Undervisa om konflikten mellan Israel och civila palestinier!

9 maj 2021

Många skulle kanske hävda att Israel-Palestinakonflikten är en fanatisk motsättning mellan judar, araber och palestinier. Lite som att det skulle handla om en slags dödlig dagismentalitet mellan åtminstone två jämspelta etniska ursprungsbefolkningar. Men inget kan vara mer fel. Och det som håller en av historiens längsta konflikter vid liv är kanske främst den okunskap som finns bland individer i västvärlden.

Etniska folkgrupper skapas genom sitt berättarperspektiv. Dessvärre har det judiska folkets narrativ starkt påverkats av den israeliskt nationalistiska propagandan, som utvecklats av den politiska rörelsen i Europa vilka lade grunden för Israels skapelse 1948. Starka krafter resonerar på samma sätt som Sverigedemokraterna när de säger att judar i ett visst land egentligen inte tillhör nationen där de bor. Dessa krafter menar att alla världens judar istället tillhör den israeliska nationen. ”Lustigt” nog är det här tankesättet också något som samma personer säger är en av definitionerna för antisemitism.

Israels skapelse var dels en reaktion på flera vågor av massiva judeförföljelser i Europa och dels var det en produkt från en prokolonial era. Sioniströrelsens planer på att förskansa sig ett ”judiskt folkhem” var starkt kritiserade av majoriteten av världens alla judar mellan slutet av 1800-talet och fram till åtminstone 1948 (då Israel skapades). Däremot fick de ett större gehör hos segrande nationer i Första Världskriget, det vill säga Frankrike och framför allt Storbritannien. Man utlovade arabisk självständighet mot att araberna hjälpte britterna att krossa det Osmanska Riket — samtidigt som man offentliggjorde Balfourdeklarationen som ett löfte till sioniströrelsen.

Det råder delade meningar om Palestina ingick i löftet om självständighet. Däremot blev det tydligt att britterna utlovade en bit av Palestina att bli en ”judisk” stat. Löftet etablerades av Nationernas Förbund, som gav Storbritannien mandat att ockupera Palestina och senare har löftet anammats och legitimerats av Förenta Nationerna. I takt med den europeiska nationalismens eskalering i Palestina ökade det palestinska missnöjet. Palestinier bjöds heller inte in som jämlika parter i de koloniala överläggningar som fördes av västvärlden. I takt med att diplomatin akterseglade palestinierna växte deras frustration. Och koloniseringen ökade stötvis.

Trots Haagkonventionen, Genèvekonventionerna och FN:s stadgar blev det ett legitimerat faktum att världssamfundet 1949 godkände en statsbildning, inklusive dess dåvarande gränser, som inte hade varit möjlig om det inte vore för rena markstölder och en etnisk rensning av kanske 750,000 palestinier. FN kräver visserligen att de palestinska flyktingarna från 1947 till 1949 skall få återvända, men det är en av de bitarna med FN som Israel aldrig har brytt sig om. Och i och med att FN legitimerar statslöftet om en ”judisk” stat legitimerar de samtidigt en stat som favoriserar en etnicitet över en annan.

https://imeu.org/article/ten-facts-about-the-nakba

Från 1967 och vidare kontrollerar israeliska militären Västbanken och Gaza. Man annekterade — alltså stal, östra sidan av Jerusalem, liksom man hade stulit västra sidan 1948 — men då med FN:s godkännande. ”Fakta på marken”, ihop med Balfourlöftet 1917, gjorde en större markstöld av Palestina möjlig då. Och det är självklart varken möjligt eller önskvärt att driva ut Israels medborgare. Men vad mer behövs för att även omöjliggöra en avveckling av ockupationen idag?

Man har som sagt inte FN:s godkännande för att bibehålla ockupationen — inklusive att annektera mer mark. Däremot annekterar Israel mer och mer mark hela tiden; innanför sina kontrollerade områden i Palestina och bland palestinska kvarter i annekterade samt ockuperade östra Jerusalem. Sheikh Jarrah är ett sådant kvarter — och det är vad de pågående stridigheterna mellan en oskyldig civilbefolkning och en angripande ockupationsmakt handlar om — men den palestinska utrensningen till förmån för en inflyttning av utländska nybyggare har egentligen pågått sedan ockupationens början 1967.

