Rivningar och andra övergrepp på Västbanken

17 mars 2021

Vad händer på Västbanken? FN har en speciell avdelning som bevakar händelser där, kallad OCHA oPt (FNs organ för samordning av humanitära frågor på de ockuperade palestinska områdena). Nedanstående är hämtat ur rapporten för februari 2021, och en utförligare rapport finns på nätet. På OCHA oPt går det att prenumerera på månadsbrev gratis.

Sammanfattning

82 byggnader, varav 65 finansierade genom donationer, revs eller beslagtogs vid fem tillfällen i Humsa – Al Bqai´a (Tubas).

77 byggnader för humanitärt bistånd revs, av dessa var 47 finansierade av EU.

Rivningen av EU-finansierade byggnader tredubblades under 2021 jämfört med snittet under 2020. Israeliska bosättare förstörde och stal biståndsutrustning.

Översikt

Israeliska myndigheter rev, tvingade personer att riva, eller beslagtog 153 byggnader som ägs av palestinier. Detta skede under februari i Västbanken och Östra Jerusalem, och siffran är bland de högsta för en enskild månad sedan OCHA började dokumentera detta 2009. Antalet var bara högre under november 2020 (178) och februari (237) samt mars 2016 (179).

Övergreppen under februari resulterade i att 305 personer, varav 172 barn, tvångsförflyttades. Dessutom försämrades levnadsförhållanden och tillgång till samhällsfunktioner för ytterligare 435 personer. Två byggnader i Tura al Gharbiya (Jenin) revs eller skadades som straff, medan övriga byggnader, belägna i C-området eller Östra Jerusalem revs på grund av att byggnadstillstånd saknades. Dessa är närmast omöjliga att få för palestinier. Hittills under 2021 har månadsgenomsnittet för rivna byggnader (117) varit 65% högre än snittet under 2020 (71).

Humsa – Al Bqai´a (Tubas), där 55 palestinier, varav 32 barn, tvångsförflyttades 1 februari 2021. Foto OCHA.

Samhället Humsa – Al Bqai´a som ägnar sig åt boskapsskötsel i norra Jordandalen (Tubas) blev vid fem tillfällen i februari vittne till att 82 byggnader beslagtogs och revs av de israeliska myndigheterna. Nästan 80% av byggnaderna var byggda som humanitärt bistånd och de bestod av hem och anslutna byggnader, till ett värde av 43 000 EUR. Detta ledde till att 60 personer, varav 35 barn, tvingades därifrån.

Efter ett besök i Humsa – Al Bqai´a krävde koordinatorn för humanitära insatser i de ockuperade palestinska territorierna, Lynn Hastings, att de israeliska myndigheterna omedelbart stoppar all vidare rivning och förstörelse av palestinska hem och ägodelar, låter det humanitära biståndet bidra med skydd, mat och vatten till denna mycket sårbara grupp och låter dessa människor få vara kvar i sina hem.

Hittills under 2021 har över 50% av de förstörda husen varit belägna i beduinsamhällen eller samhällen som ägnar sig åt boskapsskötsel i område C, vilket är en ökning från 31% 2020. Dessa samhällen är några av de sårbaraste på Västbanken, med begränsad tillgång till utbildning och hälsovård och till vatten, hygien och elektricitet.

Närmare 90% av alla byggnader som revs eller beslagtogs under februari i C-området utsattes för detta utan någon varning i förväg. Det är en klar ökning jämfört med 30% 2020, 11% 2017 och 8% 2016. Det krävs inte av myndigheterna att förvarna, vilket hindrar de drabbade personerna från att protestera i förväg och myndigheten har kallat förfarandet "ett strategiskt verktyg".

Hittills under 2021 har totalt 93 byggnader som tillkommit som humanitärt bistånd rivits eller beslagtagits av israeliska myndigheter. Det kan jämföras med 157 under hela 2020. Israeliska bosättare förstörde eller stal plantor och redskap i Bruqin (Salfit) som finansierats med bistånd, värt 2 300 EUR. En familj om sju personer drabbades.

