Varför ska PUMA bojkottas?

17 juli 2021

Som en av världens främsta tillverkare av sportkläder och den enda internationella sponsorn av Israels fotbollsförbund (IFA) ger Pumas sponsring internationell legitimitet till IFAs handlingar. IFA inkluderar fotbollsklubbar baserade i olagliga israeliska bosättningar på ockuperat palestinskt land. Pumas nuvarande och tidigare licensinnehavare i Israel bedriver också verksamhet i olagliga israeliska bosättningar. 

Israeliska bosättningar är, enligt internationell lag, olagliga och utgör en del av Israels  infrastruktur byggd på ockupation som driver palestinska familjer från deras land, berövar palestinierna naturresurser och förnekar palestiniernas rätt att röra sig. 

IFA har vägrat att avsluta sin medverkan, trots att de upprepade gånger fördömts av FN-rådgivare, civilsamhället och människorättsgrupper som tillsammans representerar miljoner personer. 

Palestinska idrottare, inklusive Palestinas kvinnliga fotbollslandslagsspelare Aya Khattab, maratonlöparen Mohammad Alqadi och Islami Ramallah herrfotbollslag, inledde då en bojkott av Puma; #BoycottPuma. Mer än 200 palestinska fotbollsklubbar och idrottsföreningar har undertecknat ett brev där de uppmanar Puma att avsluta sin sponsring av IFA. 

Aktioner som denna har inverkan. 

I ett försök att motverka kritiken svarade Puma på kampanjen och hävdade en "hängivenhet för universell jämlikhet”. Över 1 100 tweets (inlägg på Twitter) fördömde Pumas hyckleri när det gäller att främja "universell jämlikhet" och "social rättvisa" samtidigt som de sponsrar lag i olagliga israeliska bosättningar som driver palestinska familjer från deras land. 

Qatar Sports Club har bekräftat att de inte kommer att förnya avtalen med Puma. Malaysias största universitet har avslutat sitt sponsoravtal och bekräftat att avtalet inte förnyades på grund av Pumas engagemang i Israels kränkningar av de mänskliga rättigheterna. Efter tiotusentals meddelanden till brittiska fotbollsklubbar tappade Puma också Luton Town FC, Chester FC med hänvisning till "etiska arbetsmetoder”, Forest Green Rovers FC som lovade att inte underteckna med Puma och Liverpool FC, som var i samtal med Puma, valde en annan sponsor. 

Fotbollsklubben Donegal Celtic från Belfast stöder uppmaningen att Puma ska avsluta sin sponsring av IFA. 

I Italien stöder 14 rugbylag kampanjen, fotbollslag, en antirasistisk fotbollsturnering och basketlag stödjer även de uppmaningen att bojkotta Puma tills de upphör med stödet för Israels olagliga bosättningar som driver palestinska familjer från sitt land. 

PUMA har också medgivit att uppmaningarna från mänskliga rättighetsgrupper och idrottsföreningar att de ska avsluta sitt stöd för olagliga israeliska bosättningar gör deras liv "eländigt".

På den andra internationella Bojkotta Puma-dagen nu i juli genomfördes över 50 aktioner i 20 länder. Sverige var förstås ett av dessa länder. I Stockholm stod vår Bojkottgrupp vid Intersport och XXL på Drottninggatan där de delade ut flygblad och informerade! 

I juli 2018 avslutade Adidas sin sponsring av IFA på grund av 16 000 namnunderskrifter. 

Vi kan göra detta igen! 

Har du redan en PUMAprodukt så “rebrand” och bär den!

Du kan också skriva till PUMA som enskild person här: https://bdsmovement.net/boot-puma 

(texten är förtryckt)

Tillsammans kan vi! 

Europeiska Unionen och Palestinafrågan

30 juni 2021

Flera medlemmar har sagt att de saknar den politiska diskussionen varför vi tänker publicera fem olika texter där vi belyser konflikten ur olika perspektiv. Texterna är menade att ge en övergripande bild och att ligga till grund för en politisk diskussion i höst. De rymmer alltså inte alla aspekter eller detaljer men väcker kanske nyfikenhet att själv läsa vidare.

Förra månaden skrev vi om Förenta Nationerna (FN).

Denna månad handlar det om Europeiska Unionen (EU)!

