästan alla europeiska länder, Cypern, Japan, Singapore, Sydkorea, Taiwan, Australien, Nya Zeeland samt Israel) i synnerhet tidigare kolonialmakter och stater som, precis som Israel, grundades med hjälp av kolonialism och etnisk rensning av ursprungsnationer. 

Ett välkänt exempel på detta skydd är förhindrandet av internationella åtgärder, inklusive riktade sanktioner, varför FNs resolutioner gällande Israels bosättningar, mur och annektering av ockuperat territorium inte har någon effekt. De senare har förklarats olagliga och fördömts i många FN-resolutioner, men effektiva åtgärder för att utkräva ansvar har ofta blockerats av USA och, mindre ofta, även av europeiska stater, Kanada och Australien.

Utifrån denna ståndpunkt behandlas Israel av FN och dess medlemmar som en fredlig stat och laglig ockupationsmakt som befinner sig i "en situation med väpnad konflikt / krig" med det palestinska folket. Israels uppenbara kränkningar av internationell humanitär rätt och mänskliga rättigheter kritiseras och fördöms, men dess regim över palestinier i de ockuperade områdena i sig har inte förklarats olaglig av FN. Oberoende experter inom internationell rätt såväl som det civila samhället har under många år tagit upp behovet, med FN och dess medlemmar, av att erkänna att Israel upprätthåller en olaglig och kriminell regim över det palestinska folket.

 

FN fortsätter

Rådet för mänskliga rättigheter antog så sent som den 27 maj i år en resolution (A/HRC/S-30/L.1) om att säkerställa respekten för internationella mänskliga rättigheter och internationell humanitär rätt i det ockuperade palestinska territoriet, inklusive Östra Jerusalem, och i Israel. 24 länder röstade för resolutionen, 9 emot och 4 lade ned sina röster. Deltagande länder och ett antal utomparlamentariska organisationer diskuterade, varav några gav Israel sitt fulla stöd, men många enades också om att våldsspiralen måste stoppas samt att utvidgningen av olagliga bosättningar, fördrivningar av palestinier från sina hem i östra Jerusalem, inklusive i Sheikh Jarrah, liksom andra delar av det ockuperade palestinska territoriet samt rivningar av palestinsk egendom var allvarliga kränkningar av de mänskliga rättigheterna och att detta undergräver utsikterna för fred.

Rådet beslutade att snarast inrätta en oberoende, internationell kommission för att utreda alla påstådda brott mot internationell humanitär lag och alla påstådda kränkningar och kränkningar av internationella mänskliga rättigheter, fram till och sedan 13 april 2021, i det ockuperade palestinska territoriet, inklusive Östra Jerusalem och i Israel. Även alla bakomliggande orsaker till återkommande spänningar, instabilitet och utbredning av konflikter, inklusive systematisk diskriminering och förtryck baserat på nationalitet, etnicitet, ras eller religiös identitet skall utredas. 

Rådet beslutade också att kommissionen bland annat ska fastställa de fakta och omständigheter som lett fram till de begångna brotten. Som ett led i detta ska kommissionen samla in och analysera bevis för de överträdelser, övergrepp och brott som begåtts och systematiskt registrera och dokumentera bevis, inklusive intervjuer, vittnesbörd och kriminaltekniskt material i enlighet med internationell lagstiftning. Detta  maximerar möjligheten att identifiera de ansvariga i syfte att säkerställa att förövare av överträdelser hålls ansvariga. 



Läs mer bland annat här:

https://www.globalis.se/Konflikter/palestina

https://www.sakerhetspolitik.se/Konflikter/Israel-Palestina/hur-staten-israel-kom-till/

https://www.ui.se/utrikesmagasinet/analyser/2016/oktober/konflikten-israelpalestina-fatalt-misslyckande-for-fn/

https://www.ohchr.org/EN/HRBodies/HRC/Pages/NewsDetail.aspx?NewsID=27119&LangID=E

https://foljeslagarprogrammet.se/reserapport/var-gar-gransen/ 

https://data.riksdagen.se/fil/610A416B-8CB4-47D9-9E5A-212F40ED2F45 

https://bdsmovement.net/sites/default/files/UN-Question%20of%20Israeli%20apartheid_22-9-2020.pdf 

 

 

Vem har rätt att försvara sig?

18 maj 2021

Bomber förstör Gazas enda kraftstation (Halem Moussa/AP)

 

”Israel har rätt att försvara sig!”

”Vad skulle du själv göra om ditt land besköts med raketer?”

Ett vanligt påstående och en vanlig fråga.

Folk har ofta starka åsikter i den här frågan, inte minst jag själv.

Men låt oss börja med att lägga åsikter åt sidan och titta på faktiska sakförhållanden.

För det första:

Västbanken – inklusive östra Jerusalem – samt Gaza är enligt internationell lag ”ockuperat palestinskt territorium”.

Detta är alltså ingen åsikt från min sida – det är ett juridiskt sakförhållande.

Detta sakförhållande består i sin tur av två delar, två olika sakförhållanden:

1) Israel är en ockupationsmakt med de skyldigheter det innebär.

2) Västbanken, inklusive östra Jerusalem, och Gaza tillhör palestinierna.

Detta är nödvändigt att förstå när vi ska tala om ”palestinska raketbeskjutningar” och ”Israels rätt till självförsvar”. För vad innebär de här sakförhållandena?

De innebär för det första att palestinierna har rätt att använda våld. De har den rätten enligt internationell lag.

Ett folk som kämpar för att uppnå självbestämmande eller som är under ockupation av främmande makt har rätt till väpnat motstånd för att uppnå självbestämmande och göra sig fria från ockupationen.

Detta finns reglerat i resolution 37/43:

”Reaffirms the legitimacy of the struggle of peoples for independence, territorial integrity, national unity and liberation from colonial and foreign domination and foreign occupation by all available means, including armed struggle”

“Med alla till buds stående medel, inklusive väpnad kamp”

Vidare förbjuder internationell rätt en ockupationsmakt att använda våld för att kväsa det ockuperade folkets kamp för självbestämmande.

Det innebär att i nuläget har Israel ingen rätt att använda våld mot palestinierna. Lagen är tydlig på den punkten.

