FN-tjänsteman avgår efter FN:s misslyckanden i Palestina

FN-tjänstemannen Craig Mokhiber har varit “Director in the New York Office of the High Commissioner for Human Rights (OHCHR)”.  I ett brev daterat 28 oktober 2023 förklarar han för sin chef varför han avgår. Brevet är ställt till Volker Turk, High Commissioner for Human Rights, Palais Wilson, Genève.

Detta kommer att vara mitt sista officiella meddelande till dig som Direktör för FN:s kommissariats kontor i New York för mänskliga rättigheter. Jag skriver i en stund av stor ångest för världen, inklusive för många av våra kollegor. Återigen ser vi ett folkmord som utspelar sig framför våra ögon, och den organisation vi tjänar verkar maktlös att stoppa det. Som någon som har undersökt mänskliga rättigheter i Palestina sedan 1980-talet, bott i Gaza som mänsklig rättighetsrådgivare för FN under 1990-talet och genomfört flera uppdrag för mänskliga rättigheter i landet innan och sedan dess, är detta mycket personligt för mig.

Jag har också arbetat i dessa korridorer under folkmordet mot tutsi, bosniska muslimer, yazidier och rohingya. I varje fall, när dammet lagt sig efter de grymheter som begåtts mot försvarslösa civila befolkningar, blev det smärtsamt tydligt att vi hade misslyckats med vår plikt att förebygga massövergrepp, skydda de sårbara och ställa förövare till svars. Så har också varit fallet med de på varandra följande vågorna av mord och förföljelse mot palestinier under hela FN:s existens.

High Commisioner, vi misslyckas igen.

Som jurist inriktad på mänskliga rättigheter med över tre decenniers erfarenhet inom området vet jag att begreppet folkmord ofta har missbrukats politiskt. Men den pågående massakern på det palestinska folket som har sitt ursprung i en etnonationalistisk bosättarkolonial ideologi som är en fortsättning på decennier av systematiska förföljelser och etnisk rensning lämnar inget utrymme för tvivel eller debatt. Förföljelserna och rensningen är grundade helt på deras status som araber, och är kopplade till tydliga uttalanden om avsikt från ledare i den israeliska regeringen och militären. I Gaza attackeras civila hem, skolor, kyrkor, moskéer och medicinska institutioner godtyckligt när tusentals civila massakreras. På Västbanken, inklusive ockuperade Jerusalem, beslagtas hem som sedan omfördelas helt baserat på ras, och våldsamma bosättningspogromer åtföljs av israeliska militära enheter. Över hela landet råder apartheidregler.

Detta är ett läroboksexempel på folkmord. Det europeiska, etnonationalistiska, bosättarkoloniala projektet i Palestina har nått sitt slutskede, den snabba förstörelsen av de sista resterna av det ursprungliga palestinska livet i Palestina. Dessutom är USA:s, Storbritanniens och stora delar av Europas regeringar absolut medskyldiga till detta fruktansvärda angrepp. Dessa regeringar vägrar inte bara att uppfylla sina förpliktelser enligt Genèvekonventionerna, nämligen att "säkerställa respekt" för dem, utan de beväpnar aktivt angreppet, tillhandahåller ekonomiskt och underrättelsestöd samt ger politiskt och diplomatiskt skydd åt Israels grymheter.

I samklang med detta bryter västerländska företagsmedia, som alltmer kontrolleras och är knutna till stater, mot Artikel 20 i ICCPR genom att kontinuerligt avhumanisera palestinier för att underlätta folkmordet och sprida propaganda för krig och främjande av nationalistiskt, rasistiskt eller religiöst hat som innebär anstiftan till diskriminering, fientlighet och våld. Företag inom sociala medier med bas i USA undertrycker röster från människorättsförsvarare samtidigt som de förstärker pro-israelisk propaganda. Israellobbyns nättroll och GONGOS trakasserar och smutskastar människorättsförsvarare, och västerländska universitet och arbetsgivare samarbetar med dem för att straffa dem som vågar protestera mot grymheterna. Efter detta folkmord måste även dessa aktörer ställas till svars, precis som radio Milles Collines i Rwanda.

Under sådana omständigheter är kraven på vår organisation för principfast och effektiv handling större än någonsin. Men vi har inte mött den utmaningen. Säkerhetsrådet, den beskyddande verkställande makten, har återigen blockerats av USA:s oförsonlighet, generalsekreteraren utsätts för attacker för milda protester, och våra mekanismer för mänskliga rättigheter angrips på ett smädande sätt av ett organiserat online-nätverk som syftar till straffrihet.

Årtionden av distraktion på grund av de bedrägliga och till stor del ohederliga löftena från Oslo-avtalen har avlett organisationen från dess kärnplikt som är att försvara internationell lag, internationella mänskliga rättigheter och stadgarna själva. Mantrat om en "tvåstatslösning" har blivit ett öppet skämt i FN:s korridorer, både på grund av dess fullständiga omöjlighet i praktiken och på grund av dess totala misslyckande med att ta hänsyn till det palestinska folkets oförytterliga mänskliga rättigheter. Den så kallade "Kvartetten" har blivit inte mer än ett försvar för passivitet och för underkastelse inför en brutal status quo. Den USA-drivna eftergivenheten inför "avtal mellan parterna själva" (i stället för internationell lag) har alltid varit ett lätt genomskådat knep, avsett att förstärka Israels makt över de ockuperade och förföljda palestinierna.

