Akutinsamling till Gaza

12 Oct 2023

Återigen pågår massiva bombningar mot den instängda befolkningen i Gaza. Israel har stängt av all el och helt stoppat införsel av mat, vatten, mediciner, bränsle och andra förnödenheter. Situationen är katastrofal och civilbefolkningen behöver vår solidaritet. 

Palestinagrupperna drar nu igång en akutinsamling, där Insamlade medel går till våra samarbetspartners, Gaza Community Mental Health Programme (GCMHP), Medical Relief Society (PMRS) och Youth Vision Society Gaza (YVS).

Sätt in ditt bidrag på pg 90 11 57 – 8 eller swisha 1239011578 Skriv GAZA. 

Palestinagrupperna i Sverige har gjort ett uttalande på sin hemsida. Läs där:

Våldet började inte den 7 oktober

Kommentera →

Judisk kritik mot staten Israel

21 Sep 2023

”I årtionden försvarade jag Israel från påståenden om apartheid men det kan jag inte längre.”

Så skriver den israeliske författaren Benjamin Pogrund i den liberala israeliska tidningen Haaretz den 10 augusti 2023 (länk). Han fortsätter – ”I Israel bevittnar jag nu den apartheid som jag växte upp med i Sydafrika. Den israeliska regeringens fascistiska, rasistiska maktövertagande är den gåva som Israels fiender länge har väntat på.” Pogrund tillbringade årtionden med att kämpa mot apartheid som journalist i Sydafrika. Sedan han flyttade till Israel för två decennier sedan har han passionerat försvarat landet mot anklagelser om att det också är en apartheidstat. Men nu säger han att om Israel går vidare med planerna på att annektera delar av Västbanken måste han konstatera att landet har blivit en modern version av Sydafrika från apartheidtiden.

                      En annan kritiker är historikern Daniel Blatman som uttrycker bestörtning över hur snabbt Israel omvandlats till en stat med fascistiska förtecken. Det är oerhört intressant att ett flertal judiska intellektuella, militärer, arkeologer, historiker med flera uttrycker skarp kritik mot Israels politik, regering och förtryck av palestinier.

                      Blatman menar vidare att Israel idag befinner sig i en situation där korrupta politiker måste underminera ett oberoende rättsväsende för att kunna sitta kvar. De riskerar även att hamna I fängelse vilket är premiärminister Benjamin Netanyahus stora mardröm. Regeringens mål är att eliminera rättsväsendet och därigenom säkerställa sin position och politiska makt. ”I samma ögonblick som reformen av rättsväsendet går igenom kommer vi att befinna oss i en annan verklighet”, säger han. I en tidigare artikel från 2017 menade Blatman att Israels hela rättssystem förvrängs för att tjäna en enda person vid makten på bekostnad av stabilitet och det demokratiska systemet i Israel.

Protesters near Azrieli Center in Tel Aviv, 4 March 2023 (Wikipedia)

                      Demonstrationer med hundratusentals människor på gatorna är de största protesterna i Israels historia och orsakas av en planerad ändring av rättssystemet. De föreslagna ändringarna beskrivs som de mest omfattande sedan landet bildades 1948. Högsta domstolens inflytande begränsas kraftigt om lagen går igenom och de styrande partierna i Netanyahus regering får betydligt mer befogenheter och kontroll över rättsväsendet än de har i dag. Den sittande premiärministern kan inte tvingas bort från makten enligt ett lagförslag som redan röstats igenom. Kritiker menar att lagändringen i praktiken enbart handlar om att skydda Netanyahus position.

                      Högsta domstolen har länge varit impopulär hos den israeliska högern, som anser att domstolen inte gynnar dess politik. Domstolen har bland annat flera gånger utfärdat domar som gått emot bosättare och ultraortodoxa – två grupper som utgör betydande inslag i Netanyahus regering. Ändringen av rättssystemet skulle innebära slutet för all form av insyn i landets rättsväsende.

                      ””Aldrig mer” är just nu i Palestina” är rubriken på en artikel av journalisten och författaren Oren Schweitzer, ättling till en överlevare från Förintelsen (länk). Han är starkt kritisk till den nuvarande israeliska regeringen och menar att den omfattar en uttalat fascistisk politik och orienterar sig mot den totala etniska rensningen av Palestina.

IQRA TV (Sky Channel 742) was established by Imam Qasim Rashid Ahmad in 2009 with the sole purpose of providing a much-needed broadcast service to Muslims in the UK.