När Israel hävdar sin rätt till självförsvar gentemot Hamas projektiler, så hävdar hon alltså i själva verket rätten att upprätthålla ockupationen.

För om Israel avslutade ockupationen och tillät palestinierna att utöva sin lagliga rätt till självbestämmande så skulle projektilbeskjutningarna därmed upphöra.

Om projektilattackerna däremot inte upphörde i och med ockupationens avslutande? Ja, då skulle Israels juridiska förutsättningar för våldsanvändning naturligtvis se helt annorlunda ut.

Då skulle Israels rätt till självförsvar mot palestinierna återinträda.

Ett annat sakförhållande vi behöver förstå när vi ska diskutera projektilbeskjutningarna är hur Gaza ser ut.

Det finns ca 2,1 miljoner människor i Gaza.

Av dessa 2,1 miljoner är ca 51% barn.

Ja, mer än hälften av Gazas befolkning är barn. Och 80% av människorna i Gaza lever dessutom på humanitärt bistånd.

Sedan 15 år har Israel påtvingat Gaza en blockad. En omoralisk, omänsklig och olaglig belägring. Ingen människa får resa in i Gaza och ingen människa får resa ut.

Israel stryper Gazas elförsörjning till ca 4 timmar per dag vilket leder till att sjukhus inte fungerar som de ska, i synnerhet intensivvårdsavdelningar, dialysapparatur, operationsavdelningar etc.

Det innebär dessutom att vattnet inte kan renas, vilket i sin tur har lett till att 96% av vattnet i Gaza är otjänligt som dricksvatten. Varje dag tvingas föräldrarna i Gaza därmed bevittna hur deras barn blir förgiftade.

Och de kan inte ta sig därifrån.

Human Rights Watch konstaterar i sin senaste rapport att det Israel utsätter Gaza för utgör vad som enligt Romstadgan för Internationella brottmålsdomstolen kallas ”brott mot mänskligheten”.

Vad betyder det rent konkret? Det betyder, som såväl HRW som många andra har konstaterat, att Gaza är ”the largest open-air prison in the world.”

Människorna i Gaza är inspärrade.

Så till den ständiga retoriska frågan: ”Vad skulle du själv göra om ditt land besköts med raketer?”

Jag skulle vilja ställa en motfråga:

Vad skulle du göra om du var inspärrad på en liten landremsa, ett utomhusfängelse, och om du dessutom hade ett antal barn som liksom du var inspärrade, och du visste att varje dag som du gav dem vatten så förgiftade du dem.

Och vad skulle du göra om det här inte pågick i en månad eller ett år, fem år, tio år, utan i 15 år. Vad skulle du göra?

Skulle du lägga dig ner och dö?

Skulle du passivt acceptera ditt öde?

Eller vad skulle du göra?

Jag tror inte att en människa med ett uns av inlevelseförmåga – och med kännedom om de sakförhållanden jag redogjort för – behöver ställa frågor som, ”Varför skjuter de raketer?”

En naturligare fråga vore: ”Varför skjuter de inte mer raketer?”

Hur kan någon förvånas över att människor vägrar accepterar sådana levnadsförhållanden?

För några dagar sedan skrev den moderate politikern Gunnar Hökmark att, ”Det är som om en extremistisk rörelse i området kring danska Helsingör började beskjuta Lund, Malmö och Göteborg med raketer […]”

Nej, det är det inte. Den jämförelsen saknar all giltighet av den enkla anledningen att Sverige inte ockuperar Danmark. Ett danskt angrepp på Sverige skulle därmed sakna varje stöd i internationell rätt.

Men om vi däremot ockuperade danskt territorium; om vi byggde olagliga bosättningar på Jylland; om vi påtvingade människorna i Helsingör en olaglig blockad och spärrade in dem där och sköt ihjäl dem när de försökte ta sig därifrån. Ja, då hade jämförelsen varit adekvat.

Och så frågan: ”Men vad ska Israel göra då? Vad ska de göra när deras städer blir beskjutna med raketer?”

Det svaret är mycket enkelt:

Följ lagen. Rätta dig efter vad som gäller enligt internationell lag. Du har ingen rätt att spärra in två miljoner människor i ett fängelse. Du har ingen rätt att skjuta ihjäl fiskare som går ut på internationellt vatten, på Medelhavet i riktning bort från Gaza, bort från Israel. 

Du har ingen rätt att förvägra unga människor i Gaza, som fått stipendier till universitet i Europa, som uppnått sina drömmar genom att studera hårt, du har ingen rätt att förvägra dem rätten att lämna Gaza.

Vi har sett sådant tidigare i andra regimer. Och jag bryr mig inte om du heter Sovjetunionen eller om du heter Israel – du har inte rätt att göra så.

Så om du inte gillar raketbeskjutningarna – häv blockaden. Rätta dig efter internationell lag och häv blockaden.

Avsluta ockupationen av territorium som inte tillhör dig och dra dig tillbaka till dina internationellt erkända gränser. Oddsen talar för att projektilbeskjutningarna därmed skulle upphöra.

Och om de trots allt inte skulle upphöra – ja, då har du all rätt i världen att åberopa självförsvar.

 

Rasmus Lagerqvist Holmberg

(Inlägget tidigare publicerat på facebook av Svenska Palestinakommittén)

 

Läs också:

No, Israel Does Not Have the Right to Self-Defense In International Law Against Occupied Palestinian Territory

The fallacy of the colonial ‘right to self-defence’

Al-Nakba – Katastrofen 1948

15 maj 2021

I dag är det 73 år sedan fördrivningen och mördandet av palestinier inleddes. Det var skamligt av världssamfundet att acceptera detta och till och med erkänna den stat som begått så allvarliga brott mot mänskligheten. Tyvärr har fördrivningen och mördandet fortsatt, och vi ser inget slut på den etniska resningen. Bomberna faller över Gaza och det finns ingen möjlighet att ta sig därifrån. Möjligheterna att få förnödenheter, sjukvårdartiklar, bränsle mm är extremt begränsade. I Östra Jerusalem hotas palestinska familjer att fördrivas från sina hem där de bott i generationer, för att ge plats åt israeliska judar. Israeliska bosättare hugger ner palestiniers olivträd, och den israeliska staten tvingar folk att riva sina egna hus på Västbanken.