Urbana myter omgärdar konflikten. Till att börja med borde det inte ses som en konflikt då kampen till större delen pågår mellan en angripande ockupationsmakt och en terroriserad civilbefolkning som bara vill bli lämnade ifred. Det har aldrig varit tal om jämbördiga styrkeförhållanden och det har i motsats till vad många tidningar antyder handlat om en kamp mellan en angripare och en försvarare. Idag ingår även det officiella palestinska ledarskapet (Palestinska Myndigheten) som en del i det israeliska angriparlägret. Det fanns ingen israelisk ”ursprungsbefolkning” före 1948, eftersom det inte fanns något Israel då — även att Israels messiansk-nationalistiska narrativ menar att deras medborgare har tillhört marken i minst 2,000 år. De judar som framförallt invandrade till Palestina under större delen av 1800-talet — och inte hade några nationalistiska koloniala ambitioner — ansågs vara palestinier. Konflikten handlar inte huvudsakligen om religion och det är ingen konflikt som är sammankopplad med händelser från antiken eller medeltiden.

Palestinska motståndskämpar är inte större idioter än några andra motståndsgrupper i världen har varit och det är ingen konflikt — oavsett vad lärare i svenska skolor kan ha sagt — där alla sidor har lika mycket rätt. Och det är definitivt ingen konflikt mellan judar och judehatare.

Allt detta och mycket mer borde ingå i långa temaveckor i alla världens grundskolor. Det kan inte vara meningen att normalutbildade västerlänningar skall ha nästan noll koll på vad det hela handlar om.

Fredrik Wadman

Opinionsbildare för palestinska rättigheter

Bok om Palestinas historia

8 maj 2021

Nur Masalha: Palestine – A Four Thousand Year History.

När SVT vid något sällsynt tillfälle rapporterar från Palestina är det ännu mer sällsynt att landet nämns vid namn trots att Sverige erkänt det. När nya urgamla dokument hittas söder om Jerusalem sägs det bara att det är israeliska forskare som gjort upptäckten, när israeler utbildas i att hantera skjutvapen i en illegal bosättning nämns heller inte att detta sker på palestinsk mark och när reportern Samir Abu Eid talar med bosättare får han höra att det inte finns några palestinier, bara araber. Det är därför en intressant och viktig bok av den palestinske historikern Nur Masalha som kommit ut 2020 (första utgåvan 2018).

I introduktionen visas att Palestina är namnet som använts på regionen sedan sen bronsålder, ca 1300 f Kr. I boken drivs tesen att akademisk och annan utbildning bör baseras på historiska fakta, empiriska bevis, arkeologiska och andra vetenskapliga upptäckter och inte på allmänna uppfattningar eller berättelser ur Gamla Testamentet och religionspolitiska dogmer. Fram till starten av den europeiska zionismen vid 1900-talets början var folket i Palestina (på arabiska sha'b Filastin) en blandning av arabiska muslimer, arabiska kristna och arabiska judar. Historiker har hävdat att Palestina inte fanns som en administrativ enhet förrän efter den brittiska ockupationen och skapandet av det brittiska mandatet 1918. Det är naturligtvis helt fel. Palestina har varit en administrativ enhet under Romarriket, "Syria Palaestina" år 135-390 och därpå som en provins separat från Syrien under det Bysantiska riket fram till tidigt 600-tal. Från den muslimska erövringen till korsfararnas invasion 1099 var området en administrativ provins kallad Jund Filastin. Slutligen var Palestina en del av tre muslimska riken, det sista det Osmanska riket fram till första världskriget. Under denna period, 900-tal till ca 1700, skrev flera palestinska författare en rik litteratur som beskriver verksamheten i den arabiska provinsen Filastin.