                      Frasen ”aldrig mer” har fungerat som en ideologisk grund för Israels bosättarkoloniala projekt. Orden har använts för att avfärda kritiker – även inhemska judar – av Israel som utmålas som antisemiter. Israel grundades genom årtionden av militärt och statligt våld, samt fördrivning och gettoisering av den palestinska befolkningen. Han skriver att den israeliska regeringen mer liknar den regim som hans familj flydde från. Israels ockupation av Palestina och israeliska bosättare belägrade i slutet av februari 2023 staden Huwara och omgivande byar på Västbanken. Det extrema våldet föranledde till och med israeliska kommentatorer att jämföra händelsen med Kristallnatten, pogromerna mot tyska judar 1938. Efter de blodiga och våldsamma förföljelserna I Huwara uppmanade Israels finansminister, Bezalel Smotrich, militären att ”utplåna” staden.

Marie-Louise  Winbladh

Arkeolog, författare, forskare
Intendent för Cypernsamlingarna 1971-2007
http://cypernochkreta.dinstudio.se

Kommentar:

Det finns också flera judiska organisationer som är kritiska till Israels agerande, några exempel:

Jews Against White Supremacy

Jewish Voice for Peace (JVP)

Judar för Israelisk-Palestinsk Fred (JIPF)

Tomas Cronholm

Kommentera →

Är ockupationen olaglig?

10 Sep 2023

Det har nyligen kommit två intressanta artiklar som belyser frågan om Israels ockupation av andra länders territorium och vad internationella och svenska lagar har att säga om den.

Palestinagruppernas ordförande Henrik Carlborg har skrivit en artikel om aggressionsbrottet, och även om det inte anges i titeln handlar artikeln helt om Israels angreppskrig och ockupation. Artikeln på svenska finns inte tillgänglig på nätet men nyligen kom en engelsk översättning som går att ladda ner som pdf.

FN-rapporten är en oberoende publikation som beställts av FNs Generalförsamlings kommitté för det palestinska folkets oförytterliga rättigheter (CEIRPP). Inledningsvis förklaras att analys och uttalanden inte nödvändigtvis behöver återspegla FNs eller kommitténs uppfattning. I rapporten ges klara rekommendationer om hur aggressionen ska upphöra och kompenseras. Utöver bedömningar utifrån lagar och konventioner görs där jämförelser med andra ockupationer och vilka konsekvenser de har lett till. Två slutsatser är värda att lyfta fram direkt:

1. Ockupationen konstateras vara olaglig. Israel ska därför släppa palestinska politiska fångar, återlämna egendom inklusive kulturella egendomar och föremål som beslagtagits av ockupationsmakten, nedmontera olagliga israeliska bosättningar på den ockuperade Västbanken och i Östra Jerusalem, lyfta blockaden av Gazaremsan, avveckla diskriminerande apartheidlagar, politik och praxis, samt avveckla ockupationsmaktens administration. Denna avveckling och tillbakadragande av all militär ska ske utan förhandling. Något byte av land för fred kan inte vara aktuellt, eftersom det palestinska folket har absoluta rättigheter till självbestämmande och permanent suveränitet över land och naturresurser.
2. Andra stater har skyldighet att se till att ockupationen avslutas. Som svar på Israels allvarliga förbrytelser mot internationell lag ska andra stater omedelbart införa sanktioner och motåtgärder, inklusive ekonomiska restriktioner, militärt embargo och avslutande av diplomatiska och konsulära relationer. Under FNs överinseende måste det internationella samfundet omedelbart arbeta för att tillgodose det palestinska folkets kollektiva rättigheter, inklusive flyktingar och exilpalestinier, för att åstadkomma en fullständig avkolonisering.

Både i Carlborgs artikel och i FN-rapporten anges att kriget 1948-1949 mellan Israel och arabländer startades genom aggression från Israels sida. Den bestod i den etniska rensningen av mellan 200 000 och 300 000 palestinier fram till att Israel utropades. Fördrivningen drabbade båda de områden som enligt delningsplanen skulle bli judiska respektive palestinska, och fortsatte så att det totala antalet blev ca. 700 000 – 800 000. Sionisterna hade accepterat delningsplanen men flyttade fram gränserna in på arabiskt område, vilket tillsammans med fördrivningen ledde till att arabländerna angrep Israel direkt efter att staten utropats. Intressant är att de jordanska, irakiska och libanesiska styrkorna aldrig gick in i det område som enligt delningsplanen skulle bli judiska. De jordanska styrkorna lyckades förhindra att större delen av Västbanken ockuperades av Israel.