Nu måste omvärlden reagera. Genom rapporter författade av B'Tselem och Human Right Watch har Israels apartheidpolitik uppmärksammats och dokumenterats, och ICC, den internationella brottmålsdomstolen, utreder nu om krigsbrott begåtts i samband med ockupationen av Palestina. Det finns därför hopp om förändring, men den kräver att individer, organisationer, stater och internationella organ ställer krav på Israel att följa humanitära och internationella lagar och riktlinjer.

Nada Alami: Svart skimmer

13 maj 2021

Nada Alami: Svart skimmer. Lassbo förlag 2020.

Nada Alami deltar i ett Zoom-möte om boken 18 maj 19.00, anmäl till [javascript protected email address] så kommer länken på e-post.

Författaren är uppvuxen i Jerusalem men flyttade till Sverige på sjuttiotalet och utbildade sig till sjuksköterska. Hon berättar i boken om sin morfars liv, men det blir samtidigt en berättelse om det palestinska folkets lidande. Inledningen ger en kortfattad beskrivning av historien och där poängteras särskilt vilken roll britterna hade innan staten Israel bildades: Britterna tillät det judiska folket att ha en egen militärstyrka, poliskår och egna institutioner. Det var förbjudet för palestinierna, som inte kunde göra sin röst hörd medan den judiska befolkningen kunde stärka sin position.

Liksom i Berättelsen om Nahr av Susan Abulhawa börjar händelserna i Kuwait dit palestinier flytt, men kommit att bli hatade och misstänkta genom Arafats stöd till Irak som invaderade Kuwait. Författarens morbror Waleed blir fängslad och det är en närmast outhärdlig skildring av hans vistelse i fängelset där han inte får veta varför han tillfångatagits. Men han funderar och kapitlen är omväxlande från fängelset och hans minnen.  Vi får en närmast komisk berättelse om hur hans kusin sticker iväg i en roddbåt till Egypten och lyckas undkomma att fängslas, om hans uppväxt och en hemsk olycka i hans hemstad Lydda 1939. Han var 8 år när Israel utropade sig till stat, och Moshe Dayan med följe körde in i Lydda med ordern att skjuta på allt som rörde sig. Enligt FNs delningsplan skulle Lydda tillhöra Palestina men det tog israelerna ingen hänsyn till. Skildringen av massakrerna i Lydda och Deir Jassin är fruktansvärd läsning, och mest upprörande är kapitlet Via Dolorosa som skildrar vandringen mot Nablus. Det är en oerhört stark skildring av det som kallas Al-Nakba och som fortsätter än i dag.

Waleeds familj flyttar runt mellan Jerusalem, Gaza, Kairo och Jordanien, och vi får en klar bild av konflikter mellan föräldrarna förutom av den svåra situationen. Under israelernas härjningar i bostäder under sexdagarskriget blir en systerdotter skjuten i benet och det är en gripande skildring av hennes sjukhusvistelse och hur detta påverkat henne för livet. När Waleed 1970 ska besöka morföräldrarnas grav i Jerusalem finner han att gravplatsen har röjts undan nästan helt och på det som är kvar hittar han grovhånglande israeliska ungdomar. När det var möjligt att besöka Lydda knackar han på där han en gång bodde. Där bor nu en judinna som kommit från Marocko och berättar om de svårigheter de orientaliska judarna upplevt från det att de lockades av Jewish Agency att flytta till Israel.

Avslutningsvis plockar jag från baksidestexten: Svart skimmer beskriver krigets grymheter och det förvisade folkets fruktansvärda öde i brännande vittnesskildringar. Men det är också en gripande berättelse om gränslös kärlek, om familjeband som brister, om längtan efter en plats att kalla sin egen och om underbara människor som aldrig ska glömmas. – Nada Alami tecknar med sitt väl avvägda språk levande porträtt av alla de människor vi får lära känna genom boken. Hon har också en underbar förmåga att locka läsaren till skratt, trots det mörker som skildras. Boken handlar inte bara om en mans flykt och det är inte bara en släkthistoria – det är ett helt folks historia.

 

SNABB LÄGESUPPDATERING

12 maj 2021

Forskare från olika sociala rörelser och representanter för civil olydnad och befrielsekamp har länge vetat att rädsla är en av de största hindren att övervinna. För att de förtryckta ska gå från passivitet till handling måste de bryta denna rädsla.

I extrema fall, som palestinier som lever under israelisk kolonialism, är rädslan baserad på levda upplevelser av tortyr, fängelse, dödande, dagliga förödmjukelser och avhumanisering, inkomstbortfall, husrivningar samt förlust av försörjning, värdighet, frihet och rättigheter. (Mark Muhannad Ayyash, Docent i Sociologi, Mount Royal University in Calgary, Canada).

De senaste dagarna har det palestinska folket över hela det koloniserade Palestina visat världen, inte för första och inte för sista gången, sitt stora mod inför denna rädsla.

Inför hotet om fördrivning av palestinierna i Sheikh Jarrah var läget spänt i Östra Jerusalem. Sammandrabbningarna mellan palestinier och israeliska soldater vid al-Aqsamoskén har hittills skadat cirka 180 palestinier, 80 har förts till sjukhus och hundratals har skadats. Israelisk polis sägs ha använt chockgranater, tårgas och vattenkanoner, demonstranter ska ha kastat flaskor och stenar. Våldet förväntades eskalera under måndagen då Israel firar erövringen av Jerusalem i sexdagarskriget 1967 och visst stormade israelisk polis Jerusalems al-Aqsa-moské - en helig plats i islam.

Under mån/tisdagen svarade Hamas med raketbeskjutning från Gaza som uppges ha dödat fem israeliska personer. Den israeliska armén uppger att de endast beskjutit mål i Gaza som tillhör Hamas - som har styrt det palestinska territoriet sedan 2007 - men hittills har minst 30 palestinier varav 10 barn dödats (se sprängningen av ett höghus här ).

