Sveriges syn på Palestina och Israel

28 sep. 2021

Sverige har haft ett honorärkonsulat i Jerusalem sedan 1903. Det övergick 1991 till ett generalkonsulat med utsänd diplomatisk personal som ansvarar för Sveriges officiella kontakter med den palestinska myndigheten. Från regeringen kan man klicka sig till den officiella sidan för konsulatet som är beläget i Sheik Jarra-området i östra Jerusalem. Där anges att konsulatet dessutom ska ansvara för svenskt utvecklingssamarbete i Palestina. Att Sveriges konsulat för kontakt med Palestina ligger i Östra Jerusalem är intressant med tanke på att Israel med kraft avvisat USA:s förslag att förlägga deras palestinska konsulat till Jerusalem. 

Sverige röstade för FNs delningsplan som skulle lett till bildandet av Israel och Palestina 29 november 1947 men egentligen aldrig förverkligades. Trots att Israel flyttat fram gränserna påtagligt både före och under kriget med arabländerna erkände regeringen Erlander de facto Israel 1949. Samtidigt önskade man information om mordet på Folke Bernadotte som varit FNs förste Palestinamedlare. Då inga tillfredsställande upplysningar kom avstod Sverige från att rösta i frågan om Israels medlemskap i FN. Detta ledde till att Sverige inte erkände Israel de juro förrän 12 juli 1950; detta trots att mordet knappast blivit löst.

I Sverige uppfattades Israel som en socialistisk demokrati som lyckades få öknen att blomma. Erlander besökte Israel 1960 och berömde staten för att den visade hur en välfärdsstat byggdes upp. Det var först i och med sexdagarskriget 1967 som stämningen inom partiet började svänga, inte minst genom att den israeliska grymheten vid ockupationen blev alltmer känd. Fler ville dessutom ändra från den passiva Undénska utrikespolitiken till en mer internationalistisk och fredsmedlande politik, och det ledde till att Gunnar Jarring utsågs att medla efter kriget. Strax efter att Olof Palme valts till Erlanders efterträdare 1969 träffade han PLO-ledaren Arafat i Alger och det följdes 1974 av att Sverige röstade för att Arafat skulle få tala i FN:s generalförsamling. Sverige började arbeta för en tvåstatslösning och PLO tilläts öppna kontor i Stockholm trots protester från Israel.

Under den borgerliga perioden 1976-82 uppenbarades stora skillnader i synen på regionen, men en extremt israelvänlig vice statsminister i Per Ahlmark (FP) följdes av en mer pragmatisk Ola Ullsten (FP) som ansåg att det var oklokt att isolera PLO, men redan strax efter att Olof Palme tillträtt som statsminister protesterade han ändå mot att Sverige skulle bjuda in Arafat. Under den socialdemokratiska perioden som följde gjorde Sverige en del fredsförsök. Utrikesminister Sten Andersson besökte i februari 1988 både Israel och Palestina, där han på ett sjukhus träffade ungdomar som skadats av gummikapslade israeliska kulor, vilket ökade hans engagemang för palestinierna.

En av SÄPO tillsatt Säkerhetstjänstkommission granskade perioden 1965-1980 och anklagade flera svenska palestinaaktivister på tämligen lösa grunder för att planera terrordåd.

Ett anförande av Sten Andersson i FN:s generalförsamling 1989 visar att Sverige fortsatte på Palmes linje: "Israel fortsätter att trotsa det palestinska folket, dess arabiska grannar, internationell lag och världsopinionen genom sin fortsatta ockupation av arabiskt territorium." Tonen är lätt förändrad när den borgerliga regeringens utrikesminister Margaretha af Ugglas talar i generalförsamlingen 1991. Först efter att ha poängterat Israels rätt till existens inom säkra och internationellt erkända gränser anger hon att Israel måste acceptera palestiniernas rätt till självbestämmande och rätt att bilda en egen stat. Riktigt tydlig kursändring blev det först i och med att Sverige gick med i EU 1995 och började anpassa sin utrikespolitik till EU:s. Göran Persson som tillträdde som statsminister 1996 var dessutom uttalad Israelvän och startade 1997 informationsinsatsen Levande historia med anledning av att forskning visat bristande kunskap om Förintelsen. Den permanentades som Forum för levande historia. Persson bjöds in till Israel 1999.