Femton byggnader revs i Östra Jerusalem, sju av kommunen och sju av ägarna själva efter att ha tvingats till det. Största attacken ägde rum i Al ‘Isawiya 22 februari, där kommunen i sällskap med israelisk militär rev en byggnad med fyra lägenheter och därigenom gjorde 19 personer hemlösa. Tio av dessa var barn. De drabbade familjerna har betalat böter sedan 2017 för att ha byggt utan tillstånd och de fick ett slutligt rivningsföreläggande i juli 2020 och en muntlig varning dagen före rivningen. Det blev sammandrabbningar under rivningen och en palestinsk man skadades då av en gummikula.

Den 10 februari rev de israeliska myndigheterna ett hus som bestraffning i byn Tura al Gharbiya (Jenin) i B-området. Huset tillhörde en palestinsk man åtalad för att ha dödat en israelisk kvinna 20 december 2020. En familj om sex personer varav fyra var barn blev hemlös, och en annan familj om fyra personer blev hemlös på grund av skador på sitt hus som orsakades av rivningen.

MEDLEMSRECENSIONER av SALONGEN

28 feb. 2021

Förra veckan visade vi filmen Salongen, manus och regi Arab Nasser & Tarzan Nasser, en fransk/palestinsk film från 2015. Vi blev ett 50-tal personer och efteråt insåg vi att upplevelsen av filmen varierade. Jag bad därför dem som sett den att kommentera och detta har lett fram till denna samlade recension! 

 

Det står tydligt att Salongen är en film som berör och väcker känslor - antingen positiva eller negativa: 

 

“Den var svårtillgänglig….” tyckte någon och  en annan att den var “otäck..obehaglig… en våldsam miljö både i kvinnorummet och utanför..”. 

 

En tittare konkluderar att “Salongen bygger på en intressant idé om att kunna spegla livet i Gaza via ett antal kvinnor av olika bakgrund som råkar befinna sig samtidigt i en skönhetssalong. I hur de interagerar och hur världen utanför salongen, som elbrist och strider, samtidigt högst påtagligt tränger sig på. Resultatet tycker jag dock inte blev helt lyckat.” 

 

“Elände, elände, elände, män, män, män och en flicka som pratar som en vuxen och två kvinnor, jag orkade inte se hela filmen” och å andra sidan “Otroligt gripande och engagerande. Humor blandat med den svartaste sorg”.  Någon /…”tyckte om filmen, men den var hemsk. Instängdheten och maktlösheten var så tydlig.”

 

Som konst ska så har den berört. 

 

Symboliken 

Samtidigt som filmen visar ett antal kvinnor på en skönhetssalong belägen i Gaza har flera tittare har också kommenterat symboliken:

 

“Det var smart att använda salongen och kvinnorna där som en symbol för hela Palestina/Gaza. Hur de sitter maktlöst och väntar på sin tur, men också hur de drabbas av vad som händer utanför salongen och som de inte verkar kunna påverka, åtminstone inte i någon högre grad.” 

 

“blev djupt berörd av gestaltningen i det trånga salongsrummet med kvinnornas utsatthet - en symbolik som är genialisk.” 

 

“Underton och skådespel skildrar förtrycket och ockupationen som bla tar ifrån dem strömmen mitt under pågående behandling.”

 

 

Vardagen

Det som skildras är en vardaglig situation i en ovanlig kontext och balansen mellan skildringarna av vardagsliv och ockupation kan vara svår. 

 

“Blockaden och de israeliska bombningarna märkte man inte mycket av, lite buller från en drönare var allt/…./kunde ha varit var som helst egentligen.” menade en tittare som saknade fokus på ockupationen. En annan är glad över fokus på vardagen: “visade just hur vanliga människor drabbas och hur livet ändå går framåt, med stor sorg men också kärlek.” 

 

“Den är ju intressant och det är viktigt att skildra vardagslivet med både glädjeämnen och ständiga problem.” 

En annan tittare understryker värdet av att använda sig av en vardaglig situation: “/.../palestinier måste kunna gestaltas fristående från denna konflikt också - det finns ett värde i att visa att palestinier också är vanliga människor som alla andra i världen, även i detta sammanhang och i pågående konflikt”. 

 

 

Genus

Filmen utgår som sagt från en grupp kvinnor. Männen är rent fysiskt isolerade från kvinnogruppen - men finns med i deras samtal och i deras behandlingar - mycket är för någon mans skull. 

 

“/.../uppskattade beskrivningen av dels begränsning av den fysiska rörelsefriheten men också begränsningen av den egna friheten att uttrycka sig själv på sitt eget sätt. Förtryck utifrån och inifrån. Men sedan ser jag också en viss spridning inom gruppen (någon är skild, någon har en älskare, någon är djupt religiös etc) vilket är en lysande påminnelse om att det är svårt att generalisera en hel grupp”. 