Fyra av dessa barn var från samma familj (två syskon och två  kusiner) och alla var under 12 år. UNRWA (FNs flyktingorgan) fördömer i kraftiga ordalag detta. 

Israels försvarsminister Benny Gantz har konstaterat att ”det här bara är början” apropå de israeliska flygattackerna. Hamasledaren Ismail Haniya svarade med ett ”om Israel vill eskalera så är vi redo”.

Efter veckor med växande spänningar och protester riskerar nu oroligheterna mellan Gaza och Israel att eskalera till ett helt krig. Vi fortsätter förstås bevakningen!

 

Här kan ni se en video inifrån Gaza

 

Exempel på var ni kan läsa mer:  

Dödstalen stiger i Gaza – FN kallar till krismöte

UN chief 'gravely concerned'

Why East Jerusalem has become a flashpoint

UNRWA Decries Killing of Four Palestine Refugee Students in Gaza

 

Undervisa om konflikten mellan Israel och civila palestinier!

9 maj 2021

Många skulle kanske hävda att Israel-Palestinakonflikten är en fanatisk motsättning mellan judar, araber och palestinier. Lite som att det skulle handla om en slags dödlig dagismentalitet mellan åtminstone två jämspelta etniska ursprungsbefolkningar. Men inget kan vara mer fel. Och det som håller en av historiens längsta konflikter vid liv är kanske främst den okunskap som finns bland individer i västvärlden.

Etniska folkgrupper skapas genom sitt berättarperspektiv. Dessvärre har det judiska folkets narrativ starkt påverkats av den israeliskt nationalistiska propagandan, som utvecklats av den politiska rörelsen i Europa vilka lade grunden för Israels skapelse 1948. Starka krafter resonerar på samma sätt som Sverigedemokraterna när de säger att judar i ett visst land egentligen inte tillhör nationen där de bor. Dessa krafter menar att alla världens judar istället tillhör den israeliska nationen. ”Lustigt” nog är det här tankesättet också något som samma personer säger är en av definitionerna för antisemitism.

Israels skapelse var dels en reaktion på flera vågor av massiva judeförföljelser i Europa och dels var det en produkt från en prokolonial era. Sioniströrelsens planer på att förskansa sig ett ”judiskt folkhem” var starkt kritiserade av majoriteten av världens alla judar mellan slutet av 1800-talet och fram till åtminstone 1948 (då Israel skapades). Däremot fick de ett större gehör hos segrande nationer i Första Världskriget, det vill säga Frankrike och framför allt Storbritannien. Man utlovade arabisk självständighet mot att araberna hjälpte britterna att krossa det Osmanska Riket — samtidigt som man offentliggjorde Balfourdeklarationen som ett löfte till sioniströrelsen.

Det råder delade meningar om Palestina ingick i löftet om självständighet. Däremot blev det tydligt att britterna utlovade en bit av Palestina att bli en ”judisk” stat. Löftet etablerades av Nationernas Förbund, som gav Storbritannien mandat att ockupera Palestina och senare har löftet anammats och legitimerats av Förenta Nationerna. I takt med den europeiska nationalismens eskalering i Palestina ökade det palestinska missnöjet. Palestinier bjöds heller inte in som jämlika parter i de koloniala överläggningar som fördes av västvärlden. I takt med att diplomatin akterseglade palestinierna växte deras frustration. Och koloniseringen ökade stötvis.

Trots Haagkonventionen, Genèvekonventionerna och FN:s stadgar blev det ett legitimerat faktum att världssamfundet 1949 godkände en statsbildning, inklusive dess dåvarande gränser, som inte hade varit möjlig om det inte vore för rena markstölder och en etnisk rensning av kanske 750,000 palestinier. FN kräver visserligen att de palestinska flyktingarna från 1947 till 1949 skall få återvända, men det är en av de bitarna med FN som Israel aldrig har brytt sig om. Och i och med att FN legitimerar statslöftet om en ”judisk” stat legitimerar de samtidigt en stat som favoriserar en etnicitet över en annan.

https://imeu.org/article/ten-facts-about-the-nakba

Från 1967 och vidare kontrollerar israeliska militären Västbanken och Gaza. Man annekterade — alltså stal, östra sidan av Jerusalem, liksom man hade stulit västra sidan 1948 — men då med FN:s godkännande. ”Fakta på marken”, ihop med Balfourlöftet 1917, gjorde en större markstöld av Palestina möjlig då. Och det är självklart varken möjligt eller önskvärt att driva ut Israels medborgare. Men vad mer behövs för att även omöjliggöra en avveckling av ockupationen idag?

Man har som sagt inte FN:s godkännande för att bibehålla ockupationen — inklusive att annektera mer mark. Däremot annekterar Israel mer och mer mark hela tiden; innanför sina kontrollerade områden i Palestina och bland palestinska kvarter i annekterade samt ockuperade östra Jerusalem. Sheikh Jarrah är ett sådant kvarter — och det är vad de pågående stridigheterna mellan en oskyldig civilbefolkning och en angripande ockupationsmakt handlar om — men den palestinska utrensningen till förmån för en inflyttning av utländska nybyggare har egentligen pågått sedan ockupationens början 1967.

Urbana myter omgärdar konflikten. Till att börja med borde det inte ses som en konflikt då kampen till större delen pågår mellan en angripande ockupationsmakt och en terroriserad civilbefolkning som bara vill bli lämnade ifred. Det har aldrig varit tal om jämbördiga styrkeförhållanden och det har i motsats till vad många tidningar antyder handlat om en kamp mellan en angripare och en försvarare. Idag ingår även det officiella palestinska ledarskapet (Palestinska Myndigheten) som en del i det israeliska angriparlägret. Det fanns ingen israelisk ”ursprungsbefolkning” före 1948, eftersom det inte fanns något Israel då — även att Israels messiansk-nationalistiska narrativ menar att deras medborgare har tillhört marken i minst 2,000 år. De judar som framförallt invandrade till Palestina under större delen av 1800-talet — och inte hade några nationalistiska koloniala ambitioner — ansågs vara palestinier. Konflikten handlar inte huvudsakligen om religion och det är ingen konflikt som är sammankopplad med händelser från antiken eller medeltiden.