Under sen bronsålder fram till 500 f Kr hade filistéerna en högkultur vid Medelhavet och de kom inte "seglande utifrån" som har föreslagits. Namnet omvandlades till Palestina av grekerna som lade landet under sitt imperium 332 f Kr. Det är förstås olyckligt att Gamla Testamentets beskrivningar av filistéer varit negativ tack vare konflikter med israelitiska kungar. Att kustvägen genom Palestina, "filistéernas land" var den kortaste från Egypten framgår av Andra Mosebok 13:17. Namnet Palestina användes under mer än 1200 år under antiken, från den klassiska grekiska civilisationen 500 f Kr till ockupationen av muslimska arméer 637-638 e Kr. Herodotos nämner Palestina flera gånger i sitt stora verk Historia som skrevs 450 – 420 f Kr, och Aristoteles nämner i sin Meteorologika att det i Palestina finns en sjö där människor och djur flyter och det är så salt att ingen fisk lever där. Den romerska provinsen Syria Palaestina hade som huvudstad Caesarea-Palaestina vars ruiner fortfarande kan ses vid Medelhavet, dock under namnet Caesarea Maritima. Det bysantinska imperiet delade upp Palestina i tre provinser:

(Haldrik, CC BY-SA 3.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=1472706)

Madaba-kartan, som delvis finns på bokens utsida, tillkom under den bysantinska perioden och upptäcktes 1884. Där finns texten "gränsen mellan Egypten och Palestina" men varken Kaanans land eller Israel nämns. Regionens betydelse för kristendom, litteratur, filosofi och handel beskrivs utförligt i boken. Nationalismen blir alltmer uttalad under slutet av 1800-talet och tidningen Falastin propagerade mot sionism och religiös fanatism. Namnet Palestina för det brittiska mandatet 1918-1948 blev den officiella benämningen i Nationernas Förbund som startade 1920 och i FN från 1945.

Bokens sista kapitel handlar om bosättarkolonialismen, och startar med sionismens utveckling. Den sionistiska bosättarkolonialismen är djupt rotad i europeisk kolonialism. Brittiska kolonialister såg stora delar av jorden som "terra nullius", ingenmansland, ett begrepp från romarriket. För kolonialisterna betecknar det land som inte har suveränitet från något europeiskt land och därför kan intas genom ockupation eller bosättningar. Det hävdades till och med att det inte fanns något folk i Palestina, och ett tal av den första israeliska presidenten Chaim Weizmann från 1914 citeras: "… det finns ett land som råkar kallas Palestina, ett land utan folk, och å andra sidan finns det judiska folket som saknar land. Vad mer behövs för att sätta juvelen i ringen, att förena detta folk med detta land? De som äger landet (turkarna) måste därför övertalas och övertygas om att detta äktenskap är fördelaktigt, inte bara för det judiska folket och landet utan också för dem själva." Påverkan från Weizmann ledde till den kontroversiella Balfourdeklarationen 1917.

Den brittiske parlamentsledamoten och författaren F. Laurence Oliphant publicerade 1880 boken Gileads land, där han presenterar en detaljerad plan för judiska bosättningar öster om Jordanfloden. Han uppmanade det brittiska parlamentet att hjälpa till med judisk immigration från Ryssland och Östeuropa till Palestina. Inte oväntat förespråkade han också att de palestinska araberna skulle flyttas till reservat liknande de som användes för urspungsbefolkningen i Nordamerika. Det påpekas senare i Masalhas bok att judiska immigranter slog sig ner vid Medelhavets kust, ett område som aldrig varit det judiska folkets hemland enligt Avishai Margalit vid Hebrew University. Det är intressant med tanke på delningen av Palestina 1947.

Det sista kapitlet behandlar också hur sagor i Bibeln betraktats som fakta och använts för att försvara fördrivning av andra människor än judar. På liknande sätt har arkeologin använts för att framhäva judiska lämningar på bekostnad av andra kulturellt minst lika viktiga, som rester efter korstågen och de muslimska århundradena.

Boken är försedd med register och en omfattande notapparat som ger hänvisningar och stöd till texten. Stundtals går boken i polemik mot uppfattningar och propaganda, och i sin helhet ger den gott stöd för oss som försvarar palestiniernas rätt till sitt land, sin frihet och självbestämmande.

Risk för tvångsförflyttning i Jerusalem!

25 apr. 2021

Palestinska familjer i östra Jerusalems Sheikh Jarrah-kvarter riskerar att tvingas bort från sina hem! 

Över 1 500 palestinier i Jerusalem står inför hot om tvångsförflyttning och husrivningar. Barn utgör en stor andel av de familjer som hotas av hemlöshet. Detta är en del av Israels större plan för kolonial expansion i hela Östra Jerusalem och Västbanken; att med våld fördriva palestinska familjer från deras land och hem och ersätta dem med olagliga israeliska bosättningar. 

