Rivningar och andra övergrepp på Västbanken

17 mar 2021

Vad händer på Västbanken? FN har en speciell avdelning som bevakar händelser där, kallad OCHA oPt (FNs organ för samordning av humanitära frågor på de ockuperade palestinska områdena). Nedanstående är hämtat ur rapporten för februari 2021, och en utförligare rapport finns på nätet. På OCHA oPt går det att prenumerera på månadsbrev gratis.

Sammanfattning

82 byggnader, varav 65 finansierade genom donationer, revs eller beslagtogs vid fem tillfällen i Humsa – Al Bqai´a (Tubas).

77 byggnader för humanitärt bistånd revs, av dessa var 47 finansierade av EU.

Rivningen av EU-finansierade byggnader tredubblades under 2021 jämfört med snittet under 2020. Israeliska bosättare förstörde och stal biståndsutrustning.

Översikt

Israeliska myndigheter rev, tvingade personer att riva, eller beslagtog 153 byggnader som ägs av palestinier. Detta skede under februari i Västbanken och Östra Jerusalem, och siffran är bland de högsta för en enskild månad sedan OCHA började dokumentera detta 2009. Antalet var bara högre under november 2020 (178) och februari (237) samt mars 2016 (179).

Övergreppen under februari resulterade i att 305 personer, varav 172 barn, tvångsförflyttades. Dessutom försämrades levnadsförhållanden och tillgång till samhällsfunktioner för ytterligare 435 personer. Två byggnader i Tura al Gharbiya (Jenin) revs eller skadades som straff, medan övriga byggnader, belägna i C-området eller Östra Jerusalem revs på grund av att byggnadstillstånd saknades. Dessa är närmast omöjliga att få för palestinier. Hittills under 2021 har månadsgenomsnittet för rivna byggnader (117) varit 65% högre än snittet under 2020 (71).

Humsa – Al Bqai´a (Tubas), där 55 palestinier, varav 32 barn, tvångsförflyttades 1 februari 2021. Foto OCHA.

Samhället Humsa – Al Bqai´a som ägnar sig åt boskapsskötsel i norra Jordandalen (Tubas) blev vid fem tillfällen i februari vittne till att 82 byggnader beslagtogs och revs av de israeliska myndigheterna. Nästan 80% av byggnaderna var byggda som humanitärt bistånd och de bestod av hem och anslutna byggnader, till ett värde av 43 000 EUR. Detta ledde till att 60 personer, varav 35 barn, tvingades därifrån.

Efter ett besök i Humsa – Al Bqai´a krävde koordinatorn för humanitära insatser i de ockuperade palestinska territorierna, Lynn Hastings, att de israeliska myndigheterna omedelbart stoppar all vidare rivning och förstörelse av palestinska hem och ägodelar, låter det humanitära biståndet bidra med skydd, mat och vatten till denna mycket sårbara grupp och låter dessa människor få vara kvar i sina hem.

Hittills under 2021 har över 50% av de förstörda husen varit belägna i beduinsamhällen eller samhällen som ägnar sig åt boskapsskötsel i område C, vilket är en ökning från 31% 2020. Dessa samhällen är några av de sårbaraste på Västbanken, med begränsad tillgång till utbildning och hälsovård och till vatten, hygien och elektricitet.

Närmare 90% av alla byggnader som revs eller beslagtogs under februari i C-området utsattes för detta utan någon varning i förväg. Det är en klar ökning jämfört med 30% 2020, 11% 2017 och 8% 2016. Det krävs inte av myndigheterna att förvarna, vilket hindrar de drabbade personerna från att protestera i förväg och myndigheten har kallat förfarandet "ett strategiskt verktyg".

Hittills under 2021 har totalt 93 byggnader som tillkommit som humanitärt bistånd rivits eller beslagtagits av israeliska myndigheter. Det kan jämföras med 157 under hela 2020. Israeliska bosättare förstörde eller stal plantor och redskap i Bruqin (Salfit) som finansierats med bistånd, värt 2 300 EUR. En familj om sju personer drabbades.

Femton byggnader revs i Östra Jerusalem, sju av kommunen och sju av ägarna själva efter att ha tvingats till det. Största attacken ägde rum i Al ‘Isawiya 22 februari, där kommunen i sällskap med israelisk militär rev en byggnad med fyra lägenheter och därigenom gjorde 19 personer hemlösa. Tio av dessa var barn. De drabbade familjerna har betalat böter sedan 2017 för att ha byggt utan tillstånd och de fick ett slutligt rivningsföreläggande i juli 2020 och en muntlig varning dagen före rivningen. Det blev sammandrabbningar under rivningen och en palestinsk man skadades då av en gummikula.

Den 10 februari rev de israeliska myndigheterna ett hus som bestraffning i byn Tura al Gharbiya (Jenin) i B-området. Huset tillhörde en palestinsk man åtalad för att ha dödat en israelisk kvinna 20 december 2020. En familj om sex personer varav fyra var barn blev hemlös, och en annan familj om fyra personer blev hemlös på grund av skador på sitt hus som orsakades av rivningen.

MEDLEMSRECENSIONER av SALONGEN

28 feb 2021

Förra veckan visade vi filmen Salongen, manus och regi Arab Nasser & Tarzan Nasser, en fransk/palestinsk film från 2015. Vi blev ett 50-tal personer och efteråt insåg vi att upplevelsen av filmen varierade. Jag bad därför dem som sett den att kommentera och detta har lett fram till denna samlade recension! 

Det står tydligt att Salongen är en film som berör och väcker känslor - antingen positiva eller negativa: 

 

“Den var svårtillgänglig….” tyckte någon och  en annan att den var “otäck..obehaglig… en våldsam miljö både i kvinnorummet och utanför..”. 

 

En tittare konkluderar att “Salongen bygger på en intressant idé om att kunna spegla livet i Gaza via ett antal kvinnor av olika bakgrund som råkar befinna sig samtidigt i en skönhetssalong. I hur de interagerar och hur världen utanför salongen, som elbrist och strider, samtidigt högst påtagligt tränger sig på. Resultatet tycker jag dock inte blev helt lyckat.” 

 

“Elände, elände, elände, män, män, män och en flicka som pratar som en vuxen och två kvinnor, jag orkade inte se hela filmen” och å andra sidan “Otroligt gripande och engagerande. Humor blandat med den svartaste sorg”.  Någon /…”tyckte om filmen, men den var hemsk. Instängdheten och maktlösheten var så tydlig.”

 

Som konst ska så har den berört. 

 

Symboliken 

Samtidigt som filmen visar ett antal kvinnor på en skönhetssalong belägen i Gaza har flera tittare har också kommenterat symboliken:

 

“Det var smart att använda salongen och kvinnorna där som en symbol för hela Palestina/Gaza. Hur de sitter maktlöst och väntar på sin tur, men också hur de drabbas av vad som händer utanför salongen och som de inte verkar kunna påverka, åtminstone inte i någon högre grad.” 

 

“blev djupt berörd av gestaltningen i det trånga salongsrummet med kvinnornas utsatthet - en symbolik som är genialisk.” 

 

“Underton och skådespel skildrar förtrycket och ockupationen som bla tar ifrån dem strömmen mitt under pågående behandling.”

 

 

Vardagen

Det som skildras är en vardaglig situation i en ovanlig kontext och balansen mellan skildringarna av vardagsliv och ockupation kan vara svår. 

 

“Blockaden och de israeliska bombningarna märkte man inte mycket av, lite buller från en drönare var allt/…./kunde ha varit var som helst egentligen.” menade en tittare som saknade fokus på ockupationen. En annan är glad över fokus på vardagen: “visade just hur vanliga människor drabbas och hur livet ändå går framåt, med stor sorg men också kärlek.” 

 

“Den är ju intressant och det är viktigt att skildra vardagslivet med både glädjeämnen och ständiga problem.” 