Palestinska motståndskämpar är inte större idioter än några andra motståndsgrupper i världen har varit och det är ingen konflikt — oavsett vad lärare i svenska skolor kan ha sagt — där alla sidor har lika mycket rätt. Och det är definitivt ingen konflikt mellan judar och judehatare.

Allt detta och mycket mer borde ingå i långa temaveckor i alla världens grundskolor. Det kan inte vara meningen att normalutbildade västerlänningar skall ha nästan noll koll på vad det hela handlar om.

Fredrik Wadman

Opinionsbildare för palestinska rättigheter

Bok om Palestinas historia

8 maj 2021

Nur Masalha: Palestine – A Four Thousand Year History.

När SVT vid något sällsynt tillfälle rapporterar från Palestina är det ännu mer sällsynt att landet nämns vid namn trots att Sverige erkänt det. När nya urgamla dokument hittas söder om Jerusalem sägs det bara att det är israeliska forskare som gjort upptäckten, när israeler utbildas i att hantera skjutvapen i en illegal bosättning nämns heller inte att detta sker på palestinsk mark och när reportern Samir Abu Eid talar med bosättare får han höra att det inte finns några palestinier, bara araber. Det är därför en intressant och viktig bok av den palestinske historikern Nur Masalha som kommit ut 2020 (första utgåvan 2018).

I introduktionen visas att Palestina är namnet som använts på regionen sedan sen bronsålder, ca 1300 f Kr. I boken drivs tesen att akademisk och annan utbildning bör baseras på historiska fakta, empiriska bevis, arkeologiska och andra vetenskapliga upptäckter och inte på allmänna uppfattningar eller berättelser ur Gamla Testamentet och religionspolitiska dogmer. Fram till starten av den europeiska zionismen vid 1900-talets början var folket i Palestina (på arabiska sha'b Filastin) en blandning av arabiska muslimer, arabiska kristna och arabiska judar. Historiker har hävdat att Palestina inte fanns som en administrativ enhet förrän efter den brittiska ockupationen och skapandet av det brittiska mandatet 1918. Det är naturligtvis helt fel. Palestina har varit en administrativ enhet under Romarriket, "Syria Palaestina" år 135-390 och därpå som en provins separat från Syrien under det Bysantiska riket fram till tidigt 600-tal. Från den muslimska erövringen till korsfararnas invasion 1099 var området en administrativ provins kallad Jund Filastin. Slutligen var Palestina en del av tre muslimska riken, det sista det Osmanska riket fram till första världskriget. Under denna period, 900-tal till ca 1700, skrev flera palestinska författare en rik litteratur som beskriver verksamheten i den arabiska provinsen Filastin.

Under sen bronsålder fram till 500 f Kr hade filistéerna en högkultur vid Medelhavet och de kom inte "seglande utifrån" som har föreslagits. Namnet omvandlades till Palestina av grekerna som lade landet under sitt imperium 332 f Kr. Det är förstås olyckligt att Gamla Testamentets beskrivningar av filistéer varit negativ tack vare konflikter med israelitiska kungar. Att kustvägen genom Palestina, "filistéernas land" var den kortaste från Egypten framgår av Andra Mosebok 13:17. Namnet Palestina användes under mer än 1200 år under antiken, från den klassiska grekiska civilisationen 500 f Kr till ockupationen av muslimska arméer 637-638 e Kr. Herodotos nämner Palestina flera gånger i sitt stora verk Historia som skrevs 450 – 420 f Kr, och Aristoteles nämner i sin Meteorologika att det i Palestina finns en sjö där människor och djur flyter och det är så salt att ingen fisk lever där. Den romerska provinsen Syria Palaestina hade som huvudstad Caesarea-Palaestina vars ruiner fortfarande kan ses vid Medelhavet, dock under namnet Caesarea Maritima. Det bysantinska imperiet delade upp Palestina i tre provinser:

(Haldrik, CC BY-SA 3.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=1472706)

Madaba-kartan, som delvis finns på bokens utsida, tillkom under den bysantinska perioden och upptäcktes 1884. Där finns texten "gränsen mellan Egypten och Palestina" men varken Kaanans land eller Israel nämns. Regionens betydelse för kristendom, litteratur, filosofi och handel beskrivs utförligt i boken. Nationalismen blir alltmer uttalad under slutet av 1800-talet och tidningen Falastin propagerade mot sionism och religiös fanatism. Namnet Palestina för det brittiska mandatet 1918-1948 blev den officiella benämningen i Nationernas Förbund som startade 1920 och i FN från 1945.

Bokens sista kapitel handlar om bosättarkolonialismen, och startar med sionismens utveckling. Den sionistiska bosättarkolonialismen är djupt rotad i europeisk kolonialism. Brittiska kolonialister såg stora delar av jorden som "terra nullius", ingenmansland, ett begrepp från romarriket. För kolonialisterna betecknar det land som inte har suveränitet från något europeiskt land och därför kan intas genom ockupation eller bosättningar. Det hävdades till och med att det inte fanns något folk i Palestina, och ett tal av den första israeliska presidenten Chaim Weizmann från 1914 citeras: "… det finns ett land som råkar kallas Palestina, ett land utan folk, och å andra sidan finns det judiska folket som saknar land. Vad mer behövs för att sätta juvelen i ringen, att förena detta folk med detta land? De som äger landet (turkarna) måste därför övertalas och övertygas om att detta äktenskap är fördelaktigt, inte bara för det judiska folket och landet utan också för dem själva." Påverkan från Weizmann ledde till den kontroversiella Balfourdeklarationen 1917.

Den brittiske parlamentsledamoten och författaren F. Laurence Oliphant publicerade 1880 boken Gileads land, där han presenterar en detaljerad plan för judiska bosättningar öster om Jordanfloden. Han uppmanade det brittiska parlamentet att hjälpa till med judisk immigration från Ryssland och Östeuropa till Palestina. Inte oväntat förespråkade han också att de palestinska araberna skulle flyttas till reservat liknande de som användes för urspungsbefolkningen i Nordamerika. Det påpekas senare i Masalhas bok att judiska immigranter slog sig ner vid Medelhavets kust, ett område som aldrig varit det judiska folkets hemland enligt Avishai Margalit vid Hebrew University. Det är intressant med tanke på delningen av Palestina 1947.

