Årsdag för minnet av massakern i Sabra och Shatila

16 sep 2020

Den 14 september 1982 exploderar en bomb i centrala Beirut. I explosionen dör den nyvalde presidenten Bashir Gemayel från det kristna, libanesiska falangistpartiet. 

Palestinier misstänktes för mordet men senare erkände sig den syriske agenten Habib Tanious skyldig. 

Den 15 september omringade israeliska soldater de palestinska flyktinglägren Sabra och Shatila. Under översyn av den israeliska armén förseglades alla vägar in och ut ur lägret och de kristna falangisternas milis trängde in för att hämnas mordet och för att driva ut resterna av den PLO-milis som Israel påstod gömde sig i lägren.

Ett stort antal palestinska män, kvinnor och barn dödades. Enligt israeliska siffror dog mellan 700 och 800 personer medan andra källor uppger att minst 2 000 dödades. Palestinska Röda korset uppskattar att 3 000 personer dödades. 

Nyheten om massakern spred sig snabbt över världen och den så kallade Kahan-kommissionen tillsattes vilken fann den dåvarande försvarsministern Ariel Sharon vara personligt ansvarig för att ha ignorerat faran för civilbefolkningen och för att inte ha försökt förebygga och förhindra massakern.

FN:s generalförsamling fördömde den 16 december 1982 massakern som »folkmord« med 123 röster för och noll mot. Massakern ledde till att Israels dåvarande försvarsminister Ariel Sharon tvingades avgå men 2001 återkom han som premiärminister. 

Hittills har ingen ställts inför rätta.

 

 

Livet idag

Sabra och Shatila är än idag ett område som huserar palestinska flyktingar och enligt UNWRA är cirka 11 000 personer registrerade där men det verkliga antalet boende bedöms vara minst det dubbla. 

Det dagliga livet i Shatila fortgår. Det finns en medicinsk klinik och skolor men bostäderna är trånga. Vi har tidigare skrivit om ett ungdomscenter - Shatila Children and Youth Center - där barnen kan leka eller spela boll på den enda öppna platsen i lägret. De får också stödundervisning, kan låna böcker, dansa eller lära sig engelska. Under den heta sommaren bedrivs även läger uppe i bergen. 

Efter explosionen och branden i Beirut har palestinierna i lägret donerat blod, upplåtit sängplatser och på flera sätt försökt vara behjälpliga utifrån sina knappa förutsättningar. Omvärlden fokuserar nu på nödhjälp men kampen för överlevnad i Shatila pågår ständigt. 

 

Läs mer: 

Amnesty: 30 år utan upprättelse – livet efter massakern i Beirut 1982

Sveriges Radio: Israels krig i Libanon

UNRWA: Shatila Camp

Shatila barn- och ungdomscenter: Situationen i Beirut efter explosionen

 

Behåll SIDAs möjlighet att stödja palestinska organisationer!

3 sep 2020

Skriv under namninsamlingen till stöd för borttagande av artikel 15 i kontraktet mellan den svenska regeringen och SIDA! 

 

Några bra böcker

10 aug 2020

Nu under coronapandemins nedstängning kan det finnas tid att läsa några böcker. Här är ett par som jag läst på senare tid:

Dorit Rabinyan: Alla floder flyter mot havet. (2018)

Alla floder flyter mot havet - Dorit Rabinyan - Pocket | Bokus

En kärlekshistoria mellan en israelisk kvinna och palestinsk man som blev förbjuden som läsning vid israeliska skolor blev naturligtvis mycket populär, och det finns fler anledningar till det. Den inleds med att FBI besöker kvinnan i hennes rum i New York och ställer en rad frågor till henne; de är intresserade av hennes bakgrund som barn till iranska judar. Hon träffar palestiniern på ett kafé och de faller för varandra. Det är intressant att se New York ur deras ögon och följa utvecklingen i deras relation med försöken att förstå situationen i deras hemländer och hur allt förändras när de återvänder dit. Ett ovanligt perspektiv på ockupationen utan att ge någon lösning.

 

Susan Abulhawa: Berättelsen om Nahr. (2019)

Berättelsen om Nahr

Originalet The River är översatt av Rose-Marie Nielsen. Flickan Nahr har som liten flytt över Jordan 1967 och växer upp i Kuwait där hon och hennes familj inte ses med blida ögon eftersom Arafat stödde Saddam Hussein som invaderade Kuwait. När USA invaderar blir de utkastade och flyr till Jordanien och vidare till Palestina. Berättelsen avbryts av korta kapitel om hennes liv i en ensamcell i ett israeliskt fängelse. Nahr älskar att dansa och det leder till att hon i Kuwait blir utnyttjad som prostituerad. Hon blir där också gift med en man som är homosexuell och som lämnar äktenskapet. Mannens bror som ingår i motståndsrörelsen på Västbanken i Palestina blir hennes nya kärlek. Konflikterna med israelisk militär och bosättare i israeliska kolonier skildras utförligt och skrämmande. Berättelsen är mycket stark och kraftigt engagerande för det palestinska folket, både de som lever som flyktingar och de som alltmer blir bestulna på sitt land.

Susanna Abulhawa har tidigare skrivit två böcker om det palestinska folkets situation: 

Susan Abulhawa: Det blå mellan himmel och hav. (2015)

Abulhawa, S - Det blå mellan himmel och hav - 13064321 - Norstedts

Det här är en skakande och ohygglig skildring av en palestinsk by, Beit Daras, belägen ca tre mil norr om Gaza, som med Wikipedias kliniska ord blev “depopulated” 1948 av den israeliska armén strax före Israels självständighetsförklaring. Boken handlar om de som flydde till Gaza och hur de sedan klarat sig, och allt skildras huvudsakligen ur kvinnornas perspektiv. En kvinna som föddes i USA till en palestinsk flykting kommer också till Gaza och skildrar livet där ur ytterligare ett perspektiv. Det går naturligtvis att sätta sig in i den desperata situationen för judarna efter andra världskriget, men att nu, nästan 70 år senare, de palestinska flyktingarna och deras efterkommande inte har erbjudits att återvända är obegripligt och oacceptabelt, liksom att Gaza fortfarande är utsatt för en blockad och västbanken alltmer koloniseras i ett apartheidsystem. Man får hoppas att denna välskrivna och gripande bok kan påverka några som har inflytande över processen.

Susan Abulhawa: Morgon i Jenin. (2010)

Morgon i Jenin | Världslitteratur.se

En lyckad dramatisering av Palestinas historia från Al-Nakba 1948 till massakern i flyktinglägret i Jenin. Ibland lite sentimental men i huvudsak engagerande och berörande, och med åtminstone viss liten förståelse också för de judiska ockupanterna. Berättelsen följer en palestinsk familj genom flera generationer men är koncentrerad kring en flicka som växer upp i Palestina, åker till USA och återvänder till västbanken.

 

/ Tomas Cronholm

Ny bok om koloniseringen av Palestina

12 jul 2020

Rashid Khalidi: The Hundred Years' War on Palestine. (2020)

A History of Settler Colonial Conquest, 1917-2017.

 

Den här skildringen börjar faktiskt ännu tidigare, med den sionistiska rörelsen som grundades i slutet av 1800-talet av Theodor Herzl. Ett utdrag ur dennes dagbok från 1895 är intressant och mycket framsynt: "Vi ska försöka stimulera den fattiga befolkningen att lämna genom att förse den med arbete i deras nya land, samtidigt som vi förnekar dem anställning i vårt eget land. … Både exproprieringsprocessen och avlägsnandet av de fattiga måste genomföras diskret och försiktigt." Samtidigt hävdade Herzl i likhet med kolonialister i alla tider, att den judiska immigrationen skulle vara till nytta för den inhemska befolkningen. "Det är deras välbefinnande, deras individuella rikedom, som vi kommer att öka genom att föra in vår egen." (Uttalandet känns igen i Trumps så kallade "Fredsplan".) Khalidi utgår från egna erfarenheter och mängder av arkivmaterial och visar tydligt hur Palestina övertagits genom kolonisation på ett sätt som resten av världen övergivit för länge sedan och som många nu skäms för.

Boken koncenterar sig på sex viktiga händelser, kallade krigsförklaringar. Den första inleds med Balfourdeklarationen 1917 som utlovar brittiskt stöd för bildandet av ett judiskt hemland i Palestina utan att överhuvudtaget nämna palestinierna som utgjorde den absoluta majoriteten. Den inhemska befolkningen utlovas "civila och religiösa rättigheter" men däremot inte politiska eller nationella rättigheter. Balfour gav däremot nationella rättigheter till det han kallade "det judiska folket" som vid tillfället bara utgjorde 6 % av invånarna. (Tanken att palestinierna helt enkelt inte existerar hörs numera i intervjuer med så kallade bosättare.) Att palestinierna inte reagerade starkt och omedelbart förklaras av att de inte fick reda på deklarationen genom att den lokala pressen inte fungerade och att det var kaos efter kriget. När Nationernas Förbund 1922 gav Storbritannien mandat att styra Palestina inkorporerades Balfourdeklarationen och det skrevs till att det judiska folket och bara det hade en historisk koppling till Palestina, och man bortsåg från 2000 år av varierande kulturer och folkgrupper. Judiska immigranter, oberoende av härkomst, kunde bli medborgare i Palestina vilket inte var möjligt för palestinska araber som råkade befinna sig utomlands när Storbritannien tog över. Protester mot judarna tog sig uttryck i en generalstrejk 1936 som ledde till en av lord Peel ledd kommission att föreslå en delning av landet så att 17 % av territoriet blev en judisk stat och att de 200 000 araber som bodde där skulle utvisas. Resten av landet skulle vara kvar under brittiskt styre. Inte oväntat ledde det till en väpnad revolt som genom brittisk försorg ledde till svåra förluster på den arabiska sidan med utvisning av ledarna till avlägsna delar av brittiska imperiet. Förslaget drogs tillbaka.