Europeiska Unionen och Palestinafrågan

Den 20 augusti 1993 avslutades Oslo-fredsprocessen och avtalet undertecknades av Yassir Arafat (PLO) och Yitzhak Rabin (Israel). Det var den första överenskommelsen gällande ett ramverk för framtida relationer mellan Israel och den palestinska staten. 

Sedan dess har mycket hänt och det har inte gått i rätt riktning. Det senaste åren har också inneburit utmaningar gällande exempelvis USAs så kallade “fredsplan”, vräkningarna i Sheikh Jarrah och de nyliga beskjutningarna av Gaza.  

Så vad gör EU? 

EUs mål är en tvåstatslösning med en oberoende, demokratisk, livskraftig palestinsk stat som lever sida vid sida i fred med Israel och dess andra grannar. EU är villigt att samarbeta med de olika parterna för att återuppta fredsförhandlingar, baserat på följande parametrar:

Gränser: en överenskommelse om gränserna mellan de två staterna, baserad på linjerna 4 juni 1967. 

Israeliska bosättningar: EU anser att bosättningar var som helst i det ockuperade palestinska territoriet, inklusive östra Jerusalem, är olagligt enligt internationell rätt, att de utgör ett hinder för fred och hotar en tvåstatslösning.

Säkerhet: säkerhetsarrangemang som för palestinierna respekterar deras suveränitet och visar att ockupationen är över; och, för israeler, som skyddar deras säkerhet, förhindrar terrorism och effektivt hanterar säkerhetshot. 

Palestinska flyktingar: en rättvis, överenskommen och realistisk lösning på flyktingfrågan.

Jerusalem: uppfyllelse av båda parters ambitioner för Jerusalem. Ett sätt måste hittas genom förhandlingar för att lösa Jerusalems status som båda staters framtida huvudstad.

För detta ändamål genomför EU en rad aktiviteter - både politiska och praktiska:

EUs policies utgår från Venedigdeklarationen 1980, Berlindeklarationen 1999 samt Sevilladeklarationen i juni 2002 som sammantaget slår fast alla stater i Mellanösterns rätt att existera, skapandet och erkännandet av en självständig palestinsk stat samt mer detaljerade lösningar. EU är också, tillsammans med FN, USA och den ryska federationen, medlemmar i den så kallade “Quartet” som redan 2002 lanserade “Roadmap for Peace”. Detta är i princip en statsbyggande process i tre steg där vikten läggs på behovet för Palestina att bygga institutioner och en hållbar ekonomi - och EU är också Palestinas största ekonomiska givare. 

Utöver detta har EU skapat olika forum där parterna kan mötas och diskutera. 

EUs mer praktiska åtgärder omfattar exempelvis humanitär och akut hjälp via UNRWA, stöd till civilrättsliga organisationer och statsbyggande via stöd till de Palestinska myndigheterna (PA) för att utveckla den privata sektorn och handeln - främst genom kreditgarantier, yrkesutbildning och handelslättnader.

Dessutom har EU bidragit till utvecklandet av en modern polisstyrka (EUPOL COPPS) i Ramallah.

EU 2020-2021

I början av 2020 diskuterade medlemsstaterna hur EU kunde fördjupa sin politik för att utesluta israeliska bosättningar från bilaterala förbindelser med Israel. De föreslog också att skapa möjlighet till restriktiva åtgärder som exempelvis att omvärdera den finansiering som Israel får genom European Neighbourhood Instrument, att upphäva EU-Israel Association Agreement och att se över handeln och Israels tillgång till gemenskapsprogram som Erasmus och Horizon Europe. 

Den första halvan av 2020 vann EU en viktig seger när det gällde att försvara konceptet med en tvåstatslösning och hjälpte till att samla internationellt motstånd gällande Donald Trumps vision om fred och lösning av den israeliska-palestinska konflikten.  

EU spelade sedan en viktig roll i att motsätta sig israeliska planer på att formellt annektera cirka 30 procent av Västbanken. Trots fleråriga splittringar mellan medlemsstaterna kunde europeiska diplomater samla internationell opposition och mobilisera EUs diplomatiska maskineri. Detta inkluderade upprepade varningar om att "planer på annektering, om de genomförs, inte kommer att stå obestridda". Oron hos en majoritet av europeiska regeringar åtföljdes av växande aktivism i de nationella parlamenten och mer än 1000 parlamentsledamöter påtalade vikten av att vidta åtgärder om Israel genomför sitt hot för sina regeringar. Europeiska diplomater bekräftade att fördrivning av palestinier från deras hem i Sheikh Jarrah är olagligt och uppmanade de israeliska myndigheterna att lugna de nuvarande spänningarna i Jerusalem och stoppa uppviglingingarna gällande Al-Aqsa-moskén.

