Europeiska Unionen och Palestinafrågan

30 juni 2021

Flera medlemmar har sagt att de saknar den politiska diskussionen varför vi tänker publicera fem olika texter där vi belyser konflikten ur olika perspektiv. Texterna är menade att ge en övergripande bild och att ligga till grund för en politisk diskussion i höst. De rymmer alltså inte alla aspekter eller detaljer men väcker kanske nyfikenhet att själv läsa vidare.

Förra månaden skrev vi om Förenta Nationerna (FN).

Denna månad handlar det om Europeiska Unionen (EU)!

Europeiska Unionen och Palestinafrågan

Den 20 augusti 1993 avslutades Oslo-fredsprocessen och avtalet undertecknades av Yassir Arafat (PLO) och Yitzhak Rabin (Israel). Det var den första överenskommelsen gällande ett ramverk för framtida relationer mellan Israel och den palestinska staten. 

Sedan dess har mycket hänt och det har inte gått i rätt riktning. Det senaste åren har också inneburit utmaningar gällande exempelvis USAs så kallade “fredsplan”, vräkningarna i Sheikh Jarrah och de nyliga beskjutningarna av Gaza.  

Så vad gör EU? 

EUs mål är en tvåstatslösning med en oberoende, demokratisk, livskraftig palestinsk stat som lever sida vid sida i fred med Israel och dess andra grannar. EU är villigt att samarbeta med de olika parterna för att återuppta fredsförhandlingar, baserat på följande parametrar:

Gränser: en överenskommelse om gränserna mellan de två staterna, baserad på linjerna 4 juni 1967. 

Israeliska bosättningar: EU anser att bosättningar var som helst i det ockuperade palestinska territoriet, inklusive östra Jerusalem, är olagligt enligt internationell rätt, att de utgör ett hinder för fred och hotar en tvåstatslösning.

Säkerhet: säkerhetsarrangemang som för palestinierna respekterar deras suveränitet och visar att ockupationen är över; och, för israeler, som skyddar deras säkerhet, förhindrar terrorism och effektivt hanterar säkerhetshot. 

Palestinska flyktingar: en rättvis, överenskommen och realistisk lösning på flyktingfrågan.

Jerusalem: uppfyllelse av båda parters ambitioner för Jerusalem. Ett sätt måste hittas genom förhandlingar för att lösa Jerusalems status som båda staters framtida huvudstad.

För detta ändamål genomför EU en rad aktiviteter - både politiska och praktiska:

EUs policies utgår från Venedigdeklarationen 1980, Berlindeklarationen 1999 samt Sevilladeklarationen i juni 2002 som sammantaget slår fast alla stater i Mellanösterns rätt att existera, skapandet och erkännandet av en självständig palestinsk stat samt mer detaljerade lösningar. EU är också, tillsammans med FN, USA och den ryska federationen, medlemmar i den så kallade “Quartet” som redan 2002 lanserade “Roadmap for Peace”. Detta är i princip en statsbyggande process i tre steg där vikten läggs på behovet för Palestina att bygga institutioner och en hållbar ekonomi - och EU är också Palestinas största ekonomiska givare. 

Utöver detta har EU skapat olika forum där parterna kan mötas och diskutera. 

EUs mer praktiska åtgärder omfattar exempelvis humanitär och akut hjälp via UNRWA, stöd till civilrättsliga organisationer och statsbyggande via stöd till de Palestinska myndigheterna (PA) för att utveckla den privata sektorn och handeln - främst genom kreditgarantier, yrkesutbildning och handelslättnader.

Dessutom har EU bidragit till utvecklandet av en modern polisstyrka (EUPOL COPPS) i Ramallah.

EU 2020-2021

I början av 2020 diskuterade medlemsstaterna hur EU kunde fördjupa sin politik för att utesluta israeliska bosättningar från bilaterala förbindelser med Israel. De föreslog också att skapa möjlighet till restriktiva åtgärder som exempelvis att omvärdera den finansiering som Israel får genom European Neighbourhood Instrument, att upphäva EU-Israel Association Agreement och att se över handeln och Israels tillgång till gemenskapsprogram som Erasmus och Horizon Europe. 