 

Den andra krigsförklaringen är den välkända delningen av Palestina med utvisningen av ca 720 000 palestinier från den nybildade staten Israel – denna period behandlas i detalj i boken. Den tredje krigsförklaringen är Israels attack på flera arabländer, som enligt en seglivad myt var militärt överlägsna. Den fjärde krigsförklaringen är när Israel invaderar Libanon 1982, med den fruktansvärda massakern i Sabra och Shatila som följd. Den femte är perioden 1987-1995, med intifadan och PLOs olika misstag som att stödja Irak vid Kuwaitinvasionen, följt av Osloavtalen som författaren själv har mycket god insikt i genom att ha deltagit. Vid överenskommelsen 1993 utanför Vita Huset erkände PLO staten Israel mot att Israel erkände PLO som representant för det palestinska folket – en långt ifrån balanserad överenskommelse. Att en frihetsrörelse erkänns av sin förtryckare, utan att ges någon frihet, mot erkännande av den förtryckande staten som koloniserat dess hemland anges som ett historiskt misstag som har fått allvarliga konsekvenser för det palestinska folket. Den sjätte krigsförklaringen är perioden 2000-2014 med den andra intifadan som utlöstes av provokationen när Ariel Sharon besökte Haram al-Sharif (Tempelberget).

 

Sammanfattningen i slutet inleds med ett citat från Balfour: "… och sionismen, vare sig rätt eller fel, bra eller dålig, är baserad på en lång tradition, nuvarande behov, framtida hopp, av betydligt större vikt än önskningar och uppfattningar hos de 700 000 araber som nu bebor detta gamla land." Hundra år senare erkänner Trump Jerusalem som Israels huvudstad utan att bry sig om palestiniernas önskan eller historia. USA har svängt fram och tillbaka mellan att erkänna palestinierna och att utesluta dem från kartan. Trots jämförelser med andra kolonialistiska övergrepp som avslutats, som i Algeriet, Sydafrika, Zimbabwe eller Irland, finns fortfarande hotet om att folk förflyttas med våld på sekteristisk eller etnisk grund, vilket skett i Irak och Syrien. Det skulle kunna ske i Israel men palestinierna kan förväntas göra hårt motstånd och processen skulle uppmärksammas internationellt. Ett aktuellt reellt hot är den planerade annekteringen.

 

Israel anges ofta vara "mellanösterns enda demokrati", men det kräver förstås att judar och andra har samma rättigheter och skyldigheter, något som förhindras av 2018 års nationalstatslag (Basic Law on the Jewish Nation-State). Som tidigare justitieministern Ayelet Shaked uttryckt det, "Det finns tillfällen när staten Israel måste vidmakthållas som judisk stat på bekostnad av jämlikhet." Hur detta relateras till ultranationalism och fascism diskuteras utförligt. Samtidigt anser Khalidi att man nu måste utgå från att det finns två folk i Palestina oavsett hur de kom dit, men att samexistensen måste baseras på fullständig jämlikhet i fråga om rättigheter, inklusive nationella sådana. Avslutningsvis poängteras att en varaktig fred bara kan uppnås genom ett slut på förtrycket av en folkgrupp utövat av en annan. Boken ger ett trovärdigt intryck genom mångfalden citat, och är hyggligt lättläst och försedd med en del foton.

 

/ Tomas Cronholm

Hälsosituationen i Palestina

26 maj 2020

För att inte helt förlora kontakten med varandra när vi inte kan ses fysiskt så anordnade vi ett webinarium gällande hälsosituationen i Palestina. Deltagandet var ungefär lika stort som när vi ses i verkligheten så sådana onlinemöten kanske kan fortsätta som ett komplement. Det är ett relativt enkelt sätt att “ses” utan att behöva förflytta sig och är på så sätt inkluderande. Ni är välkomna att skicka synpunkter till oss på [javascript protected email address] !  

 

För er som inte var med följer här ett sammandrag:

 

Vad menar vi med ”hälsa”?

Världshälsoorganisationen, WHO, definierar hälsa som “ett tillstånd av fullständigt fysiskt, psykiskt och socialt välbefinnande, inte endast frånvaro av sjukdom eller funktionsnedsättning”. Med denna definition av hälsa räcker det alltså inte att inte vara sjuk – man ska också må bra. WHOs definition av hälsa blir också intressant för att det genast blir svårare att mäta och undersöka personers hälsa, eftersom det handlar om individens upplevelse. 

 

Hälsan i Palestina överlag

Efter Osloavtalet 1993 (alltså fredsavtalet mellan PLO och Israel) övertog Ministry of Health det övergripande ansvaret för hälsovården på Västbanken, i Gaza och Östra Jerusalem. Trots detta så finns en mängd olika aktörer s.k NGOs med lite olika uppgifter: 

UNWRA som är ett FN-organ för palestinska flyktingar och bedriver skolor och sjukvård

Två viktiga aktörer som arbetar med fysisk hälsa är

Palestinska Röda Halvmånen grundades 1968 och är idag del av Internationella Röda Korset och Röda Halvmånens rörelse. De tillhandahåller sjukhus och primärhälsovård, välfärdstjänster  och ambulansservice till palestinier och andra i behov av hjälp i de ockuperade områdena.

Physicians for Human Rights arbetar för att alla invånare i Palestina och Israel får samma tillgång och rätt till hälsovård. Genom mobila kliniker erbjuder PHRS hälsovårdstjänster till patienter som annars inte skulle få tillgång till den hälsovårdsservice de är i behov av ex flyktingar och boende på Västbanken och i Gaza. 

Två viktiga aktörer som arbetar med psykisk hälsa är

Palestinian Counseling Center är en organisation som arbetar i Östra Jerusalem och på flera platser på Västbanken. De tillhandahåller tjänster inom psykisk hälsa såsom terapi, psykologisk rådgivning, utbildning i psykosociala frågor.

Gaza Community Mental Health Program är en av de ledande organisationerna i Palestina med sitt unika sätt att arbeta för att förbättra den mentala hälsan för befolkningen i Gaza och att koppla samman hälsa med mänskliga rättigheter. Mycket av organisationens arbete riktar sig till barn.

Som ockupationsmakt är Israel, enligt internationell lag, skyldigt att skydda befolkningen under ockupation och se till dess välfärd.  

 

Den fysiska hälsan                                                                                                             Palestinska patienter, sjukvårdspersonal och ambulanser hindras från att besöka sjukhusen i östra Jerusalem då tillträde till staden bara är möjligt för palestinier från Västbanken och Gaza om de har ett tillstånd. Att få detta tillstånd är komplicerat och tar tid och de avslås också ofta. Det är inte direkt vad man har tid med när man är i behov av sjukhusvård. 

I mitten av 2013 införde Egypten nya restriktioner gällande gränsövergången i Rafah i Gaza. Detta innebar en kraftig försämring av hälso- och sjukvården då färre patienter kunde söka vård i Egypten.  

Antalet patienter som tillåtits att resa in  i Israel på grund av medicinska skäl har också minskat från 93% (2012) till 54% (2017). 

Många hälso- och sjukvårdskliniker har förstörts under tidigare konflikter med Israel och under år 2017 så fanns det enligt Palestinian Ministry of Health (MoH):

Vårdcentraler: 583 på VB, 160 i Gaza.  Sjukhus: 51 på Västbanken och östra Jerusalem sammantaget, 30 i Gaza. 

Det råder också brist på både mediciner och medicinsk utrustning som exempelvis dialysmaskiner.

Det är också en hög grad av icke smittsamma sjukdomar i Palestina som ex hjärt-och kärlsjukdomar och diabetes. Olika former av cancer är den andra största dödsorsaken och står för ca 15% av alla dödsfall (lungcancer för män, bröstcancer för kvinnor). Riskfaktorer för att drabbas av sjukdomar som dessa är ex rökning, onyttig mat och stillasittande. Tittar vi på Gaza, som trots att de har en väldigt ung befolkning, så utgör dessa icke smittsamma sjukdomar ca 32% av alla de sjukdomar som går att undvika - så det tycks finnas behov av hälsorådgivning (och förstås möjligheter till arbete och mat – viktigt både för den psykiska/sociala hälsan och som möjliggörare för fysisk hälsa). Sexuellt överförbara sjukdomar är också relativt vanligt (över 50 000 under 2017) så även sexualrådgivning tycks vara viktigt. WHO stöttar MoH i vaccinationsprogram mot smittsamma sjukdomar och övervakning av olika hälsoindikatorer så att det finns statistik som kan visa om något skulle försämras eller förbättras. 

År 2017 var barnadödligheten 10.7 dödsfall per 1000 levande födda och 12.1 som avled under sina 5 första levnadsår och detta är faktiskt en förbättring om man jämför med tidigare år. Mödradödligheten ligger på 5,9 döda per 100 000 födslar. Medellivslängden har faktiskt ökat över de senaste åren och är nu 74.1 år på VB och 73.3 år i Gaza - kvinnor blir i regel några år äldre än männen. 