Under flera år nämner inte Sveriges representant i FN den israeliska ockupationen, men 2001 framför i alla fall Anna Lindh kritik i generalförsamlingen. Israel uppmanas att dra sig tillbaka från de ockuperade områdena, upphöra med bosättarpolitiken och avsluta de utomrättsliga avrättningarna. Palestinierna uppmanas att sluta skada civila. När Göran Persson talar i FN:s generalförsamling 2004 talar han om en konflikt mellan israeler och palestinier, och även om han uppmanar Israel på samma sätt som Anna Lindh 2001 lägger han en stor del av skulden på Palestina. Först 2010 med Sveriges FN-ambassadör Mårten Grunditz märks en svängning, när han djupt beklagar Israels beslut att återuppta bosättningarna på palestinsk mark.

Den stora förändringen kom 2014 i och med att Sveriges nya regering (S + MP) ledd av Stefan Löfven erkände Palestina. Det var inte populärt i de borgerliga partierna och utrikesminister Margot Wallström var inte välkommen till Israel. Ett förslag hade inlämnats redan i oktober 2011 av Katarina Köhler (S) men avslogs då av riksdagen. Erkännandet motiverades med att det skulle ge stöd till moderata krafter bland palestinierna, göra parterna i en förhandling mer jämlika och att bidra till hopp och framtidstro hos unga palestinier och israeler som annars riskerar att radikaliseras. Regeringen ansåg att de folkrättsliga kriterierna för ett erkännande av Staten Palestina var uppfyllda. Man hoppades då också att andra länder i Europa skulle erkänna Palestina. 

Ann Linde (S) som tillträdde som utrikesminister 2019 har ansetts vara palestinavän och hon står bakom erkännandet av Palestina och har kritiserat israeliska planer på annektering på Västbanken. Samtidigt uttryckte hon vid tillträdet att Sverige bör förbättra relationerna med Israel och hon var mycket snabb med att ensidigt fördöma att Hamas skickade projektiler från Gaza mot Israel under maj 2021. Hon är ändå mycket tydlig med att lägga ansvar på Israel för den uppkomna situationen när hon får en fråga från Markus Wiechel (SD) i Riksdagen. 

Under den allmänna motionstiden 2018, 2019 och 2020 inkom ca 100 förslag som rör länder i Mellanöstern. Processen resulterade i Utrikesutskottets betänkande 2020/21:UU15 angående fredsprocessen i Mellanöstern, vilket antogs av riksdagen 28 april 2021. Tillsammans med hanteringen 7 juni 2021 av en interpellation från Håkan Svenneling (V) och den av SD och KD begärda särskilda debatten om konflikten i Mellanöstern 23 juni 2021 går det att få en god bild av hur regeringen och riksdagspartierna ser på ockupationen och krigsförbrytelserna i området. I utrikesutskottets betänkande fastslås att Sverige vill bidra till förhandlingar mellan Israel och Palestina, och att rättvis och hållbar fred mellan två självständiga stater ska baseras på folkrätten och FN:s säkerhetsrådsresolutioner. Det ska resultera i "att Israel och ett oberoende, demokratiskt, sammanhängande (obs!), suveränt och livskraftigt Palestina lever sida vid sida i fred och säkerhet i ett tillstånd av ömsesidigt erkännande." Jerusalem ska vara gemensam huvudstad och tvåstatslösningen ska baseras på 1967 års gränser om inte parterna kommer överens om förändringar. Israel uppmanas att upphöra med bosättningsexpansionen inklusive i östra Jerusalem och riva separationsbarriären på ockuperat område. "Utskottet ser allvarligt på demoleringar av palestinska byggnader och hem på ockuperad mark liksom tvångsförflyttningar och konfiskeringar av hem och humanitärt stöd."

Utskottet anser att "isolering och bojkott inte är rätt väg att gå för att lösa den israelisk-palestinska konflikten." Samtidigt anges att bojkott är ett legitimt politiskt uttryck under internationell rätt och att icke våldsamma uttryck till stöd för bojkotter är skyddade av yttrandefriheten. Å andra sidan vill man fortsatt ha en icke-kontaktpolitik med Hamas och se till att svenskt bistånd inte går till Hamas.

Utskottet påpekar att en palestinsk regering måste erkänna staten Israels rätt att existera, ställa sig bakom alla avtal mellan Israel och PLO samt avsäga sig våld som medel för att uppnå politiska mål. (Något motsvarande krav på Israel att i ord och handling erkänna Palestinas rätt att existera har inte framförts. Intressant med tanke på att Likud är absolut emot en palestinsk stat väster om Jordan och den nya premiärministern Naftali Bennett uttalat att en självständig palestinsk stat vore självmord för Israel).