 

“Filmen dominerades av en ruggig kvinnosyn även om den samtidig kritiserades i humoristisk form, och av de interna mycket våldsamma konflikterna mellan manliga grupper.”

 

“Dessa kvinnor som upplevt och upplever så mycket och ändå försöker skapa en "normal" vardag. Kriget finns omkring dem och trots att kulorna viner utanför försöker de hålla humöret uppe men till slut brister allt.”  

 

Avslutar med ett fullt citat: “Jag tycker det var en mycket bra film, intelligent och med den palestinska svarta humorn, en svart humor som föds i totalitära samhällen. Begåvat. Man har beskrivit ett helt samhälle genom en hårsalong för kvinnor. Genom att utgå från kvinnors vinkel, har man beskrivit tillvaron underifrån, från kvinnors underläge och hur de hanterar detta. Kan man inte tjura fast lejonen i Tel aviv och Ramallah, kan man själv spatsera med ett! Utmärkt! Finns inget förtryck utan trots och humor!”

 

Tack för alla kommentarer och ert engagemang! 

 

Tove Sohlberg

Facebook, we need to talk - and you’re not letting us

4 feb. 2021

 

Facebook överväger att låta ordet “Zionist” bli ett kodord på plattformen för “attacker på judar och det israeliska folket”. 

I ett öppet brev till Mark Zuckerberg och Sheryl Sandberg (VD på Facebook) har två dussin organisationer uttryckt skarp kritik mot detta förslag.  

Det har diskuterats att Facebook är pressade av den israeliska regeringen och högerinriktade sionistorganisationer att anta International Holocaust Remembrance Alliance (IHRA) definition av antisemitism; att antisionism (kritik mot en politisk ideologi som menar att endast judar har rätt till det land där det bor palestinier) ska likställas med antisemitism (hat riktat mot judar och det judiska folket) samt att detta skulle vara ett viktigt verktyg i att bekämpa antisemitismen. 

Jewish Voice for Peace håller inte med: “Den föreslagna policyn riskerar att missta diskussioner om sionism för antisemitism och skulle underminera försöken att se verklig antisemitism och alla former av rasism, extremism och förtryck”, menar de. 

Även akademiker och andra kritiker varnar för att IHRAs försök att likställa antisionism med antisemitism riskerar att kväva debatten. 

Förslaget att censurera diskussioner om sionism sägs utgöra del av en långsiktig plan av israeliska tjänstemän och deras anhängare för att kriminalisera eller begränsa kritik mot ockupationen. Effekten av detta skulle främst påverka palestinier som huvudsakligen använder plattformen för att organisera sig och för att sprida kunskap om Israels ockupation och brott mot de mänskliga rättigheterna. 

Jewish Voice for Peace menar att Facebooks sätt att hantera problemet med antisemitism är en felaktig lösning på ett verkligt och viktigt problem och har nu startat en kampanj på just Facebook; #FacebookWeNeedToTalk.

“Detta förslag förhindrar palestinier att dela deras dagliga erfarenheter och historier med omvärlden, oavsett om det är ett foto på nyckeln till deras far/morföräldrars hus som förlorades i attackerna av sionistisk milis 1948 eller att direktsända illegala bosättares attacker på deras olivträd 2021”. 

Facebook själva säger att de just nu tillåter termen “sionism” när den ingår i politiska diskussioner men tar bort den när den används som synonym för judar eller israeler samt att de kommer att fatta ett beslut i slutet av februari. 

 

Skriv därför på Jewish Voice for Peace namnlista och sprid gärna! 

Här hittar du länken till namnlistan

och här kan du läsa mer: 

TRT WORLD: Will Facebook censor users from expressing anti-Zionist views?

Common Dreams: Human Rights Campaign Launched to Prevent Facebook From Adding Word "Zionist" to Hate Speech Policy

The Verge: Facebook is getting pulled into a fight about the politics of Israel

 

Kolonial historiestöld

31 jan. 2021

Övergreppen mot civilbefolkningen, ofta med dödlig utgång, rivningen av deras hus, vandaliseringen av deras odlingar och apartheidprinciper för vaccinering är naturligtvis de största problemen med Israels ockupation av de palestinska områdena. Det hindrar inte att det finns andra problem som påminner om hur kolonialmakter i alla tider har lagt beslag på historiskt och kulturellt intressanta föremål och försökt skriva om historien till sin fördel.