En annan tittare understryker värdet av att använda sig av en vardaglig situation: “/.../palestinier måste kunna gestaltas fristående från denna konflikt också - det finns ett värde i att visa att palestinier också är vanliga människor som alla andra i världen, även i detta sammanhang och i pågående konflikt”. 

 

 

Genus

Filmen utgår som sagt från en grupp kvinnor. Männen är rent fysiskt isolerade från kvinnogruppen - men finns med i deras samtal och i deras behandlingar - mycket är för någon mans skull. 

 

“/.../uppskattade beskrivningen av dels begränsning av den fysiska rörelsefriheten men också begränsningen av den egna friheten att uttrycka sig själv på sitt eget sätt. Förtryck utifrån och inifrån. Men sedan ser jag också en viss spridning inom gruppen (någon är skild, någon har en älskare, någon är djupt religiös etc) vilket är en lysande påminnelse om att det är svårt att generalisera en hel grupp”. 

 

“Filmen dominerades av en ruggig kvinnosyn även om den samtidig kritiserades i humoristisk form, och av de interna mycket våldsamma konflikterna mellan manliga grupper.”

 

“Dessa kvinnor som upplevt och upplever så mycket och ändå försöker skapa en "normal" vardag. Kriget finns omkring dem och trots att kulorna viner utanför försöker de hålla humöret uppe men till slut brister allt.”  

 

Avslutar med ett fullt citat: “Jag tycker det var en mycket bra film, intelligent och med den palestinska svarta humorn, en svart humor som föds i totalitära samhällen. Begåvat. Man har beskrivit ett helt samhälle genom en hårsalong för kvinnor. Genom att utgå från kvinnors vinkel, har man beskrivit tillvaron underifrån, från kvinnors underläge och hur de hanterar detta. Kan man inte tjura fast lejonen i Tel aviv och Ramallah, kan man själv spatsera med ett! Utmärkt! Finns inget förtryck utan trots och humor!”

 

Tack för alla kommentarer och ert engagemang! 

 

Tove Sohlberg

Facebook, we need to talk - and you’re not letting us

4 feb 2021

 

Facebook överväger att låta ordet “Zionist” bli ett kodord på plattformen för “attacker på judar och det israeliska folket”. 

I ett öppet brev till Mark Zuckerberg och Sheryl Sandberg (VD på Facebook) har två dussin organisationer uttryckt skarp kritik mot detta förslag.  

Det har diskuterats att Facebook är pressade av den israeliska regeringen och högerinriktade sionistorganisationer att anta International Holocaust Remembrance Alliance (IHRA) definition av antisemitism; att antisionism (kritik mot en politisk ideologi som menar att endast judar har rätt till det land där det bor palestinier) ska likställas med antisemitism (hat riktat mot judar och det judiska folket) samt att detta skulle vara ett viktigt verktyg i att bekämpa antisemitismen. 

Jewish Voice for Peace håller inte med: “Den föreslagna policyn riskerar att missta diskussioner om sionism för antisemitism och skulle underminera försöken att se verklig antisemitism och alla former av rasism, extremism och förtryck”, menar de. 

Även akademiker och andra kritiker varnar för att IHRAs försök att likställa antisionism med antisemitism riskerar att kväva debatten. 

Förslaget att censurera diskussioner om sionism sägs utgöra del av en långsiktig plan av israeliska tjänstemän och deras anhängare för att kriminalisera eller begränsa kritik mot ockupationen. Effekten av detta skulle främst påverka palestinier som huvudsakligen använder plattformen för att organisera sig och för att sprida kunskap om Israels ockupation och brott mot de mänskliga rättigheterna. 

Jewish Voice for Peace menar att Facebooks sätt att hantera problemet med antisemitism är en felaktig lösning på ett verkligt och viktigt problem och har nu startat en kampanj på just Facebook; #FacebookWeNeedToTalk.

“Detta förslag förhindrar palestinier att dela deras dagliga erfarenheter och historier med omvärlden, oavsett om det är ett foto på nyckeln till deras far/morföräldrars hus som förlorades i attackerna av sionistisk milis 1948 eller att direktsända illegala bosättares attacker på deras olivträd 2021”. 

Facebook själva säger att de just nu tillåter termen “sionism” när den ingår i politiska diskussioner men tar bort den när den används som synonym för judar eller israeler samt att de kommer att fatta ett beslut i slutet av februari. 

 

Skriv därför på Jewish Voice for Peace namnlista och sprid gärna! 

Här hittar du länken till namnlistan

och här kan du läsa mer: 

TRT WORLD: Will Facebook censor users from expressing anti-Zionist views?

Common Dreams: Human Rights Campaign Launched to Prevent Facebook From Adding Word "Zionist" to Hate Speech Policy

The Verge: Facebook is getting pulled into a fight about the politics of Israel

 

Kolonial historiestöld

31 jan 2021

Övergreppen mot civilbefolkningen, ofta med dödlig utgång, rivningen av deras hus, vandaliseringen av deras odlingar och apartheidprinciper för vaccinering är naturligtvis de största problemen med Israels ockupation av de palestinska områdena. Det hindrar inte att det finns andra problem som påminner om hur kolonialmakter i alla tider har lagt beslag på historiskt och kulturellt intressanta föremål och försökt skriva om historien till sin fördel.

Detta har nyligen uppmärksammats av förhandlingsavdelningen i Ramallah. De påpekar att Palestina har många av världens rikaste arkeologiska platser, från den äldsta fortfarande bebodda staden Jeriko till den första pilgrimsstaden Jerusalem. Palestinas historiska och kulturella arv är en källa till nationell stolthet som har format landets nationella, kulturella och ekonomiska identitet. Den israeliska ockupationen har inte bara förnekat Palestinas kulturella potential och andra tillgångar utan också utnyttjat arkeologi som ett redskap för att normalisera ockupationen, planera annektering, stjäla antika föremål och för en historiskt felaktig extremistisk, sionistisk, religiöst fundamentalistisk historieförfalskning.

Staten Palestina listar ca 7000 arkeologiska platser i sitt territorium, och av dessa är mer än hälften i områden som är under full israelisk kontroll. Bland dessa är mer än 200 övertagna av olagliga koloniala bosättningar och ca 1000 skadade eller förstörda på grund av annekteringsmuren. Här är några exempel på hur den ockuperande kraften, Israel, använder arkeologin för att utveckla sina olagliga bosättar-koloniala projekt och annekteringsplaner. Detta visar vilken avgörande roll det internationella samfundet kan ha i att få slut på det systematiska förnekandet av de palestinska nationella och mänskliga rättigheterna.

Dopfunt och Dödahavsrullar

En 8 ton tung dopfunt från 400-talet stals av israeliska militärer tidigt på morgonen 20 juli 2020 från den historiska palestinska staden Tuqu', öster om Betlehem. Stölden har fördömts av "General Union of Arab Archaeologists" som betecknar den som ett krigsbrott. Stulna föremål bevaras i undantagsfall på Västbanken och i så fall i koloniala bosättningar. De flesta har dock flyttats ut från det ockuperade palestinska territoriet (oPt) vilket strider mot Israels skyldigheter enligt internationella lagar. Det uppskattas att mellan 1967 och 1992 avlägsnade Israel ca 200.000 föremål per år från oPt, medan efter 1995 har siffran gått ner till ca 120.000 per år. Det är inte bara föremål som grävts fram före ockupationens start 1967 utan också fynd från pågående utgrävningar som i många fall förstört fyndplatsen.

Dopfunten, ca 1940. 

Israels antikvitetsmyndighet är en av de ledande israeliska organisationerna som ägnar sig åt stöld av dessa föremål. Myndigheten har huvudkvarter i det ockuperade Östra Jerusalem och har internationellt anseende innefattande att vara en av Israels mottagare av EUs Horizon 2020-program. Den arkeologiska utforskningen omfattar hela det historiska Palestina och det ockuperade syriska Golanområdet. De har beslagtagit "Dödahavsrullarna" som upptäcktes före 1967 vid utgrävningen av Qumran på stranden till Döda havet. Qumran kontrolleras av en israelisk mydighet, Israeli Parks Authority, som tar ca 8 dollar i inträde av de i snitt 3000 dagliga besökarna, huvudsakligen kristna pilgrimer. UNESCO erkänner i alla fall Qumran som palestinskt.