Den första halvan av 2020 vann EU en viktig seger när det gällde att försvara konceptet med en tvåstatslösning och hjälpte till att samla internationellt motstånd gällande Donald Trumps vision om fred och lösning av den israeliska-palestinska konflikten.  

EU spelade sedan en viktig roll i att motsätta sig israeliska planer på att formellt annektera cirka 30 procent av Västbanken. Trots fleråriga splittringar mellan medlemsstaterna kunde europeiska diplomater samla internationell opposition och mobilisera EUs diplomatiska maskineri. Detta inkluderade upprepade varningar om att "planer på annektering, om de genomförs, inte kommer att stå obestridda". Oron hos en majoritet av europeiska regeringar åtföljdes av växande aktivism i de nationella parlamenten och mer än 1000 parlamentsledamöter påtalade vikten av att vidta åtgärder om Israel genomför sitt hot för sina regeringar. Europeiska diplomater bekräftade att fördrivning av palestinier från deras hem i Sheikh Jarrah är olagligt och uppmanade de israeliska myndigheterna att lugna de nuvarande spänningarna i Jerusalem och stoppa uppviglingingarna gällande Al-Aqsa-moskén.

Detta var viktiga europeiska insatser men de ändrade bara dynamiken i konflikten ytterst lite. Medan den israeliska regeringen gick med på att tillfälligt avbryta planerna på annektering, så fortsätter den ju de facto via utvidgning av bosättningar i ockuperade Palestina. I stället för mer kraftfulla krav mot bosättningar återställde EU snabbt förbindelserna med Israel när den formella annekteringen avbröts. 

Trots EUs tydliga ståndpunkt och insatser så riktas också kritik mot unionen - både intern och extern: 

Hugh Lovatt, som arbetar med policyfrågor på European Council on Foreign Relations, ser en trasig strategi. Osloavtalet har kommit att utgöra en återvändsgränd för Europa och efter 27 år har det varken gett fred eller strategier för att lösa konflikten. Istället har avtalet gett Israel diplomatisk täckning för att förankra sitt grepp om Västbanken (inklusive Östra Jerusalem) genom fler bosättningar och ett samtidigt avlägsnande av palestinierna genom ständiga husrivningar, markbeslag och begränsad åtkomst. Förhandlingarna för ett tvåstatsavtal blir allt mer blockerade. 

Lovatt konstaterar också att europeiska länder hjälpte till att få den amerikanska administrationen att backa och att skapa internationell opposition mot de israeliska planerna på att formellt annektera territorier på Västbanken. Båda hoten drogs tillfälligt tillbaka, till stor del, tack vare Europeiska unionen. Detta var viktiga segrar men de gör liten skillnad i en verklighet av öppen ockupation och ojämlika rättigheter- kännetecken för modern apartheid. 

För att vända denna negativa trend krävs nu ett nytt “post-Oslo” paradigm som sätter ett slut på ockupationen och lika rättigheter i centrum. Detta betyder inte att man slutar stödja en tvåstatslösning men Europa måste vara tydligt med att om Israel fortsätter att blockera en sådan lösning måste lika rättigheter i en enda demokratisk stat fastställas. 

En missriktad önskan att undvika att skada det som återstår av fredsprocessen har gjort att EU konsekvent missar möjligheter att uppnå en tvåstatslösning genom praktiska åtgärder för att häva ockupationen och främja palestinsk suveränitet. I praktiken har Europa istället lagt sin politiska tyngd på att försvara den tillfälliga överenskommelse som Osloavtalet var och som faktiskt bara var tänkt att fungera som en politisk språngbräda. Den europeiska strategin har blivit inaktuell och oflexibel - att blåsa nytt liv i den är en förutsättning för framsteg. För att göra detta kommer EU att behöva skapa en ny struktur för sina förbindelser med Israel och den palestinska myndigheten (PA). 

Som en följd av de förestående vräkningarna i Sheikh Jarrah (maj 2021) uppstod raketbeskjutningar av Gaza där många dödades och skadades och en mängd byggnader förstördes, inklusive skolor och sjukhus. 

