Ett vittnesmål från ockupationen

Jag har levt under ockupationen. När jag och min tvillingbror Adel föddes, höll min mamma på att dö för att hon var så sjuk, men var tvungen att föda utan kejsarsnitt eftersom hon inte hade något annat val. Hon gav nästan upp innan jag till slut kom till världen. När vi väl var ute, placerades vi i kuvöser utan el, för att bomber haglade över sjukhuset i staden Nablus som vi föddes i.

När jag var två år hade Israel utlyst utegångsförbud i Nablus. Jag smet ut, för att jag var en tvååring och ännu inte hade lärt mig faran.

I vanliga fall, när man går ut under ett utegångsförbud så blir man skjuten av israeliska soldater. Jag blev inte det, jag blev istället tagen av dem.

Jag hade inte lärt mig att vara rädd för soldaterna så jag lät mig villigt plockas upp. Någon av dessa ungdomar hade ett hjärta och lät mig leva. De körde hem mig och lämnade av mig vid min grind efter att ha frågat runt i grannskapet.

Privat foto.

När jag var tre år hade jag lärt mig att man alltid skulle kasta sig till marken när flygplanen kom och att man aldrig aldrig fick stå i fönstret av risk för israeliska prickskyttar, men jag kunde inte låta bli. Jag hörde något och tittade ut i vår fina trädgård.

Så såg jag hur något glimmade och en kamouflerad kropp, innan skottet ljöd och träffade väggen intill mig. Jag gjorde aldrig om det i Palestina. Än idag känns det läskigt att titta ut genom fönstret.

Jag brukade gömma mig under täcket eller sängen ofta, eftersom soldaterna plötsligt kunde komma och banka hårt på våra fönster och dörrar, ta någon och aldrig mer lämna tillbaka dem. Otaliga familjemedlemmar har försvunnit på det sättet.

Bland annat min älskade kusin Salim, som brukade leka med mig, ge mig solrosfrön och gunga mig. Han hade en helt underbar sångröst och brukade sjunga för mig när vi satt på taket intill min faster. Jag avgudade honom. En natt blev han tagen och återbördades död, utan sina organ.

Han hade bruna lockar och honungsfärgade ögon och var snällast på jorden. I Palestina räcker det med att man protesterar muntligt för att man ska dödas av israeliska styrkor.

Sedan flyttade vi till Sverige, men mina föräldrars längtan till sin familj var så stor så vi tillbringade varannan sommar där tills jag blev 14 år.

När jag var sex år och jag var i centrala Nablus för att få köpa en klänning till ett bröllop såg jag människor bombas och skjutas ihjäl. Min mamma träffades i benet av en dumdum-kula, men som tur var hade den studsat innan, och metallen var ute så hon bara fick ett stort blåmärke.

När jag var åtta år begicks ett terrorattentat i Tel Aviv, så alla palestinier förbjöds ta sig via Israels flygplats till Sverige. Vi var fast i tre veckor, bland annat fick jag och mamma åka till Gaza för att få rätt papper för att kunna resa igenom.

Jag minns att de tog med sig mamma och lämnade mig på en stol i öknen i flera timmar. Jag var livrädd att jag aldrig mer skulle få se henne.

Varje gång vi åkte till Palestina genom Israel var det samma sak. Spärras in i en mörk källare i flera timmar, tills de som arbetade där gått igenom allt vi hade och som registrerats på oss.

Alltid samma känsla av lättnad när vi fick sätta oss i den kvalmiga bilen och bege oss mot Palestina. Alltid samma glädje när jag fick träffa min familj och min älskade mormor, och se att det ändå inte var så många som hade dött.

Alltid samma sorg när det var så många som hade dött eller fängslats eller torterats. För ingen i min familj var någonsin terrorist. Ingen i min familj har begått några våldsdåd mot staten Israel.

Alla minnen jag har av Gaza var så lyckliga, fast de blandades med sorg. Bland annat fick jag hjälpa till i min morbrors godisfabrik i Gaza och se alla godisar bli till! Magiskt! Sedan bombade de den. Och sedan min morbrors hus.

Sorg över min kusin Ahmad vars mamma inhalerade en giftig gas när han låg i hennes mage som gjorde att han behövde opereras otaliga gånger. Sorg över otaliga nära och kära som behandlats på ett sätt som ingen borde behandlas.

Sista gången jag åkte dit var jag 14 år. Efter det blev jag tydligen en fredsaktivist. För det är man tydligen, om man tycker att fred är en rimlig grej att begära, istället för krig.

Jag hatar inget folk. Jag tycker alla människor är lika mycket värda.

Jag är förbluffad över att kriget får fortgå och att det numera är komplicerat att säga att palestinier förtjänar att leva ett liv i frihet, befriade från våld. Må det komma en dag då alla människor får leva och bli älskade.

Min familj är fortfarande där, och större delen av mitt hjärta. Varje gång jag ser någon dö, är det som att jag går i tusen bitar.

Sanna Löfgren

18 Nov 2023