Det sista kapitlet behandlar också hur sagor i Bibeln betraktats som fakta och använts för att försvara fördrivning av andra människor än judar. På liknande sätt har arkeologin använts för att framhäva judiska lämningar på bekostnad av andra kulturellt minst lika viktiga, som rester efter korstågen och de muslimska århundradena.

Boken är försedd med register och en omfattande notapparat som ger hänvisningar och stöd till texten. Stundtals går boken i polemik mot uppfattningar och propaganda, och i sin helhet ger den gott stöd för oss som försvarar palestiniernas rätt till sitt land, sin frihet och självbestämmande.

 

Risk för tvångsförflyttning i Jerusalem!

25 apr 2021

Palestinska familjer i östra Jerusalems Sheikh Jarrah-kvarter riskerar att tvingas bort från sina hem! 

 

 

 

Över 1 500 palestinier i Jerusalem står inför hot om tvångsförflyttning och husrivningar. Barn utgör en stor andel av de familjer som hotas av hemlöshet. Detta är en del av Israels större plan för kolonial expansion i hela Östra Jerusalem och Västbanken; att med våld fördriva palestinska familjer från deras land och hem och ersätta dem med olagliga israeliska bosättningar. 

 

Två av de primära organisationer som driver dessa utvisningar, Nahalat Shimon International respektive Ateret Cohanim, har skatteavdrag för välgörenhet i USA, varifrån de får majoriteten av sin finansiering.

 

Åtta familjer har redan fått utvisningsorder och är på väg att förvisas från sina hus mellan början av maj och augusti. Dessa förestående vräkningar är de senaste i en lång historia i Jerusalem för att skapa en judisk majoritet. Israeliska bosättare, med stöd från israeliska domstolar, militär och polis, har fördrivit palestinier från sina hem i årtionden. Invånarna i Sheikh Jarrah har motstått ansträngningar, sedan 1972, från organisationer för bosättare som vill beslagta deras fastigheter.

 

Sedan 1967, när Israel ockuperade Östra Jerusalem, har judiska organisationer för bosättare ihärdigt försökt ta över hem i Sheikh Jarrah. Några av de palestinska familjer, som ursprungligen kommer från västra Jerusalem och andra delar av det historiska Palestina, fördrevs av sionistiska styrkor redan under Nakba 1948 när cirka 800 000 palestinier flydde eller utvisades från sina hem under Israels upprättande. 

 

Som en del av ett avtal mellan FNs hjälporganisation för palestinska flyktingar (UNRWA) och Jordanien utvaldes 28 av de familjer som drevs bort 1948 och försågs med en bostad och en tomt i det nybyggda området Sheikh Jarrah. I utbyte avstod de från sin flyktingstatus hos FN.  Familjerna lovades att de skulle bli ägare till fastigheten efter tre års boende, vilket ännu inte hänt. 

 

Invånarna i Sheikh Jarrah lever i ett konstant tillstånd av rädsla och ångest och de vet att de när som helst kan kastas ut ur sina egna hem. Många av de äldre har utvecklat kroniska medicinska tillstånd på grund av stress, barn är livrädda och samhället som helhet urholkas gradvis både storleksmässigt och i sin samhälleliga struktur.

 

"Jag vet inte vart jag ska gå om domstolen beslutar att ge mitt hus till bosättarna. Varje sten i mitt hus har en historia", berättar en invånare vid namn Abu Said. 

 

Eftersom risken för massfördrivning hänger över grannskapet fortsätter palestinierna att utkämpa lagliga strider för rätten till sina fastigheter och vädjar till organisationer för mänskliga rättigheter och lokala domstolar. Under kampanjen publicerade Sheikh Jarrah-gemenskapen en lista med krav. Bland dem uppmanar de det internationella samfundet att vidta strikta diplomatiska och politiska åtgärder för att fördöma Israels fortsatta politik för tvångsförflyttning och etnisk rensning samt pressa Israel att stoppa sin kolonialpolitik i alla stadsdelar i det ockuperade Östra Jerusalem. De kräver också att UNRWA skyddar de flyktingar vars status upphävdes i utbyte mot ett löfte som aldrig uppfylldes. De ber också den jordanska regeringen att sätta press på de israeliska myndigheterna att erkänna att invånarna har den lagliga rätten till sin egendom. 

 

Här är ett upprop för att utöva påtryckning på USA att stoppa Israels planer. Det går snabbt att skriva under!

 

Stop Israel's forced displacement of Palestinians from East Jerusalem! (everyaction.com)

 

#SaveSheikhJarrah 

#انقذوا_حي_الشيخ_جراح 

 

Källa: Middle East Eye

 

Rivningar och andra övergrepp på Västbanken

17 mar 2021

Vad händer på Västbanken? FN har en speciell avdelning som bevakar händelser där, kallad OCHA oPt (FNs organ för samordning av humanitära frågor på de ockuperade palestinska områdena). Nedanstående är hämtat ur rapporten för februari 2021, och en utförligare rapport finns på nätet. På OCHA oPt går det att prenumerera på månadsbrev gratis.

Sammanfattning

82 byggnader, varav 65 finansierade genom donationer, revs eller beslagtogs vid fem tillfällen i Humsa – Al Bqai´a (Tubas).

77 byggnader för humanitärt bistånd revs, av dessa var 47 finansierade av EU.

Rivningen av EU-finansierade byggnader tredubblades under 2021 jämfört med snittet under 2020. Israeliska bosättare förstörde och stal biståndsutrustning.

Översikt

Israeliska myndigheter rev, tvingade personer att riva, eller beslagtog 153 byggnader som ägs av palestinier. Detta skede under februari i Västbanken och Östra Jerusalem, och siffran är bland de högsta för en enskild månad sedan OCHA började dokumentera detta 2009. Antalet var bara högre under november 2020 (178) och februari (237) samt mars 2016 (179).

