Ilan Cohen: Är bojkottrörelsen antisemitisk?

Det tyska parlamentet, Bundestag, har nyligen med stor majoritet beslutat att bojkottrörelsen, som förespråkar bojkott, desinvestering, sanktioner (BDS) mot Israel, är antisemitisk och att kritiken mot den israeliska statens politik i verkligheten är ett uttryck för hat mot judar och deras religion.

Konsekvensen kan bli dramatisk för alla i Tyskland, som aktivt kämpar mot den israeliska ockupationen och för en rättvis fred mellan Israel och Palestina. Risken är dessutom stor att andra europeiska länder följer Tysklands beslut och försöker att kriminalisera bojkottrörelsen.

Medan den israeliska regeringen jublar och ännu mera ohämmat kan fördjupa ockupationen och möjligtvis även realisera hotet om annektering, är den israeliska fredsrörelsen rasande.

I en krönika i tidningen Haaretz skriver den israeliska journalisten Gideon Levy under titeln ”Skam på dig Tyskland och ditt anti-bojkott-beslut”. ”Tyskland just har kriminaliserat rättvisan. Från och med nu kommer Tyskland att se varje bojkottsupporter som en judehatare”. ”Att säga den israeliska ockupationen kommer att vara som att säga Heil Hitler”.

”Från och med nu kan inte Tyskland längre skryta med sin yttrandefrihet. Landet har blivit en agent för israelisk kolonialism. Medan några visserligen är antisemiter, är majoriteten av bojkottanhängarna hederliga människor som tycker att en apartheidstat förtjänar att bojkottas. Vad är antisemitiskt med det?” frågar sig Gideon Levy och fortsätter: ”Vad sägs om sanktionerna mot Ryssland för dess invasion av Krimhalvön? Varför är en ockupation värd att bojkottas och en annan att hurras för? Vad tyckte tyskarna om sanktionerna mot Sydafrika? Vad är skillnaden?”

Judisk kritik mot Tyskland
En rad judiska akademiker, bland annat från Israel, har skickat ett brev till den tyska regeringen, där de opponerar sig mot beslutet, som ”bygger på det falska påståendet att BDS är lika med antisemitism”. De uppmanar den tyska regeringen att inte bifalla resolutionen och istället s”kydda yttrande- och föreningsfrihet, som otvivelaktigt är utsatt för en attack”.  ”BDS-rörelsens syfte är att påverka regeringspolitiken av en stat, som bär ansvaret för den pågående ockupationen och förtrycket av det palestinska folket”.

De skriver: ”Dessutom följer bojkottrörelsens tre huvudkrav – slut på ockupationen, full jämlikhet för Israels arabiska medborgare och de palestinska flyktingarnas rätt att återvända – internationell rätt, även om dessa otvivelaktigt kan diskuteras. Vi är chockade över att krav på jämlikhet och åtlydnad av internationell rätt anses antisemitisk.”

”För att göra saken värre, skiljer den antagna resolutionen inte mellan Israel och de ockuperade palestinska områdena. Den fördömer kategoriskt all bojkott av israeliska företag och varor inklusive företag och varor från Israels olagliga bosättningar. Som konsekvens skulle en kampanj för att bojkotta produkter från ett bosättarföretag, som medverkar i kränkningar av de mänskliga rättigheterna, dömas som antisemitisk. Detta utgör ett beklagligt avsteg från den tyska regeringens och EU:s otvetydiga och envisa opposition mot Israels bosättningspolitik”, menar dessa judiska akademiker.

Judiskt stöd för den palestinska bojkottrörelsen
Vi i föreningen Judar för Israelisk-Palestinsk Fred, JIPF, har anslutit oss till det palestinska bojkottinitiativet, för att stödja palestiniernas ickevåldskamp för sina nationella och individuella rättigheter.

Vi har dock beslutat att aktivt stödja enbart de kampanjer, som riktar sig mot företag, institutioner och individer, som bevisligen är delaktiga i och profiterar från ockupationen och förtrycket av det palestinska folket. Denna restriktion anser vi är viktig för att förtydliga att vårt stöd till bojkottrörelsen INTE är riktad mot Israel och dess existens inom 1967 års gränser, utan mot dess brott mot internationell rätt.

Vi anser det extremt viktigt att lyfta fram att vår kamp är baserad på de universella mänskliga rättigheterna och internationell rätt som gäller för både palestinierna och judarna mellan Medelhavet och Jordanfloden. Detta inkluderar den nationella självbestämmanderätten för BÅDA (!) folken. Denna rätt förvägras palestinierna bevisligen av Israel genom ockupation, bosättningar och blockad, men vi är ändå tydliga med att självbestämmandet också gäller israelerna.

Agerar vi inte på detta sätt, så är det lätt för våra motståndare att beskylla oss att vara antisemiter (eller självhatande judar), som ifrågasätter den judiska statens existens. Det kommer vissa att göra i alla fall, men då blir det blir tydligare att deras mål inte är att försvara Israels rätt att existera, utan att försvara Israels ockupation och att förvägra palestinierna deras rättigheter.

En sådan falsk Israelvän är Sverigedemokraternas Charlie Weimers (SD), som nu har valts in i Europaparlamentet. I sitt svar på Palestinagruppens enkät som skickades till de svenska toppkandidaterna inför EU-valet så briljerade han med sin okunskap genom att hävda att bojkottrörelsen ”avvisar en tvåstatslösning”. Det är falskt.

Faktum är att Israel genom ohämmat byggande av judiska bosättningar på ockuperad mark och officiellt hot om annektering gör utsikterna för en tvåstatslösning dystra.

”BDS-rörelsen verkar också öppet för att Israel inte längre ska vara hemlandet för det judiska folket” skriver han. Det stämmer inte heller.

Bojkottrörelsen kräver full jämlikhet för Israels palestinska minoritet, en rättighet som alla medborgare till exempel i Sverige har oavsett etnisk och religiös tillhörighet. Med den nya nationalstatslagen har Israels icke judiska minoriteter officiellt degraderats till andra klassens medborgare. Det är helt i linje med det etnonationalistiska sverigedemokratiska partiet, som betraktar till exempel judar och samer som inte tillhöriga den svenska nationen.

”Rätten att återvända” – kräver pragmatisk lösning
Jag personligen är kritisk till punkt 3 i bojkottrörelsens grunddokument, som innehåller kravet på de palestinska flyktingarnas rätt att återvända till sina 1948 förlorade hem och egendomar i enlighet med FN:s resolution 194. Det kommer de inte kunna göra, lika litet som de judiska flyktingarna kan återvända till sina under andra världskriget förlorade hem och egendomar. Dock har många judar fått skadestånd av framförallt Tyskland, som i viss mån har gjort upp med sitt förflutna.

För en försoning mellan israeler och palestinier krävs att Israel erkänner begången orätt, det vill säga den etniska rensningen av palestinierna 1948 och att en praktisk lösning av flyktingfrågan hittas med internationell hjälp och finansiering.

Kravet under punkt 3 kan uppfattas som ett underförstått hot mot den judiska majoriteten i Israel inom 1967 års gräns. Det är därför viktigt att vi understryker FN-resolutionens 194 principiella karaktär. Här krävs ett erkännande av den etniska resningen när staten Israel bildades, kompensation och en pragmatisk lösning.

Ilan Cohen
Styrelseledamot, Judar för Israelisk-Palestinsk Fred

3 Jun 2019