Detta har nyligen uppmärksammats av förhandlingsavdelningen i Ramallah. De påpekar att Palestina har många av världens rikaste arkeologiska platser, från den äldsta fortfarande bebodda staden Jeriko till den första pilgrimsstaden Jerusalem. Palestinas historiska och kulturella arv är en källa till nationell stolthet som har format landets nationella, kulturella och ekonomiska identitet. Den israeliska ockupationen har inte bara förnekat Palestinas kulturella potential och andra tillgångar utan också utnyttjat arkeologi som ett redskap för att normalisera ockupationen, planera annektering, stjäla antika föremål och för en historiskt felaktig extremistisk, sionistisk, religiöst fundamentalistisk historieförfalskning.

Staten Palestina listar ca 7000 arkeologiska platser i sitt territorium, och av dessa är mer än hälften i områden som är under full israelisk kontroll. Bland dessa är mer än 200 övertagna av olagliga koloniala bosättningar och ca 1000 skadade eller förstörda på grund av annekteringsmuren. Här är några exempel på hur den ockuperande kraften, Israel, använder arkeologin för att utveckla sina olagliga bosättar-koloniala projekt och annekteringsplaner. Detta visar vilken avgörande roll det internationella samfundet kan ha i att få slut på det systematiska förnekandet av de palestinska nationella och mänskliga rättigheterna.

Dopfunt och Dödahavsrullar

En 8 ton tung dopfunt från 400-talet stals av israeliska militärer tidigt på morgonen 20 juli 2020 från den historiska palestinska staden Tuqu', öster om Betlehem. Stölden har fördömts av "General Union of Arab Archaeologists" som betecknar den som ett krigsbrott. Stulna föremål bevaras i undantagsfall på Västbanken och i så fall i koloniala bosättningar. De flesta har dock flyttats ut från det ockuperade palestinska territoriet (oPt) vilket strider mot Israels skyldigheter enligt internationella lagar. Det uppskattas att mellan 1967 och 1992 avlägsnade Israel ca 200.000 föremål per år från oPt, medan efter 1995 har siffran gått ner till ca 120.000 per år. Det är inte bara föremål som grävts fram före ockupationens start 1967 utan också fynd från pågående utgrävningar som i många fall förstört fyndplatsen.

Dopfunten, ca 1940. 

Israels antikvitetsmyndighet är en av de ledande israeliska organisationerna som ägnar sig åt stöld av dessa föremål. Myndigheten har huvudkvarter i det ockuperade Östra Jerusalem och har internationellt anseende innefattande att vara en av Israels mottagare av EUs Horizon 2020-program. Den arkeologiska utforskningen omfattar hela det historiska Palestina och det ockuperade syriska Golanområdet. De har beslagtagit "Dödahavsrullarna" som upptäcktes före 1967 vid utgrävningen av Qumran på stranden till Döda havet. Qumran kontrolleras av en israelisk mydighet, Israeli Parks Authority, som tar ca 8 dollar i inträde av de i snitt 3000 dagliga besökarna, huvudsakligen kristna pilgrimer. UNESCO erkänner i alla fall Qumran som palestinskt.

Davids stad och profetens grav

Trumps Mellanösternsändebud Jason Greenblatt och USAs Israelambassadör David Friedman deltog 30 juni 2019 i en ceremoni vid den så kallade "Davids stad" där ett arkeologiskt bosättarprojekt invigdes genom att en gammal mur revs. Händelsen visar hur USA åtminstone hittills accepterat Israels olagliga annektering av det ockuperade Östra Jerusalem, denna gång genom ett projekt som huvudsakligen finansierats av amerikanska donatorer och genomförs av en bosättarorganisation som samarbetar med israeliska myndigheter.

