Palestinagruppen Stockholm är en del av Palestinagrupperna i Sverige.
Vårt mål är ett fritt Palestina inom 1967 års gränser, det vill säga Gaza, Västbanken och Östra Jerusalem. Israel ska lämna ockuperade områden, enligt FN:s resolution 242. Rätten för flyktingar att återvända ska respekteras, enligt FN:s resolution 194. Mänskliga rättigheter och likhet inför lagen ska gälla alla i Palestina och Israel. Vi tar avstånd från antisemitism, islamofobi, rasism och terrorism, samt hat, hot och våld.
Länkar till tidigare artiklar finns här.
Sida 5
Försvarsministern som var en tjuv
20 Jun 2023
Moshe Dayan var minister för israeliska militära styrkor 1967 under sexdagarskriget och firas av många israeler som en av landets största militära hjältar och politiska ledare. Han var stabschef för Israels försvarsmakt och blev så småningom försvarsminister. Dayan var också en plundrare av enorma proportioner, till arkeologernas stora förtvivlan, och har anklagats för att stjäla och handla med antikviteter I stor skala. Dayan utnyttjade sin status genom att använda militär utrustning och personal för att förse sig med skatter och han uppmuntrade också olaglig utgrävning av arkeologiska platser. Hans privata samling var en av de största i Israel och såldes så småningom av hans fru till ett museum i Israel. Mycket av den information som härrör från dessa "utgrävningar" är otillgänglig för palestinier och förblir i händerna på israeliska myndigheter och akademiska institutioner. Ännu värre är att det inte finns någon information tillgänglig alls för många "utforskningar".
År 2012 publicerades Dr. Asaf Matskins bok Too Close to the Edge, som berättar historien om politisk korruption sedan skapandet av Israel. Mitt i skandalerna som beskrivs i boken finns ett kapitel om "Moshe Dayans antikviteter." Enligt Matskin var vissa i det israeliska samhället övertygade om att "allt är tillåtet" – dvs. Om man är känd och har en viss ställning som tillåter detta. (1)
Internationella arkeologer har ansett denna tolerans inför plundring vara bevis på Israels oprofessionella och oetiska inställning till arkeologi. Dayan var dock en israelisk hjälte och följaktligen oberörbar. Plundringen av antikviteter från ockuperad mark strider mot internationell rätt som förbjuder denna typ av stölder vilket tillämpades av många av Hitlers stabsofficerare i Europa under andra världskriget.
Biblical Archaeology Society Online Archive
Efter kriget 1967 stod hela Sinai och Västbanken till Dayans förfogande. Han använde soldater för att gräva samt arméhelikoptrar och lastbilar för att hjälpa honom att transportera en del av bytet. I en artikel med titeln "A Very General Archaeologist-Moshe Dayan and Israeli Archaeology", publicerad i Journal of Hebrew Scriptures (vol. 4, 2003), säger Raz Kletter, en arkeolog vid Israels antikvitetsmyndighet, att han har dokumenterat 35 platser "där det finns bevis för Dayans olagliga grävningar." (2)
Moshe Dayan-samlingen består av 800 till 900 föremål förvärvade för 1 miljon dollar av Israel Museum efter Dayans död. Dayan såg sitt rykte som en ofelbar strateg smulas sönder under Yom Kippur-kriget i oktober 1973 när han fick skulden för Israels första motgångar mot Syrien och Egypten. (3)
1 Yael Gruenpeter 2015, The Israeli Defense Minister Who Stole Antiquities, Haaretz 19 December
2 Biblical Archaeology Society Online Archive
3 Leroy Aarons, The Dayan Saga—The Man and His Archaeological Collection, Biblical Archaeology Society Online Archive
Marie-Louise Winbladh
Arkeolog, författare, forskare
Intendent för Cypernsamlingarna 1971-2001
Al Naqba – katastrof som pågår
11 May 2023
Tänk dig att ett annat folk kommer och kör ut dig ur ditt hus med militärt stöd. Tänk dig att du hör talas om att hela byar tömts och de boende mördats i en massaker. Tänk dig att du tvingas gå många mil utan mat och vatten för att komma till ett flyktingläger som kanske ligger i ditt eget tidigare land eller ett grannland. Tänk dig att du inte kommer ur detta läger på 75 år, inte dina barn, inte dina barnbarn.