Övergreppen under februari resulterade i att 305 personer, varav 172 barn, tvångsförflyttades. Dessutom försämrades levnadsförhållanden och tillgång till samhällsfunktioner för ytterligare 435 personer. Två byggnader i Tura al Gharbiya (Jenin) revs eller skadades som straff, medan övriga byggnader, belägna i C-området eller Östra Jerusalem revs på grund av att byggnadstillstånd saknades. Dessa är närmast omöjliga att få för palestinier. Hittills under 2021 har månadsgenomsnittet för rivna byggnader (117) varit 65% högre än snittet under 2020 (71).

Humsa – Al Bqai´a (Tubas), där 55 palestinier, varav 32 barn, tvångsförflyttades 1 februari 2021. Foto OCHA.

Samhället Humsa – Al Bqai´a som ägnar sig åt boskapsskötsel i norra Jordandalen (Tubas) blev vid fem tillfällen i februari vittne till att 82 byggnader beslagtogs och revs av de israeliska myndigheterna. Nästan 80% av byggnaderna var byggda som humanitärt bistånd och de bestod av hem och anslutna byggnader, till ett värde av 43 000 EUR. Detta ledde till att 60 personer, varav 35 barn, tvingades därifrån.

Efter ett besök i Humsa – Al Bqai´a krävde koordinatorn för humanitära insatser i de ockuperade palestinska territorierna, Lynn Hastings, att de israeliska myndigheterna omedelbart stoppar all vidare rivning och förstörelse av palestinska hem och ägodelar, låter det humanitära biståndet bidra med skydd, mat och vatten till denna mycket sårbara grupp och låter dessa människor få vara kvar i sina hem.

Hittills under 2021 har över 50% av de förstörda husen varit belägna i beduinsamhällen eller samhällen som ägnar sig åt boskapsskötsel i område C, vilket är en ökning från 31% 2020. Dessa samhällen är några av de sårbaraste på Västbanken, med begränsad tillgång till utbildning och hälsovård och till vatten, hygien och elektricitet.

Närmare 90% av alla byggnader som revs eller beslagtogs under februari i C-området utsattes för detta utan någon varning i förväg. Det är en klar ökning jämfört med 30% 2020, 11% 2017 och 8% 2016. Det krävs inte av myndigheterna att förvarna, vilket hindrar de drabbade personerna från att protestera i förväg och myndigheten har kallat förfarandet "ett strategiskt verktyg".

Hittills under 2021 har totalt 93 byggnader som tillkommit som humanitärt bistånd rivits eller beslagtagits av israeliska myndigheter. Det kan jämföras med 157 under hela 2020. Israeliska bosättare förstörde eller stal plantor och redskap i Bruqin (Salfit) som finansierats med bistånd, värt 2 300 EUR. En familj om sju personer drabbades.

Femton byggnader revs i Östra Jerusalem, sju av kommunen och sju av ägarna själva efter att ha tvingats till det. Största attacken ägde rum i Al ‘Isawiya 22 februari, där kommunen i sällskap med israelisk militär rev en byggnad med fyra lägenheter och därigenom gjorde 19 personer hemlösa. Tio av dessa var barn. De drabbade familjerna har betalat böter sedan 2017 för att ha byggt utan tillstånd och de fick ett slutligt rivningsföreläggande i juli 2020 och en muntlig varning dagen före rivningen. Det blev sammandrabbningar under rivningen och en palestinsk man skadades då av en gummikula.

Den 10 februari rev de israeliska myndigheterna ett hus som bestraffning i byn Tura al Gharbiya (Jenin) i B-området. Huset tillhörde en palestinsk man åtalad för att ha dödat en israelisk kvinna 20 december 2020. En familj om sex personer varav fyra var barn blev hemlös, och en annan familj om fyra personer blev hemlös på grund av skador på sitt hus som orsakades av rivningen.

MEDLEMSRECENSIONER av SALONGEN

28 feb 2021

Förra veckan visade vi filmen Salongen, manus och regi Arab Nasser & Tarzan Nasser, en fransk/palestinsk film från 2015. Vi blev ett 50-tal personer och efteråt insåg vi att upplevelsen av filmen varierade. Jag bad därför dem som sett den att kommentera och detta har lett fram till denna samlade recension! 

Det står tydligt att Salongen är en film som berör och väcker känslor - antingen positiva eller negativa: 

 

“Den var svårtillgänglig….” tyckte någon och  en annan att den var “otäck..obehaglig… en våldsam miljö både i kvinnorummet och utanför..”. 

 

En tittare konkluderar att “Salongen bygger på en intressant idé om att kunna spegla livet i Gaza via ett antal kvinnor av olika bakgrund som råkar befinna sig samtidigt i en skönhetssalong. I hur de interagerar och hur världen utanför salongen, som elbrist och strider, samtidigt högst påtagligt tränger sig på. Resultatet tycker jag dock inte blev helt lyckat.” 

 

“Elände, elände, elände, män, män, män och en flicka som pratar som en vuxen och två kvinnor, jag orkade inte se hela filmen” och å andra sidan “Otroligt gripande och engagerande. Humor blandat med den svartaste sorg”.  Någon /…”tyckte om filmen, men den var hemsk. Instängdheten och maktlösheten var så tydlig.”

 

Som konst ska så har den berört. 

 

Symboliken 

Samtidigt som filmen visar ett antal kvinnor på en skönhetssalong belägen i Gaza har flera tittare har också kommenterat symboliken:

 

“Det var smart att använda salongen och kvinnorna där som en symbol för hela Palestina/Gaza. Hur de sitter maktlöst och väntar på sin tur, men också hur de drabbas av vad som händer utanför salongen och som de inte verkar kunna påverka, åtminstone inte i någon högre grad.” 

 

“blev djupt berörd av gestaltningen i det trånga salongsrummet med kvinnornas utsatthet - en symbolik som är genialisk.” 

 

“Underton och skådespel skildrar förtrycket och ockupationen som bla tar ifrån dem strömmen mitt under pågående behandling.”

 

 

Vardagen

Det som skildras är en vardaglig situation i en ovanlig kontext och balansen mellan skildringarna av vardagsliv och ockupation kan vara svår. 