Vid debatten 23 juni framförde Ann Linde att ”…Hamas inte har erkänt Israel och helt uppenbart inte har varit berett att avstå från våldsanvändning. Detta är ett stort hinder för att nå en långsiktig och hållbar lösning på konflikten.” Vi har tidigare tagit upp hur Hamas ser på Israel. I moderaternas reservation till UUs betänkande anges också att ”Det är oacceptabelt att palestinska ledare och andra ifrågasätter Israels rätt till existens.” (Att Israel inte erkänner Palestinas rätt till existens nämns inte.) På liknande sätt anges i SDs reservation: "De palestinska grupperna måste vara beredda att erkänna Israel som en judisk stat … Vi anser att regeringen tydligt bör deklarera att den inte kan betrakta en statsledning där Hamas ingår som legitim." (Eftersom det uttalandet beror på att Hamas anses behöva erkänna Israels existens som judisk stat bör Sverige inte heller acceptera en statsledning där Likud eller det nationalkonservativa Yamina ingår, eftersom ingen av dessa avser att erkänna en palestinsk stat.)

I Vänsterpartiets reservation framhålls att det inte är en konflikt mellan jämlika parter. Israel som är en av världens större krigsmakter vars militärapparat understöds av USA har som ockupationsmakt ett större ansvar enligt folkrätten. "Genom sina konsekventa brott mot folkrätten framstår Israel som genuint ointresserat av att upphäva ockupationen, vilket är nyckeln till en varaktig fred i Mellanöstern. … Sverige bör kraftfullt agera för att förhindra att nya israeliska bosättningar tillkommer på palestinsk mark och för att befintliga bosättningar avvecklas omgående." Reservationen lyfter också fram flyktingarna, en fråga som verkar helt bortglömd i betänkandet. FN har fastställt att "de flyktingar som önskar återvända till sina hem och bo i fredlig samvaro med sina grannar borde tillåtas göra det så snart det är praktiskt möjligt och kompensation borde utbetalas åt dem som väljer att inte återvända samt för förlorad och förstörd egendom". I reservationen ges också förslag på tydligare ursprungsmärkning och förbud för svenska företag att samarbeta med illegala bosättare. Man anser också att Sverige ska trycka på för att Israel ska ansluta sig till ICC och att FN ska utreda Israels eventuella brott mot tortyrkonventionen.

Håkan Svenneling (V) ställde tre frågor till Ann Linde i interpellationen ”Israels ockupation av Palestina”:

1. Vilka åtgärder avser ministern att vidta för att minska våldet mot palestinier samt illegala vräkningar och demoleringar av palestinska hem? Svar: ”…vikten av en tvåstatslösning och ett slut på ockupationen…” … ”Vi står givetvis också upp för Israels legitima säkerhetsbehov.” (Palestinas nämns inte.)
2. Anser ministern och regeringen att Israels ockupation av Palestina i juridisk mening är ett apartheidbrott? Svar: ”I likhet med EU använder Sverige inte apartheidbegreppet i relation till den israeliska ockupationen.”
3. Avser ministern och regeringen att verka för att suspendera det nuvarande associeringsavtalet? Svar: "Vi vill inte se en suspendering av associeringsavtalet. I associeringsavtalet stipuleras att ett associeringsråd ska äga rum i närtid. Ett associeringsråd ger möjlighet till tydliga budskap och till samtal om frågor både där vi är överens och där vi är oeniga."

I debatten framför Fredrik Malm (L) att Hamas lätt kan skaffa sig ett bra luftförsvar, helt enkelt genom att upphöra med att "strössla raketer från Gazaremsan in i Israel". (Att Israel och USA på motsvarande sätt förmodligen skulle kunna slippa satsa miljarder på det israeliska luftförsvaret om de upphörde med ockupation, blockad och angrepp till lands och till sjöss nämner han dock inte.)