Detta är situationen för de 750 000 palestinier som drevs från sina hem i det de kallar Al Naqba, som betyder katastrofen. Vad hade de gjort för att förtjäna detta öde? Ingenting. Tidigare hade de levt i fred med judarna, men det kom en idé om att hela Palestina skulle tillhöra judar och inga andra. Idén kallas sionism och har ingenting att göra med antisemitism som innebär ett hat mot judar som inte är motiverat. Däremot var det antisemitism som ledde till judeförföljelsen och förintelsen, men det går inte att hävda att det skulle ha varit palestinierna som låg bakom den.
Världssamfundet, FN, beslutade att de flyende skulle få återvända hem, men det har ännu inte skett. I stället har Israel fortsatt att köra iväg folk från sina hus som sedan rivits. Det mycket begränsade område som en majoritet av världens stater har erkänt som staten Palestina har ockuperats av Israel. Den nu sittande israeliska regeringen har i sitt program hävdat att inte ens det räcker utan att det judiska folket har exklusiv och obestridlig rätt till hela landet ”Israel” definierat som att det omfattar även det ockuperade området.
Al Naqba har nu pågått i 75 år. Det är hög tid att den avslutas med en fred baserad på folkrätten och FNs resolutioner. Ansvaret för en sådan fred vilar tungt på de länder som tillät förföljelsen av judar som kulminerade i förintelsen. Det är inte rimligt att helt andra människor fått lida och fortfarande får lida för detta. Ett minimikrav är att alla EU-länder gör som Sverige och erkänner Palestina som stat, så att parterna i konflikten blir en aning mer jämbördiga.
Kom och demonstrera 15 maj 18:30 på Sergels torg i Stockholm!
Läs om Al Naqba:
Susan Abulhawa: Morgon i Jenin, Det blå mellan himmel och hav, Berättelsen om Nahr.
Bernt Hemele & Cato Lein: Nakba – katastrof inför våra ögon.
Tomas Cronholm
AL NAKBA - 75 år av fördrivning
27 Apr 2023
Manifestation på Sergels torg i Stockholm
På Nakbadagen samlas vi för att uppmärksamma att palestinska flyktingar under 75 år har nekats rätten att återvända och att fördrivningen av palestinier fortsätter.
Tyst manifestation med facklor och ljus som symbol för rätten att återvända.
Al Nakba – 75 år av fördrivning
Datum och tid: 15 maj, kl. 18.30-20.00
Plats: Sergels torg
Arrangörer: Palestinagrupperna i Sverige tillsammans med Palestinagruppen Stockholm.
Ta gärna med egna facklor och ljus. Endast palestinska flaggor är tillåtna.
För mer information, mejla oss, ring 08-641 72 88 eller se manifestationens facebookevent.
Sverige och palestinaflyktingarna
14 Apr 2023
Göran Burén: Alla människors lika värde
Celanders förlag 2017
Vid ett möte arrangerat av Palestinagruppen Stockholms bojkottgrupp talade PGS ordförande Henrik Carlborg, och jag fick då tillfälle att fråga om han hade något tips om var man kan läsa om Sveriges inställning till Palestina och Israel under speciellt de första decennierna efter FNs delningsplan 1948. Även om jag läst en hel del om detta på nätet och i Per Gahrtons omfattande Palestinas Frihetskamp så var det mycket givande att läsa denna insiktsfulla bok. Den handlar i huvudsak om de landsförvisade palestinierna.