Qumran

Davids stad och profetens grav

Trumps Mellanösternsändebud Jason Greenblatt och USAs Israelambassadör David Friedman deltog 30 juni 2019 i en ceremoni vid den så kallade "Davids stad" där ett arkeologiskt bosättarprojekt invigdes genom att en gammal mur revs. Händelsen visar hur USA åtminstone hittills accepterat Israels olagliga annektering av det ockuperade Östra Jerusalem, denna gång genom ett projekt som huvudsakligen finansierats av amerikanska donatorer och genomförs av en bosättarorganisation som samarbetar med israeliska myndigheter.

Projektet "Davids stad" visar tydligt hur Israel använder arkeologi för politiska syften och bryter mot palestinska rättigheter. Organisationer bakom sådana projekt syftar till att utplåna det ockuperade Jerusalems palestinska närvaro, identitet och historia, som när bosättargruppen Ateret Cohanim gör anspråk på kyrkliga ägodelar i Jaffa Gate. Projektet "Davids stad" som drivs av bosättargruppen Elad är ett tydligt exempel på hur arkeologi används för att normalisera och fördjupa Israels olagliga annektering av Jerusalem, bland annat genom dussintals besök av utländska diplomater som bjudits in av israeliska motsvarigheter. EUs "Heads of Mission Report on Jerusalem" 2014 anger speciellt projektet "Davids stad" som en del av en större strategi som syftar till att förstärka den israeliska kontrollen över området "the Historic Basin" genom att skapa ett uteslutande judiskt turismstråk längs och runt den Gamla Staden, och skilja det från de palestinska omgivningarna och förespråka en rent judisk historieskrivning.

Ett annat exempel på fördrivning av palestinier under arkeologisk förevändning är byn Nabi Samwel norr om Jerusalem. Den ligger på ett av de högsta bergen i Jerusalemområdet och där finns profeten Samuels grav i den enda moskén i byn. Efter 1967 förstörde den israeliska ockupationen den ursprungliga byn och flyttade invånarna till en närliggande plats. Israel utsåg senare området till nationalpark. Idag bor bara 200 palestinier i byn på grund av de otaliga olagliga israeliska restriktionerna som påverkar byn och dess invånare.

 

Nabi Samwil, tidigt 1900-tal

Turister och bosättare

Det bibliska "Tel Shilo" (Khirbet Seiloun) nära Nablus är ett exempel på hur arkeologi används för att plundra mer palestinsk mark och förhindra palestinier tillträde samtidigt som området utvecklas till en turistattraktion till förmån för de israeliska bosättarna. Flera utländska grupper, bland annat amerikanska politiker, har tagits till platsen av extremistiska sionistorganisationer som en del av Israels strävan att främja annekteringen av ytterligare palestinsk mark.

Den historiska staden Sebastia nära Nablus var palestinsk huvudstad under romarna. Den utsätts ständigt för attacker från bosättare som vill åt de arkeologiskt intressanta platserna och omvandla området till en offentlig park. De hugger ner olivträd och släpper ut grisar och kloakvatten för att jaga bort invånarna. En stor del av staden har redan inkorporerats i den koloniala bosättningen Shafi Shamron. Ibland stänger Israel staden för att säkra den för judiska turister som vill genomföra religiösa ritualer. Däremot kan inte palestinier eller den palestinska myndigheten för turism och antikviteter komma åt de intressanta platserna som sträcker sig bakåt till stenåldern.

Sebastia, vykort från brittiska mandatet

Enligt en studie utförd av Världsbanken 2014 ligger de fem arkeologiskt eller turistmässigt för Israel mest lönsamma platserna (förutom det ockuperade Östra Jerusalem) på vägen mellan Jerusalem och Jeriko. De är Qumran, Ein Fashkha, Herodion, Ein Fara (Wadi Qelt) och "den barmhärtige samaritens" plats.

Förhindrat underhåll

Ett sätt som praktiseras av Israel för att ändra balansen bland arkeologiskt intressanta byggnader är att förhindra underhåll och restaurering. Detta drabbade nyligen Al-Ibrahimimoskén i Hebron, där de israeliska ockupationsstyrkorna hindrade "Hebron Rehabilitation Committee" från deras arbete på moskén. Skälet angavs vara att de inte hade det speciella tillståndet från ockupationsmakten.

 

Al-Ibrahimimoskén i Hebron

På samma sätt hindrades arbetare att slutföra restaurering av marmor och pelare i Klippdomen i Jerusalem. De hotades med deportering och arrestering om de fortsatte arbeta.

Stöld av palestinsk kulturell egendom som strategiskt mål för ockupationsmakten

I februari 2010 igångsatte den israeliska regeringen "det nationella kulturarvsprojektet" (National Heritage Sites Project) för att stärka vad den kallar "det judiska folkets anknytning till det israeliska landet". Benjamin Netanyahu angav som mål att "vi ska återställa de arkeologiska och sionistiska kulturarvsplaserna. Vi ska bygga och berika arkiv och museer. Vi talar om cirka 150 platser". Flera av platserna i listan ligger i det ockuperade Palestina, som Qumran (Döda Havet), Susya (Hebron), Herodion/Jebel Al Furdeis (Betlehem), Tel Shiloh/Khirbet Seiloun (Nablus), Qiryat Sefer/Khirbet Bad-Issa (väster om Ramallah), Biarakvedukten (norr om Jerusalem/Ramallah), nationalparken med Jerusalems mur och "Davids stad" (ockuperade Östra Jerusalem) och Rakels grav/Bilal Bin Rabah-moskén (Betlehem). Kulturarvsprojektet stöds ekonomiskt av den israeliska staten och organisationer som "Jewish National Fund". Det används för de pågående försöken att legitimera annekteringen av palestinsk mark.

Israels kontroll över de historiska och arkeologiska platserna och att utnyttja dem som turistattraktioner syftar till att normalisera Israels ockupation av Palestina. Förutom att beteckna Al-Aqsamoskén, Den heliga gravens kyrka och andra platser i det ockuperade Östra Jerusalem som delar av "Israel" marknadsför det israeliska turismministeriet olika resplaner som använder arkeologi för politiska syften, som att ytterligare annektera palestinsk mark. Ett exempel är "Ett besök i Gush" till illegala bosättarkolonier i de västra och södra områdena kring Betlehem, som ofta marknadsförs av internationella resebyråer. Israeliska politiker har stött sådana bosättarprojekt för att få stöd från religiösa extremistiska fundamentalister som "kristna sionister". Trumpadministrationen, som har varit en ledande anhängare av Israels annekteringspolitik, vidtog flera åtgärder för att underlätta finansiering och erkännande av sådana organisationer. Ett exempel är det s k "Ariel-universitetet" som är beläget i den illegala bosättarkolonin Ariel som har inrättat en institution för arkeologiska studier. Ett annat är besöket på platsen "Tel Shilo" (Khisbet Seiloun) i den illegala bosättningen Shilo som Benjamin Netanyahu genomförde 2019 tillsammans med radikala amerikanska politiker och religiösa extremister. Netanyahu kallade då platsen Israels första huvudstad: "Under kulturarvsplanen inrättar vi här ett besökscentrum så att varje jude och varje turist i Israel kan komma och se vår första huvudstad". Liknande besök har Netanyahu och andra israeliska ministrar genomfört på andra arkeologiska platser på den ockuperade Västbanken.

Slutsats

Att använda historiska platser och arkeologi för att skapa en falsk berättelse är ett av de farligaste medlen som används av den israeliska ockupationen för att normalisera och befästa den illegala ockupationen av Palestina. Det är uppenbart att Israel driver en förvriden politisk tolkning av arkeologiska fynd för att ytterligare uppmuntra religiös fundamentalism och konsolidera den olagliga bosättarkolonialismen.

