Definitionen av antisemitism förvrids för att skydda Israel från all kritik

Från början försökte organisationen IHRA motverka rasism mot judar och förintelseförnekelse, men dess definition av antisemitism har blivit ett redskap för att tysta all kritik av Israel, vilket gjort det svårare att uppmärksamma verkliga former av hat mot judar.

Det skriver professor Amos Goldberg på Hebrew University i Jerusalem och Raz Segal, biträdande professor vid Stockton University i New Jersey. Palestinagruppen Stockholm har fått tillåtelse att översätta och publicera texten på svenska.

Det finns en tilltagande tendens bland både judar och icke-judar att beteckna personer som de är djupt politiskt oeniga med, speciellt beträffande Israel-Palestina, som antisemitiska. Anklagelsen är allvarlig; i de flesta länder i västerlandet är antisemitism tabu, och när en person eller organisation anses vara antisemitisk mister den ofta sin legitimitet i offentligheten.

I huvudsak är det två metoder som används för dessa beskyllningar. I den första hänförs påståendet till något helt ogrundat antisemitiskt begrepp. Det faktum att 2000 år av fientlighet och hat mot judar har skapat ett så rikt – och stundtals motsägelsefullt – förråd av anti-judiska begrepp innebär att nära nog varje påstående kan kopplas till åtminstone något av dessa begrepp.

Med lite fantasi och manipulering av dessa begrepp kan varje form av kritik betecknas som antisemitisk. Detta slags logik sprids av dem som stödjer Israels ockupation och nationalistiska regering för att den som kritiserar Israels politik ska mista sin legitimitet.

Den andra metoden utnyttjar den definition av antisemitism som formulerades av International Holocaust Remembrance Alliance.  IHRA, som bildades 1998 (under annat namn), är en kraftfull politisk organisation som består av regeringsrepresentanter och förintelseforskare från 33 länder, nästan uteslutande från väst. IHRA strävar efter att sprida och institutionalisera undervisning och forskning om Förintelsen, hedra dess minne och bekämpa antisemitism.

IHRA kom 2016 överens om en definition av antisemitism, tillsammans med ett antal exempel, grundad på tidigare definitioner. Den har sedan blivit ett slags "mjuk lag" som är bindande för många institutioner och till och med stater världen över. Problemet är att IHRA-definitionen tvångsmässigt ägnar sig åt graden av antisemitism i kritik av Israel, detta mer än åt något annat ämne, vilket gör det betydligt svårare att finna verkliga fall av antisemitism, samtidigt som nästan all kritik av Israel misstänkliggörs. Dessutom läggs bevisbördan på Israelkritikerna som hela tiden måste bevisa att de inte är antisemiter.

De två tvivelaktiga metoderna uppvisades nyligen i en artikel i Haaretz av Yehuda Bauer där det går att påvisa några av de allvarliga och fundamentala felen i den nuvarande diskussionen kring antisemitism. Bauer hävdar att palestiniernas krav på rätten att återvända, något palestinierna är överens om, inte bara är antisemitiskt utan faktiskt kan leda till folkmord. Detta trots att Bauer själv kallade händelserna i 1948 års krig ”etnisk rensning” i sin bok ”The Jews: A Contrary People”. Kan själva kravet på rättvisa efter ”etnisk rensning” – även om författaren inte anser att den ska skipas – kallas antisemitiskt? Handlar det inte här om omvända roller; (de verkliga) offren blir (overkliga) massmördare i en förvriden diskussion kring antisemitism?

Bauer gick dessutom ännu längre när han anklagade den israeliske historikern Daniel Blatman för att ha intagit en antisemitisk hållning när han skarpt kritiserade IHRA som Bauer själv hade varit med om att grunda och där han är hedersordförande än i dag. Blatman hävdar att definitionen syftar till att skydda Israel från all slags allvarlig kritik. Enligt Bauers synsätt är påståendet att IHRA:s definition utövar kraftfullt och skadligt inflytande baserat på den antisemitiska föreställningen att judar innehar oproportionerligt mycket makt och styr världen. Också i detta fall är Bauers argumentation svag. I stället för en meningsfull kritik av definitionen, de medföljande exemplen och dess fruktansvärda konsekvenser för palestiniernas kamp mot förtryck, föredrar de som stödjer definitionen, inklusive Bauer, att förknippa kritiken mot den med antisemitiska föreställningar.