Sexdagarskriget 1967 inleddes med ett oprovocerat anfall av Israel mot Egypten, där flygvapnet förstördes. Det är helt uppenbart och klart visat i båda dokumenten att detta var en aggression utförd av Israel. Det visas också klart att ockupationen pågått orimligt länge och inte kan försvaras med något behov av säkerhet för Israel. Det gäller också muren som påbörjades 2003.

Oktoberkriget 1973 inleddes med att Egypten och Syrien anföll. Genom att det arabiska territoriet med Västbanken, Sinaihalvön och Golanhöjderna var ockuperat av Israel kan anfallet motiveras som ett försvar. Carlborg för ett långt resonemang och konstaterar att det inte är alldeles uppenbart om de inledande militära operationerna var lagliga. Vid vapenvilan uppmanades parterna att följa Säkerhetsrådets resolution 242 som innebär att Israel ska dra tillbaka sin militär från de områden som ockuperades 1967. Som konstateras i den aktuella FN-rapporten har det inte skett trots att det gått 56 år. Där konstateras också att civila bosättningar och övertagande av egendomar är absolut förbjudna enligt Fjärde Genèvekonventionen.

Speciellt FN-rapporten visar mycket tydligt att Israel bryter mot FNs Apartheidkonvention, och räknar upp det stora antal andra FN-organ och civila organisationer som kommit till samma slutsats. Carlborg konstaterar att dessa brott mot mänskligheten mycket väl kan komma att tas upp av åklagaren vid Internationella brottmålsdomstolen, liksom attacker mot civila och byggandet av bosättningar på ockuperat område.

Den avslutande meningen i FN-rapporten uppmanar till att full och likvärdig ersättning ska tilldelas palestinska individer, företag och enheter för den skada de lidit genom Israels beslagtagande av land och egendom, husrivningar, plundring av naturresurser, förnekande av rätten att återvända och andra krigsbrott och brott mot mänskligheten som utförts för koloniala syften och i syfte att annektera av en olaglig ockupant. Som påpekats tidigare i rapporten är det FNs ansvar att se till att Palestina avkoloniseras, och FN har ett särskilt ansvar att övervaka att flyktingar återvänder och att den olagliga ockupationsmaktens administration avvecklas samt att militären dras tillbaka.

Henrik Carlborg: Aggressionsbrottet – myter, fakta och svensk lag. Juridisk Tidskrift 2022/23 s. 507-522.

Henrik Carlborg: The Arab-Israeli Wars | The Crime of Aggression: Myths, Facts and Swedish Law. Law for Palestine July 23, 2023.

Committee on the Exercise of the Inalienable Rights of the Palestinian People: The Legality of the Israeli Occupation of the Occupied Palestinian Territory, including East Jerusalem. 2023. 

Tomas Cronholm

Kommentera →

Ny bok: Folket som inte fick finnas

30 Aug 2023

Ingmar Karlsson: Folket som inte fick finnas. Palestiniernas historia. Historiska media, 2023.

Författaren har tidigare skrivit om Palestinas historia och denna nya bok har naturligtvis en hel del gemensamt med dem. Den innehåller en noggrann beskrivning av Palestinas långa historia och alla de bedrägerier och övergrepp den ursprungliga befolkningen utsatts för, inte minst under Nakban. Att erövringen av resterna av Palestina 1967 inte lett till mer protester från omvärlden är obegripligt och otillständigt. Det är det också att de palestinska flyktingarna inte har kunnat återvända trots att det utlovades när Israel bildades och ingick i FN.

Förordet innehåller två intressanta citat. Israels förste premiärminister Ben Gurion: ”Varför skulle araberna sluta fred?... Vi har kommit hit och stulit deras land. Varför skulle de acceptera det?” och Israels nuvarande premiärminister i regeringsförklaringen 29 december 2022: ”Det judiska folket har en exklusiv och obestridlig rätt till alla delar av Eretz Israel. Regeringen kommer att främja och utveckla bosättning i alla dess delar – i Galileen, Golan, Judeen och Samarien”, dvs Västbanken.

Det första kapitlet beskriver den historiska bakgrunden, med de olika härskarna över regionen. Bara under 73 år för ungefär tre tusen år sedan var Israel en sammanhållen stat innan grundandet 1948. Det kollektiva självmordet av judiska upprorsmän år 73 i fästningen Masada anges som en historisk sanning vilket är tveksamt eftersom utgrävningar visat att de rester som hittats består av djurben.

