Rättvisa för Palestina

Webinar 7 december 2020, med Anna Wester, Per Skytt, Henrik Carlborg och Alice Panepinto.

Henrik Carlborg, Palestinagruppernas nya ordförande som dessutom är jurist, inledde med att påpeka att det finns inget alternativ till en lösning som inte baseras på internationell lag. Relevanta lagar tillkom efter andra världskriget i syfte att se till att de fruktansvärda händelserna och konsekvenserna inte skulle upprepas. Tidigare gällde i hög grad "the might is right". Religion kan inte heller leda till några acceptabla lösningar. Förhandlingslösningar som baseras på lagar får inte i alltför hög grad baseras på eftergifter från bara den ena sidan, de riskerar då att inte bli rättvisa.

Alice Panepinto med bakgrund från Italien och UK är nu lektor på Queens University i Belfast. Hon inledde med att peka på begränsningarna med internationella lagar och mänskliga rättigheter, och hänvisade till tre skrifter:

Makau Mutua: "Savages, Victims, and Saviors: The Metaphor of Human Rights" (2001) Harvard International Law J 42, 201-245.

Susan Marks: "Human Rights and Root Causes" (2011) Modern Law Review 74, 57-78.

Martti Koskenniemi: The Gentle Civilizer of Nations: The Rise and Fall of International Law 1870-1960. Cambridge University Press 2001.

Tre böcker som beskriver förhållandet mellan internationell lag och rättvisan för Palestina:

Victor Kattan: From Coexistence to Conquest. International Law and the Origins of the Arab—Israeli Conflict, 1891—1949. New York: Pluto. 2009.

Noura Erakat: Justice for Some: Law and the Question of Palestine. Stanford University Press. 2019.

John Quigley: The Case for Palestine: An International Law Perspective. Duke University Press. 1990.

Delningen av Osmanska riket efter första världskriget är ett klassiskt exempel på ett kolonialt spel, där Frankrike och England gjorde hemliga överenskommelser utan att involvera befolkningen som t ex palestinierna. De första stegen är Sykes-Picot-överenskommelsen 1916 där Palestina hamnade under gemensam kontroll av Frankrike och England, och Balfourdeklarationen 1917 som syftade till att utöka den brittiska militära kontrollen till att omfatta Medelhavsområdet till Suez och att se till att protestanter och inte katoliker fick kontroll över det heliga landet. I brevet från Balfour till Lord Rotschild förklarar han sin förståelse för de judisk-sionistiska önskemålen som framförts. Det framgår i deklarationen att ingenting får göras som kan äventyra civila och religiösa rättigheter för existerande icke-judiska befolkningsgrupper i Palestina.

Skälet till att Balfour ville skapa ett hem för det judiska folket i Palestina framgår av att han 1905 när han var premiärminister arbetade för att lagstifta mot immigration, vilket framför allt syftade till att hindra judar som flydde från pogromer i Östeuropa.

FN-stadgans artikel 2(4) säger att alla medlemsstater ska avstå från hot och våld mot varje stats territoriella integritet eller politiska oberoende, eller på annat sätt som är oförenligt med FNs syften. Det är uppenbart att så snart en ockupation övergår i annektering strider det mot FN-stadgan.

Al-Nakba - fördrivningen 1948

FNs deklaration om de mänskliga rättigheterna från 1948, artikel 13(2) anger att var och en har rätt att lämna varje land inklusive sitt eget, och att återvända till sitt land. Att hindra detta är ett brott mot mänskligheten. När Israel skapades förvisades upp emot en miljon palestinier från sina hem, och 2009 var antalet flyktingar inklusive Nakba-överlevande och deras efterkommande uppe i över 7 miljoner. FNs generalförsamling förtydligade i sin resolution 194 (III) 11 december 1948: Flyktingar som önskar återvända till sina hem och leva i fred med grannarna ska tillåtas att göra det vid tidigast praktiskt möjliga tillfälle och de som väljer att inte återvända ska erhålla kompensation för sin egendom.

Efter sexdagarskriget 1967 uppmanade FNs generalförsamling Israels regering att underlätta återvändandet för de invånare som flydde området sedan fientligheterna startade. FNs oberoende undersökningskommision för Israels attacker mot civila palestinier i Gaza konstaterade att palestinierna hade rätt att demonstrera för återvändande utan att riskera att bli skjutna. FNs apartheidkonvention från 1974 anger att varje lagstiftning eller annat medel som syftar till att förneka medlemmar i en "rasgrupp" rätten att lämna och återvända till sitt land är ett apartheidbrott.

Ockupationen efter sexdagarskriget strider mot internationella lagar: Ockupationen får inte användas för att överföra suveränitet (annektering). Den unilaterala annekteringen av Jerusalem strider mot detta, och den grundlag från 1980 som tills vidare ersätter en konstitution anger Jerusalem som huvudstad. Detta kan vara ett brott mot FN-stadgans artikel 2(4) som förbjuder annektering genom våld eller hot om våld. Ockupationen skall vara tidsbegränsad, och area C måste sägas vara ockuperad fortfarande 25 år efter Osloavtalen.