 

Den psykiska hälsan

Gällande mental hälsa och psykologiska sjukdomar så lider 117,2 per 100 000 invånare av detta- ex oro, ångest, trauman. Här är MoH väldigt tydliga med att det beror på ockupationsmaktens ständiga våldsutövande, brott mot mänskliga rättigheter, inskränkningar i rätten att förflytta sig och inte minst otryggheten gällande sin egen säkerhet. 

Enligt Rädda Barnen så lever många familjer i Gaza på gränsen till sammanbrott. Vart fjärde barn (290 000) är i behov av kontinuerligt psykosocialt stöd. Många föräldrar menar att deras ekonomiska situation har indirekt inverkan på barnens mående; det är en ständig stress, en del barn slutar skolan och börjar jobba istället. 

Barnens situation är fullständigt outhärdlig: en majoritet uppger att de känner sig otrygga, deprimerade/nedstämda, känner sorg och en ihållande rädsla. Föräldrar berättar också om mardrömmar, sängvätning, nervositet etc. Det är också en reell rädsla: 2018 dödades 57 barn, 2019 (till nov) 27 barn av krypskyttar och de riskerar också att fängslas. FNs tortyrkommitté sa redan år 2009  att det är djupt oroande att palestinska barn fängslas, förhörs och utsätts för handlingar som är i strid med tortyrkonventionens bestämmelser. 

 

Den sociala hälsan:

Palestinier har en stark familjesammanhållning (av godo att man alltid får hjälp men kanske av ondo för att uttrycka sin egen person/individualism) och även om det sociala livet präglas av ockupationen så har de överlag ett rikt socialt liv där man umgås både inom och mellan familjer, många vänner/bekanta och religiösa sammankomster etc. 

Möjlighet att utöva sin religion är en viktig del av det sociala, och därmed för den psykiska hälsan, och (även om en mindre del är kristna) så finns det många moskéer i Palestina. Det är dock inte heller konfliktfritt - ex så har en betydande del av Ibrahimi moskén i Hebron gjorts om till synagoga för bosättarna och omges av soldater för att hindra palestinierna att komma in. Det finns en oro att samma sak kommer att hända med Al-Aqsa i Jerusalem. 

 

Vi människor vill vara en del av större sociala sammanhang och samtidigt uppleva frihet i att göra egna val. Förutom genom sociala relationer så innebär social hälsa även en god plats i samhället. Här kan man exempelvis titta på ens privatekonomi och boende.

 

Vad påverkar hälsan speciellt i de ockuperade områdena? 

Ja, utöver vägspärrar, murar och ockupation så är ju infrastrukturen hårt drabbad pga ockupationen och Israels attacker - något som sammantaget förstås påverkar alla de här tre typerna av Hälsa. 

 

Befolkningsstrukturen är en del. De ockuperade palestinska områdena är både kraftigt överbefolkade och har väldigt unga befolkningar: I östra Jerusalem bor det ca 5 miljoner, på Västbanken ca 3 och i Gaza ca 2 miljoner. Det är väldigt unga befolkningar: i östra Jerusalem är bara 5,2% över 60 år, på VB 5,7% och i Gaza 4,4%. Detta kan jämföras med Sverige där 25,5% är 60 år och äldre.  

 

Arbete och ekonomi dvs möjligheten att försörja sig är en annan del.

De flesta (ca 56%) arbetar inom serviceyrken, hotell, restaurang, handel. Andra yrken är ex byggnads, transport, jordbruk, fiske men arbetslösheten är hög: På Västbanken är 15,5% av männen och 30 % av kvinnorna arbetslösa och i Gaza är 34,4% av männen och hela 65% av kvinnorna utan arbete. Arbetslösheten är nästan dubbelt så stor i Gaza som på Västbanken. Det är också relativt vanligt med barnarbete - många barn slutar skolan i förtid för att hjälpa sina familjer (och detta är vanligast på Västbanken med 6% barn i arbete mot Gazas 3%.)

 

Fattigdomen är alltså stor  och ungefär 80% av befolkningen är beroende av bidrag från organisationer som United Nations Relief and Works Agency (UNRWA).

 

Att ha tillräckligt att äta är förstås en del av arbete och ekonomi men också direkt relaterat till ex fiske och odlingar.

Längs gränsen har Israel skapat en buffertzon på 1,5 km med det övergripande syftet att skydda Israel från attacker. Folket i Gaza är inte tillåtna att odla i denna zon vilket lett till en förlust i produktion på 75 000 ton. Per år. Israel har också begränsat området som är tillåtet för fiske och även om detta område ökades efter en överenskommelse med Hamas så dras det tillbaka med jämna mellanrum – ibland som svar på raketbeskjutningar från Gaza, ibland av mer oklara anledningar. FN menar att om denna restriktion hävdes så skulle fisket kunna utgöra en viktig och billig källa av protein (och då förstås också utgöra en del av en sådan god kosthållning som skulle minska risken för ett antal sjukdomar). Folket på Västbanken är till stor del beroende av olivodlingar för sin försörjning – tusenåriga träd som nu stympas och rycks upp med rötterna av illegala bosättare.

Vatten och avlopp är en viktig del av infrastrukturen.

Det regnar sällan i Gaza och vattenförsörjningen är inte tillräcklig. De flesta hushåll har rinnande vatten men  kvaliteten är dålig och 97% av hushållen är beroende av det vatten som levereras med tankbilar. Många brunnar och avloppssystem har förstörts av israeliska bomber och de släpper inte heller igenom renoveringsmaterial. Avloppssystemet är också underdimensionerat och mycket rinner direkt ut i Medelhavet och i vattenreservoarer varför 95% av grundvattnet är förorenat. Det kan också översvämmas och rinna ut över gatorna - något som förstås bidrar till hälsoproblemen.

På Västbanken kontrollerar de illegala bosättarna  94 % av marken och palestinierna är inte tillåtna att göra vad de vill på sin del ex borra efter vatten. 71 % av reservoarerna kontrolleras också av israelerna. Speciellt under de tider när odlingarna behöver bevattnas får palestinierna åka till Jeriko och köpa vatten – de måste alltså betala för vatten från deras eget land.

 

Elektricitet är grundläggande för att kunna driva ex arbetsplatser men

strömavbrott sker dagligen och försvårar naturligtvis både för arbetsplatser och för skolor. I genomsnitt har Gazaborna elektricitet 3-6 timmar per dag. Det finns ett kraftverk som drivs med diesel vilket är både dyrt och svårt att få tag på. Israel bidrar med en viss del av energiförsörjningen, liksom Egypten. Totalt täcker detta dock endast en tredjedel av den el som behövs men det finns lösningar enligt FN: ute till havs finns ett gasfält som, med viss ombyggnation, skulle kunna tillgodose hela Gazas energibehov.

 

Husen är ofta i dåligt skick då det är svårt att få tag i byggnadsmaterial för att ex renovera. Det är också en viss trångboddhet med ett snitt på 6 personer i ett hushåll i Gaza (men det beror ju förstås på hur stort huset är). En annan aspekt av detta är att ca 100 000 bostäder har förstörts av israeliska bomber.

Den stora andelen unga, under 15 år, gör också att skolsystemet sätts under stor press. Konflikten 2014 (Gazakriget) förstörde också 547 förskolor, skolor och högskolor och många av dessa har ännu inte reparerats. Detta är också en anledning till den stora press som finns på de 250 skolor som drivs av UNRWA. Lösningen har blivit att en majoritet av skolorna kör dubbla skift med en omgång studenter på förmiddagen och ytterligare en på eftermiddagen med minst 40 barn i varje klass.

Detta påverkar också förstås det sociala behovet av att vara del av ett sammanhang och den psykiska i att ha en framtidstro. 

 

Så, sammantaget är hälsosituationen akut. Ockupationen, check-points, murar, övergrepp från Israels sida etc försvårar ett hälsosamt liv där både den fysiska, psykiska och sociala hälsan är bra. Inte bara den bristande tillgången på sjukvård utan också en infrastruktur som är hårt drabbad.

 

CORONA/COVID-19

HÅLL AVSTÅND! TVÄTTA HÄNDERNA! 

Detta är ju uppmaningar som vi väl känner till och det är bra råd men är kanske svårare i en palestinsk kontext.

 

Trots myndigheternas uppmaningar om att människor ska hålla distans till varandra är detta snarast att beskriva som en omöjlighet i Gaza. Familjer bor många ihop, det sociala livet innebär att träffa grannar, vänner etc. Alla ockuperade områden är också kraftigt överbefolkade. 

 

Som nämndes ovan är 95% av grundvattnet förorenat och trots rinnande vatten så är kvaliteten så dålig att uppmaningen att “Tvätta händerna!” knappast ger någon effekt. Är man också beroende av vatten från tankbilar så hushållar man med vattnet. 

Spridningen tycks dock just nu vara under kontroll: 179 smittade i östra Jerusalem, 368 på Västbanken, 55 i Gaza och då har man testat 45 300 personer. 4 dödsfall totalt. Ungefär 19000 sitter i karantän. Dessa siffror innehåller säkert ett mörkertal – är till exempel antal smittade i fängelser inkluderade i detta och testas alla döda, som haft symptom, för COVID-19?

 

I slutet av mars sattes Västbanken i karantän och de fick bara gå ut för att handla. Samtidigt upptäcktes de två första fallen i Gaza och 1400 personer sattes i

karantän. Då det är svårt att vara isolerad i hemmetbyggde Hamas, i mars, ett antal karantäncenters i södra Gaza. En plan för hur hjälp ska nå fram och vad som ska göras för att hindra spridningen togs fram av ett antal organisationer (ex UNWRA). President Mahmoud Abbas har utlyst "state of emergency" /nödläge till den 5 juni och alla skolor är stängda, turism och konferenser är inställda samt att icke-nödvändiga resor mellan Palestina och Israel är förbjudna. Moskéerna är stängda. 