Två av de primära organisationer som driver dessa utvisningar, Nahalat Shimon International respektive Ateret Cohanim, har skatteavdrag för välgörenhet i USA, varifrån de får majoriteten av sin finansiering.

Åtta familjer har redan fått utvisningsorder och är på väg att förvisas från sina hus mellan början av maj och augusti. Dessa förestående vräkningar är de senaste i en lång historia i Jerusalem för att skapa en judisk majoritet. Israeliska bosättare, med stöd från israeliska domstolar, militär och polis, har fördrivit palestinier från sina hem i årtionden. Invånarna i Sheikh Jarrah har motstått ansträngningar, sedan 1972, från organisationer för bosättare som vill beslagta deras fastigheter.

Sedan 1967, när Israel ockuperade Östra Jerusalem, har judiska organisationer för bosättare ihärdigt försökt ta över hem i Sheikh Jarrah. Några av de palestinska familjer, som ursprungligen kommer från västra Jerusalem och andra delar av det historiska Palestina, fördrevs av sionistiska styrkor redan under Nakba 1948 när cirka 800 000 palestinier flydde eller utvisades från sina hem under Israels upprättande. 

Som en del av ett avtal mellan FNs hjälporganisation för palestinska flyktingar (UNRWA) och Jordanien utvaldes 28 av de familjer som drevs bort 1948 och försågs med en bostad och en tomt i det nybyggda området Sheikh Jarrah. I utbyte avstod de från sin flyktingstatus hos FN.  Familjerna lovades att de skulle bli ägare till fastigheten efter tre års boende, vilket ännu inte hänt. 

Invånarna i Sheikh Jarrah lever i ett konstant tillstånd av rädsla och ångest och de vet att de när som helst kan kastas ut ur sina egna hem. Många av de äldre har utvecklat kroniska medicinska tillstånd på grund av stress, barn är livrädda och samhället som helhet urholkas gradvis både storleksmässigt och i sin samhälleliga struktur.

"Jag vet inte vart jag ska gå om domstolen beslutar att ge mitt hus till bosättarna. Varje sten i mitt hus har en historia", berättar en invånare vid namn Abu Said. 

Eftersom risken för massfördrivning hänger över grannskapet fortsätter palestinierna att utkämpa lagliga strider för rätten till sina fastigheter och vädjar till organisationer för mänskliga rättigheter och lokala domstolar. Under kampanjen publicerade Sheikh Jarrah-gemenskapen en lista med krav. Bland dem uppmanar de det internationella samfundet att vidta strikta diplomatiska och politiska åtgärder för att fördöma Israels fortsatta politik för tvångsförflyttning och etnisk rensning samt pressa Israel att stoppa sin kolonialpolitik i alla stadsdelar i det ockuperade Östra Jerusalem. De kräver också att UNRWA skyddar de flyktingar vars status upphävdes i utbyte mot ett löfte som aldrig uppfylldes. De ber också den jordanska regeringen att sätta press på de israeliska myndigheterna att erkänna att invånarna har den lagliga rätten till sin egendom. 

Här är ett upprop för att utöva påtryckning på USA att stoppa Israels planer. Det går snabbt att skriva under!

Stop Israel's forced displacement of Palestinians from East Jerusalem! (everyaction.com)

#SaveSheikhJarrah 

#انقذوا_حي_الشيخ_جراح 

Källa: Middle East Eye

Rivningar och andra övergrepp på Västbanken

17 mars 2021

Vad händer på Västbanken? FN har en speciell avdelning som bevakar händelser där, kallad OCHA oPt (FNs organ för samordning av humanitära frågor på de ockuperade palestinska områdena). Nedanstående är hämtat ur rapporten för februari 2021, och en utförligare rapport finns på nätet. På OCHA oPt går det att prenumerera på månadsbrev gratis.

Sammanfattning

82 byggnader, varav 65 finansierade genom donationer, revs eller beslagtogs vid fem tillfällen i Humsa – Al Bqai´a (Tubas).

77 byggnader för humanitärt bistånd revs, av dessa var 47 finansierade av EU.

Rivningen av EU-finansierade byggnader tredubblades under 2021 jämfört med snittet under 2020. Israeliska bosättare förstörde och stal biståndsutrustning.