Projektet "Davids stad" visar tydligt hur Israel använder arkeologi för politiska syften och bryter mot palestinska rättigheter. Organisationer bakom sådana projekt syftar till att utplåna det ockuperade Jerusalems palestinska närvaro, identitet och historia, som när bosättargruppen Ateret Cohanim gör anspråk på kyrkliga ägodelar i Jaffa Gate. Projektet "Davids stad" som drivs av bosättargruppen Elad är ett tydligt exempel på hur arkeologi används för att normalisera och fördjupa Israels olagliga annektering av Jerusalem, bland annat genom dussintals besök av utländska diplomater som bjudits in av israeliska motsvarigheter. EUs "Heads of Mission Report on Jerusalem" 2014 anger speciellt projektet "Davids stad" som en del av en större strategi som syftar till att förstärka den israeliska kontrollen över området "the Historic Basin" genom att skapa ett uteslutande judiskt turismstråk längs och runt den Gamla Staden, och skilja det från de palestinska omgivningarna och förespråka en rent judisk historieskrivning.

Ett annat exempel på fördrivning av palestinier under arkeologisk förevändning är byn Nabi Samwel norr om Jerusalem. Den ligger på ett av de högsta bergen i Jerusalemområdet och där finns profeten Samuels grav i den enda moskén i byn. Efter 1967 förstörde den israeliska ockupationen den ursprungliga byn och flyttade invånarna till en närliggande plats. Israel utsåg senare området till nationalpark. Idag bor bara 200 palestinier i byn på grund av de otaliga olagliga israeliska restriktionerna som påverkar byn och dess invånare.

 

Nabi Samwil, tidigt 1900-tal

Turister och bosättare

Det bibliska "Tel Shilo" (Khirbet Seiloun) nära Nablus är ett exempel på hur arkeologi används för att plundra mer palestinsk mark och förhindra palestinier tillträde samtidigt som området utvecklas till en turistattraktion till förmån för de israeliska bosättarna. Flera utländska grupper, bland annat amerikanska politiker, har tagits till platsen av extremistiska sionistorganisationer som en del av Israels strävan att främja annekteringen av ytterligare palestinsk mark.

Den historiska staden Sebastia nära Nablus var palestinsk huvudstad under romarna. Den utsätts ständigt för attacker från bosättare som vill åt de arkeologiskt intressanta platserna och omvandla området till en offentlig park. De hugger ner olivträd och släpper ut grisar och kloakvatten för att jaga bort invånarna. En stor del av staden har redan inkorporerats i den koloniala bosättningen Shafi Shamron. Ibland stänger Israel staden för att säkra den för judiska turister som vill genomföra religiösa ritualer. Däremot kan inte palestinier eller den palestinska myndigheten för turism och antikviteter komma åt de intressanta platserna som sträcker sig bakåt till stenåldern.

Sebastia, vykort från brittiska mandatet

Enligt en studie utförd av Världsbanken 2014 ligger de fem arkeologiskt eller turistmässigt för Israel mest lönsamma platserna (förutom det ockuperade Östra Jerusalem) på vägen mellan Jerusalem och Jeriko. De är Qumran, Ein Fashkha, Herodion, Ein Fara (Wadi Qelt) och "den barmhärtige samaritens" plats.

Förhindrat underhåll

Ett sätt som praktiseras av Israel för att ändra balansen bland arkeologiskt intressanta byggnader är att förhindra underhåll och restaurering. Detta drabbade nyligen Al-Ibrahimimoskén i Hebron, där de israeliska ockupationsstyrkorna hindrade "Hebron Rehabilitation Committee" från deras arbete på moskén. Skälet angavs vara att de inte hade det speciella tillståndet från ockupationsmakten.

På samma sätt hindrades arbetare att slutföra restaurering av marmor och pelare i Klippdomen i Jerusalem. De hotades med deportering och arrestering om de fortsatte arbeta.

Stöld av palestinsk kulturell egendom som strategiskt mål för ockupationsmakten

I februari 2010 igångsatte den israeliska regeringen "det nationella kulturarvsprojektet" (National Heritage Sites Project) för att stärka vad den kallar "det judiska folkets anknytning till det israeliska landet". Benjamin Netanyahu angav som mål att "vi ska återställa de arkeologiska och sionistiska kulturarvsplaserna. Vi ska bygga och berika arkiv och museer. Vi talar om cirka 150 platser". Flera av platserna i listan ligger i det ockuperade Palestina, som Qumran (Döda Havet), Susya (Hebron), Herodion/Jebel Al Furdeis (Betlehem), Tel Shiloh/Khirbet Seiloun (Nablus), Qiryat Sefer/Khirbet Bad-Issa (väster om Ramallah), Biarakvedukten (norr om Jerusalem/Ramallah), nationalparken med Jerusalems mur och "Davids stad" (ockuperade Östra Jerusalem) och Rakels grav/Bilal Bin Rabah-moskén (Betlehem). Kulturarvsprojektet stöds ekonomiskt av den israeliska staten och organisationer som "Jewish National Fund". Det används för de pågående försöken att legitimera annekteringen av palestinsk mark.