Smittspårning på VB har visat att de flesta smittade är arbetare i Israel och i bosättningarna - och ungefär 100 000 palestinier har arbetstillstånd. Nu har palestinska säkerhetsstyrkor satt upp en vägspärr på en lerväg som går över fälten i Hebron och leder fram till ett kryphål i gränsen för att hindra folk att åka fram och tillbaka. Palestinierna ska sitta i karantän två veckor efter de kommit från Israel men de flesta åker just fram och tillbaka -naturligtvis för att de tjänar mycket bättre än de kan göra på Västbanken och det handlar ju om (ekonomisk) överlevnad. Den palestinska myndigheten (PA) och den israeliska regeringen har kommit överens om att arbetsgivarna ska se till att arbetarna har boende så att de kan stanna en månad och många bor även kvar i bosättningarna.

Gazaremsan utgör ett område mindre än halva Öland. På denna yta samsas två miljoner människor så naturligtvis utgör det en grogrund för smittspridning överlag men mest aktuellt just nu - för corona. Hälsoministeriet har gått ut med en uppmaning till Gazaborna att använda ansiktsmask men det är frivilligt. 

 

Prevention och vård

Det råder överlag stor brist på skyddsutrustning och test-kit. Gaza lider också stor brist på desinfektionsmedel, mediciner och respiratorer. ECMO, konstgjord lunga, nämns inte så ett antagande är att detta inte finns överhuvudtaget. Gällande IVA-vård så är ju också respiratorer beroende av el - något som kommer och går. Dessutom är det brist på personal som har utbildning för behandling av just coronapatienter. Det är också brist på möjlighet att isolera smittade personer. Flera länder och hjälporganisationer skickar också mediciner (bla antibiotika) och materiel. Saudiarabien skickade dock häromdagen ett plan med medicinsk hjälp till Tel Aviv utan att koordinerad detta med Palestinska myndigheter. Detta uppfattades som en normalisering av Israel som ockupationsmakt varför Palestina vägrade ta emot det. 

 

Men det händer också en del positivt:

I Gaza startade ett företag snabbt tillverkning av visir genom 3D-printers. Ett annat företag i Gaza började tillverka masker och förkläden och detta spred sig till Västbanken och företaget tillverkar nu ansiktsmasker till Israel. Om dessa masker även distribueras inom Palestina får vara osagt.

 

Solidariteten är stor och befolkningen stöttar överlag varandra med mat och pengar. PA har också delat ut en summa till de fattigaste familjerna (ca 40 US dollars) finansierat huvudsakligen via EU. De är också medvetna om att ett coronautbrott skulle vara “en mardröm i mardrömmen” så de följer restriktioner. De är ju också tyvärr vana vid hårda restriktioner, matbrist, undermålig sjukvård etc. 

 

FRAMTIDSSPANING

Gaza obeboeligt 2020 - det är 2020 nu!

FN publicerade, efter 10 års blockad, en rapport som slog fast att det redan hade varit obeboeligt om de inte hade gått in med hjälpinsatser. Det är ju utifrån de faktorer som nämnts ovan: växande befolkning, hög arbetslöshet, förorenat vatten, el som kommer och går, brist på skolor, bristande hälsovård. Nu har de också drabbats av corona och även om inte så många är smittade/har avlidit så är det bara ett mått på framgång. Hur mycket kommer ekonomin att försämras under den här tiden? Hur många kommer att avlida i följdsjukdomar ex pga sämre/mindre kost? ...och som även i Sverige; hur ser barnens situation ut när de inte kan gå i skolan, leka etc? Kommer den mentala hälsan att försämras i spåren av karantän? 

 

Det presenteras ju vissa lösningar men den övergripande lösningen är förstås att stoppa ockupationen NU!

Abbas avslutar avtal med Israel och USA inför hotet om annektering

23 maj 2020

President Abbas har i ett tal på tisdagen 20 maj 2020 förklarat att den palestinska myndigheten (PA) inte längre kommer att följa överenskommelserna med Israel, inklusive de som gäller säkerhet

Den palestinske presidenten Mahmoud Abbas har uttalat att det är slut på de överenskommelser som undertecknats med Israel och USA, och ansvaret för de ockuperade områdena har överförts till Israel. Detta sa han i ett tal i Ramallah där han uttalade att PLO och den palestinska staten omedelbart befriats från överenskommelser och avtal med de amerikanska och israeliska regeringarna samt alla utfästelser som baseras på dessa överenskommelser och avtal, inklusive de som rör säkerheten. En sammanfattning av det han sa enligt nyhetsbyrån Wafa:

Den israeliska ockupationsmakten måste från och med i dag ta över ansvar och förpliktelser gentemot det internationella samfundet som ockuperande makt över den palestinska statens territorium, med alla konsekvenser och återverkningar detta innebär som härrör ur internationella lagar, i synnerhet den fjärde Genevekonventionen från 1949, som ålägger den ockuperande makten ansvaret för att skydda civilbefolkningen och deras egendom, förbjuder kollektiv bestraffning och stöld och beslagtagande av tillgångar och annektering av land, förbjuder påtvingad förflyttning av befolkning i ockuperade territorier samt överförande av den ockuperande statens befolkning (kolonisatörerna) till ockuperad mark, vilka alla är allvarliga övergrepp och krigsbrott. Här är talet i sin helhet (en översättning från engelska av den inofficiella översättning som publicerats på Palestine News Network):

I ljuset av förutsättningarna för den israeliska regeringens överenskommelse om koalition, som lyder "premiärministern kommer att kunna föra fram den överenskommelse som nåtts med USA angående suveränitet från 1 juli 2020 till regeringen och Knesset", och ockupationsmaktens premiärministers tal i förrgår inför Knesset som inte innehöll något om att följa undertecknade överenskommelser utan snarare fastslog Israels suveränitet över de israeliska kolonierna på palestinskt territorium;

Och eftersom ockupationsmaktens premiärminister upprepat detta uttalande på regeringens första möte och framhållit att annekteringen har prioritet för denna regering, vilken innebär annektering av palestinska statens territorium till den ockuperande staten baserat på "the deal of the century" som vi förkastar i sin helhet, vilket betyder att ockupationsmakten har övergett (annulerat) Oslo-överenskommelsen och alla överenskommelser som undertecknats i samband med den, efter att under många år ha nonchalerat dessa överenskommelser och alla resolutioner rörande den internationella legitimiteten och internationell lag;

Och eftersom den amerikanska administrationen har erkänt Jerusalem som Israels huvudstad och flyttat sin ambassad dit, dess publicering av "the deal of the century" som är grunden för den israeliska annekteringsdeklarationen vilket är ett flagrant brott mot den internationella legitimiteten och internationell lag, utöver dess stöd för bosättningar och israelisk kolonialistisk ockupation av den palestinska statens territorium;

Och i ljuset av vår oförbehållsamma övertygelse och absoluta vidhållande av vårt folks rätt att fortsätta sin nationella kamp för att avsluta ockupationen och upprätta den oberoende, sammanhängande och suveräna palestinska stat på gränserna från 4 juni 1967 med Jerusalem som sin huvudstad, lösa flyktingfrågorna i enlighet med "the Arab Peace Initiative" och relevanta resolutioner kring internationell legitimitet, och frigivande av de palestinska fångarna ur israeliska fängelser och fångläger;

Och eftersom vi är intresserade av att uppnå en rättvis och allsidig fred baserad på tvåstatslösningen som i enlighet med "the Arab Peace Initiative" och resolutionerna rörande internationell legitimitet, speciellt Säkerhetsrådets resolution 1515 rörande tillämpning av "the Arab Peace Initiative", resolution 2334 rörande Jerusalem och bosättningar, FNs resolution 194 om flyktingar och FNs Generalförsamlings resolution 19/67 om den palestinska statens medlemskap däri;

Och i enlighet med beslut fattade av nationella rådet (National Council) och centrala rådet (Central Council) i PLO (palestinska befrielseorganisationen) som är det palestinska folkets enda legitima företrädare, har det palestinska ledarskapet beslutat följande:

För det första är PLO och den palestinska staten från i dag befriade från alla överenskommelser och avtal med de amerikanska och israeliska regeringarna och från alla åtaganden som baseras på dessa avtal och överenskommelser, inklusive de som rör säkerheten.

För det andra måste den israeliska ockupationsmakten från och med i dag ta över ansvar och förpliktelser gentemot det internationella samfundet som ockuperande makt över den palestinska statens territorium, med alla konsekvenser och återverkningar detta innebär som härrör ur internationella lagar, i synnerhet den fjärde Genevekonventionen från 1949, som ålägger den ockuperande makten ansvaret för att skydda civilbefolkningen och deras egendom, förbjuder kollektiv bestraffning och stöld och beslagtagande av tillgångar och annektering av land, förbjuder påtvingad förflyttning av befolkning i ockuperade territorier samt överförande av den ockuperande statens befolkning (kolonisatörerna) till ockuperad mark, vilka alla är allvarliga övergrepp och krigsbrott.

För det tredje håller vi den amerikanska administrationen fullt ansvarig för det förtryck som drabbat det palestinska folket och vi uppfattar den som huvudpartner med den israeliska ockupationsmakten i alla dess aggressiva och orättvisa beslut och åtgärder mot vårt folk. Samtidigt välkomnar vi alla ställningstaganden från de andra amerikanska partier som förkastar den nuvarande administrationens politik som är fientlig mot vårt folk och dess legitima rättigheter.