Detta var viktiga europeiska insatser men de ändrade bara dynamiken i konflikten ytterst lite. Medan den israeliska regeringen gick med på att tillfälligt avbryta planerna på annektering, så fortsätter den ju de facto via utvidgning av bosättningar i ockuperade Palestina. I stället för mer kraftfulla krav mot bosättningar återställde EU snabbt förbindelserna med Israel när den formella annekteringen avbröts. 

Trots EUs tydliga ståndpunkt och insatser så riktas också kritik mot unionen - både intern och extern: 

Hugh Lovatt, som arbetar med policyfrågor på European Council on Foreign Relations, ser en trasig strategi. Osloavtalet har kommit att utgöra en återvändsgränd för Europa och efter 27 år har det varken gett fred eller strategier för att lösa konflikten. Istället har avtalet gett Israel diplomatisk täckning för att förankra sitt grepp om Västbanken (inklusive Östra Jerusalem) genom fler bosättningar och ett samtidigt avlägsnande av palestinierna genom ständiga husrivningar, markbeslag och begränsad åtkomst. Förhandlingarna för ett tvåstatsavtal blir allt mer blockerade. 

Lovatt konstaterar också att europeiska länder hjälpte till att få den amerikanska administrationen att backa och att skapa internationell opposition mot de israeliska planerna på att formellt annektera territorier på Västbanken. Båda hoten drogs tillfälligt tillbaka, till stor del, tack vare Europeiska unionen. Detta var viktiga segrar men de gör liten skillnad i en verklighet av öppen ockupation och ojämlika rättigheter- kännetecken för modern apartheid. 

För att vända denna negativa trend krävs nu ett nytt “post-Oslo” paradigm som sätter ett slut på ockupationen och lika rättigheter i centrum. Detta betyder inte att man slutar stödja en tvåstatslösning men Europa måste vara tydligt med att om Israel fortsätter att blockera en sådan lösning måste lika rättigheter i en enda demokratisk stat fastställas. 

En missriktad önskan att undvika att skada det som återstår av fredsprocessen har gjort att EU konsekvent missar möjligheter att uppnå en tvåstatslösning genom praktiska åtgärder för att häva ockupationen och främja palestinsk suveränitet. I praktiken har Europa istället lagt sin politiska tyngd på att försvara den tillfälliga överenskommelse som Osloavtalet var och som faktiskt bara var tänkt att fungera som en politisk språngbräda. Den europeiska strategin har blivit inaktuell och oflexibel - att blåsa nytt liv i den är en förutsättning för framsteg. För att göra detta kommer EU att behöva skapa en ny struktur för sina förbindelser med Israel och den palestinska myndigheten (PA). 

Som en följd av de förestående vräkningarna i Sheikh Jarrah (maj 2021) uppstod raketbeskjutningar av Gaza där många dödades och skadades och en mängd byggnader förstördes, inklusive skolor och sjukhus. 

EU:s utrikeschef, Josep Borrell, uppmanade Hamas och Israel att stoppa våldet samt fördömde raketbeskjutningarna av Hamas och menade att Israel visserligen har rätt att försvara sig men att det måste vara proportionerligt och i linje med internationell rätt. EU formulerade ett krav på omedelbart eldupphör men uttalandet saknade tyngd eftersom ett land, Ungern, blockerade ett gemensamt uttalande. ”EU:s inflytande och möjlighet att spela en global roll har minskat eftersom det finns en mindre enighet”, sa utrikesminister Ann Linde. Denna sårbarhet visar på EUs oförmåga att agera utrikespolitiskt. 

Läs mer exempelvis här:

Middle East Peace Process

The end of Oslo: A new European strategy on Israel-Palestine

European Consuls: what's happening in Sheikh Jarrah is illegal and increases tension

Ireland: Evictions and demolitions should cease

EU visar oenighet om Gaza - kunde inte enas om krav på eldupphör

EU måste vara redo för sanktioner mot Israel

NYFIKEN PÅ PALESTINAGRUPPERNA? TRÄFFA OSS PÅ ZOOM!

20 juni 2021

Är det verkligen Hamas som är problemet?