Israels kontroll över de historiska och arkeologiska platserna och att utnyttja dem som turistattraktioner syftar till att normalisera Israels ockupation av Palestina. Förutom att beteckna Al-Aqsamoskén, Den heliga gravens kyrka och andra platser i det ockuperade Östra Jerusalem som delar av "Israel" marknadsför det israeliska turismministeriet olika resplaner som använder arkeologi för politiska syften, som att ytterligare annektera palestinsk mark. Ett exempel är "Ett besök i Gush" till illegala bosättarkolonier i de västra och södra områdena kring Betlehem, som ofta marknadsförs av internationella resebyråer. Israeliska politiker har stött sådana bosättarprojekt för att få stöd från religiösa extremistiska fundamentalister som "kristna sionister". Trumpadministrationen, som har varit en ledande anhängare av Israels annekteringspolitik, vidtog flera åtgärder för att underlätta finansiering och erkännande av sådana organisationer. Ett exempel är det s k "Ariel-universitetet" som är beläget i den illegala bosättarkolonin Ariel som har inrättat en institution för arkeologiska studier. Ett annat är besöket på platsen "Tel Shilo" (Khisbet Seiloun) i den illegala bosättningen Shilo som Benjamin Netanyahu genomförde 2019 tillsammans med radikala amerikanska politiker och religiösa extremister. Netanyahu kallade då platsen Israels första huvudstad: "Under kulturarvsplanen inrättar vi här ett besökscentrum så att varje jude och varje turist i Israel kan komma och se vår första huvudstad". Liknande besök har Netanyahu och andra israeliska ministrar genomfört på andra arkeologiska platser på den ockuperade Västbanken.

Slutsats

Att använda historiska platser och arkeologi för att skapa en falsk berättelse är ett av de farligaste medlen som används av den israeliska ockupationen för att normalisera och befästa den illegala ockupationen av Palestina. Det är uppenbart att Israel driver en förvriden politisk tolkning av arkeologiska fynd för att ytterligare uppmuntra religiös fundamentalism och konsolidera den olagliga bosättarkolonialismen.

Det palestinska folket har rätt till självbestämmande, inklusive rätt att bedriva ekonomisk, social och kulturell utveckling fritt. De har också rätt till kulturellt liv precis som varje annan nation.

Alla stulna arkeologiskt intressanta föremål måste återlämnas, och palestinierna måste återfå full kontroll över sitt land inklusive de arkeologiskt intressanta platserna. Detta innefattar respekt för det kulturella arvet, traditionerna och det historiska status quo för de heliga platserna i enlighet med Palestinas skyldigheter och möjligheten att återställa och förbättra tillgängligheten till dessa platser, bland annat genom internationellt samarbete som genom Palestinas medlemskap i UNESCO. Restaureringen av Födelsekyrkan i Betlehem är ett exempel på vad Palestina har genomfört.

Så länge detta inte sker måste det internationella samfundet hålla Israel ansvarigt för brott som innefattar varje marknadsföring av platser i det ockuperade Palestina som om de vore "delar av Israel", och det internationella samfundet måste avstå från att samarbeta med institutioner och organisationer som medverkar i dessa brott. Detta har poängterats av FNs speciella sändebud för mänskliga rättigheter i de sedan 1967 ockuperade palestinska territorierna.

Alla länder uppmanas att försäkra sig om att museer, universitet och liknande institutioner inte uppvisar föremål som Israel stulit från Palestina. Det innebär att inte samarbeta med organisationer som ligger bakom sådana projekt, som "Israeli Antiquities Authority" och liknande israeliska myndigheter. Det behövs riktlinjer för turism och arkeologi så att alla inblandade förstår innebörden och ansvaret för att samarbeta med stölden av palestinska arkeologiska platser och föremål och därigenom befästa och stärka den ockuperande makten, Israel, och dess olagliga aktiviteter mot det palestinska landet och folket. Förr oss svenskar gäller att bojkotta alla resor och studiebesök som arrangeras av israeliska organisationer och bosättargrupper.