För det fjärde kommer vi att i dag fullfölja alla undertecknanden av avtal som innebär att den palestinska staten ansluter sig till de internationella avtal och konventioner som vi ännu inte anslutit oss till.

För det femte bekräftar vi vårt åtagande gentemot den internationella legitimiteten och de relevanta arabiska, islamska och regionala resolutioner som vi är en del av, och vi återupprepar vårt fasta åtagande att bekämpa internationell terrorism oavsett dess form eller källa.

För det sjätte bekräftar vi vårt åtagande att lösa den palestinsk-israeliska konflikten baserat på tvåstatslösningen, med beredskap att acceptera att en tredje part finns på gränsen mellan staterna, under förutsättning att förhandlingar hålls för att uppnå den under internationell ledning (the International Quartet plus) och genom en internationell fredskonferens som baseras på internationell legitimitet.

För det sjunde uppmanar vi världens stater som avvisat "the deal of the century" och de amerikanska och israeliska beslut och åtgärder som strider mot internationell legitimitet och överenskommelser som undertecknats i samband med det, att inte nöja sig med avvisanden och fördömanden utan att vidta avskräckande åtgärder och införa allvarliga sanktioner för att förhindra den israeliska ockupationsstaten från att genomföra sina planer och från att fortsätta med sitt förnekande av vårt folks rättigheter. Vi uppmanar dem som inte redan erkänt den palestinska staten att göra det snarast för att skydda freden, internationell legitimitet och internationell lag, och att implementera Säkerhetsrådets resolutioner rörande internationellt skydd för vårt folk i den ockuperade staten.

Vi kommer att fortsätta att ställa ockupationen till svars för brott mot vårt folk vid alla internationella myndigheter och domstolar. I detta sammanhang betonar vi vårt förtroende för oberoendet och integriteten hos den internationella brottmålsdomstolen (International Criminal Court).

För det åttonde upprepar vi vår hyllning till allt vårt folk hemma och i diasporan för deras tålamod, istadighet, kamp och stöd för PLO, den palestinska frihetsorganisationen som är den enda legitima representationen för det palestinska folket. Vi lovar våra martyrer och heroiska fångar och skadade att vi kommer att förbli lojala mot löftet tills seger, frihet, oberoende och återkomst blivit verklighet, för att tillsammans hissa den palestinska flaggan över Al-Aqsa-moskén och den heliga gravkyrkan i vårt Jerusalem, den palestinska statens eviga huvudstad.

Källa: Palestine News Network, 2020-05-21.

Al-Nakba

13 maj 2020

Al-Nakba, katastrofen, där hundratusentals palestinier fördrevs uppmärksammas den 15 maj - i år det 72 år sedan och generationer av palestinier i flyktingläger slåss fortfarande för rätten att återvända. 

 

Historisk återblick

Under den franska invasionen av arabvärlden, 1799, erbjöd Napoleon judarna att få Palestina som sitt hemland. Detta förverkligades inte just då men idén levde vidare. 

I början av 1900-talet aktualiserade britterna denna plan samtidigt som sionisterna sökte stöd hos de västerländska makterna för en massinvandring av judar till Palestina och för att få stöd för rätt till landet. Britterna hade naturligtvis ingen moralisk, politisk eller laglig rätt att lova bort ett land som hörde till araberna men 1917 deklarerade den dåvarande brittiska utrikesministern, Arthur James Balfour, deras stöd för ett “nationellt hem för det judiska folket” i Palestina. Den stora tillströmningen av sionister möttes av palestinskt motstånd men stora landområden blev nu israeliska bosättningar och tiotusentals palestinier förlorade sina hem. Izz Al-Din Al-Qassam, en syrisk ledare bosatt i Haifa, manade till väpnad revolt men 1939 slogs upproret ned och palestinierna fann sig nu slåss mot två fiender; den brittiska kolonialmakten och de sionistiska väpnade styrkorna. 

FNs generalförsamling föreslog att Palestina skulle delas i en judisk och en arabisk stat. Vid denna tidpunkt utgjorde dock judarna i Palestina ungefär en tredjedel av befolkningen men förslaget innebar att de skulle få 55 procent av landet. Palestinierna och deras allierade avslog förslaget. Sionister accepterade dock, kanske inte helt överraskande, förslaget - men de accepterade inte de föreslagna gränserna utan kampanjade för att få en ännu större del av det historiska Palestina. 

 

Budskapet var tydligt: Palestinierna måste lämna landet eller dö. 

I början av 1948 hade de sionistiska styrkorna ockuperat dussintals palestinska städer och byar och fördrivit tusentals palestinier därifrån - inte sällan genom organiserade massakrer. Samma dag som de brittiska styrkorna drog sig tillbaka, 14 maj, utropade den sionistiska ledaren, David Ben-Gurion, staten Israel. Både USA och dåvarande Sovjetunionen erkände omedelbart Israel. Över en natt hade palestinierna blivit statslösa. Allt medan den etniska rensningen fortsatte utbröt krig mellan den nya staten Israel och de omkringliggande arabländerna. 

 

 

Folke Bernadotte

FN utsåg den svenska diplomaten Folke Bernadotte till medlare i konflikten. Han såg palestiniernas lidande och uppmärksammade deras svåra situation. Bernadottes försök att få en fredlig lösning och ett slut på den etniska rensningen tog dock stopp när han avrättades av den sionistiska rörelsen i september 1948. Mordet planerades av Sternligans operativa chef i Jerusalem – en man med det något ironiska efternamnet Zetler.

 

Den stora katastrofen 

Enligt den israeliska historikern Ilan Pappe var strategin att fördriva palestinierna från deras land en långsam och medveten process som tog sin början i mars 1947 under möten mellan sionistiska och militära ledare. Palestinierna attackerades, dödades och fördrevs ut ur Palestina till olika flyktingläger. Många räknade med att bara fly undan striderna för att därefter kunna återvända till sina hem men i mitten av juni 1948 fattade Israels regering ett formellt beslut om att inga flyktingar skulle tillåtas återvända.  

Den palestinska nakban slutade dock inte 1948. Den pågår fortfarande liksom det palestinska motståndet! 

 

 

Israels annektering av Västbanken måste stoppas!

8 maj 2020

I dag, 8 maj 2020, är det 75 år sedan Tyskland kapitulerade. Det blev slutet på en fruktansvärd period i Europas historia med ett gigantiskt folkmord. Konsekvenserna av detta folkmord finns tyvärr kvar i dag, genom att det judiska folket fortfarande känner stark osäkerhet. Den osäkerheten har gått ut över det palestinska folket, som stegvis blivit fråntagna land och rättigheter. Det senaste hotet är förslaget att annektera stora delar av Västbanken, ett förslag som ingår i den av USA formulerade "fredsplanen" som lagts fram utan att någon representant för palestinierna medverkat.

Nyligen krävde 127 parlamentsledamöter i United Kingdom att regeringen offentligt ska klargöra för Israel att varje annektering kommer att få allvarliga konsekvenser inklusive sanktioner. De skriver att ord inte räcker eftersom premiärminister Netanyahu har ignorerat tidigare uttalanden, och det är nödvändigt att förhindra detta oerhört farliga prejudikat i internationella relationer. Internationell lag är kristallklar. Den ryska annekteringen av Krim 2014 är ett aktuellt exempel på att UK kan motsätta sig med lämpliga medel inklusive kraftfulla sanktioner.

Till skillnad från UK har Sverige erkänt Palestina. Det känns därför synnerligen angeläget att Sverige som nation och genom EU driver att Israel ska utsättas för kraftfulla sanktioner om det blir verklighet av den annektering av delar av Västbanken som Israels nya enhetsregering hotar ske från och med 1 juli. Den skulle vara ett flagrant brott mot internationell rätt och grundläggande folkrättsliga principer. Annektering skulle utplåna förutsättningarna för en palestinsk stat och beröva palestinier all möjlighet till meningsfull demokratisk representation.

Tomas Cronholm

Läs vidare:

The Guardian

Aftonbladet

Intervju med Jord och Frihet

30 apr 2020

Hej Jord och Frihet!

Ni är en ideell förening med stort fokus på palestiniernas kamp.


Vilka är ni? 

Vi är en relativt liten grupp vänner och kamrater, flera med bakgrund i den anarkistiska och syndikalistiska miljön i Stockholm, Malmö och Göteborg (men inte uteslutande). Då och då får vi också hjälp i vårt praktiska arbete av vänner och intresserade. Vi började vårt arbete för Palestina 2004 efter att ha varit i kontakt med franska vänner som arbetade med import av palestinska produkter, främst olivolja. Föreningen Jord och Frihet har anor längre tillbaka än 2004, men då med en annan slags inriktning. Flera av oss har gjort resor till Palestina sedan starten av verksamheten, bland annat för att hjälpa till med olivskörden under hösten, knyta kontakter med de bondekooperativ vi köper varor av och stärka våra band till de partners vi arbetar med, främst PARC/Al Reef, men även med tvålfabrikanter i Nablus, sjaltillverkare i Al Khalil/Hebron och kvinnokooperativ.

Allt vårt arbete är ideellt. Det överskott vi får in använder vi dels till att skaffa oss en buffert för framtida inköp och dels för att kunna genomföra stödprojekt till det palestinska folket. Vi har bland annat köpt rullstolar till människor som skjutits vid demonstrationer i Gaza, planterat olivträd i flickskolor i östra Jerusalem och ekonomiskt stött läkarorganisationer i Gaza.