Under debatten tog Håkan Svenneling (V) också upp den israeliska militärens roll: "Den israeliska militärens bombningar av Gaza ledde fram till 256 döda varav 66 barn. Det visar på militärens, IDF:s, bristande syn på folkrätt och mänskliga rättigheter. Därför måste nu omvärlden öka trycket mot de ansvariga i den israeliska militären. Det är dags för regeringen och Sverige att klippa banden till Israels militär. Det kan regeringen enkelt göra genom att kalla hem vår försvarsattaché från Tel Aviv, genom att sluta tillåta Israel att testa till exempel drönare på våra flygfält i Norrland och genom att införa ett vapenembargo mot Israel på EU-nivå. Jag undrar om utrikesministern tänker vidta några åtgärder mot Israels militär?" Något svar på den frågan tycks han inte ha fått den gången, men väl vid den särskilda debatten om konflikten i Mellanöstern 23 juni 2021. Där svarar hon att hon tycker att "det är jättebra om vår försvarsattaché har dialoger och samtal också med personal från försvaret eller de militära delarna i Israel och därmed kan prata om vilken linje Sverige har, hur vi ser på frågorna som till exempel den humanitära rättens regler och allt möjligt och få svar som man kan rapportera hem om. …Vi har inget militärt samarbete med Israel på något sätt, genom militära drönare i Norrland eller någonting sådant."

Sveriges officiella hållning gentemot Israel tycks nyligen ha förändrats enligt rapporter om ett samtal mellan Ann Linde och Israels utrikesminister Yair Lapid. Där står att Lapid uppskattar hennes uttalanden om Sveriges starka och solida engagemang för Israels säkerhet och hennes erkännande av Israel som det judiska folkets hemland. Lapid avslutade med att han såg fram mot ökat samarbete med Sverige i bilaterala och multilaterala frågor. Enligt DN har de två utrikesministrarna också diskuterat "konflikten med Palestina".

Sammanfattningsvis kan konstateras att Sveriges syn på Israel och Palestina har varierat med de olika regeringar vi haft, och att de flesta svenska riksdagspartier i dag framför allt värnar ockupationsmakten Israel som man vill ha förbättrade relationer med. Vänsterpartiet och Miljöpartiet pekar på det större ansvar som vilar på Israel som ockupationsmakt. Det som i stort sett saknas i debatterna i riksdagen är flyktingarnas situation och rättigheter samt apartheidpolitiken både i Israel och på Västbanken, där nationalstatslagen och bosättningspolitiken är så tydliga tecken.

Samtidigt måste det påpekas att det finns stora variationer i inställning bland politiskt aktiva också inom partierna, vilket framgår bland annat av en debattartikel underskriven av representanter för samtliga riksdagspartier utom V och SD, "Låt MR vägleda i Israel-Palestina-konflikten". Folkrätten måste vara utgångspunkten menar flera nuvarande och före detta rikspolitiker. Det finns därför all anledning att debattera frågor kring hur ett slut på ockupation och apartheid ska kunna åstadkommas.

Källor:

Per Gahrton: Palestinas frihetskamp (2008)

Eva Stenberg: Därför har S svängt om Israel.

Wikipedia, länkar i texten.

 

Palestina och Arabvärlden

31 aug. 2021

Innan staten Israel bildades hade en långvarig inflyttning av judar från Europa till Palestina skett. De hade direkt eller via bulvaner köpt mark och fastigheter. De hade bildat flera militära grupper som utförde terroristattacker mot araberna för att driva bort dem från sina hem. Dessa styrkor var välorganiserade och vältränade och kom att bli stommen i den blivande israeliska armén.

Israel utropade sig som stat 1948 efter förslag som lagts fram i FN. FN hade på den tiden 56 medlemsstater.

I april – maj 1947 bildades en kommitté med uppdraget att lösa det palestinska problemet som saken formulerades. De fem arabiska staterna i FN motsatte sig det. Det var Egypten, Syrien, Irak, Libanon och Saudiarabien som i stället föreslog en debatt och beslut om en enad demokratisk palestinsk stat. Deras förslag fick inget gehör.

I den kommitté som bildades ingick 11 stater, däribland Sverige, men inget arabland var med. Kommittén föreslog en delning av området i en judisk och en arabisk del och där den judiska staten skulle få medelhavskustremsan inklusive städerna Jaffa och Haifa som hade en stor arabisk befolkning. Tre av kommitténs medlemmar, Indien, Iran och Jugoslavien motsatte sig förslaget.

Den 29 november 1947 antog FN:s generalförsamling förslaget med 33 röster för förslaget, 13 röster emot förslaget och 10 avstod. Man uppnådde inte de 2/3 delars majoritet som krävdes för att förslaget skulle gå igenom.

USA utövade påtryckningar mot flera stater så att förslaget till slut antogs. Haiti, Filippinerna, Honduras, Liberia och Etiopien röstade nu för förslaget.