I de följande kapitlen beskrivs mängder av löften till araber och palestinier som sedan brutits. Efter krigsutbrottet 1914 utlovade den brittiska krigsministern fullständigt oberoende om de hjälpte till att driva ut osmanerna, som var allierade med Tyskland. ”Vi skall inte annektera ett uns land där…”. Redan i Sykes-Picot-avtalet 1916 bröts detta genom att Palestina skulle placeras under internationell regim. Balfourdeklarationen, som fick stor betydelse genom att refereras till vid bildandet av mandatet Palestina, blev förödande genom att bara judarna nämns, övriga kallas icke-judar. Eller som Karlsson skriver: ”… ett dokument där en stat utlovade ett område som den inte hade förfoganderätt över till ett folk som inte bodde där, utan att ta hänsyn till invånarnas intressen och önskemål.” Detta bryter naturligtvis mot fredsprogrammet som formulerades av den amerikanska presidenten Wilson och antogs av Nationernas Förbund, som innebär självbestämmanderätt för folken. Folkviljan undersöktes av King-Crane-kommissionen som reste runt i regionen och talade med folk. Den drog slutsatsen att Palestina mycket väl kunde ingå i en enad syrisk stat medan de heliga platserna kunde omhändertas av en internationell och interreligiös kommission. Detta förkastades av fransmän och britter, som i sin karaktär av kolonialmakter önskade och fick mandat över avstyckade stater.

Historien kring idéerna om en judisk stat och sionismen som en kraft bakom detta behandlas utförligt, liksom de motsättningar som fanns mellan olika judiska grupper. Den stora judiska invandringen ledde till ett första palestinskt uppror och britterna svarade med att tillsätta ”Peel-kommissionen”, som förslog en delning där 20% skulle bli en rent judisk stat. Detta accepterades inte av någon sida. Hur britterna drevs ut genom judisk terror och hur USA då blev den viktigaste protektorn beskrivs, och kapitlet om Nakba inleds med Sovjets helomvändning där Gromyko plötsligt talar om ”judarnas historiska rötter i Palestina”. FNs delningsplan underkändes som illegal av Menachem Begin som lett den judiska terrorn, medan David Ben-Gurion accepterade den dock utan att acceptera de föreslagna gränserna. Judarnas attacker mot palestinierna beskrivs, och myten att palestinierna skulle ha uppmanats i arabisk radio att fly vederläggs. Judiska soldater klädde sig som araber och kunde på så sätt döda araber, en metod som används än i dag av israeliska soldater.

De följande kapitlen beskriver den palestinska befrielserörelsens framväxt, hur PLO blir ledande och accepteras som palestiniernas företrädare. Junikriget 1967 och oktoberkriget 1973 behandlas bara i relation till PLO. Osloavtalen och Camp David-avtalet beskrivs i kritiska och konkreta ordalag, liksom orsakerna bakom intifadorna. Det näst sista kapitlet kallas helt enkelt ”Den andra intifadan och tvåstatslösningens död”. Den nuvarande israeliska säkerhetsministern Itamar Ben-Gvir beskrivs med ett citat från Jerusalem Post som ”den moderna israeliska versionen av en vit makt-förespråkare och en europeisk fascist”, och finansministern Bezalel Smotrich har uttalat att Ben-Gurion inte gjorde färdigt jobbet när han inte kastade ut palestinierna 1948, och han förespråkar annektering av hela Västbanken. I det avslutande kapitlet, ”Mandatet Palestina – vår tids korsfararstat” jämförs situationen med tidigare koloniseringsförsök i Mellanöstern och med apartheidpolitiken i Sydafrika.

Boken är utomordentligt innehållsrik, speciellt när det gäller klarläggandet av historiska skeenden som i hög grad dolts och förvanskats av Israel men de senaste åren blivit studerade framför allt av israeliska historiker som Ilan Pappé. Ändå är bokens titel lätt missvisande, när den inte i högre grad beskriver den palestinska kulturen och hur den förändrats och påverkats av ockupation och förtryck. Inte minst gäller detta för alla de palestinier som lever i flyktingläger i och utanför Palestina. Det är kanske orättvist att kräva att en intressant och detaljrik bok som denna borde innehålla ännu mer. Vi får hoppas att det finns anledning att beskriva den palestinska kulturen under många år framöver och att det palestinska folket ska kunna leva fritt i sitt land.

Tomas Cronholm

Kommentera →