Ni använder begreppet “solidarisk handel” - vad innebär det? 

För oss innebär solidarisk handel ett samarbete med de palestinska bönderna. Till skillnad från till exempel Fair Trade, där olika slags krav ofta ställs på bönder eller bondeorganisationer i Syd från grupper i Nord, för att tillgodose ett behov här. Vi har valt att utgå från bönderna och deras företrädare, från deras behov och önskemål och vi försöker ta reda på om de behoven och önskemålen kan möta våra kunders önskemål. Vi anser att det är en handel på mer jämlika villkor. Vilket naturligtvis inte innebär att vi inte är med och diskuterar kvalité, förbättringar osv. Vi köper dessutom bara av det överskott bönderna har och accepterar att stå över handel de enstaka år då produktionen bara täcker de lokala behoven på Västbanken och i Gaza.


Vad betyder Jord och Frihet för palestinierna? 

Vi vet att vår import av palestinska varor betyder mycket för hela det palestinska civilsamhället. Vi får höra det varenda år av våra partners och vi får höra det direkt av bönderna när vi besöker dem. Jordbruket försörjer en mängd familjer på Västbanken och förutom att vi betalar bönderna hälften av de pengar vi köper varor för i förskott så innebär överskottet de får att de kan förbättra sina odlingsmetoder och över lag stärka den sektorn. Det stora intresset för ekologiska produkter här i det globala Nord har dessutom gjort att ekoodling tagit ordentlig fart i Palestina, vilket bönderna är stolta över. Eftersom våra partners bara kontrakterar kooperativ, och även hjälper bönderna och kvinnogrupper att starta kooperativ stärker även vår handel både kvinnor i Palestina och det gemensamt ägda och förvaltade.       

 

Om man vill köpa något - var hittar man varorna? 

Våra varor hittar du främst hos oss: de flesta av våra kunder gör förbeställningar genom ett beställningsformulär på vår hemsida flera månader innan lasten anländer, för att sedan hämta upp varorna själva eller få dem levererade till sig av oss. Men de säljs även i många av landets Emmausbutiker, i mindre butiker för rättvis handel, hos olika organisationer eller i affärer som säljer ekologiska produkter. Då och då kan du även hitta delar av vårt sortiment i någon enstaka ICA-handel.

 

Tack för att ni berättat om er verksamhet för oss!

OLIVERNAS LAND

24 apr 2020

Olivträd är en symbol för fred över hela världen och också en kraftfull symbol för palestinsk tillhörighet. Av de cirka 12 miljoner träden finns en majoritet på Västbanken och produktionen försörjer cirka 100 000 familjer. Samtidigt är olivolja från Västbanken kanske också den mest politiska matvaran i hela världen. 

Enligt internationell lag måste israeliska myndigheter säkerställa att civilbefolkningen i oPt (occupied Palestinian territory) har rätt att röra sig fritt, att arbeta och att försörja sig. 

Tusentals odlare nekas tillgång till sina olivträd på grund av säkerhetsskäl eller omöjligheten i att kunna bevisa att de har en förbindelse till landet. Många palestinier har tröttnat på att söka tillstånd då de tidigare nekats och andra vägrar av principiella skäl. De flesta odlingar är bara öppna några timmar om dagen vilket hindrar odlarna från skötsel och förstås påverkar kvaliteten på oliverna och oljan. I riskområden, som exempelvis runt bosättningarna, syftar denna tidsbegränsning till att skydda från attacker av bosättarna men ger egentligen bara negativa konsekvenser för dessa odlare. Buffertzonen i Gaza hindrar också odlarna från att få tillgång till sina träd och det är inte ovanligt att varningsskott avfyras. 

 

Inte heller träden skyddas från attacker

FN menar att 7 500 träd, under 2011, drogs upp, brändes ned eller vandaliserades på annat sätt av israeliska bosättare. Av de 97 klagomål som gjordes gällande bosättares attacker på palestinska träd ledde ingen (noll) till något gripande.

 

Israeliska bosättare drar upp olivträd i byn Al-Jabaa, söder om Bethlehem (januari 2020)

 

“Situationen blir allt värre. Att få tillgång till vissa av våra odlingar är nu farligt” säger Ahmad Najjar, en odlare som fått sina träd fällda och attackerats med stenar.

 

Våldet från de israeliska bosättarna på Västbanken är inte en slump 

De riktar tvärtom in sig på palestinska byar nära bosättningarna eller vägarna dit. Attackerna syftar till att försvåra för palestinierna att bruka sitt land och därmed få dem att flytta så att bosättarna kan utöka sina olagliga områden. Attackerna består exempelvis av direkt våld och stenkastning samt förstörda verktyg och träd. De israeliska soldater som skall skydda palestinierna under skördesäsongen gör inte mycket för att förhindra detta. 

I oktober 2019 samlades cirka 1000 aktivister från Rabbis for Human Rights och den israeliska gräsrotsorganisationen Standing Together för att, för 17:e gången, delta i olivskörden i de palestinska byarna Yusuf, Burin och Atara på Västbanken - i solidaritet med de palestinska jordbrukarna. De drevs dock bort av IDF (Israeli Defence Forces) och gränspolisen. 80-åriga Rabbi Moshe Yehudai och fyra andra frivilliga blev attackerade av över 30 bosättare och Yehudai fick föras till sjukhus med en bruten arm. Organisationens ordförande Roula Daud lät meddela att aktivisterna inte tänkte ge efter för statsstött våld från bosättare. “Vi står enade, judar och araber, med de boende på Västbanken”, sa Daud. 

 

Tove Sohlberg

 

www.bbc.com

imemc.org

premiere-urgence.org

grassrootsonline.org

btselem.org

Häv blockaden – rädda liv i Gaza

3 apr 2020

Det är inte svårt att föreställa sig den humanitära katastrof som kan komma att bli verklighet för Gazaborna när smittan början spridas.

 

De första fallen av corona har upptäckts i Gaza.

Bild: Adel Hana/AP/TT

 

Det är allvar nu. De två första fallen av Corona har upptäckts efter att två palestinier återvänt till Gaza efter en resa till Pakistan. De två första fallen i ett område som många gånger kallats världens största utomhusfängelse. Situationen är alarmerande. Gazaremsan utgör ett område mindre än halva Öland. På denna yta samsas två miljoner människor.

Trots myndigheternas uppmaningar om att människor ska hålla distans till varandra är detta snarast att beskriva som en omöjlighet i Gaza. Mer troligt är tyvärr att denna smitta, som i våra västerländska länder med all förberedelse vi kan förmå oss ändå sprider sig, kan komma att sprida sig som en löpeld bland befolkningen i Gaza. En sådan utveckling är inte sjukvården i Gaza varken beredd på eller kapabel att hantera.

Gazaremsan är ett område där befolkningen varken får ta sig in eller ut ur området på grund av den israeliska blockaden. Landgränser, hav och luftrum kontrolleras av den israeliska staten, som hårt begränsar vad som tas in och ut ur Gaza. Medicin och medicinsk utrustning kontrolleras hårt och stora mängder hindras från att ta sig in. 

Vatten kan inte renas därför att utrustning för vattenrening stoppas vid gränsen. Det medför att 97 procent av Gazas vatten är helt odrickbart. Sådana för oss basala saker som elektricitet finns bara några timmar om dygnet i Gaza. Det är inte svårt att föreställa sig den humanitära katastrof som kan komma att bli verklighet för Gazaborna när smittan början spridas.

För frågan är nog inte om den sprids, utan just när. Coronakris­en ställer hårda krav på oss som människor. Samarbete är enda vägen fram. Därför aktualiseras kravet på Israel åter. Häv blockaden!

Alexander Petersson

Ordförande, Palestinagruppen Stockholm

 

Tidigare publicerad i ETC

 

FRIHETSTEATERN - Ett hopp i mörkret

30 mar 2020

The Freedom Theatre heter en teater i Jenin som i flera decennier fungerat som ett andningshål för den instängda befolkningen i flyktinglägret. Barn och unga har här ett kulturhus som ger dem möjligheter till skapande aktiviteter på alla områden och på teaterscenen visas professionella föreställningar för barn, unga och vuxna.

”Resistance Trough Art” är teaterns devis som visar att man kan göra motstånd mot ockupationen på andra sätt än med vapen i hand. Det ha blivit en livsviktig lärdom för många unga i lägret.

Flyktinglägret i Jenin med sina 16 000 invånare är ett område i Palestina som har drabbats hårt av den israeliska ockupationen. Barnen i lägret växer upp i en miljö av konstant kamp och våld. I slutet av 1980-talet startade Arna Mer Khamis, aktivist och socialterapeut av judisk börd tillsammans med andra flera barncentra och en barnteater i lägret. För sitt arbete belönades hon 1993 i Sverige med det alternativa Nobelpriset, Right Livelihood Award. Under den israeliska invasionen år 2002 demolerades teatern tillsammans med större delen av Jenins flyktingläger.

Några år senare föddes idén om en ny teater. I arbetsgruppen ingick bland andra Arnas son, filmaren och skådespelaren Juliano Mer Khamis, en svensk-judisk aktivist och en av ledarna för den palestinska motståndsrörelsen.

2006 öppnade The Freedom Theatre i Jenins flyktingläger. Juliano Mer Khamis var teaterns konstnärliga ledare tills han 2011 mördades utanför teatern, en djupt tragisk händelse och ett ännu ouppklarat brott som för en tid försatte teatern i chock. Men teatern är idag åter verksam, aktiv och närvarande i samhället, där den utgör ett viktigt kulturcentrum.