EU:s utrikeschef, Josep Borrell, uppmanade Hamas och Israel att stoppa våldet samt fördömde raketbeskjutningarna av Hamas och menade att Israel visserligen har rätt att försvara sig men att det måste vara proportionerligt och i linje med internationell rätt. EU formulerade ett krav på omedelbart eldupphör men uttalandet saknade tyngd eftersom ett land, Ungern, blockerade ett gemensamt uttalande. ”EU:s inflytande och möjlighet att spela en global roll har minskat eftersom det finns en mindre enighet”, sa utrikesminister Ann Linde. Denna sårbarhet visar på EUs oförmåga att agera utrikespolitiskt. 

Läs mer exempelvis här:

Middle East Peace Process

The end of Oslo: A new European strategy on Israel-Palestine

European Consuls: what's happening in Sheikh Jarrah is illegal and increases tension

Ireland: Evictions and demolitions should cease

EU visar oenighet om Gaza - kunde inte enas om krav på eldupphör

EU måste vara redo för sanktioner mot Israel

NYFIKEN PÅ PALESTINAGRUPPERNA? TRÄFFA OSS PÅ ZOOM!

20 juni 2021

Är det verkligen Hamas som är problemet?

7 juni 2021

Att Israel ockuperar Palestina med de gränser som Sverige erkänt är ett av hela världen accepterat faktum, med undantag för den ockuperande makten, Israel. Till och med USA:s president Biden har erkänt detta faktum. En organisation som motsätter sig ockupationen är därför en motståndsrörelse som har vissa rättigheter enligt internationella lagar. En sådan rättighet är rättigheten att försvara sig mot den ockuperande makten. Någon rättighet för den ockuperande makten att försvara sig mot detta försvar finns inte. Möjligheten att lämna området finns förstås i stället.

Israeliska luftanfall i maj 2021 skapade omfattande förödelse i Gaza. UNOCHA.

Det görs ofta gällande att "Israel har rätt att försvara sig", och att varje annat land som anfölls skulle använda den rätten. Vilka länder det i så fall skulle vara har nämns aldrig, möjligen skulle det kunna vara Rysslands ockupation av delar av Ukraina, men så långt som till att anfalla mål i Ryssland har väl inte motståndet där gått. Motståndsrörelser i Frankrike eller Norge under andra världskriget kunde inte heller göra någon större skada på det egentliga Tyskland.

Motståndsrörelsen Hamas som i all rapportering får epitetet "terrorstämplat" har fördömts för att inte erkänna Israels rätt att existera. Hade man frågat motståndsrörelser i Frankrike eller Norge om de skulle ha erkänt Tredje Rikets rätt att existera hade svaret antagligen blivit nekande. Nu är det dessutom så att Hamas visserligen inte erkänt Israel men väl i sin senaste programförklaring (punkt 20) förklarat att de accepterar tanken på ett Palestina på de områden som Israel ockuperade 1967, samma områden som Sverige med flera länder anser är Palestinas.

Hur ser då Israel på en palestinsk stat? Lyssnar man på ledande politiker som Netanyahu och Bennett förstår man att de överhuvudtaget inte tänker sig en palestinsk stat inom dessa gränser eller inom rimlig tid. Bättre är kanske att läsa de aktuella politiska programmen. Det största partiet, Likud, som verkar tappa makten nu, hävdar att Israels östra gräns skall vara vid Jordanfloden, och att Jerusalem i sin helhet skall tillhöra Israel. I Knesset förklarade man 2007 att Israels regering helt avvisar en "palestinsk arabstat" väster om Jordanfloden. Sannolikt efterträds Benjamin Netanyahu nu av Naftali Bennett, vara parti Yamina är minst lika tydligt vad gäller Palestina. Trots formuleringar i Likuds och andra partiers program hävdas att Yamina är det enda partiet som motsätter sig att en palestinsk stat bildas. De motsätter sig också varje tillbakadragande från "Israels land" och vill i stället införa israelisk suveränitet över Judéen, Samarien och Jordandalen.