Översikt

Israeliska myndigheter rev, tvingade personer att riva, eller beslagtog 153 byggnader som ägs av palestinier. Detta skede under februari i Västbanken och Östra Jerusalem, och siffran är bland de högsta för en enskild månad sedan OCHA började dokumentera detta 2009. Antalet var bara högre under november 2020 (178) och februari (237) samt mars 2016 (179).

Övergreppen under februari resulterade i att 305 personer, varav 172 barn, tvångsförflyttades. Dessutom försämrades levnadsförhållanden och tillgång till samhällsfunktioner för ytterligare 435 personer. Två byggnader i Tura al Gharbiya (Jenin) revs eller skadades som straff, medan övriga byggnader, belägna i C-området eller Östra Jerusalem revs på grund av att byggnadstillstånd saknades. Dessa är närmast omöjliga att få för palestinier. Hittills under 2021 har månadsgenomsnittet för rivna byggnader (117) varit 65% högre än snittet under 2020 (71).

Humsa – Al Bqai´a (Tubas), där 55 palestinier, varav 32 barn, tvångsförflyttades 1 februari 2021. Foto OCHA.

Samhället Humsa – Al Bqai´a som ägnar sig åt boskapsskötsel i norra Jordandalen (Tubas) blev vid fem tillfällen i februari vittne till att 82 byggnader beslagtogs och revs av de israeliska myndigheterna. Nästan 80% av byggnaderna var byggda som humanitärt bistånd och de bestod av hem och anslutna byggnader, till ett värde av 43 000 EUR. Detta ledde till att 60 personer, varav 35 barn, tvingades därifrån.

Efter ett besök i Humsa – Al Bqai´a krävde koordinatorn för humanitära insatser i de ockuperade palestinska territorierna, Lynn Hastings, att de israeliska myndigheterna omedelbart stoppar all vidare rivning och förstörelse av palestinska hem och ägodelar, låter det humanitära biståndet bidra med skydd, mat och vatten till denna mycket sårbara grupp och låter dessa människor få vara kvar i sina hem.

Hittills under 2021 har över 50% av de förstörda husen varit belägna i beduinsamhällen eller samhällen som ägnar sig åt boskapsskötsel i område C, vilket är en ökning från 31% 2020. Dessa samhällen är några av de sårbaraste på Västbanken, med begränsad tillgång till utbildning och hälsovård och till vatten, hygien och elektricitet.

Närmare 90% av alla byggnader som revs eller beslagtogs under februari i C-området utsattes för detta utan någon varning i förväg. Det är en klar ökning jämfört med 30% 2020, 11% 2017 och 8% 2016. Det krävs inte av myndigheterna att förvarna, vilket hindrar de drabbade personerna från att protestera i förväg och myndigheten har kallat förfarandet "ett strategiskt verktyg".

Hittills under 2021 har totalt 93 byggnader som tillkommit som humanitärt bistånd rivits eller beslagtagits av israeliska myndigheter. Det kan jämföras med 157 under hela 2020. Israeliska bosättare förstörde eller stal plantor och redskap i Bruqin (Salfit) som finansierats med bistånd, värt 2 300 EUR. En familj om sju personer drabbades.

Femton byggnader revs i Östra Jerusalem, sju av kommunen och sju av ägarna själva efter att ha tvingats till det. Största attacken ägde rum i Al ‘Isawiya 22 februari, där kommunen i sällskap med israelisk militär rev en byggnad med fyra lägenheter och därigenom gjorde 19 personer hemlösa. Tio av dessa var barn. De drabbade familjerna har betalat böter sedan 2017 för att ha byggt utan tillstånd och de fick ett slutligt rivningsföreläggande i juli 2020 och en muntlig varning dagen före rivningen. Det blev sammandrabbningar under rivningen och en palestinsk man skadades då av en gummikula.

Den 10 februari rev de israeliska myndigheterna ett hus som bestraffning i byn Tura al Gharbiya (Jenin) i B-området. Huset tillhörde en palestinsk man åtalad för att ha dödat en israelisk kvinna 20 december 2020. En familj om sex personer varav fyra var barn blev hemlös, och en annan familj om fyra personer blev hemlös på grund av skador på sitt hus som orsakades av rivningen.