I inledningen framhålls de palestinska flyktingarnas rätt att återvända, något som ingick i Folke Bernadottes fredsplan och formaliserades i FNs generalförsamlings resolution 194. ”Israel vägrade benhårt att låta dem komma tillbaka”. Israelerna försvarade sitt handlande med att den arabiska befolkningen lämnat sitt hemland, trots att de uppmanat palestinierna att stanna kvar, medan ledare i arabländerna i radiosändningar skulle ha uppmanat dem att ge sig av. Några sådana radiosändningar har aldrig förekommit, och att palestinierna flydde var en naturlig följd av terror och krig. Att palestinierna frivilligt skulle ha lämnat landet har (felaktigt) använts också av andra som argument för att de inte skulle ha rätt att återvända, också i Sverige. Vi fick veta att ansvaret låg på arabländerna som anfallit Israel (snarare försvarade de den del av territoriet som enligt delningsplanen skulle tillfalla Palestina, när Israel försökte och delvis lyckades utvidga sin del med våld).
Resolution 194, liksom faktiskt delningsplanen, resolution 181, har inte sanktionerats av säkerhetsrådet och är därför inte bindande. Samtidigt har FNs generalförsamling fastslagit en deklaration om de mänskliga rättigheterna, och dess artikel 13 lyder: ”Var och en har rätt att lämna varje land, även sitt eget, och att återvända till sitt land.”
Al-Nakba, katastrofen 1948, fördrivningen och mördandet av palestinier och deras liv i flyktingläger, beskrivs i två kapitel. Ett kapitel handlar om Folke Bernadotte, som Burén också skrivit en bok om och som förlorade livet med största sannolikhet på grund av sitt engagemang för de landsförvisade. I kapitlet ”Svenskarna och exilpalestinierna” framhålls att Röda Korset initialt skickade hjälp till flyktingarna men det upphörde i stort sett 1950 då FN tog över ansvaret. Trots att det inte bara är en hjälporganisation utan också en människorättsorganisation verkade det inte på något sätt för flyktingarnas rätt att återvända. Inte heller Rädda Barnen intresserade sig för flyktingarna, men samlade gärna in pengar till sionistiska organisationer för att hjälpa barn till ”Palestina”. Med några få undantag försvann flyktingarna i den svenska debatten och dök inte upp igen förrän på 60-talet.
Däremot drevs en otröttlig kampanj för att hjälpa den nya staten Israel, vilket beskrivs i kapitlet ”Israelsolidaritet”. Där framgår hur den palestinska byn Qastina töms, rivs och ersätts med svenska trähus som bekostas genom en insamling underskriven av riksdagens talmän, biskopar, riksdagsmän och statsministerns fru Aina Erlander, allt för att hjälpa de judiska flyktingarna från Europa. I kapitlet finns något enstaka belägg för att det fanns de som också såg de palestinska flyktingarna, men här finns också citat med historiska lögner som att den arabbefolkning som betraktar Palestina som sitt hemland har invandrat från närliggande länder efter 1920. Journalisten K G Michanek som senare försvarade Israel lidelsefullt skrev 1951 att det arabiska hatet mot Israel mycket väl kan förklaras av fördrivningen av palestinier 1948.
I kapitlet ”Paradigmskifte” förklaras den svenska inställningen med rester av ett kolonialt arv, där ”den vite mannen” hjälper de boende till ett bättre liv och kolonisterna till att tillvarata naturresurser. ”De har fått öknen att blomma” är ett uttryck jag känner igen från 50-talet. Paradigmskiftet kom med FNs generalförsamlings resolution 1514 om beviljandet av självständighet åt koloniserade länder och folk 1960. Det är inte svårt att förstå att arabvärlden uppfattar sionismen som ett europeiskt kolonisationsföretag. I 50-talets Sverige var kolonialism inte något negativt, och DNs chefredaktör Herbert Tingsten försvarade den med att målet i detta fall, en judisk stat, är överordnat alla andra överväganden. Som framgår av nästa kapitel, ”Haifainstitutet”, var socialdemokraterna 1956 antikoloniala och 1959 röstade Sverige som enda västland för en FN-resolution som erkände det algeriska folkets rätt till självbestämmande. Samtidigt kunde socialdemokrater som Inga Thorsson blunda för de palestinier som fått lämna plats åt inresande sionister.