Det palestinska folket har rätt till självbestämmande, inklusive rätt att bedriva ekonomisk, social och kulturell utveckling fritt. De har också rätt till kulturellt liv precis som varje annan nation.

Alla stulna arkeologiskt intressanta föremål måste återlämnas, och palestinierna måste återfå full kontroll över sitt land inklusive de arkeologiskt intressanta platserna. Detta innefattar respekt för det kulturella arvet, traditionerna och det historiska status quo för de heliga platserna i enlighet med Palestinas skyldigheter och möjligheten att återställa och förbättra tillgängligheten till dessa platser, bland annat genom internationellt samarbete som genom Palestinas medlemskap i UNESCO. Restaureringen av Födelsekyrkan i Betlehem är ett exempel på vad Palestina har genomfört.

Så länge detta inte sker måste det internationella samfundet hålla Israel ansvarigt för brott som innefattar varje marknadsföring av platser i det ockuperade Palestina som om de vore "delar av Israel", och det internationella samfundet måste avstå från att samarbeta med institutioner och organisationer som medverkar i dessa brott. Detta har poängterats av FNs speciella sändebud för mänskliga rättigheter i de sedan 1967 ockuperade palestinska territorierna.

Alla länder uppmanas att försäkra sig om att museer, universitet och liknande institutioner inte uppvisar föremål som Israel stulit från Palestina. Det innebär att inte samarbeta med organisationer som ligger bakom sådana projekt, som "Israeli Antiquities Authority" och liknande israeliska myndigheter. Det behövs riktlinjer för turism och arkeologi så att alla inblandade förstår innebörden och ansvaret för att samarbeta med stölden av palestinska arkeologiska platser och föremål och därigenom befästa och stärka den ockuperande makten, Israel, och dess olagliga aktiviteter mot det palestinska landet och folket. Förr oss svenskar gäller att bojkotta alla resor och studiebesök som arrangeras av israeliska organisationer och bosättargrupper.

Rättvisa för Palestina

16 dec 2020

Webinar 7 december 2020, med Anna Wester, Per Skytt, Henrik Carlborg och Alice Panepinto.

Henrik Carlborg, Palestinagruppernas nya ordförande som dessutom är jurist, inledde med att påpeka att det finns inget alternativ till en lösning som inte baseras på internationell lag. Relevanta lagar tillkom efter andra världskriget i syfte att se till att de fruktansvärda händelserna och konsekvenserna inte skulle upprepas. Tidigare gällde i hög grad "the might is right". Religion kan inte heller leda till några acceptabla lösningar. Förhandlingslösningar som baseras på lagar får inte i alltför hög grad baseras på eftergifter från bara den ena sidan, de riskerar då att inte bli rättvisa.

Alice Panepinto med bakgrund från Italien och UK är nu lektor på Queens University i Belfast. Hon inledde med att peka på begränsningarna med internationella lagar och mänskliga rättigheter, och hänvisade till tre skrifter:

Makau Mutua: "Savages, Victims, and Saviors: The Metaphor of Human Rights" (2001) Harvard International Law J 42, 201-245.

Susan Marks: "Human Rights and Root Causes" (2011) Modern Law Review 74, 57-78.

Martti Koskenniemi: The Gentle Civilizer of Nations: The Rise and Fall of International Law 1870-1960. Cambridge University Press 2001.

Tre böcker som beskriver förhållandet mellan internationell lag och rättvisan för Palestina:

Victor Kattan: From Coexistence to Conquest. International Law and the Origins of the Arab—Israeli Conflict, 1891—1949. New York: Pluto. 2009.

Noura Erakat: Justice for Some: Law and the Question of Palestine. Stanford University Press. 2019.

John Quigley: The Case for Palestine: An International Law Perspective. Duke University Press. 1990.

Delningen av Osmanska riket efter första världskriget är ett klassiskt exempel på ett kolonialt spel, där Frankrike och England gjorde hemliga överenskommelser utan att involvera befolkningen som t ex palestinierna. De första stegen är Sykes-Picot-överenskommelsen 1916 där Palestina hamnade under gemensam kontroll av Frankrike och England, och Balfourdeklarationen 1917 som syftade till att utöka den brittiska militära kontrollen till att omfatta Medelhavsområdet till Suez och att se till att protestanter och inte katoliker fick kontroll över det heliga landet. I brevet från Balfour till Lord Rotschild förklarar han sin förståelse för de judisk-sionistiska önskemålen som framförts. Det framgår i deklarationen att ingenting får göras som kan äventyra civila och religiösa rättigheter för existerande icke-judiska befolkningsgrupper i Palestina.

Skälet till att Balfour ville skapa ett hem för det judiska folket i Palestina framgår av att han 1905 när han var premiärminister arbetade för att lagstifta mot immigration, vilket framför allt syftade till att hindra judar som flydde från pogromer i Östeuropa.

FN-stadgans artikel 2(4) säger att alla medlemsstater ska avstå från hot och våld mot varje stats territoriella integritet eller politiska oberoende, eller på annat sätt som är oförenligt med FNs syften. Det är uppenbart att så snart en ockupation övergår i annektering strider det mot FN-stadgan.

Al-Nakba - fördrivningen 1948

FNs deklaration om de mänskliga rättigheterna från 1948, artikel 13(2) anger att var och en har rätt att lämna varje land inklusive sitt eget, och att återvända till sitt land. Att hindra detta är ett brott mot mänskligheten. När Israel skapades förvisades upp emot en miljon palestinier från sina hem, och 2009 var antalet flyktingar inklusive Nakba-överlevande och deras efterkommande uppe i över 7 miljoner. FNs generalförsamling förtydligade i sin resolution 194 (III) 11 december 1948: Flyktingar som önskar återvända till sina hem och leva i fred med grannarna ska tillåtas att göra det vid tidigast praktiskt möjliga tillfälle och de som väljer att inte återvända ska erhålla kompensation för sin egendom.

Efter sexdagarskriget 1967 uppmanade FNs generalförsamling Israels regering att underlätta återvändandet för de invånare som flydde området sedan fientligheterna startade. FNs oberoende undersökningskommision för Israels attacker mot civila palestinier i Gaza konstaterade att palestinierna hade rätt att demonstrera för återvändande utan att riskera att bli skjutna. FNs apartheidkonvention från 1974 anger att varje lagstiftning eller annat medel som syftar till att förneka medlemmar i en "rasgrupp" rätten att lämna och återvända till sitt land är ett apartheidbrott.

Ockupationen efter sexdagarskriget strider mot internationella lagar: Ockupationen får inte användas för att överföra suveränitet (annektering). Den unilaterala annekteringen av Jerusalem strider mot detta, och den grundlag från 1980 som tills vidare ersätter en konstitution anger Jerusalem som huvudstad. Detta kan vara ett brott mot FN-stadgans artikel 2(4) som förbjuder annektering genom våld eller hot om våld. Ockupationen skall vara tidsbegränsad, och area C måste sägas vara ockuperad fortfarande 25 år efter Osloavtalen.

Ockupation är inte i sig olaglig, vilket framgår av att fjärde Genevekonventionen i stor utsträckning reglerar hur den ska gå till. Den ockuperande makten har vissa skyldigheter och är förbjuden att vidta vissa åtgärder. Det är inte tillåtet att med tvång förvisa civila: Mellan 2009 och 2016 tvångsförflyttades 46 beduinsamhällen, ca 8000 personer. Under 2020 fram till november har 689 byggnader rivits i Västbanken och Östra Jerusalem, vilket gjort 869 palestinier hemlösa. Det diskriminerande styret gör att palestinier inte får byggnadslov, och rivningarna leder till att palestinier tvingas lämna området. Enligt fjärde Genevekonventionens artikel 53 är den ockuperande makten förbjuden att förstöra fast och personlig egendom såvida det inte är absolut nödvändigt för militära operationer. I artikel 49 förbjuds, oavsett motiv, tvångsförflyttning av personer eller grupper liksom deportationer från det ockuperade området till den ockuperande maktens territorium eller till något annat land vare sig det är ockuperat eller inte.