En liknande anklagelse riktades nyligen mot den tyska tidskriften Der Spiegel sedan den publicerade en mindre smickrande undersökande artikel om den proisraeliska lobbyn i landet.  Artikeln utlöste en våldsam reaktion både från judar och icke-judar, inklusive Felix Klein som är Tysklands federala kommissionär för kampen mot antisemitism, och som huvudsakligen ägnar sig åt att försvara Israels regering. I ett förtydligande, som publicerades av redaktörerna, framhölls att under de, under de senaste veckorna hade gjort liknande undersökningar av två icke-judiska lobbyorganisationer i Tyskland utan kopplingar till Israel.

Försvar av bosättarna, inte judarna

Dessa två metoder används ofta och med förödande konsekvenser. Ett annat exempel kom 2017, sex år efter att en ung forskare från England, som vistats vid en akademisk institution i Israel publicerade en artikel om sina intryck från en resa till Betlehem på den ockuperade Västbanken. Bland annat skrev hon att minnet av Förintelsen inte kan ge Israel moralisk rätt till ockupationen. Sex år efter publiceringen hittades den av Sir Eric Pickles, från det konservativa partiet i brittiska parlamentet, som beskrev den som ”ett av de värsta fallen av förintelseförnekelse” han sett de senaste åren.

Tillsammans med The Campaign Against Antisemitism krävde Pickles att forskaren omedelbart skulle avskedas, detta med stöd inte enbart av IHRA:s definition. Det brittiska universitet där hon undervisade satte ihop en grupp experter som fick i uppdrag att undersöka saken. Fastän gruppen inte fann några belägg för antisemitism i artikeln fortsatte diskussionen och forskarens goda namn var skamfilat. Hon lämnade till slut universitetet och gick till en annan institution.

Budskapet till allmänheten – och till akademiker – var tydligt; det är bäst att glömma yttrandefriheten och inte kritisera Israel. Gör du det kan du utsättas för allvarliga anklagelser.

Idag utsträcker sig försöken att undertrycka kritik av Israel som baseras på IHRA-definitionen också till kampanjen mot EUs inställning att produkter från israeliska bosättningar måste märkas som sådana (vilket Simon Wiesenthal-institutet angett som den tredje allvarligaste antisemitiska incidenten under 2015). 

Det verkar alltså som att IHRA-definitionen försvarar israeliska bosättare mer än den bekymrar sig om säkerheten för judar runt om i världen.

I linje med det här lades i slutet av juni i senaten i New Jersey ett förslag till en lag som skulle förbjuda antisemitiska uttryck i allmänna skolor och universitet. Det finns absolut skäl att motverka antisemitism i USA, speciellt i New Jersey, den stat som har det tredje högsta antalet rapporterade antisemitiska incidenter i USA under 2018, ungefär 200 stycken.

Men det är osannolikt att detta lagförslag, som innehåller delar som utformats i enlighet med IHRA-definitionen, skulle kunna hjälpa i kampen mot antisemitism i ”The Garden State”, eftersom huvudsyftet tycks vara att tysta kritiken mot Israel (den förbjuder, till exempel, freds- eller människorättsutredningar som enbart fokuserar på Israel). Men uppfattningen att det bara är Israel som är utsatt för denna typ av kritik är inte bara helt orealistisk, den är dessutom skrämmande. Det räcker exempelvis att titta på listan över personer som anklagas av den internationella brottmålsdomstolen (ICC) i Haag, där det inte finns en enda israel, för att fråga sig om det finns behov av detta i lagförslaget utöver önskan att undertrycka all kritik av Israel.

Ändå ligger skadan som orsakas av lagförslaget inte bara i det faktum att det syftar till att försvara en stark stat – Israel – mer än det försöker skydda judar i New Jersey. Den värre skadan orsakas genom det sätt på vilket förslaget försöker tysta kritiken mot Israels 52-åriga militära ockupation (en av de längsta i världen), som innefattar vräkning, förödmjukelse, fördrivning och dagligt våld mot palestinier, vilket spelar i händerna på erkända antisemiter som hatar judar i USA samtidigt som de beundrar Israel.