Kapitlet ”Vad visste svenskarna?” är speciellt intressant utifrån min ursprungliga fråga till Henrik Carlborg. Här framgår att det inte saknades information för den som ville veta, men den tolkades ofta av starkt Israelvänliga debattörer. Chefredaktören för Karlstads-Tidningen Manne Ståhl, som drivit på om lagstiftning mot antisemitism, reste till Mellanöstern 1956 och skrev därefter att Israel ”förvandlats från en fredlig nationell nybyggarnation till en hypernationalistisk och hypermilitaristisk religionsstat”. Han uppfattade också att arabstaternas hat mot Israel hade sin grund i massflykten av araber, dels på grund av övergreppet i sig och dels för den belastning de redan fattiga länderna utsattes för. Naturligtvis fick han mothugg av debattörer som Herbert Tingsten. Intressant är också hur FNs resolution 1912 togs emot i Sverige, som röstat för den; bara Israel röstade emot. I resolutionen konstateras ”med djupt beklagande” att repatrieringen av de palestinska flyktingarna inte förverkligats. I UDs sammanfattning fanns inte formuleringen ”djupt beklagande”, och i stället handlar det om ”en definitiv lösning av flyktingproblemet”. Intressant nog uppmärksammades resolutionen inte av någon av huvudstadstidningarna.
I kapitlet finns också redogörelser för mottagandet av böcker, föredrag och artiklar som beskrev de palestinska flyktingarnas situation, som hur väl underbyggda de än var stämplades som antisemitism. På sextiotalet blev världen större, och i kapitlet ”Stormsvalor” redogörs för den tidigare diplomaten Gunnar Hägglöf, som 1933 ansåg att ett gangsterband tagit över i Tyskland. I Göteborgs-Posten publicerade han 1964 ett antal artiklar om ett samtal med den palestinske ledaren Musa el-Alami som då var chef för ett flyktingprojekt i Jeriko. El-Alami jämför de palestinska flyktingarnas situation med hur andra flyktingar under historien tillåtits återvända. Här jämförs också Hägglöfs objektiva skildring av en resa till de arabiska områdena med hur Artur Lundkvist beskriver hur han står på den israeliska sidan och gissar hur det ser ut i det arabiska Akaba. Det blir en närmast parodisk uppvisning i det som Edward Said kallar ”orientalism”.
”Palestinskt motstånd” beskriver grundandet av Fatah och Yassir Arafats betydelse, och hur PLO genom sitt väpnade motstånd och kapningar fick palestinier att få stämpeln terrorister. I ”Den stora omsvängningen” redovisas 60-talets diskussioner i den socialdemokratiska Frihet och oberoende vänstertidskriften Clarté som i alla fall visar viss förståelse för de förvisade palestiniernas situation. Junikriget 1967 delade opinionen tydligt i vänner och fiender till hur Israel hanterat flyktingfrågan. Slutligen beskrivs i ”Palestinasolidaritet” hur Palestinarörelsen startade och om Eva Ståhls upplevelser i flyktinglägret Tel al Zaatar, som beskrivs i en bok.
Som påpekas på bokens baksida är detta en ”omsorgsfull kartläggning av diskussionen kring Palestina och de fördrivna palestinierna i svensk samhällsdebatt från staten Israels bildande tills opinionen började svänga i slutet av 1960-talet”. Tyvärr tycks inte boken från 2017 ha resulterat i någon debatt; de få recensioner jag hittat har varit helt instämmande och positiva. Situationen för exilpalestinierna har bara försämrats och någon lösning är inte i sikte. Inte heller debatten i dagstidningarna visar någon tendens till större förståelse; det som debatteras är framför allt våldet på Västbanken och bombräder mot Gaza. Det är därför oerhört värdefullt med en bok som denna, och jag rekommenderar den varmt.
Tomas Cronholm