The Freedom Theatre driver en professionell teaterutbildning och dramakurser för barn och ungdomar, kurser i fotografi för tonåringar och unga vuxna, skapande skrivande för ungdomar och verksamhet med inriktning på filmskapande. Teatern producerar föreställningar för både unga och vuxna. Den har de senaste åren genomfört turnéer i såväl Palestina som Indien, USA och Europa och har många internationella samarbeten. Den treåriga teaterutbildningen har byggts upp med pedagoger och volontärer från Sverige och flera andra länder. En grupp nya studenter startade sin utbildning i januari 2019.

Den 4 -8 april skulle The Freedom Theatre ha hållit sin årliga festival som också är en minnesdag för grundaren Juliano, som sköts den 4 april. Vi är flera från den svenska vänföreningen såg fram emot att åka dit men det är förstås omöjligt och allt är avlyst.

Teatern kommer dock under festivaldagarna att lägga ut en del material från de palestinska grupper som skulle ha medverkat på sin hemsida: www-thefreedomtheatre.org

Frihetsteaterns vänner är en svensk förening med syfte att stödja teatern ekonomiskt, informera om dess verksamhet och att ordna utbyten och samarbeten.

Medlemskap kostar 200 kr (150 för studenter och pensionärer). Konto 30 73 58-2

Kontakt: Swedenfriends@thefreedomtheatre.org

 

Ann Mari Engel

ordförande

Föreningen Frihetsteaterns vänner

annmari.engel@gmail.com

STATSLÖSA PALESTINIER

18 mar 2020

DET KOM ETT MEJL….. 

till Palestinagruppen Stockholm gällande den sittstrejk som en grupp palestinier,  sedan den 8 januari 2020, utför i ett tält på Gustaf Adolfs torg i Göteborg. De är alla statslösa och kommer från det av Israel belägrade Gaza och Västbanken men också Libanon, Libyen, Saudiarabien, Kuwait, Jemen, Irak m fl länder. De har också alla fått avslag på sin ansökan om förnyat uppehållstillstånd. Många är familjer med barn som varit här mellan 2 – 16 år. De saknar personnummer och utan uppehållstillstånd får de inte arbeta, ha tillgång till vård, ha hyreskontrakt eller bankkonto och saknar det mesta som för oss andra är en självklarhet.

“De får klara sig själva. Vi tar Mohammed som har varit här i över tio år. År efter år har han gått omkring på Göteborgs gator i hopp om en fristad, något att kalla hem. Han får tillfälligt något år. Sedan tar det tillfälliga uppehållstillståndet slut. Han får inte förlänga. Han överklagar. Det förlängs. Förlängningen upphör. Han är hotad med utvisning. Han överklagar. Det förlängs. Detta har skett i nu tio år. Han har varit i Sverige i över tio år utan personnummer, utan att veta hur hans framtid blir, utan en fast bostad. Nu har han fått beslut om utvisning men han kan ju inte åka tillbaka. Förstår ni vad det gör mot en människa? Och det är inte bara Mohammed, det är hundratals palestinier i samma situation och många av dem barnfamiljer. Barnen mår mycket dåligt och föräldrarna beskriver detta som psykisk terror.”

Detta beskriver väl det limbo som asylsökande palestinier i Sverige upplever. 

Dessa personer är statslösa. Att vara statslös innebär att du inte har medborgarskap i något land någonstans i världen. De som sitter på Gustav Adolfs torg tillhör en grupp människor som varit på flykt ända sedan Israel/Palestina-konflikten inleddes 1948, antingen själva eller som barn till dem som flydde. Om en person som sökt asyl i Sverige får avslag på sin ansökan är det meningen att denne ska återvända till sitt hemland. Men de kan inte utvisas till Palestina då det pågår oroligheter i exempelvis Gazaremsan. Sverige har undertecknat konventionen om statslösa och har förbundit sig att bidra till UNHCR:s målsättning att avskaffa statslösheten till 2024 men har kritiserats för att inte ha en särskild procedur för statslösa.

Sittstrejken i Göteborg

En statlig utredning från 2017 (SOU 2017:84) föreslog att om en person söker asyl, och man från början vet att det föreligger verkställighetshinder för en avvisning eller utvisning, så skall vederbörande beviljas uppehållstillstånd. Detta ledde till en  Lag om ändring i utlänningslagen (2005:716) som utfärdades den 19 juni 2019. 

5 kap. 6 §  Utlänningslagen Om uppehållstillstånd inte kan ges på annan grund, får tillstånd beviljas en utlänning om det vid en samlad bedömning av utlänningens situation finns sådana synnerligen ömmande omständigheter att han eller hon bör tillåtas stanna i Sverige. Vid bedömningen ska utlänningens hälsotillstånd, anpassning till Sverige och situation i hemlandet särskilt beaktas. För barn får uppehållstillstånd enligt första stycket beviljas om omständigheterna är särskilt ömmande.

Paragrafen ger i det första stycket vissa möjligheter till uppehållstillstånd på grund av ömmande omständigheter, för den som inte kan ges tillstånd på annan grund. Vid den samlade bedömningen som föreskrivs ska särskilt beaktas den enskilda personens hälsotillstånd, anpassning till Sverige och situation i hemlandet. I tredje stycket, som är nytt, föreskrivs att sådana ömmande omständigheter som kan utgöra grund för uppehållstillstånd enligt första stycket ska anses finnas om det råder ett praktiskt verkställighetshinder som har en bestående karaktär. 

Praktiskt verkställighetshinder är exempelvis att det inte finns något land att utvisa statslösa personer till eller när länder inte vill ta emot dem. 

“Ett exempel kan vara att deras föräldrar kanske flydde från kriget 1948, till Gazaremsan, men tog sig sedan vidare till något land i Gulfområdet för att söka arbete och bättre levnadsomständigheter. De kanske då har flyktingstatus enligt FN men har levt hela sina liv i Gulfområdet men aldrig varit i Gazaremsan, och sedan utvisats från Gulfområdet för där har palestinier heller aldrig fått några medborgerliga rättigheter”, förklarar Helena Lindholm, professor i Freds- och utvecklingsforskning vid Göteborgs universitet.

Följden för den här gruppen blir att de inte får stanna i Sverige, men inte heller kan utvisas. Det finns personer som levt så här i flera år i Sverige. De har fått avslag men skickas inte ut, utan stannar, men på grund av sin status har de inte rätt till arbetstillstånd, till studerandetillstånd eller till ordentliga bidrag.

Sverige får kritik av människorättsorganisationen Human Rights Watch för att försöka utvisa statslösa palestinier till Gulfländerna, trots att de i princip inte släpps in där.

“Det visar på en alarmerande okunskap om hur systemet i Gulfländerna fungerar”, säger Nicholas McGeehan, senior researcher på Human Rights Watch, i en kritik mot Sverige, och fortsätter “För att alls släppas in i till exempel Saudiarabien och Förenade Arabemiraten måste man först skaffa sig en så kallad sponsor, och genom sponsorn ett arbets- och uppehållstillstånd. Men det här är nästintill omöjligt att göra från Sverige. Och skulle den som är statslös ändå lyckas skaffa en sponsor så hamnar han eller hon i ett system som har kritiserats av människorättsorganisationer för att vara en form av modernt slaveri, där arbetstagaren är helt utlämnad åt arbetsgivaren”.

Låt oss hoppas att lagändringen i Utlänningslagen ändrar något av denna situation och vill ni stödja de sittstrejkande i Göteborg finns en namnlista här  https://www.mittskifte.org/petitions/lat-palestinierna-stanna-1#signature-form

Tove Sohlberg

Läsa mer: svt.se/nyheter/inrikes/professorn-statslosa-fran-palestina-hamnar-i-ett-limbo  https://svenskforfattningssamling.se/sites/default/files/sfs/2019-06/SFS2019-486.pdf https://www.expressen.se/gt/debatt-gt/lat-statslosa-palestinier-fa-uppehallstillstand-i-sverige/ http://proletaren.se/artikel/asylsokande-palestinier-protesterar-fast-i-limbo-efter-migrationsverkets-beslut

DET NYA SVAGA ÄR DEN NYA SORTENS ÖVERSITTERI

12 mar 2020

Jag anser att jag ställer mig på de svagas sida. Likaså på den sidan som orsakar minst skada. Det är därför jag ställer mig på palestiniernas sida. 
Man ska inte sympatisera med den svaga människan längre. Det moderna sättet är att främst se om sitt egna hus och ha respekt för alla som utgör en auktoritet i praktiken. Med andra ord: ”Sköt dig själv, skit i andra och stå upp för de starka”. Med det här synsättet i bakhuvudet kan man även gå ett steg längre och osynliggöra den andra sidan helt. Medan smarta israeliska missiler skapar ruiner i civila bostadsområden i Gaza klagar den israeliska sidan över att behöva fly till skyddsrum. 

Vem bryr sig om saudikoalitionens angrepp på fattiga jemeniter? Eller folkmordet i Burma? 
Den exkluderande nationalismen är på frammarsch i Europa, men också i Brasilien och i USA, och på Filippinerna kan fascistledaren Rodrigo Duterte skryta med hur många missbrukare han mördar utan att skapa ett ramaskri i FN. För att inte tala om situationen i Gaza, som helt ignoreras när det gäller praktisk handling. Det är den tredelade kärnan; vanligt folk i vår vardag håller sig ofta helt omedvetna och fokuserar hellre på sådant som drabbar dem personligen — medan FN diskuterar allt i olika grad utan att göra något — och media hittar en medelväg mellan den vanliga människan och det som händer ute i världen. 