Enligt internationell straffrätt är både rivningar och fördrivning krigsbrott. Internationella lagar om mänskliga rättigheter innehåller liknande förbud och är speciellt inriktade på barns rättigheter. Den internationella brottmålsdomstolen i Haag (ICC) lyder under Romstadgan som bland annat anger att deportation eller tvångsförflyttning av befolkning är brott mot mänskligheten. ICCs åklagare Fatou Bensouda försöker driva dessa frågor men har svårt motstånd från vissa länder och begränsade ekonomiska resurser. För närvarande drivs frågan om tvångsförflyttningen av beduiner i E1-området är ett krigsbrott. Här uppmanar Alice Panepinto till att driva opinion och påverka politiker till att stödja ICC.

Internationella domstolen, ICJ, International Court of Justice, är ett FN-organ i Haag. Den har 2004 bedömt att muren på ockuperad mark är olaglig enligt internationella lagar, och undersöker för närvarande om flytten av USAs ambassad följer Wienfördraget om diplomatiska förbindelser.

Ockupationen blir olaglig när den leder till förändringar av verkligheten på marken, något som sker kontinuerligt på Västbanken. Efter en ockupation som varat längre än 50 år kan det ifrågasättas om inte det rör sig om en faktisk annektering som bryter mot FN-stadgans förbud mot erövring genom våld eller hot om våld.

Osloavtalen stipulerade att den israeliska kontrollen över Västbanken och Jerusalem skulle vara högst fem år från 1996 och sedan lämnas till de palestinska ledarna, vilket inte skett. Vidare exploateras palestinska resurser som vatten och jordbruksland av israeler. Hindren mot fri rörlighet har också blivit fler, genom gränskontroller och muren.

Säkerhetsrådets resolution 2334 från 2016 bekräftar på nytt att de israeliska bosättningarna på det palestinska territorium som ockuperats sedan 1967, inklusive östra Jerusalem, inte har någon juridisk giltighet och innebär ett flagrant brott mot internationell lag och dessutom ett hinder mot att uppnå en tvåstatslösning och en rättvis, hållbar och omfattande fred. Det understryks att Säkerhetsrådet inte kommer att erkänna några förändringar av gränsen från 4 juni 1967, inklusive i Jerusalem, annat än de som överenskoms av parterna genom förhandlingar. Det måste samtidigt vara klart att förhandlingar bara kan ske mellan två ungefär lika starka parter för att kunna bli rättvisa.

Palestina kritiseras ofta för bristande demokrati. Man måste ändå förstå att det kan vara svårt att bedriva politiskt arbete när redan mindre folksamlingar är förbjudna och löses upp med våld, och att prioritera att utnyttja sin yttrandefrihet när ens hus blivit rivet kan inte vara lätt. Dessutom är det ett problem att förra gången val hölls erkände inte det internationella samfundet resultatet eftersom det ansågs att segraren, Hamas, skulle vara en terroristorganisation.

Ali Abu Alayya mördades nyligen av en israelisk soldat i samband med protester mot en illegal bosättning.

Vad kan vi göra? Israel får inte bara straffrihet (impunity) utan blir dessutom belönat genom forskningsprogram, militärt utbyte och handelsavtal. Alice Panepinto påpekar att det inte är självklart att tvåstatslösningen är det optimala, och det är ingenting palestinierna önskat från början. Hon tycker också att beteckningen "konflikt" är felaktig när det handlar om en ockupation och delvis t o m annektering. Slutligen tar hon upp våldet mot barn, med tortyrliknande förhör och fängelse. Organisationen Defense for Children International – Palestine (DCI-P) gör ett fantastiskt arbete för att belysa detta. En källa till utmärkt information om situationen för palestinier är FN-organet OCHA-OPT som bland annat stöds av Sverige. Många sifferuppgifter ovan kommer därifrån.

Tävling!

7 dec 2020

 

 

VINN FOTOBOKEN! 

Palestinagruppen Stockholm tävlar ut 3 signerade exemplar av “På Västbanken intet nytt”  - av författaren Lena M Fredriksson. 

 

MOTIVERA med max 3 rader om varför du vill vinna boken, eller varför du vill ge boken till en person. 

 

Skicka din motivering till oss senast den 13 december till: [javascript protected email address]. Vi meddelar vilka som vinner inom en vecka så att ni har julklappen i tid! 

GIVING TUESDAY

1 dec 2020

Idag infaller den internationella gåvodagen #GivingTuesday.

Giving Tuesday startade som en reaktion mot konsumtionsdagar som Black Friday och Cyber Monday. Idag är det en global folkrörelse som sätter engagemang i centrum och uppmärksammar allt positivt som görs i samhället.

Det vill vi förstås uppmärksamma och samla in pengar till Palestina! Vi kan alla hjälpas åt genom att:

SKÄNKA en gåva till Palestinainsamlingen, som stöttar barn- och ungdomsverksamhet i Palestina och palestinska flyktingläger i Libanon. Ockupationen präglar de palestinska barnens vardag med tungt beväpnade soldater och israeliska bosättare, militära vägspärrar, tårgasattacker och nattliga räder i bostäderna.
Genom våra biståndsprojekt försöker vi skapa en trygg och innehållsrik vardag för barn i Palestina och i palestinska flyktingläger i Libanon.

SWISHA gärna en gåva till Palestinainsamlingen, 123 901 15 78 eller sätt in bidrag på Pg 90 11 57-8.



UPPMÄRKSAMMA solidaritetsdagen genom social medier och genom att tala med andra. Visa att vi är många som bryr sig om den olagliga ockupationen av Västbanken och Östra Jerusalem och blockaden av Gaza. Visa att vi bryr oss om de hundratusentals palestinier som fortfarande bor i flyktingläger efter att staten Israel bildades 1948 och hundratals palestinska byar jämnades med marken.

På så sätt bidrar vi till att förbättra vardagen för palestinska barn – allt från bibliotek, läxläsning och idrott till musik, dans och psykosocialt arbete.

På Västbanken intet nytt? En fotobok.

30 nov 2020

 

Vid medlemsmötet 24 november hade vi en inbjuden gäst. Lena M Fredriksson var med digitalt och föreläste om sin bok "På Västbanken intet nytt? - Att leva under långvarig ockupation". En fotobok om hur vardagslivet kan se ut och hur invånarna hanterar de problem som ockupationen för med sig. Hur gör de motstånd och vilka glädjeämnen har de? Föreläsningen var uppskattad och den finns nu på Google Drive där det går att ta del av den:

 

Boken finns att köpa hos exempelvis Adlibris eller Bokus och en längre intervju om boken med Lena M Fredriksson går att läsa i GP

Namninsamling mot vin från bosättningar

26 nov 2020

SISTA CHANSEN: SKRIV UNDER VÅR NAMNINSAMLING MOT FÖRSÄLJNING AV VIN FRÅN ISRAELISKA BOSÄTTNINGAR

 

SKRIV UNDER VÅR NAMNINSAMLING - STOPPA VINER FRÅN ISRAELISKA BOSÄTTNINGAR HOS SYSTEMBOLAGET

På medlemsmötet 24 november lyftes frågan om vad som hänt med vår namninsamling och om den ska lämnas in. Det som hänt är att den gått väldigt bra hittills och i skrivande stund är uppe i över 1600 underskrifter. Namninsamlingen är inte avslutad än så den som inte skrivit under än eller vill sprida den till vänner hinner fortfarande det. I december skickar vi in den till ansvariga på Systembolaget och andra som den kan röra. Vi fortsätter att kämpa för ett slut för dessa varor.