7 juni 2021

Att Israel ockuperar Palestina med de gränser som Sverige erkänt är ett av hela världen accepterat faktum, med undantag för den ockuperande makten, Israel. Till och med USA:s president Biden har erkänt detta faktum. En organisation som motsätter sig ockupationen är därför en motståndsrörelse som har vissa rättigheter enligt internationella lagar. En sådan rättighet är rättigheten att försvara sig mot den ockuperande makten. Någon rättighet för den ockuperande makten att försvara sig mot detta försvar finns inte. Möjligheten att lämna området finns förstås i stället.

Israeliska luftanfall i maj 2021 skapade omfattande förödelse i Gaza. UNOCHA.

Det görs ofta gällande att "Israel har rätt att försvara sig", och att varje annat land som anfölls skulle använda den rätten. Vilka länder det i så fall skulle vara har nämns aldrig, möjligen skulle det kunna vara Rysslands ockupation av delar av Ukraina, men så långt som till att anfalla mål i Ryssland har väl inte motståndet där gått. Motståndsrörelser i Frankrike eller Norge under andra världskriget kunde inte heller göra någon större skada på det egentliga Tyskland.

Motståndsrörelsen Hamas som i all rapportering får epitetet "terrorstämplat" har fördömts för att inte erkänna Israels rätt att existera. Hade man frågat motståndsrörelser i Frankrike eller Norge om de skulle ha erkänt Tredje Rikets rätt att existera hade svaret antagligen blivit nekande. Nu är det dessutom så att Hamas visserligen inte erkänt Israel men väl i sin senaste programförklaring (punkt 20) förklarat att de accepterar tanken på ett Palestina på de områden som Israel ockuperade 1967, samma områden som Sverige med flera länder anser är Palestinas.

Hur ser då Israel på en palestinsk stat? Lyssnar man på ledande politiker som Netanyahu och Bennett förstår man att de överhuvudtaget inte tänker sig en palestinsk stat inom dessa gränser eller inom rimlig tid. Bättre är kanske att läsa de aktuella politiska programmen. Det största partiet, Likud, som verkar tappa makten nu, hävdar att Israels östra gräns skall vara vid Jordanfloden, och att Jerusalem i sin helhet skall tillhöra Israel. I Knesset förklarade man 2007 att Israels regering helt avvisar en "palestinsk arabstat" väster om Jordanfloden. Sannolikt efterträds Benjamin Netanyahu nu av Naftali Bennett, vara parti Yamina är minst lika tydligt vad gäller Palestina. Trots formuleringar i Likuds och andra partiers program hävdas att Yamina är det enda partiet som motsätter sig att en palestinsk stat bildas. De motsätter sig också varje tillbakadragande från "Israels land" och vill i stället införa israelisk suveränitet över Judéen, Samarien och Jordandalen.

Det näst största partiet, Yesh Atid, är liberalt och faktiskt för en tvåstatslösning, men man vill ändå behålla stora israeliska bosättningar.

I Sverige har Utrikesutskottet nyligen tagit ställning till hur man ser på en palestinsk regering. "… en palestinsk regering måste erkänna staten Israels rätt att existera, ställa sig bakom alla avtal mellan Israel och PLO samt avsäga sig våld som medel för att uppnå politiska mål." Det står inte helt tydligt att det skulle innebära att Sverige inte skulle erkänna en regering med Hamas, men eftersom man vill följa EU:s linje kan det bli svårt: "Utskottet konstaterar även i detta sammanhang att EU:s beslut från 2006 om en icke-kontaktpolitik med Hamas kvarstår och att EU-domstolen 2017 beslutade att Hamas ska stå kvar på EU:s terroristförteckning."

Nu har Hamas alltså indirekt erkänt Israels rätt att existera och det skulle vara egendomligt om Sverige skulle hävda att en regering med Hamas inte kan accepteras. Detta speciellt som Sverige, som erkänt både Israel och Palestina, accepterar israeliska regeringar med partier som helt avvisar tanken på en palestinsk stat. Kravet att den palestinska regeringen "ska avsäga sig våld som medel för att uppnå politiska mål" är naturligtvis ett krav som bör ställas också på ockupationsmakten, Israel.

Läs också: 

Fokus på Hamas är hyckleri och desinformation

Hamas accepterar 1967 års gränser

Hamas: Den militanta grupp som styr Gaza