Den 14 maj 1948 utropade Israel sig som självständig stat under ledning av Ben Gurion och Chaim Weizman. Redan innan dess hade israeliska styrkor invaderat områden utanför delningsgränsen. Den 15 maj gick styrkor från Egypten, Irak, Libyen, Syrien och Jordanien trots sämre militära förutsättningar till anfall mot Israel. De företrädde i högre grad sina egna intressen än palestiniernas och anfallet slogs tillbaka.

Det slutade med att Israel nästan omedelbart utvidgade sitt territorium i förhållande till delningsplanen och 800 000 palestinier drevs från sina hem.

Staten Israel införde snabbt lagar av rasistisk karaktär som kraftigt beskar palestiniernas rättigheter. Lagar som senare har skärpts.

Det blev olika arabstater som lyfte den palestinska frågan huvudsakligen av inrikespolitiska skäl. Under 1950-, 60- och 70-talen skedde stora förändringar i arabvärlden såsom i Egypten, Libyen, Irak, Jemen, Algeriet och Syrien vilket ledde till en radikalare utrikespolitik hos dessa stater. De stödde palestiniernas sak men ville gärna också styra den palestinska kampen. Då PLO bildades hade Egypten ett stort inflytande över organisationen.

Det kom att dröja många år innan en palestinsk motståndsrörelse ledd av palestinier tog form.

Nederlaget för arabstaterna under sexdagarskriget 1967 gav en tydlig signal till palestinierna om att de själva måsta ta kommandot i kampen för ett fritt Palestina.

Under Yassir Arafats ledning blev den palestinska kampen mer känd i omvärlden. I PLO ingick flera organisationer där al Fatah var den största och PFLP den tydligaste politiska kraften. En rad mindre organisationer fanns med men marginaliserades med tiden.

Baathpartierna i Syrien och Irak satte senare upp egna palestinska styrkor i form av as-Saiqa (Syrien) och Arab Liberation Front (Irak).

Palestinierna utgjorde en stor andel av Jordaniens befolkning och sågs av den jordanske monarken som ett hot. Det slutade med att den palestinska rörelsen drevs ut ur Jordanien i september 1970 och deras säte blev nu Libanon som rymde flera stora palestinska flyktingläger.

PLO framträdde alltmer på en internationell arena och sågs av många länder som Palestinas legitima företrädare. De fick politiskt och militärt stöd av de radikalare arabstaterna och starkt ekonomiskt stöd från de flesta av de konservativa Gulfstaterna. PLO fick 1974 en observationsplats i FN och 1975 antog FN en resolution som stämplade sionism som rasism. Den antogs genom att ett stort antal av de länder, den så kallade tredje världen, som levt under kolonialism och rasism stödde resolutionen som motarbetades av huvudsakligen västländerna inklusive Sverige. Resolutionen upphävdes 1991.

År 1988 utropades staten Palestina och erkändes snart av 94 länder vilket senare har ökat till 135 länder.

Det officiellt starka stöd som de flestarabstaterna uttalat för Palestina har sakta men säkert luckrats upp. Arabvärlden har idag en ung befolkning som många gånger ser de nationella problemen som det största hindret för utveckling. Inte minst den arabiska våren har visat detta. Flera arabstater har också starkare integrerats med den västerländska ekonomin och är därmed i beroendeställning till den västerländska utvecklingen.

Framväxandet av ett starkt Turkiet och ett starkt Iran har även det bidragit till att flera arabländer ser palestinaproblematiken som mindre viktig.

Korruptionen inom den palestinska rörelsens ledning har även den försvagat organisationen som är alltmer beroende av kontakt med Israel för att få in pengar och förnödenheter. Splittringen mellan det palestinska ledarskapet på Västbanken och Hamas i Gaza har i praktiken delat den palestinska rörelsen i två delar som står långt ifrån varandra.

Behovet av en stark palestinsk rörelse har däremot ökat då den israeliska ockupationen av Västbanken och deras isolering av Gaza kraftigt har försämrat levnadsvillkoren för befolkningen. Då Israel, stärkt av Trumps politik, ökat på sin aggressivitet gentemot palestinier i Israel har dock fler västländer reagerat, om än försiktigt, mot den israeliska politiken. Förtrycket och fördrivningen av palestinier och en rasistisk lagstiftning plågar den palestinska befolkningen.