Det näst största partiet, Yesh Atid, är liberalt och faktiskt för en tvåstatslösning, men man vill ändå behålla stora israeliska bosättningar.

I Sverige har Utrikesutskottet nyligen tagit ställning till hur man ser på en palestinsk regering. "… en palestinsk regering måste erkänna staten Israels rätt att existera, ställa sig bakom alla avtal mellan Israel och PLO samt avsäga sig våld som medel för att uppnå politiska mål." Det står inte helt tydligt att det skulle innebära att Sverige inte skulle erkänna en regering med Hamas, men eftersom man vill följa EU:s linje kan det bli svårt: "Utskottet konstaterar även i detta sammanhang att EU:s beslut från 2006 om en icke-kontaktpolitik med Hamas kvarstår och att EU-domstolen 2017 beslutade att Hamas ska stå kvar på EU:s terroristförteckning."

Nu har Hamas alltså indirekt erkänt Israels rätt att existera och det skulle vara egendomligt om Sverige skulle hävda att en regering med Hamas inte kan accepteras. Detta speciellt som Sverige, som erkänt både Israel och Palestina, accepterar israeliska regeringar med partier som helt avvisar tanken på en palestinsk stat. Kravet att den palestinska regeringen "ska avsäga sig våld som medel för att uppnå politiska mål" är naturligtvis ett krav som bör ställas också på ockupationsmakten, Israel.

Läs också: 

Fokus på Hamas är hyckleri och desinformation

Hamas accepterar 1967 års gränser

Hamas: Den militanta grupp som styr Gaza

FN:s syn på ockupationen

31 maj 2021

Flera medlemmar har sagt att de saknar den politiska diskussionen varför vi tänker publicera fem olika texter där vi belyser konflikten ur olika perspektiv. Texterna är menade att ge en övergripande bild och att ligga till grund för en politisk diskussion i höst. De rymmer alltså inte alla aspekter eller detaljer men väcker kanske nyfikenhet att själv läsa vidare.

Först ut är Förenta Nationerna (FN)!

Hur blev Förenta nationerna inblandade? 

Efter andra världskriget ingick sionisternas paramilitära styrkor (Haganah) ett samarbete med sionistiska terrororganisationer (Irgun och Stern) varpå de angrep det brittiska styret  i Palestina. De eskalerande våldet bidrog till att de brittiska myndigheterna beslutade att överlåta makten till FN.

1947 föreslog FNs generalförsamling (Resolution 181) en icke juridiskt bindande rekommendation om att Palestina skulle delas i två; judarna skulle då  tilldelas 55% av marken och palestinierna 44%. Jerusalem ställdes under FNs förvaltning. Detta accepterades av den judiska sioniströrelsen medan palestinierna, som utgjorde ungefär 70 % av befolkningen, avfärdade förslaget. 

Lanseringen av FN:s delningsplan utlöste det första kriget i Palestinakonflikten, nämligen 1948-kriget som ledde till upprättandet av staten Israel.

Förstasidan i tidningen The Palestine Post efter omröstningen i FN:s generalförsamling 1947. Där röstade 33 stater för delningsplanen, 13 emot, medan 10 stater lade ned sina röster.  FN hade vid den tiden långt färre medlemsstater (ui.se). 

Den 14 maj 1948, dagen innan det brittiska styret skulle ha upphört, utropade Arbetarpartiets ledare David Ben-Gurion den judiska staten Israel. Följande dag gick trupper från Egypten, Jordanien, Syrien och Irak samt styrkor från Saudiarabien och Jemen till angrepp.

En kaotisk tid följde. Israels judar krävde att FN skulle ingripa. Säkerhetsrådet lyckades dock bara förhandla fram två korta perioder av vapenvila, som parterna utnyttjade till att stärka sina arméer. I september mördade judiska terrorister från Stern-ligan FN:s medlare i Jerusalem, svensken Folke Bernadotte.