Drar uppmärksamheten från verkliga antisemiter

Richard Spencer som är en av de dominerande högernationalisterna i USA utgjorde ett utmärkt exempel på denna koppling när han i juli 2018 uttryckte starkt stöd för Israels judiska nationalstatslag. Detta kom lite över ett halvår efter att han kallat Israel ”en inspirationskälla och modell för etno-nationalism" samtidigt som han förklarat att "judar är kraftigt överrepresenterade i vad man kan kalla 'etablissemanget' medan vita fördrivs från detta land”. IHRA-definitionen försöker naturligtvis bekämpa sådana uttalanden och personer som Spencer, men fixeringen vid att tysta kritik mot Israel drar uppmärksamheten från verkliga antisemiter som visserligen kanske stöder Israel, men samtidigt utgör ett allvarligt hot mot judar i USA.

Uttryckt på ett annat sätt behöver man inte IHRA-definitionen för att identifiera personer som Spencer som antisemiter, men så snart antisemitism blir synonymt med Israelkritik slipper personer som Spencer undan. De är ju ändå stora Israelbeundrare.

Ett tydligt exempel på sambandet mellan judar och den påstådda fördrivningen av vita i USA var den motiverande faktorn för den person ur vit makt-rörelsen, som utförde massakern vid Tree of Life-synagogan i Pittsburgh bara några månader efter Spencers ord. I ett uttalande som publicerades på sociala medier några minuter innan han öppnade eld skrev skytten att judar hjälper flyktingar in i USA och förstör landet.

Vita nationalister över hela världen är besatta av rädslan för ”vitt folkmord”. Det är omöjligt att bekämpa detta allvarliga hot mot judar, flyktingar och andra som nationalisterna ser som existentiellt hot mot deras etno-nationalistiska vision genom att tysta kritik av Israel och dess etno-nationalistiska vision som ser palestinier – boende i de ockuperade territorierna, flyktingar från 1948 års krig och medborgare i Israel (liksom flyktingar från Afrika) – som ett existentiellt hot. Men IHRA-definitionen och dess tolkningar bidrar till just det.

Högerpolitiker, inklusive den israeliska premiärministern Benjamin Netanyahu och israeliska högermedia, har förstått att fokus i kampen mot antisemitism har flyttat från rasistiska nationalister till kritik av Israel, och de använder den katastrofala IHRA-definitionen för sina syften. I motsats till Bauers skenbara naivitet förstår högern mycket väl den kraftfulla potentialen i IHRA-definitionen, inte bara för att skydda sionism från all kritik utan också för att försvara själva ockupationen.

Israels regering och dess representanter, liksom många proisraeliska organisationer runt om i världen, är anmärkningsvärt framgångsrika i att tysta kritik av Israels politik genom att spela detta kort. Genom att använda IHRA:s undermåliga definition av antisemitism har de lyckats i att helt förändra det offentliga samtalet; i stället för att diskutera ockupationen, Nakba, eller brotten mot nationella, mänskliga och medborgerliga rättigheter domineras nu samtalet av vad som är förbjudet eller inte i fråga om kritik av Israel, och i vilken utsträckning denna kritik är antisemitisk. I denna verklighet behöver Israel inte längre försvara sig mot anklagelser – Israel kan fritt kasta anklagelser omkring sig.

Professor Amos Goldberg undervisar vid Institutionen för judisk historia och samtida judendom vid Hebrew University i Jerusalem. Hans forskning fokuserar på Förintelsen och minnet av den. Dr. Raz Segal är biträdande professor i förintelse- och folkmordskunskap vid Stockton University i New Jersey.

En version av denna artikel publicerades först på hebreiska i Local Call, därefter på engelska i nätmagasinet +972.

Nu har Palestinagruppen Stockholm fått möjligheten att publicera artikeln på svenska. Översättning: Tomas Cronholm

4 sep 2019