Aktiviteter som Ship to Gaza, Palestinagrupperna, bojkottrörelsen med mera ser till att palestinafrågan hålls levande.

Idag har Egypten, Jordanien, Bahrain, Förenade Arabemiraten, Marocko och Sudan normaliserat sina förbindelser med Israel.

Solidariteten med den palestinska befolkningen är nu viktigare än någonsin.

 

Lasse Björkdahl

Varför ska PUMA bojkottas?

17 juli 2021

Som en av världens främsta tillverkare av sportkläder och den enda internationella sponsorn av Israels fotbollsförbund (IFA) ger Pumas sponsring internationell legitimitet till IFAs handlingar. IFA inkluderar fotbollsklubbar baserade i olagliga israeliska bosättningar på ockuperat palestinskt land. Pumas nuvarande och tidigare licensinnehavare i Israel bedriver också verksamhet i olagliga israeliska bosättningar. 

Israeliska bosättningar är, enligt internationell lag, olagliga och utgör en del av Israels  infrastruktur byggd på ockupation som driver palestinska familjer från deras land, berövar palestinierna naturresurser och förnekar palestiniernas rätt att röra sig. 

IFA har vägrat att avsluta sin medverkan, trots att de upprepade gånger fördömts av FN-rådgivare, civilsamhället och människorättsgrupper som tillsammans representerar miljoner personer. 

Palestinska idrottare, inklusive Palestinas kvinnliga fotbollslandslagsspelare Aya Khattab, maratonlöparen Mohammad Alqadi och Islami Ramallah herrfotbollslag, inledde då en bojkott av Puma; #BoycottPuma. Mer än 200 palestinska fotbollsklubbar och idrottsföreningar har undertecknat ett brev där de uppmanar Puma att avsluta sin sponsring av IFA. 

Aktioner som denna har inverkan. 

I ett försök att motverka kritiken svarade Puma på kampanjen och hävdade en "hängivenhet för universell jämlikhet”. Över 1 100 tweets (inlägg på Twitter) fördömde Pumas hyckleri när det gäller att främja "universell jämlikhet" och "social rättvisa" samtidigt som de sponsrar lag i olagliga israeliska bosättningar som driver palestinska familjer från deras land. 

Qatar Sports Club har bekräftat att de inte kommer att förnya avtalen med Puma. Malaysias största universitet har avslutat sitt sponsoravtal och bekräftat att avtalet inte förnyades på grund av Pumas engagemang i Israels kränkningar av de mänskliga rättigheterna. Efter tiotusentals meddelanden till brittiska fotbollsklubbar tappade Puma också Luton Town FC, Chester FC med hänvisning till "etiska arbetsmetoder”, Forest Green Rovers FC som lovade att inte underteckna med Puma och Liverpool FC, som var i samtal med Puma, valde en annan sponsor. 

Fotbollsklubben Donegal Celtic från Belfast stöder uppmaningen att Puma ska avsluta sin sponsring av IFA. 

I Italien stöder 14 rugbylag kampanjen, fotbollslag, en antirasistisk fotbollsturnering och basketlag stödjer även de uppmaningen att bojkotta Puma tills de upphör med stödet för Israels olagliga bosättningar som driver palestinska familjer från sitt land. 

PUMA har också medgivit att uppmaningarna från mänskliga rättighetsgrupper och idrottsföreningar att de ska avsluta sitt stöd för olagliga israeliska bosättningar gör deras liv "eländigt".

På den andra internationella Bojkotta Puma-dagen nu i juli genomfördes över 50 aktioner i 20 länder. Sverige var förstås ett av dessa länder. I Stockholm stod vår Bojkottgrupp vid Intersport och XXL på Drottninggatan där de delade ut flygblad och informerade! 

 

 

 

I juli 2018 avslutade Adidas sin sponsring av IFA på grund av 16 000 namnunderskrifter. 

Vi kan göra detta igen! 

Har du redan en PUMAprodukt så “rebrand” och bär den!

Du kan också skriva till PUMA som enskild person här: https://bdsmovement.net/boot-puma 

(texten är förtryckt)

Tillsammans kan vi! 

Europeiska Unionen och Palestinafrågan

30 juni 2021

Flera medlemmar har sagt att de saknar den politiska diskussionen varför vi tänker publicera fem olika texter där vi belyser konflikten ur olika perspektiv. Texterna är menade att ge en övergripande bild och att ligga till grund för en politisk diskussion i höst. De rymmer alltså inte alla aspekter eller detaljer men väcker kanske nyfikenhet att själv läsa vidare.