Uppmaningen som vi skickade ut innan sommaren:

Just nu har vi fokus på Systembolaget och vin från det av Israel ockuperade Golan - märkt “Golanhöjden (israelisk bosättning)”. Vi har mejlat Systembolaget och bett om ommärkning av deras viner för att tydliggöra att produkterna kommer från illegala bosättningar på ockuperad mark. Systembolaget tycker dock att deras märkning redan räcker och att den är i enlighet med EU:s regelverk. Det tycker inte vi är tillräckligt. 

Därför har vi nu startat en namninsamling för att att både uppmärksamma dessa viner och det riktigt usla med att sälja dessa på det statliga Systembolaget, men också för att helt stoppa försäljningen. Varje flaska som köps bidrar till den israeliska ekonomin och därmed att ockupationen kan fortsätta. Det säger vi nej till.

Vill du hjälpa oss? Vi vore väldigt tacksamma då. Skriv under vår namninsamling via denna länk: https://www.mittskifte.org/petitions/stoppa-forsaljningen-av-israeliska-viner-pa-systembolaget. Hjälp gärna till att sprida vidare namninsamlingen till vänner och bekanta. Ju fler, desto starkare!

STOPPA RIVNINGARNA I PALESTINA

14 nov 2020

Bara i år har 689 byggnader på Västbanken och i Östra Jerusalem förstörts enligt FN (UN Office for Coordination of Humanitarian Affairs (OCHA)) - vilket gjort 869 palestinier hemlösa. 

 

Israels vanliga argument är att byggnaderna är illegala men palestinier menar att det är nästan omöjligt att få tillstånd eller att de är lagliga enligt ett avtal som slutits mellan israeliska och palestinska myndigheter. Rivningarna sker för att de anses vara i fel område, för nära murar och stängsel och dessutom för att statuera exempel genom att riva bostaden till någon dömd fånge. Palestinier menar att rivningen är ett svepskäl för att kunna expandera israeliska bosättningar i området.


Khan al-Amar är en palestinsk beduinby som ligger på Västbanken mellan två bosättningar. Efter 10 års juridisk kamp beslutade Israels högsta domstol 2018 att byn skulle förstöras. Bosättare och dess anhängare applåderade det de anser vara Israels rätt att bygga på sitt eget land. FN, Internationella brottsmålsdomstolen, EU och Amnesty hävdade att rivningen skulle vara ett brott mot internationell lag och ett krigsbrott. Här backade faktiskt Israel och meddelade att rivningen skulle skjutas upp. 

 

År 2020, medan världen var upptagen med det amerikanska valet, passade Israel istället på att riva bostäderna i det beduinska området Khirbet Humsa i Jordandalen. Enligt FN/OCHA blev 73 personer, inklusive 41 barn, hemlösa och även byggnader för djuren, toaletter samt solpaneler förstördes. Återigen var Israels argument att byggnaderna var illegala och belägna i en zon för skjutningar eller i ett militärt träningsområde. 

FN har kritiserat Israel för det de anser vara den största rivningen av palestinska hem på den ockuperade Västbanken på över ett decennium och kallar det en grav överträdelse av internationell rätt. Israeliska myndigheter menade dock att siffran över byggnader var betydligt lägre: sju tält och åtta fållor för djur. 

 

Även EU har reagerat kraftigt på rivningarna: 

Talespersonen Peter Stano säger att EU kräver att Israel upphör med sådana rivningar, inklusive EU-finansierade byggnader, speciellt under coronapandemin. 

Stano uppger också att 52 skolor är hotade, varav en på Västbanken, som är finansierade av EU och flera medlemsstater. “Utbildning är en grundläggande rättighet som måste skyddas/…./EU uppmanar till skydd för barn och deras rätt till utbildning i en säker miljö”. 

 

Denna iver att förstöra går även ut över olivträden och den förestående skörden. OCHA har rapporterat att det mellan den 7 oktober och 2 november hade skett 33 attacker av personer som var kända, eller troligen, israeliska bosättare mot palestinier och deras träd. 25 palestinier uppges ha skadats och 1 000 olivträd ha bränts.  Även här uttrycker FN och internationella NGOs att Israel bryter mot internationell lag. 

Vad krävs av världen för att Israel ska lyssna? 

 

Läs mer bland annat här

https://www.bbc.com/news/world-middle-east-54823660

https://www.aa.com.tr/en/europe/eu-urges-israel-to-stop-demolitions-in-palestine/2033500

https://news.un.org/en/story/2020/11/1076952

Ariel – ett olagligt universitet

2 okt 2020

Nyligen tvingades den vetenskapliga tidskriften Molecules att dra tillbaka ett specialnummer på grund av att gästredaktören inte accepterade en korrekt adress. Denna hade uppgivit "Ariel University, 65 Ramat HaGolan Street, Ariel, Israel." Hon erbjöds att korrigera adressen till "Israeli settlement of Ariel, Occupied Palestinian Territories" i överensstämmelse med FNs beteckning på platsen. Gästredaktören vägrade vilket ledde till att specialnumret togs bort från tidskriftens webbsida. Åtgärden har fått beröm av George P. Smith som fick Nobelpriset i Kemi 2018.

Vad är då problemet med Ariels universitet? Organisationen "Israeli Academics for Peace" skriver på sin hemsida om universitetet.  Det ligger på land som med militära medel beslagtagits från palestinier som varit bosatta där. De ockuperade territorierna har aldrig annekterats av Israel, vilket nyligen åter konstaterats av högsta domstolen i Israel, och Ariel ligger alltså inte i staten Israel. Därför lyder universitetet inte under den aktuella israeliska myndigheten, "Council of Higher Education", och dess status som universitet har bestämts av en militär myndighet.

De israeliska bosättningarna på ockuperad mark bryter mot Genevekonventionen som förbjuder en ockuperande stat att flytta in sin befolkning på ockuperad mark. Just bosättningen Ariel har tillkommit på initiativ från högerpartier för att permanenta ockupationen och omöjliggöra en palestinsk stat. Akademiker i Ariels universitet måste därför acceptera denna politiska agenda vilket gör att den akademiska institutionen får en uttalat politisk inriktning något som inte förekommer i Israel eller något demokratiskt land. Det högsta akademiska organet vid Ariels universitet är "Council of Higher Education Yehuda-Shomron" och medlemmarna i denna är bosättare som tillsätts av militären. Dessa fakta har lett till att universitetet inte får använda medel ur anslag från institutioner som stödjer forskning i Israel, som European Research Council och US-Israel Binational Science Foundation.

Den palestinska lokalbefolkningen har inte rätt att komma in på området, och speciellt inte på universitetet. Det kontrasterar mot situationen i Israel, där akademiska institutioner är öppna för alla, som i demokratiska länder. Huvudvägen som knyter ihop Ariel och Israel är i praktiken stängd för palestinier, och bygget av den innebar stöld av stora landområden från palestinier och hindrar fri rörlighet för palestinierna.

Jag hoppas att det inte finns någon akademiker eller akademisk institution i Sverige som har någon form av samarbete med Ariels universitet. Dessutom måste det vara självklart att korrekt ange land för forskare som citeras eller är medförfattare till artiklar.

Ariel ligger inte i Israel.

Tomas Cronholm

Årsdag för minnet av massakern i Sabra och Shatila

16 sep 2020

Den 14 september 1982 exploderar en bomb i centrala Beirut. I explosionen dör den nyvalde presidenten Bashir Gemayel från det kristna, libanesiska falangistpartiet. 

Palestinier misstänktes för mordet men senare erkände sig den syriske agenten Habib Tanious skyldig. 

Den 15 september omringade israeliska soldater de palestinska flyktinglägren Sabra och Shatila. Under översyn av den israeliska armén förseglades alla vägar in och ut ur lägret och de kristna falangisternas milis trängde in för att hämnas mordet och för att driva ut resterna av den PLO-milis som Israel påstod gömde sig i lägren.

Ett stort antal palestinska män, kvinnor och barn dödades. Enligt israeliska siffror dog mellan 700 och 800 personer medan andra källor uppger att minst 2 000 dödades. Palestinska Röda korset uppskattar att 3 000 personer dödades. 