FN diskuterar.

Det vänsterpolitiska lägret för en kamp mot en värld som sätter den starka sidan främst. Men det finns även gott om starka översittare som ser sig själva som komponenter av den svaga sidan. Till och med Breivik påstod sig föra en kamp mot de starka. Vanliga smygrasister kände sig åsidosatta under alltför lång tid av politisk stelbenthet och tar nu ut sin revansch i nationalismens radikala retorik. 

Det är inte bäst att saker får vara så som de alltid har varit 
En ny kulturrevolution som diskar ut stekpannans förstelnade flottlager och häller i en förändring behövs — eftersom saker inte alls mår bäst av att vara så som de alltid har varit. 

I det här klimatet har Israels allt mer extremistiska politik gjorts rumstempererad. När de bryter mot de mänskliga rättigheterna ses de som ett föredöme i att bekämpa terrorism och rent allmänt som pragmatiker och föredömen för en vassare form av patriot act. FN:s stelbenta syn kan inte appliceras på den praktiska situationen. I övrigt vänder gemene man bort blicken medan rättskämpar står lamslagna. 

Men de åsidosatta har blivit lurade. För i motsats till vad de tror representerar det nya svaga egoism, översitteri och empatilöshet.

Fredrik Wadman
Medlem i Palestinagrupperna i Sverige, har hjälpt Ship to Gaza, grundare till gruppen Israel-Palestinagruppen på Facebook. Har varit på Västbanken flera gånger bland annat med ett internationellt gäng för att plocka oliver.

Livet i Gaza

5 mar 2020

Gaza är cirka 41 km långt, ungefär 10 km brett och gränsar till Medelhavets kust, Egypten och Israel. Här lever 1,8 miljoner människor varav 40% är under 15 år. Detta gör Gaza till ett av världens mest tätbefolkade områden med en av de yngsta befolkningarna.  Infrastrukturen är oundvikligen under en enorm press. 

Enligt World Bank är den ekonomiska tillväxten väldigt låg och den genomsnittliga inkomsten sjönk faktiskt från $2,659 (1994) till $1,826 (2018). År 2017 var arbetslösheten cirka 44% vilket är mer än dubbelt så många arbetssökande som på exempelvis Västbanken. 

Fattigdomen är alltså stor  och ungefär 80% av befolkningen är beroende av bidrag från organisationer som United Nations Relief and Works Agency (UNRWA). 

Längs gränsen har Israel skapat en buffertzon på 1,5 km med det övergripande syftet att skydda Israel från attacker. Folket i Gaza är inte tillåtna att odla i denna zon vilket lett till en förlust i produktion på 75 000 ton. Per år. Israel har också begränsat området som är tillåtet för fiske och även om detta område ökades efter en överenskommelse med Hamas så dras det tillbaka med jämna mellanrum som svar på raketbeskjutningar från Gaza. FN menar att om denna restriktion hävdes så skulle fisket kunna utgöra en viktig och billig källa av protein. Sammantaget bidrar alltså den begränsade tillgänglighet till de utmaningar som folket i Gaza ställs inför.

Kunskap är makt
Den stora andelen unga, under 15 år, gör också att skolsystemet sätts under stor press. Konflikten 2014 (Gazakriget) förstörde också 547 skolor, förskolor och högskolor och många av dessa har ännu inte reparerats. Detta är också en anledning till den stora press som finns på de 250 skolor som drivs av UNRWA. Lösningen har blivit att en majoritet av skolorna kör dubbla skift med en omgång studenter på förmiddagen och ytterligare en på eftermiddagen med minst 40 barn i varje klass. UN Fund for Population Activities (UNFPA) förutspår en ökning av antalet studenter från 630 000 (2015) till 1,2 miljoner (2030) vilket innebär att det kommer att behövas 900 skolor till och 23 000 nya lärare. 

Strömavbrott sker dagligen och försvårar naturligtvis både för arbetsplatser och för skolor. I genomsnitt har Gazaborna elektricitet 3-6 timmar per dag. Det finns ett kraftverk som drivs med diesel vilket är både dyrt och svårt att få tag på. Israel bidrar med en viss del av energiförsörjningen, liksom Egypten. Totalt täcker detta dock endast en tredjedel av den el som behövs men det finns lösningar enligt FN: ute till havs finns ett gasfält som, med viss ombyggnation, skulle kunna tillgodose hela Gazas energibehov. 

Hälsa
I mitten av 2013 införde Egypten nya restriktioner gällande gränsövergången i Rafah. Detta innebar en kraftig försämring av hälso- och sjukvården då färre patienter kunde söka vård i Egypten. Antalet patienter som tillåtits att resa in  i Israel på grund av medicinska skäl har också minskat från 93% (2012) till 54% (2017). 

Det råder också brist på både mediciner och medicinsk utrustning som exempelvis dialysmaskiner. Precis som skolorna så har många hälso- och sjukvårdskliniker förstörts under tidigare konflikter med Israel och trots att FN driver 22 kliniker så har antalet minskat från 56 till 49 under 2000-talet - samtidigt som befolkningen fördubblats. Kvaliteten på den vård som finns är förstås också påverkad av den osäkra energiförsörjningen.

Det regnar sällan i Gaza och vattenförsörjningen är inte tillräcklig. De flesta hushåll har rinnande vatten men enligt World Bank är kvaliteten dålig och 97% av hushållen är beroende av det vatten som levereras med tankbilar. Avloppssystemet är också underdimensionerat och mycket rinner direkt ut i Medelhavet och i vattenreservoarer varför 95% av grundvattnet är förorenat. Det kan också översvämmas och rinna ut över gatorna - något som förstås bidrar till hälsoproblemen. 

Till denna levnadssituation adderas den israeliska ockupationsmaktens militära övergrepp och många familjer lever, enligt Rädda Barnen,  på gränsen till sammanbrott och många barn är i behov av psykosocialt stöd.

Text: Tove Sohlberg

Bilder: bbc.com och frenchpress

← Äldre inlägg

Förra veckan var händelserik. Gaza sköt raketer mot Israel som hämnd för att de dödat en ung man. Israel svarade med beskjutning av strategiska mål. Bakom dessa attacker ligger Israels strategi av ”necro-violence” det vill säga att vanhelga Palestinska kroppar.

 

Under söndagen sköts cirka 20 raketer från Gaza in i de södra delarna av Israel. De flesta missiler stoppades av Israels missilsystem innan de tog mark. 

Islamiska Jihad (IJ) är en av två militanta grupper i Gaza och de tog också ansvar för beskjutningen på sin officiella hemsida. Den israeliska militären svarade med att skjuta raketer mot IJs träningsläger och platser för framställning av vapen i närheten av Damaskus.           

 

Under måndagen sköts cirka 14 raketer in i södra Israel som svarade med att beskjuta strategiska mål för IJ i Gaza. Fyra Palestinier uppgavs ha skadats samt två Israeliska kvinnor varav en drabbats av chock och den andra ramlat och slagit i huvudet när hon springande sökte skydd. 

 

FNs koordinator för fredsprocessen i Mellanöstern, Nickolay Mladenov, uppmanade till eld upphör och menade att detta endast “riskerar att dra in Gaza i en ny runda av fientligheter utan lösning i sikte”. IJ annonserade eld upphör då de nu hämnats Israels attacker. 

 

Men vad utlöste då dessa beskjutningar? 

 

SOCIALA MEDIERS KRAFT

Under söndagens morgon ser Israel Defense Forces (IDF) två män placera något explosivt vid stängslet som separerar Gaza och Israel och öppnar eld mot dem. En av männen, den 27-åriga Mohammed Al-Naim, avled på platsen och identifierades senare som medlem av Islamiska Jihad. Den andra personen skottskadades. En grupp Palestinier skyndar sig fram med en skottkärra  för att hämta männen men tvingades tillbaka då IDF öppnade eld mot dem. Två män fick skottskador i benen, uppger Gazas hälsominister.  

 

IDF skickade istället fram en bulldozer, vilken åtföljdes av en stridsvagn, för att hämta kroppen på det sätt som de bedömde var bäst för deras egen säkerhet. Hela händelsen filmades av en lokal journalist, Muthana al-Najjar, spreds snabbt på sociala medier och uppmärksammades internationellt.

 

“Den israeliska bulldozern körde över al-Naims kropp och försökte flera gånger få upp den innan de återvände till Israel med kroppen dinglande från kanten av skopan”, berättar Muthana al-Najjar. 

 

“NECRO-VIOLENCE”

Ordet är svårt att översätta och betydelsen av det lika svår att förstå. Förnedring av döda kroppar på sätt som detta men också att inte lämna ut kroppen till den dödes familj. al-Naims mor ber nu om att få tillbaka kroppen av sin döda son. Enligt Budour Hassan, juridisk rådgivare på Jerusalem Legal Aid and Human Rights Center (JLAC), är Israels användning av ”necro-violence” på Palestinska kroppar en förlängning av kontrollen över befolkningen i de ockuperade områdena.

 

”Att vanhelga den döda kroppen av en ung, obeväpnad, man framför kameror från hela världen är ett avskyvärt brott som adderar till listan över många brott mot det Palestinska folket”, säger Fawzi Barhoum, talesman för Hamas. Det är en del av en Israels policy som syftar till att kontrollera Palestiniernas kroppar. 

 

Tove Sohlberg

 

Läsa mer?

https://www.bbc.com/news/world-middle-east-51608786 

 

https://www.aljazeera.com/news/2020/02/israel-slammed-necroviolence-bodies-palestinians-200224115508023.html