Israel är medlem i FN sedan 1949 (erkänt av 164) men Palestina är ännu inte internationellt erkänd som självständig stat (138 av 193 har erkänt) och har därför ej blivit medlem i FN. Palestina har dock sedan 2012 status som observatörsstat utan medlemskap. 

FNs misslyckande (?)  

I juni 1967 startade sex-dagarskriget mellan Israel och arabstaterna vilket resulterade i att Israel ockuperade östra Jerusalem, Västbanken och Gazaremsan. Östra Jerusalem ockuperades först och annekterades därefter 1980. Västbanken skulle utgöra större delen av den nya självständiga staten Palestina enligt ”Delningsplanen” men är alltså också ockuperat. Gazaremsan, som också är tänkt att vara en del av staten Palestina, valde Israel att lämna 2005. Enligt Israel är Gaza inte längre under israelisk ockupation men den fullständiga kontroll som Israel utövar över Gaza gör att läget folkrättsligt betraktas som fortsatt ockupation av FN. FN har vid flera tillfällen, genom resolutioner i FN:s säkerhetsråd, skarpt fördömt ockupationen och beordrat Israel att dra sig tillbaka. 

Den Gröna Linjen är Israels officiella gräns i enlighet med 1949 års vapenstillestånd och har erkänts av FN. År 2002 började den 7 km långa och 6 meter höga muren mellan palestinska Västbanken och Israel att byggas, officiellt som ett skydd mot självmordsbombare. Muren är till 85 % byggd på palestinsk mark och går flera kilometer innanför den Gröna Linjen, alltså på palestinskt område. Muren har effektivt skurit av palestinier från deras mark och försörjning och tillförsäkrar Israel vattentillgångar och annat. 144 FN-länder protesterade mot muren (USA och Israel själva röstade för en mur) som ansågs olaglig och krävde att Israel slutade bygga med omedelbar verkan. Idag har muren stått i 19 år. 

Bosättningarna, det vill säga samhällen och jordbruksenheter på mark som är ockuperad av Israel, bryter mot ett antal internationella överenskommelser: Haagkonventionen från 1907, fjärde Genèvekonventionen från 1949, vilken Israel har signerat, och flera FN-resolutioner. 

Bland annat fastställer resolution 446 att bosättningarna saknar juridisk giltighet, resolution 465 uppmanar Israel att avveckla de befintliga bosättningarna och att inte uppföra nya, resolutionerna 471 och 476 upprepar och återupprepar detta. 

Den 22 mars 2012 antog FNs människorättsråd en resolution om att utreda hur israeliska bosättningar på den ockuperade Västbanken inkräktar på palestiniernas mänskliga rättigheter. Resolutionen uppmanar också Israel att konfiskera bosättarnas vapen och stoppa bosättarnas våld mot palestinier. USA röstade som enda land emot resolutionen. År 2019 var antalet israeliska bosättare på ockuperad palestinsk mark över 600 000. 

Apartheid

Sedan 2007, när FN: s rapportör John Dugard först varnade FN om att Israels ockupation visar många av funktionerna i kolonialism och apartheid, har flera experter på mänskliga rättigheter bekräftat att Israels olagliga ockupation av det palestinska territoriet i Gaza och Västbanken, inklusive Östra Jerusalem, är en del av en apartheidregim enligt definitionen i internationell rätt. 

Medan FN: s säkerhetsråd förblir blockerat, främst men inte bara, på grund av USAs veto, erbjuder generalförsamlingen med sina organ och mekanismer gott om möjligheter att sätta Israels apartheidpolitik på dagordningen och granska de internationella åtgärder som krävs, inklusive riktade och lagliga sanktioner.

Så varför händer ingenting? 

Sedan Israel antogs som medlem i FN 1949 har landet haft straffrihet för sina uppenbara kränkningar av internationell humanitär rätt och palestinska mänskliga rättigheter. Denna straffrihet beror främst på det diplomatiska, ekonomiska och militära skydd som tillhandahålls av mäktiga stater i det som kallas “the Global North” (USA, Kanada, nästan alla europeiska länder, Cypern, Japan, Singapore, Sydkorea, Taiwan, Australien, Nya Zeeland samt Israel) i synnerhet tidigare kolonialmakter och stater som, precis som Israel, grundades med hjälp av kolonialism och etnisk rensning av ursprungsnationer. 