Nyheten om massakern spred sig snabbt över världen och den så kallade Kahan-kommissionen tillsattes vilken fann den dåvarande försvarsministern Ariel Sharon vara personligt ansvarig för att ha ignorerat faran för civilbefolkningen och för att inte ha försökt förebygga och förhindra massakern.

FN:s generalförsamling fördömde den 16 december 1982 massakern som »folkmord« med 123 röster för och noll mot. Massakern ledde till att Israels dåvarande försvarsminister Ariel Sharon tvingades avgå men 2001 återkom han som premiärminister. 

Hittills har ingen ställts inför rätta.

 

 

Livet idag

Sabra och Shatila är än idag ett område som huserar palestinska flyktingar och enligt UNWRA är cirka 11 000 personer registrerade där men det verkliga antalet boende bedöms vara minst det dubbla. 

Det dagliga livet i Shatila fortgår. Det finns en medicinsk klinik och skolor men bostäderna är trånga. Vi har tidigare skrivit om ett ungdomscenter - Shatila Children and Youth Center - där barnen kan leka eller spela boll på den enda öppna platsen i lägret. De får också stödundervisning, kan låna böcker, dansa eller lära sig engelska. Under den heta sommaren bedrivs även läger uppe i bergen. 

Efter explosionen och branden i Beirut har palestinierna i lägret donerat blod, upplåtit sängplatser och på flera sätt försökt vara behjälpliga utifrån sina knappa förutsättningar. Omvärlden fokuserar nu på nödhjälp men kampen för överlevnad i Shatila pågår ständigt. 

 

Läs mer: 

Amnesty: 30 år utan upprättelse – livet efter massakern i Beirut 1982

Sveriges Radio: Israels krig i Libanon

UNRWA: Shatila Camp

Shatila barn- och ungdomscenter: Situationen i Beirut efter explosionen

 

Behåll SIDAs möjlighet att stödja palestinska organisationer!

3 sep 2020

Skriv under namninsamlingen till stöd för borttagande av artikel 15 i kontraktet mellan den svenska regeringen och SIDA! 

 

Några bra böcker

10 aug 2020

Nu under coronapandemins nedstängning kan det finnas tid att läsa några böcker. Här är ett par som jag läst på senare tid:

Dorit Rabinyan: Alla floder flyter mot havet. (2018)

Alla floder flyter mot havet - Dorit Rabinyan - Pocket | Bokus

En kärlekshistoria mellan en israelisk kvinna och palestinsk man som blev förbjuden som läsning vid israeliska skolor blev naturligtvis mycket populär, och det finns fler anledningar till det. Den inleds med att FBI besöker kvinnan i hennes rum i New York och ställer en rad frågor till henne; de är intresserade av hennes bakgrund som barn till iranska judar. Hon träffar palestiniern på ett kafé och de faller för varandra. Det är intressant att se New York ur deras ögon och följa utvecklingen i deras relation med försöken att förstå situationen i deras hemländer och hur allt förändras när de återvänder dit. Ett ovanligt perspektiv på ockupationen utan att ge någon lösning.

 

Susan Abulhawa: Berättelsen om Nahr. (2019)

Berättelsen om Nahr

Originalet The River är översatt av Rose-Marie Nielsen. Flickan Nahr har som liten flytt över Jordan 1967 och växer upp i Kuwait där hon och hennes familj inte ses med blida ögon eftersom Arafat stödde Saddam Hussein som invaderade Kuwait. När USA invaderar blir de utkastade och flyr till Jordanien och vidare till Palestina. Berättelsen avbryts av korta kapitel om hennes liv i en ensamcell i ett israeliskt fängelse. Nahr älskar att dansa och det leder till att hon i Kuwait blir utnyttjad som prostituerad. Hon blir där också gift med en man som är homosexuell och som lämnar äktenskapet. Mannens bror som ingår i motståndsrörelsen på Västbanken i Palestina blir hennes nya kärlek. Konflikterna med israelisk militär och bosättare i israeliska kolonier skildras utförligt och skrämmande. Berättelsen är mycket stark och kraftigt engagerande för det palestinska folket, både de som lever som flyktingar och de som alltmer blir bestulna på sitt land.

Susanna Abulhawa har tidigare skrivit två böcker om det palestinska folkets situation: 

Susan Abulhawa: Det blå mellan himmel och hav. (2015)

Det här är en skakande och ohygglig skildring av en palestinsk by, Beit Daras, belägen ca tre mil norr om Gaza, som med Wikipedias kliniska ord blev “depopulated” 1948 av den israeliska armén strax före Israels självständighetsförklaring. Boken handlar om de som flydde till Gaza och hur de sedan klarat sig, och allt skildras huvudsakligen ur kvinnornas perspektiv. En kvinna som föddes i USA till en palestinsk flykting kommer också till Gaza och skildrar livet där ur ytterligare ett perspektiv. Det går naturligtvis att sätta sig in i den desperata situationen för judarna efter andra världskriget, men att nu, nästan 70 år senare, de palestinska flyktingarna och deras efterkommande inte har erbjudits att återvända är obegripligt och oacceptabelt, liksom att Gaza fortfarande är utsatt för en blockad och västbanken alltmer koloniseras i ett apartheidsystem. Man får hoppas att denna välskrivna och gripande bok kan påverka några som har inflytande över processen.

Susan Abulhawa: Morgon i Jenin. (2010)

Morgon i Jenin | Världslitteratur.se

En lyckad dramatisering av Palestinas historia från Al-Nakba 1948 till massakern i flyktinglägret i Jenin. Ibland lite sentimental men i huvudsak engagerande och berörande, och med åtminstone viss liten förståelse också för de judiska ockupanterna. Berättelsen följer en palestinsk familj genom flera generationer men är koncentrerad kring en flicka som växer upp i Palestina, åker till USA och återvänder till västbanken.

 

/ Tomas Cronholm

Ny bok om koloniseringen av Palestina

12 jul 2020

Rashid Khalidi: The Hundred Years' War on Palestine. (2020)

A History of Settler Colonial Conquest, 1917-2017.

 

Den här skildringen börjar faktiskt ännu tidigare, med den sionistiska rörelsen som grundades i slutet av 1800-talet av Theodor Herzl. Ett utdrag ur dennes dagbok från 1895 är intressant och mycket framsynt: "Vi ska försöka stimulera den fattiga befolkningen att lämna genom att förse den med arbete i deras nya land, samtidigt som vi förnekar dem anställning i vårt eget land. … Både exproprieringsprocessen och avlägsnandet av de fattiga måste genomföras diskret och försiktigt." Samtidigt hävdade Herzl i likhet med kolonialister i alla tider, att den judiska immigrationen skulle vara till nytta för den inhemska befolkningen. "Det är deras välbefinnande, deras individuella rikedom, som vi kommer att öka genom att föra in vår egen." (Uttalandet känns igen i Trumps så kallade "Fredsplan".) Khalidi utgår från egna erfarenheter och mängder av arkivmaterial och visar tydligt hur Palestina övertagits genom kolonisation på ett sätt som resten av världen övergivit för länge sedan och som många nu skäms för.

