Vårt mål är ett fritt Palestina inom 1967 års gränser, det vill säga Gaza, Västbanken och Östra Jerusalem. Israel ska lämna ockuperade områden, enligt FN:s resolution 242. Rätten för flyktingar att återvända ska respekteras, enligt FN:s resolution 194. Mänskliga rättigheter och likhet inför lagen ska gälla alla i Palestina och Israel. Vi tar avstånd från antisemitism, islamofobi, rasism och terrorism, samt hat, hot och våld.

Länkar till tidigare artiklar finns här.

RSS

Stark roman om israelisk apartheid

9 jul 2022

Adania Shibli: En oansenlig detalj.

Genom sin exakta stil där små detaljer beskrivs noggrant är denna skrämmande skildring av hur krig och ockupation kan leda till omänskligt beteende och iskyla ett mästerverk. Den första delen av boken handlar om en israelisk militär utpost i Negevöknen 1949, där uppgiften är att rensa från araber. Därvid fångas en ung kvinna som utsätts för våldtäkt och till slut mördas.

I den andra, på många sätt parallella, delen är det en kvinna som i nutid försöker följa upp vad som hände genom att titta i arkiv och försöka hitta platsen för brottet. Beskrivningen av det nutida ockuperade Palestina är oerhört stark med svårigheterna att överhuvud taget komma fram och med den paranoida militären som lätt öppnar eld vid minsta misstanke.

/ Tomas Cronholm

Bok om massaker i flyktingläger

5 jul 2022

Youssif Iraki: Dagbok från Tal El-Zaatar.

Undertitel: En läkares vittnesmål om belägringen och massakern 1975-1976.

Massakern i Sabra och Shatila 1982, då flera hundra, kanske tusen, palestinska flyktingar mördades, är väl känd och ledde till stark kritik mot Israel. Det var dock inte första gången ett palestinskt flyktingläger i Libanon attackerades av falangister. Tal El-Zaatar skrivs också Tel al-Zaatar och Tall al-Zaʿtar, och betyder Timjankullen. Det var sedan 1950 ett flyktingläger med ca 20.000 palestinier. Till skillnad från Sabra och Shatila låg det på den östra sidan om den gröna linjen där kristen milis härskade. Milisen strävade efter att tömma den östra sidan på muslimer efter den ”svarta lördagen” i november 1975 då fyra falangister dödats. Den fullskaliga attacken inleddes 22 juni 1976 och pågick till 12 augusti.

Irakis dagbok beskriver hans bakgrund och läkarutbildning, och hur han under svåra förhållanden lyckades bedriva sjukvård i lägret där det var stor brist på blod och kanske framför allt vatten. Han beskriver också hur den svenskfödda sjuksköterskan Eva Hammad skadades allvarligt under attackerna och förlorade höger. Hon förlorade samtidigt sin man och efter en kort tid fick hon en dödfödd son. Hon har skrivit ett förord och en egen beskrivning av upplevelserna. I boken finns också starka vittnesmål av en annan sjuksköterska och en anestesitekniker. Den är försedd med närmast expressionistiska teckningar och ett stort antal fotografier.

Detta är en mycket viktig bok som på ett objektivt sätt beskriver en massaker som borde fått världen att protestera och agera. Både dagboken och vittnesmålen är sakligt skrivna också när de handlar om obegriplig grymhet och sanslösa mord på obeväpnade människor. Att de som hade möjlighet försvarade lägret, ibland med sitt eget liv, har aldrig känts så välmotiverat. På ett sätt kan den direkta skulden läggas på den kristna högermilisen eller på Syrien som försedde den med vapen. Den egentliga skulden måste ändå läggas på dem som drivit palestinierna på flykten och förvägrat dem att återvända.

/ Tomas Cronholm