Ockupation är inte i sig olaglig, vilket framgår av att fjärde Genevekonventionen i stor utsträckning reglerar hur den ska gå till. Den ockuperande makten har vissa skyldigheter och är förbjuden att vidta vissa åtgärder. Det är inte tillåtet att med tvång förvisa civila: Mellan 2009 och 2016 tvångsförflyttades 46 beduinsamhällen, ca 8000 personer. Under 2020 fram till november har 689 byggnader rivits i Västbanken och Östra Jerusalem, vilket gjort 869 palestinier hemlösa. Det diskriminerande styret gör att palestinier inte får byggnadslov, och rivningarna leder till att palestinier tvingas lämna området. Enligt fjärde Genevekonventionens artikel 53 är den ockuperande makten förbjuden att förstöra fast och personlig egendom såvida det inte är absolut nödvändigt för militära operationer. I artikel 49 förbjuds, oavsett motiv, tvångsförflyttning av personer eller grupper liksom deportationer från det ockuperade området till den ockuperande maktens territorium eller till något annat land vare sig det är ockuperat eller inte.

Enligt internationell straffrätt är både rivningar och fördrivning krigsbrott. Internationella lagar om mänskliga rättigheter innehåller liknande förbud och är speciellt inriktade på barns rättigheter. Den internationella brottmålsdomstolen i Haag (ICC) lyder under Romstadgan som bland annat anger att deportation eller tvångsförflyttning av befolkning är brott mot mänskligheten. ICCs åklagare Fatou Bensouda försöker driva dessa frågor men har svårt motstånd från vissa länder och begränsade ekonomiska resurser. För närvarande drivs frågan om tvångsförflyttningen av beduiner i E1-området är ett krigsbrott. Här uppmanar Alice Panepinto till att driva opinion och påverka politiker till att stödja ICC.

Internationella domstolen, ICJ, International Court of Justice, är ett FN-organ i Haag. Den har 2004 bedömt att muren på ockuperad mark är olaglig enligt internationella lagar, och undersöker för närvarande om flytten av USAs ambassad följer Wienfördraget om diplomatiska förbindelser.

Ockupationen blir olaglig när den leder till förändringar av verkligheten på marken, något som sker kontinuerligt på Västbanken. Efter en ockupation som varat längre än 50 år kan det ifrågasättas om inte det rör sig om en faktisk annektering som bryter mot FN-stadgans förbud mot erövring genom våld eller hot om våld.

Osloavtalen stipulerade att den israeliska kontrollen över Västbanken och Jerusalem skulle vara högst fem år från 1996 och sedan lämnas till de palestinska ledarna, vilket inte skett. Vidare exploateras palestinska resurser som vatten och jordbruksland av israeler. Hindren mot fri rörlighet har också blivit fler, genom gränskontroller och muren.

Säkerhetsrådets resolution 2334 från 2016 bekräftar på nytt att de israeliska bosättningarna på det palestinska territorium som ockuperats sedan 1967, inklusive östra Jerusalem, inte har någon juridisk giltighet och innebär ett flagrant brott mot internationell lag och dessutom ett hinder mot att uppnå en tvåstatslösning och en rättvis, hållbar och omfattande fred. Det understryks att Säkerhetsrådet inte kommer att erkänna några förändringar av gränsen från 4 juni 1967, inklusive i Jerusalem, annat än de som överenskoms av parterna genom förhandlingar. Det måste samtidigt vara klart att förhandlingar bara kan ske mellan två ungefär lika starka parter för att kunna bli rättvisa.

Palestina kritiseras ofta för bristande demokrati. Man måste ändå förstå att det kan vara svårt att bedriva politiskt arbete när redan mindre folksamlingar är förbjudna och löses upp med våld, och att prioritera att utnyttja sin yttrandefrihet när ens hus blivit rivet kan inte vara lätt. Dessutom är det ett problem att förra gången val hölls erkände inte det internationella samfundet resultatet eftersom det ansågs att segraren, Hamas, skulle vara en terroristorganisation.

Ali Abu Alayya mördades nyligen av en israelisk soldat i samband med protester mot en illegal bosättning.

Vad kan vi göra? Israel får inte bara straffrihet (impunity) utan blir dessutom belönat genom forskningsprogram, militärt utbyte och handelsavtal. Alice Panepinto påpekar att det inte är självklart att tvåstatslösningen är det optimala, och det är ingenting palestinierna önskat från början. Hon tycker också att beteckningen "konflikt" är felaktig när det handlar om en ockupation och delvis t o m annektering. Slutligen tar hon upp våldet mot barn, med tortyrliknande förhör och fängelse. Organisationen Defense for Children International – Palestine (DCI-P) gör ett fantastiskt arbete för att belysa detta. En källa till utmärkt information om situationen för palestinier är FN-organet OCHA-OPT som bland annat stöds av Sverige. Många sifferuppgifter ovan kommer därifrån.

16 dec 2020