Boken koncenterar sig på sex viktiga händelser, kallade krigsförklaringar. Den första inleds med Balfourdeklarationen 1917 som utlovar brittiskt stöd för bildandet av ett judiskt hemland i Palestina utan att överhuvudtaget nämna palestinierna som utgjorde den absoluta majoriteten. Den inhemska befolkningen utlovas "civila och religiösa rättigheter" men däremot inte politiska eller nationella rättigheter. Balfour gav däremot nationella rättigheter till det han kallade "det judiska folket" som vid tillfället bara utgjorde 6 % av invånarna. (Tanken att palestinierna helt enkelt inte existerar hörs numera i intervjuer med så kallade bosättare.) Att palestinierna inte reagerade starkt och omedelbart förklaras av att de inte fick reda på deklarationen genom att den lokala pressen inte fungerade och att det var kaos efter kriget. När Nationernas Förbund 1922 gav Storbritannien mandat att styra Palestina inkorporerades Balfourdeklarationen och det skrevs till att det judiska folket och bara det hade en historisk koppling till Palestina, och man bortsåg från 2000 år av varierande kulturer och folkgrupper. Judiska immigranter, oberoende av härkomst, kunde bli medborgare i Palestina vilket inte var möjligt för palestinska araber som råkade befinna sig utomlands när Storbritannien tog över. Protester mot judarna tog sig uttryck i en generalstrejk 1936 som ledde till en av lord Peel ledd kommission att föreslå en delning av landet så att 17 % av territoriet blev en judisk stat och att de 200 000 araber som bodde där skulle utvisas. Resten av landet skulle vara kvar under brittiskt styre. Inte oväntat ledde det till en väpnad revolt som genom brittisk försorg ledde till svåra förluster på den arabiska sidan med utvisning av ledarna till avlägsna delar av brittiska imperiet. Förslaget drogs tillbaka.

 

Den andra krigsförklaringen är den välkända delningen av Palestina med utvisningen av ca 720 000 palestinier från den nybildade staten Israel – denna period behandlas i detalj i boken. Den tredje krigsförklaringen är Israels attack på flera arabländer, som enligt en seglivad myt var militärt överlägsna. Den fjärde krigsförklaringen är när Israel invaderar Libanon 1982, med den fruktansvärda massakern i Sabra och Shatila som följd. Den femte är perioden 1987-1995, med intifadan och PLOs olika misstag som att stödja Irak vid Kuwaitinvasionen, följt av Osloavtalen som författaren själv har mycket god insikt i genom att ha deltagit. Vid överenskommelsen 1993 utanför Vita Huset erkände PLO staten Israel mot att Israel erkände PLO som representant för det palestinska folket – en långt ifrån balanserad överenskommelse. Att en frihetsrörelse erkänns av sin förtryckare, utan att ges någon frihet, mot erkännande av den förtryckande staten som koloniserat dess hemland anges som ett historiskt misstag som har fått allvarliga konsekvenser för det palestinska folket. Den sjätte krigsförklaringen är perioden 2000-2014 med den andra intifadan som utlöstes av provokationen när Ariel Sharon besökte Haram al-Sharif (Tempelberget).

 

Sammanfattningen i slutet inleds med ett citat från Balfour: "… och sionismen, vare sig rätt eller fel, bra eller dålig, är baserad på en lång tradition, nuvarande behov, framtida hopp, av betydligt större vikt än önskningar och uppfattningar hos de 700 000 araber som nu bebor detta gamla land." Hundra år senare erkänner Trump Jerusalem som Israels huvudstad utan att bry sig om palestiniernas önskan eller historia. USA har svängt fram och tillbaka mellan att erkänna palestinierna och att utesluta dem från kartan. Trots jämförelser med andra kolonialistiska övergrepp som avslutats, som i Algeriet, Sydafrika, Zimbabwe eller Irland, finns fortfarande hotet om att folk förflyttas med våld på sekteristisk eller etnisk grund, vilket skett i Irak och Syrien. Det skulle kunna ske i Israel men palestinierna kan förväntas göra hårt motstånd och processen skulle uppmärksammas internationellt. Ett aktuellt reellt hot är den planerade annekteringen.

 

Israel anges ofta vara "mellanösterns enda demokrati", men det kräver förstås att judar och andra har samma rättigheter och skyldigheter, något som förhindras av 2018 års nationalstatslag (Basic Law on the Jewish Nation-State). Som tidigare justitieministern Ayelet Shaked uttryckt det, "Det finns tillfällen när staten Israel måste vidmakthållas som judisk stat på bekostnad av jämlikhet." Hur detta relateras till ultranationalism och fascism diskuteras utförligt. Samtidigt anser Khalidi att man nu måste utgå från att det finns två folk i Palestina oavsett hur de kom dit, men att samexistensen måste baseras på fullständig jämlikhet i fråga om rättigheter, inklusive nationella sådana. Avslutningsvis poängteras att en varaktig fred bara kan uppnås genom ett slut på förtrycket av en folkgrupp utövat av en annan. Boken ger ett trovärdigt intryck genom mångfalden citat, och är hyggligt lättläst och försedd med en del foton.

 

/ Tomas Cronholm

← Äldre inlägg

Förra veckan var händelserik. Gaza sköt raketer mot Israel som hämnd för att de dödat en ung man. Israel svarade med beskjutning av strategiska mål. Bakom dessa attacker ligger Israels strategi av ”necro-violence” det vill säga att vanhelga Palestinska kroppar.

 

Under söndagen sköts cirka 20 raketer från Gaza in i de södra delarna av Israel. De flesta missiler stoppades av Israels missilsystem innan de tog mark. 

Islamiska Jihad (IJ) är en av två militanta grupper i Gaza och de tog också ansvar för beskjutningen på sin officiella hemsida. Den israeliska militären svarade med att skjuta raketer mot IJs träningsläger och platser för framställning av vapen i närheten av Damaskus.           

 

Under måndagen sköts cirka 14 raketer in i södra Israel som svarade med att beskjuta strategiska mål för IJ i Gaza. Fyra Palestinier uppgavs ha skadats samt två Israeliska kvinnor varav en drabbats av chock och den andra ramlat och slagit i huvudet när hon springande sökte skydd. 

 

FNs koordinator för fredsprocessen i Mellanöstern, Nickolay Mladenov, uppmanade till eld upphör och menade att detta endast “riskerar att dra in Gaza i en ny runda av fientligheter utan lösning i sikte”. IJ annonserade eld upphör då de nu hämnats Israels attacker. 

 

Men vad utlöste då dessa beskjutningar? 

 

SOCIALA MEDIERS KRAFT

Under söndagens morgon ser Israel Defense Forces (IDF) två män placera något explosivt vid stängslet som separerar Gaza och Israel och öppnar eld mot dem. En av männen, den 27-åriga Mohammed Al-Naim, avled på platsen och identifierades senare som medlem av Islamiska Jihad. Den andra personen skottskadades. En grupp Palestinier skyndar sig fram med en skottkärra  för att hämta männen men tvingades tillbaka då IDF öppnade eld mot dem. Två män fick skottskador i benen, uppger Gazas hälsominister.  

 

IDF skickade istället fram en bulldozer, vilken åtföljdes av en stridsvagn, för att hämta kroppen på det sätt som de bedömde var bäst för deras egen säkerhet. Hela händelsen filmades av en lokal journalist, Muthana al-Najjar, spreds snabbt på sociala medier och uppmärksammades internationellt.

 

“Den israeliska bulldozern körde över al-Naims kropp och försökte flera gånger få upp den innan de återvände till Israel med kroppen dinglande från kanten av skopan”, berättar Muthana al-Najjar. 

 

“NECRO-VIOLENCE”

Ordet är svårt att översätta och betydelsen av det lika svår att förstå. Förnedring av döda kroppar på sätt som detta men också att inte lämna ut kroppen till den dödes familj. al-Naims mor ber nu om att få tillbaka kroppen av sin döda son. Enligt Budour Hassan, juridisk rådgivare på Jerusalem Legal Aid and Human Rights Center (JLAC), är Israels användning av ”necro-violence” på Palestinska kroppar en förlängning av kontrollen över befolkningen i de ockuperade områdena.

 

”Att vanhelga den döda kroppen av en ung, obeväpnad, man framför kameror från hela världen är ett avskyvärt brott som adderar till listan över många brott mot det Palestinska folket”, säger Fawzi Barhoum, talesman för Hamas. Det är en del av en Israels policy som syftar till att kontrollera Palestiniernas kroppar. 

 

Tove Sohlberg

 

Läsa mer?

https://www.bbc.com/news/world-middle-east-51608786 

 

https://www.aljazeera.com/news/2020/02/israel-slammed-necroviolence-bodies-palestinians-200224115508023.html