Jag kom till denna organisation för första gången på 1980-talet för att jag fann en principfast, normbaserad institution som stod stadigt på människorättens sida, även i fall där de mäktiga USA, Storbritannien och Europa inte var på vår sida. Medan mitt eget land, dess underställda institutioner och stora delar av den amerikanska pressen fortfarande stödde eller rättfärdigade det sydafrikanska apartheidstyret, det israeliska förtrycket och dödsskvadronerna i Centralamerika, stod FN upp för de förtryckta folken i dessa länder. Vi hade internationell lag på vår sida. Vi hade mänskliga rättigheter på vår sida. Vi hade princip på vår sida. Vår auktoritet hade sitt ursprung i vår integritet. Men inte längre.

Under de senaste årtiondena har viktiga delar av FN kapitulerat inför USA:s makt och rädslan för Israellobbyn för att överge dessa principer och överge internationell lag. Vi har förlorat mycket genom detta avsteg, inte minst vårt eget globala förtroende. Men det palestinska folket har drabbats mest av våra misslyckanden. Det är en slående historisk ironi att den allmänna deklarationen om de mänskliga rättigheterna antogs samma år som Nakba utfördes mot det palestinska folket. När vi firar den 75:e årsdagen av UDHR bör vi överge den gamla klichén att UDHR föddes ur de grymheter som föregick den och erkänna att den föddes samtidigt som ett av de mest grymma folkmorden på 1900-talet, förstörelsen av Palestina. På ett vis lovade upphovsmännen mänskliga rättigheter åt alla, utom det palestinska folket. Och låt oss också komma ihåg att FN självt bär syndernas börda genom att ha hjälpt till att underlätta fördrivningen av det palestinska folket genom att ratificera det europeiska bosättarprojektet som tog palestinsk mark och överlämnade den till kolonisatörerna.

Vi har mycket att sona för.

Men vägen till sonandet är klar. Vi har mycket att lära av det principfasta ställningstagande som har intagits i städer runt om i världen de senaste dagarna, när massor av människor reser sig mot folkmordet, även om de riskerar misshandel och arrestering. Palestinierna och deras allierade, människorättsförsvarare av alla slag, kristna och muslimska organisationer och progressiva judiska röster som säger "inte i vårt namn", leder alla vägen. Allt vi behöver göra är att följa dem.

Igår (alltså 27 oktober), bara några kvarter härifrån, övertogs New Yorks Grand Central Station helt av tusentals judiska människorättsförsvarare som stod i solidaritet med det palestinska folket och krävde ett slut på Israels tyranni (många riskerade arresteringar under processen). Genom detta avslöjade de på ett ögonblick den israeliska hasbara-propagandan (och gamla antisemitiska stereotypen) att Israel på något sätt representerar det judiska folket. Det gör det inte. Och därför är Israel ensamt ansvarigt för sina brott. På denna punkt är det värt att upprepa, trots Israellobbyns smutskastningar, att kritik av Israels mänskliga rättighetsbrott inte är antisemitiskt, inte mer än kritik av Saudiarabiens överträdelser är islamofobisk, kritik av Myanmars överträdelser är anti-buddhistisk eller kritik av Indiens överträdelser är anti-hinduisk. När de försöker tysta oss med smutskastning måste vi höja vår röst, inte sänka den.

Men jag finner också hopp i de delar av FN som har vägrat kompromissa organisationens principer för mänskliga rättigheter trots enorma påtryckningar att göra det. Våra oberoende särskilda rapportörer, undersökningskommissioner och experter på konventioner, tillsammans med de flesta av vår personal, har fortsatt att försvara de mänskliga rättigheterna för det palestinska folket, även när andra delar av FN (även på högsta nivåer) skamligt har bugat sig för makten. Som förvaltare av mänskliga rättsnormer och standarder har OHCHR ett speciellt ansvar att försvara dessa normer. Vårt jobb, tror jag, är att låta vår röst höras, från generalsekreteraren till den nyaste FN-anställda och horisontellt över hela FN-systemet, och kräva att de mänskliga rättigheterna för det palestinska folket inte är föremål för diskussion, förhandling eller kompromiss någonstans under den blå flaggan.