 

“Blockaden och de israeliska bombningarna märkte man inte mycket av, lite buller från en drönare var allt/…./kunde ha varit var som helst egentligen.” menade en tittare som saknade fokus på ockupationen. En annan är glad över fokus på vardagen: “visade just hur vanliga människor drabbas och hur livet ändå går framåt, med stor sorg men också kärlek.” 

 

“Den är ju intressant och det är viktigt att skildra vardagslivet med både glädjeämnen och ständiga problem.” 

En annan tittare understryker värdet av att använda sig av en vardaglig situation: “/.../palestinier måste kunna gestaltas fristående från denna konflikt också - det finns ett värde i att visa att palestinier också är vanliga människor som alla andra i världen, även i detta sammanhang och i pågående konflikt”. 

 

 

Genus

Filmen utgår som sagt från en grupp kvinnor. Männen är rent fysiskt isolerade från kvinnogruppen - men finns med i deras samtal och i deras behandlingar - mycket är för någon mans skull. 

 

“/.../uppskattade beskrivningen av dels begränsning av den fysiska rörelsefriheten men också begränsningen av den egna friheten att uttrycka sig själv på sitt eget sätt. Förtryck utifrån och inifrån. Men sedan ser jag också en viss spridning inom gruppen (någon är skild, någon har en älskare, någon är djupt religiös etc) vilket är en lysande påminnelse om att det är svårt att generalisera en hel grupp”. 

 

“Filmen dominerades av en ruggig kvinnosyn även om den samtidig kritiserades i humoristisk form, och av de interna mycket våldsamma konflikterna mellan manliga grupper.”

 

“Dessa kvinnor som upplevt och upplever så mycket och ändå försöker skapa en "normal" vardag. Kriget finns omkring dem och trots att kulorna viner utanför försöker de hålla humöret uppe men till slut brister allt.”  

 

Avslutar med ett fullt citat: “Jag tycker det var en mycket bra film, intelligent och med den palestinska svarta humorn, en svart humor som föds i totalitära samhällen. Begåvat. Man har beskrivit ett helt samhälle genom en hårsalong för kvinnor. Genom att utgå från kvinnors vinkel, har man beskrivit tillvaron underifrån, från kvinnors underläge och hur de hanterar detta. Kan man inte tjura fast lejonen i Tel aviv och Ramallah, kan man själv spatsera med ett! Utmärkt! Finns inget förtryck utan trots och humor!”

 

Tack för alla kommentarer och ert engagemang! 

 

Tove Sohlberg

← Äldre inlägg

Förra veckan var händelserik. Gaza sköt raketer mot Israel som hämnd för att de dödat en ung man. Israel svarade med beskjutning av strategiska mål. Bakom dessa attacker ligger Israels strategi av ”necro-violence” det vill säga att vanhelga Palestinska kroppar.

 

Under söndagen sköts cirka 20 raketer från Gaza in i de södra delarna av Israel. De flesta missiler stoppades av Israels missilsystem innan de tog mark. 

Islamiska Jihad (IJ) är en av två militanta grupper i Gaza och de tog också ansvar för beskjutningen på sin officiella hemsida. Den israeliska militären svarade med att skjuta raketer mot IJs träningsläger och platser för framställning av vapen i närheten av Damaskus.           

 

Under måndagen sköts cirka 14 raketer in i södra Israel som svarade med att beskjuta strategiska mål för IJ i Gaza. Fyra Palestinier uppgavs ha skadats samt två Israeliska kvinnor varav en drabbats av chock och den andra ramlat och slagit i huvudet när hon springande sökte skydd. 

 

FNs koordinator för fredsprocessen i Mellanöstern, Nickolay Mladenov, uppmanade till eld upphör och menade att detta endast “riskerar att dra in Gaza i en ny runda av fientligheter utan lösning i sikte”. IJ annonserade eld upphör då de nu hämnats Israels attacker. 

 

Men vad utlöste då dessa beskjutningar? 

 

SOCIALA MEDIERS KRAFT

Under söndagens morgon ser Israel Defense Forces (IDF) två män placera något explosivt vid stängslet som separerar Gaza och Israel och öppnar eld mot dem. En av männen, den 27-åriga Mohammed Al-Naim, avled på platsen och identifierades senare som medlem av Islamiska Jihad. Den andra personen skottskadades. En grupp Palestinier skyndar sig fram med en skottkärra  för att hämta männen men tvingades tillbaka då IDF öppnade eld mot dem. Två män fick skottskador i benen, uppger Gazas hälsominister.  

 

IDF skickade istället fram en bulldozer, vilken åtföljdes av en stridsvagn, för att hämta kroppen på det sätt som de bedömde var bäst för deras egen säkerhet. Hela händelsen filmades av en lokal journalist, Muthana al-Najjar, spreds snabbt på sociala medier och uppmärksammades internationellt.

 

“Den israeliska bulldozern körde över al-Naims kropp och försökte flera gånger få upp den innan de återvände till Israel med kroppen dinglande från kanten av skopan”, berättar Muthana al-Najjar. 

 

“NECRO-VIOLENCE”

Ordet är svårt att översätta och betydelsen av det lika svår att förstå. Förnedring av döda kroppar på sätt som detta men också att inte lämna ut kroppen till den dödes familj. al-Naims mor ber nu om att få tillbaka kroppen av sin döda son. Enligt Budour Hassan, juridisk rådgivare på Jerusalem Legal Aid and Human Rights Center (JLAC), är Israels användning av ”necro-violence” på Palestinska kroppar en förlängning av kontrollen över befolkningen i de ockuperade områdena.

 

”Att vanhelga den döda kroppen av en ung, obeväpnad, man framför kameror från hela världen är ett avskyvärt brott som adderar till listan över många brott mot det Palestinska folket”, säger Fawzi Barhoum, talesman för Hamas. Det är en del av en Israels policy som syftar till att kontrollera Palestiniernas kroppar. 

 

Tove Sohlberg

 

Läsa mer?

https://www.bbc.com/news/world-middle-east-51608786 

 

https://www.aljazeera.com/news/2020/02/israel-slammed-necroviolence-bodies-palestinians-200224115508023.html