Förra månaden skrev vi om Förenta Nationerna (FN).

Denna månad handlar det om Europeiska Unionen (EU)!

 

Europeiska Unionen och Palestinafrågan

Den 20 augusti 1993 avslutades Oslo-fredsprocessen och avtalet undertecknades av Yassir Arafat (PLO) och Yitzhak Rabin (Israel). Det var den första överenskommelsen gällande ett ramverk för framtida relationer mellan Israel och den palestinska staten. 

Sedan dess har mycket hänt och det har inte gått i rätt riktning. Det senaste åren har också inneburit utmaningar gällande exempelvis USAs så kallade “fredsplan”, vräkningarna i Sheikh Jarrah och de nyliga beskjutningarna av Gaza.  

Så vad gör EU? 

EUs mål är en tvåstatslösning med en oberoende, demokratisk, livskraftig palestinsk stat som lever sida vid sida i fred med Israel och dess andra grannar. EU är villigt att samarbeta med de olika parterna för att återuppta fredsförhandlingar, baserat på följande parametrar:

Gränser: en överenskommelse om gränserna mellan de två staterna, baserad på linjerna 4 juni 1967. 

Israeliska bosättningar: EU anser att bosättningar var som helst i det ockuperade palestinska territoriet, inklusive östra Jerusalem, är olagligt enligt internationell rätt, att de utgör ett hinder för fred och hotar en tvåstatslösning.

Säkerhet: säkerhetsarrangemang som för palestinierna respekterar deras suveränitet och visar att ockupationen är över; och, för israeler, som skyddar deras säkerhet, förhindrar terrorism och effektivt hanterar säkerhetshot. 

Palestinska flyktingar: en rättvis, överenskommen och realistisk lösning på flyktingfrågan.

Jerusalem: uppfyllelse av båda parters ambitioner för Jerusalem. Ett sätt måste hittas genom förhandlingar för att lösa Jerusalems status som båda staters framtida huvudstad.

För detta ändamål genomför EU en rad aktiviteter - både politiska och praktiska:

EUs policies utgår från Venedigdeklarationen 1980, Berlindeklarationen 1999 samt Sevilladeklarationen i juni 2002 som sammantaget slår fast alla stater i Mellanösterns rätt att existera, skapandet och erkännandet av en självständig palestinsk stat samt mer detaljerade lösningar. EU är också, tillsammans med FN, USA och den ryska federationen, medlemmar i den så kallade “Quartet” som redan 2002 lanserade “Roadmap for Peace”. Detta är i princip en statsbyggande process i tre steg där vikten läggs på behovet för Palestina att bygga institutioner och en hållbar ekonomi - och EU är också Palestinas största ekonomiska givare. 

Utöver detta har EU skapat olika forum där parterna kan mötas och diskutera. 

EUs mer praktiska åtgärder omfattar exempelvis humanitär och akut hjälp via UNRWA, stöd till civilrättsliga organisationer och statsbyggande via stöd till de Palestinska myndigheterna (PA) för att utveckla den privata sektorn och handeln - främst genom kreditgarantier, yrkesutbildning och handelslättnader.

Dessutom har EU bidragit till utvecklandet av en modern polisstyrka (EUPOL COPPS) i Ramallah.

 

EU 2020-2021

I början av 2020 diskuterade medlemsstaterna hur EU kunde fördjupa sin politik för att utesluta israeliska bosättningar från bilaterala förbindelser med Israel. De föreslog också att skapa möjlighet till restriktiva åtgärder som exempelvis att omvärdera den finansiering som Israel får genom European Neighbourhood Instrument, att upphäva EU-Israel Association Agreement och att se över handeln och Israels tillgång till gemenskapsprogram som Erasmus och Horizon Europe. 

Den första halvan av 2020 vann EU en viktig seger när det gällde att försvara konceptet med en tvåstatslösning och hjälpte till att samla internationellt motstånd gällande Donald Trumps vision om fred och lösning av den israeliska-palestinska konflikten.  