Hur skulle då en FN-ståndpunkt baserad på normer se ut? Vad skulle vi arbeta för om vi var trogna våra retoriska fördömanden av mänskliga rättigheter och likhet för alla, ansvar för förövare, upprättelse för offer, skydd för de sårbara och stärkande av rättighetsinnehavare, allt under lagens överhöghet? Svaret, tror jag, är enkelt — om vi klart kan se bortom propagandistiska rökmoln som förvränger den rättvisa vision vi är bundna till, modet att överge rädsla och undergivenhet gentemot mäktiga stater, och viljan att verkligen ta upp facklan för mänskliga rättigheter och fred. Säkert är detta ett långsiktigt projekt och en brant stigning. Men vi måste börja nu eller ge upp inför otänkbara fasor. Jag ser tio väsentliga punkter:

  1. Legitim handling: Först och främst måste vi inom FN överge det misslyckade (och till stor del vilseledande) Oslo-paradigmet, dess bedrägliga tvåstatslösning, dess maktlösa och medbrottsliga Kvartett, samt att internationell lagstiftning underordnas diktaten av påstått politiskt önskvärda lösningar. Våra ståndpunkter måste vara obevekligt baserade på internationella mänskliga rättigheter och internationell lag.
  2. Tydlighet i visionen: Vi måste sluta låtsas att detta är en konflikt om mark eller religion mellan två stridande parter och erkänna verkligheten i situationen där en oproportionerligt mäktig stat koloniserar, förföljer och fördriver en ursprungsbefolkning på grund av dess etnicitet.
  3. En stat baserad på mänskliga rättigheter: Vi måste stödja upprättandet av en enda, demokratisk, sekulär stat i hela historiska Palestina, med lika rättigheter för kristna, muslimer och judar, och därför avvecklingen av det djupt rasistiska, koloniala projektet och ett slut på apartheid över hela landet.
  4. Kampen mot apartheid: Vi måste rikta om alla FN:s ansträngningar och resurser till kampen mot apartheid, precis som vi gjorde för Sydafrika på 1970-talet, 1980-talet och tidigt 1990-tal.
  5. Återvändande och kompensation: Vi måste bekräfta och insistera på rätten till återvändande och full kompensation för alla palestinier och deras familjer som för närvarande bor i ockuperade områden, i Libanon, Jordanien, Syrien och i diasporan runt om i världen.
  6. Sanning och rättvisa: Vi måste kräva en juridisk övergångsprocess och därvid använda FN:s decennier av samlade undersökningar, utredningar och rapporter för att dokumentera sanningen och säkerställa ansvarsskyldighet för alla förövare, upprättelse för alla offer och rättelser för dokumenterade orättvisor.
  7. Skydd: Vi måste driva på för utplaceringen av en välfinansierad FN-skyddsstyrka med kraftfullt mandat och med en kvarstående uppgift att skydda civila från floden till havet.
  8. Nedrustning: Vi måste förespråka borttagandet och förstörelsen av Israels massiva lager av kärnvapen, kemiska och biologiska vapen, för att inte konflikten ska leda till regionens totala förstörelse och eventuellt även bortom den.
  9. Medling: Vi måste erkänna att USA och andra västländer faktiskt inte är trovärdiga medlare, utan snarare faktiska parter i konflikten som medbrottslingar med Israel i kränkningen av palestiniernas rättigheter, och vi måste behandla dem som sådana.
  10. Solidaritet: Vi måste öppna våra dörrar (och generalsekreterarens dörrar) brett för skaror av palestinska, israeliska, judiska, muslimska och kristna människorättsförsvarare som står i solidaritet med det palestinska folket och deras mänskliga rättigheter, och stoppa den obegränsade strömmen av Israel-lobbyister till FN-ledarnas kontor, där de förespråkar fortsatt krig, förföljelse, apartheid och straffrihet, och smutskastar våra människorättsförsvarare för deras principfasta försvar av palestiniernas rättigheter. Detta kommer att ta år att uppnå, och västländerna kommer att kämpa emot oss varje steg på vägen, så vi måste vara uthålliga. På kort sikt måste vi arbeta för ett omedelbart eldupphör och ett slut på den långvariga belägringen av Gaza, stå emot den etniska rensningen av Gaza, Jerusalem och Västbanken (och annorstädes), dokumentera det folkmordsliknande angreppet i Gaza, hjälpa till med massiv humanitär hjälp och återuppbyggnad för palestinierna, ta hand om våra traumatiserade kollegor och deras familjer, och kämpa som fan för ett principfast tillvägagångssätt i FN:s politiska kontor.

FN:s misslyckande i Palestina hittills är inte en anledning för oss att dra oss tillbaka. Istället borde det ge oss modet att överge det misslyckade paradigmet från det förflutna och fullständigt omfamna en mer principfast kurs. Låt oss, som OHCHR, modigt och stolt ansluta oss till den växande anti-apartheidrörelsen som växer över hela världen, och lägga till vår logotyp på banderollen för jämlikhet och mänskliga rättigheter för det palestinska folket. Världen iakttar. Vi kommer alla att hållas ansvariga för var vi stod vid denna avgörande tidpunkt i historien. Låt oss stå på rättvisans sida.

Jag tackar dig, High Commissioner Volker, för att du har hört detta sista vädjande från mitt skrivbord. Jag kommer att lämna kontoret om några dagar för sista gången, efter över tre decennier av tjänst. Men tveka inte att kontakta mig om jag kan vara till hjälp i framtiden.

Översättning: Chat GPT och Tomas Cronholm

7 Nov 2023