Ett välkänt exempel på detta skydd är förhindrandet av internationella åtgärder, inklusive riktade sanktioner, varför FNs resolutioner gällande Israels bosättningar, mur och annektering av ockuperat territorium inte har någon effekt. De senare har förklarats olagliga och fördömts i många FN-resolutioner, men effektiva åtgärder för att utkräva ansvar har ofta blockerats av USA och, mindre ofta, även av europeiska stater, Kanada och Australien.

Utifrån denna ståndpunkt behandlas Israel av FN och dess medlemmar som en fredlig stat och laglig ockupationsmakt som befinner sig i "en situation med väpnad konflikt / krig" med det palestinska folket. Israels uppenbara kränkningar av internationell humanitär rätt och mänskliga rättigheter kritiseras och fördöms, men dess regim över palestinier i de ockuperade områdena i sig har inte förklarats olaglig av FN. Oberoende experter inom internationell rätt såväl som det civila samhället har under många år tagit upp behovet, med FN och dess medlemmar, av att erkänna att Israel upprätthåller en olaglig och kriminell regim över det palestinska folket.

FN fortsätter

Rådet för mänskliga rättigheter antog så sent som den 27 maj i år en resolution (A/HRC/S-30/L.1) om att säkerställa respekten för internationella mänskliga rättigheter och internationell humanitär rätt i det ockuperade palestinska territoriet, inklusive Östra Jerusalem, och i Israel. 24 länder röstade för resolutionen, 9 emot och 4 lade ned sina röster. Deltagande länder och ett antal utomparlamentariska organisationer diskuterade, varav några gav Israel sitt fulla stöd, men många enades också om att våldsspiralen måste stoppas samt att utvidgningen av olagliga bosättningar, fördrivningar av palestinier från sina hem i östra Jerusalem, inklusive i Sheikh Jarrah, liksom andra delar av det ockuperade palestinska territoriet samt rivningar av palestinsk egendom var allvarliga kränkningar av de mänskliga rättigheterna och att detta undergräver utsikterna för fred.

Rådet beslutade att snarast inrätta en oberoende, internationell kommission för att utreda alla påstådda brott mot internationell humanitär lag och alla påstådda kränkningar och kränkningar av internationella mänskliga rättigheter, fram till och sedan 13 april 2021, i det ockuperade palestinska territoriet, inklusive Östra Jerusalem och i Israel. Även alla bakomliggande orsaker till återkommande spänningar, instabilitet och utbredning av konflikter, inklusive systematisk diskriminering och förtryck baserat på nationalitet, etnicitet, ras eller religiös identitet skall utredas. 

Rådet beslutade också att kommissionen bland annat ska fastställa de fakta och omständigheter som lett fram till de begångna brotten. Som ett led i detta ska kommissionen samla in och analysera bevis för de överträdelser, övergrepp och brott som begåtts och systematiskt registrera och dokumentera bevis, inklusive intervjuer, vittnesbörd och kriminaltekniskt material i enlighet med internationell lagstiftning. Detta  maximerar möjligheten att identifiera de ansvariga i syfte att säkerställa att förövare av överträdelser hålls ansvariga. 

Läs mer bland annat här:

https://www.globalis.se/Konflikter/palestina

https://www.sakerhetspolitik.se/Konflikter/Israel-Palestina/hur-staten-israel-kom-till/

https://www.ui.se/utrikesmagasinet/analyser/2016/oktober/konflikten-israelpalestina-fatalt-misslyckande-for-fn/

https://www.ohchr.org/EN/HRBodies/HRC/Pages/NewsDetail.aspx?NewsID=27119&LangID=E

https://foljeslagarprogrammet.se/reserapport/var-gar-gransen/ 

https://data.riksdagen.se/fil/610A416B-8CB4-47D9-9E5A-212F40ED2F45 

https://bdsmovement.net/sites/default/files/UN-Question%20of%20Israeli%20apartheid_22-9-2020.pdf