EU spelade sedan en viktig roll i att motsätta sig israeliska planer på att formellt annektera cirka 30 procent av Västbanken. Trots fleråriga splittringar mellan medlemsstaterna kunde europeiska diplomater samla internationell opposition och mobilisera EUs diplomatiska maskineri. Detta inkluderade upprepade varningar om att "planer på annektering, om de genomförs, inte kommer att stå obestridda". Oron hos en majoritet av europeiska regeringar åtföljdes av växande aktivism i de nationella parlamenten och mer än 1000 parlamentsledamöter påtalade vikten av att vidta åtgärder om Israel genomför sitt hot för sina regeringar. Europeiska diplomater bekräftade att fördrivning av palestinier från deras hem i Sheikh Jarrah är olagligt och uppmanade de israeliska myndigheterna att lugna de nuvarande spänningarna i Jerusalem och stoppa uppviglingingarna gällande Al-Aqsa-moskén.

Detta var viktiga europeiska insatser men de ändrade bara dynamiken i konflikten ytterst lite. Medan den israeliska regeringen gick med på att tillfälligt avbryta planerna på annektering, så fortsätter den ju de facto via utvidgning av bosättningar i ockuperade Palestina. I stället för mer kraftfulla krav mot bosättningar återställde EU snabbt förbindelserna med Israel när den formella annekteringen avbröts. 

Trots EUs tydliga ståndpunkt och insatser så riktas också kritik mot unionen - både intern och extern: 

Hugh Lovatt, som arbetar med policyfrågor på European Council on Foreign Relations, ser en trasig strategi. Osloavtalet har kommit att utgöra en återvändsgränd för Europa och efter 27 år har det varken gett fred eller strategier för att lösa konflikten. Istället har avtalet gett Israel diplomatisk täckning för att förankra sitt grepp om Västbanken (inklusive Östra Jerusalem) genom fler bosättningar och ett samtidigt avlägsnande av palestinierna genom ständiga husrivningar, markbeslag och begränsad åtkomst. Förhandlingarna för ett tvåstatsavtal blir allt mer blockerade. 

Lovatt konstaterar också att europeiska länder hjälpte till att få den amerikanska administrationen att backa och att skapa internationell opposition mot de israeliska planerna på att formellt annektera territorier på Västbanken. Båda hoten drogs tillfälligt tillbaka, till stor del, tack vare Europeiska unionen. Detta var viktiga segrar men de gör liten skillnad i en verklighet av öppen ockupation och ojämlika rättigheter- kännetecken för modern apartheid. 

För att vända denna negativa trend krävs nu ett nytt “post-Oslo” paradigm som sätter ett slut på ockupationen och lika rättigheter i centrum. Detta betyder inte att man slutar stödja en tvåstatslösning men Europa måste vara tydligt med att om Israel fortsätter att blockera en sådan lösning måste lika rättigheter i en enda demokratisk stat fastställas. 

En missriktad önskan att undvika att skada det som återstår av fredsprocessen har gjort att EU konsekvent missar möjligheter att uppnå en tvåstatslösning genom praktiska åtgärder för att häva ockupationen och främja palestinsk suveränitet. I praktiken har Europa istället lagt sin politiska tyngd på att försvara den tillfälliga överenskommelse som Osloavtalet var och som faktiskt bara var tänkt att fungera som en politisk språngbräda. Den europeiska strategin har blivit inaktuell och oflexibel - att blåsa nytt liv i den är en förutsättning för framsteg. För att göra detta kommer EU att behöva skapa en ny struktur för sina förbindelser med Israel och den palestinska myndigheten (PA). 

Som en följd av de förestående vräkningarna i Sheikh Jarrah (maj 2021) uppstod raketbeskjutningar av Gaza där många dödades och skadades och en mängd byggnader förstördes, inklusive skolor och sjukhus. 

EU:s utrikeschef, Josep Borrell, uppmanade Hamas och Israel att stoppa våldet samt fördömde raketbeskjutningarna av Hamas och menade att Israel visserligen har rätt att försvara sig men att det måste vara proportionerligt och i linje med internationell rätt. EU formulerade ett krav på omedelbart eldupphör men uttalandet saknade tyngd eftersom ett land, Ungern, blockerade ett gemensamt uttalande. ”EU:s inflytande och möjlighet att spela en global roll har minskat eftersom det finns en mindre enighet”, sa utrikesminister Ann Linde. Denna sårbarhet visar på EUs oförmåga att agera utrikespolitiskt. 

Läs mer exempelvis här:

Middle East Peace Process

The end of Oslo: A new European strategy on Israel-Palestine

European Consuls: what's happening in Sheikh Jarrah is illegal and increases tension

Ireland: Evictions and demolitions should cease

EU visar oenighet om Gaza - kunde inte enas om krav på eldupphör

EU måste vara redo för sanktioner mot Israel